BOKASHI I MYANMAR DEL 3

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2

Hur har vi tänkt jobba?
Ni vet vid det är laget att vi hyr ett litet hus med en bakgård i ett vanlig villaområde i utkanten av Yangon. Rent praktiskt fokuserar vi just ju på att fixa denna bakgård till att bli en “Bokashi yard” – en Bokashi-bakgård!  Yangon är en jättestad med 7 miljoner människor. De flesta är fattiga men det finns en framväxande medelklass som bor lite bättre. 

Vår plan är att komma igång med bakgården och sedan utöka med en bit mark till så vi kan skala upp det hela. Att göra lite mer storskalig produktion av Bokashiströ och andra Bokashi-/EM-relaterade produkter, och även ta hand om en hel del organiskt avfall på ett mer kommersiellt sätt. 

Vi tittade på väldigt många olika ställen innan vi hittade detta hus. Man skulle kunna tro att det var billigt att hyra mark här för att det är ett “u-land” – det stämmer inte. Det hade varit fint att ha en bakgård mitt i centrum men det har vi verkligen inte råd med, och någon hjälp från myndigheterna/lokala kommuner mm kan man absolut inte räkna med. Tvärtom nästan, i detta byråkratiska land…

Inda gräver ner fermenterat matavfall

Men vår Bokashi-bakgård har visat sig vara perfekt! Den ligger nära en bra busslinje, är lätt att hitta, ser snyggt och ordnat ut, och är i ett lugnt område utan bilar. Alla går eller cyklar, hundarna sover mitt på gatan, barn leker. Det kommer vilda kossor på vägen då och då. Munkar och nunnor kommer och går sina rundor. Det är inte eländigt fattigt här, även om alla kämpar för att få ihop ekonomin känns det som de flesta mår rätt bra. Och allt man behöver kan man handla på den lokala gatumarknad, dag och natt, med hemkörning på trishaw om man vill.

Vi håller på att fixa i trädgården så vi kan visa allt som har med bokashi att göra. Allt smått och gott gör vi filmar av och lägger ut på vår Facebook kanal, “Bokashi Myanmar”. På engelska och det lokala myanmar-språket. Vi har byggt pallkragar (i något lyxigt hardwood), där vi kan visa Bokashiodling på det viset. Vi har byggt ramar av tegelstenar där vi bygger fin Bokashijord och behandla allt med EM. Vi har gjort odlingsställen i gamla bilddäck, i cementpåsar, inramat av bambugärdar, och i stora vattentunnor. Allt man kan tänka sig!

Vi har även gjort en jordfabrik inomhus där vi gör jord i stora baljor. Precis som vi gör hemma, fast det går snabbt här i värmen. Man behöver inte ens ett hus för att kunna göra bokashi!

Vi planterar bananer!
Det här med tropisk odling är helt nytt för mig, det går verkligen fort, och just nu regnar det jämt (monsunperiod) så det är fascinerande att sätta sig in i. Igår köpte vi några plantor på en plantskola i stan där vi har lärt känna odlaren, en av de få som satsar ekologiskt. Vi kom hem med tre bananplantor, en frangipani, ett citronträd, jasmin, och en massa små tropiska plantor. Otroligt spännande, och man får mycket för pengarna!

Det är mango-och avokadosäsong, och jag stoppar ned varenda kärna i sanden för att se om de gror. Och det gör de! Papaya har vi frösått och jag har gjort en ananas häck!

Sådder av alla de slag!

Här frösår vi i kokosfiber då det inte finns någon jord att köpa i säckar så som vi har hemma. Torv finns inte. Det går att köpa torkad, flisad koskit, och även biokol gjort av riskal (detta köper vi hem när vi köper riskli till bokashiströ produktionen). 

För det mesta finns det bara sand att odla i. Yangon ligger ju på en stor flodmynning och det är sand som dominerar. Vår bakgård, precis som de flesta andra, är en gammal risåker. Människorna har fyllt på med flera decimeter sand för att torka upp och dränera marken, det behövs nu när det regnar så otroligt mycket. De husen som inte har fyllt på med sand (det kostar ju pengar som inte finns hos alla) är byggt på pålar en bit över marken, och där finns det kanske en halvmeter med monsunvatten under dem hela tiden. Inte ett dugg hälsosamt, men det är mycket annars som fattas här så det gör inte så stor skillnad. 

Våra planer
Vi har som plan att inte bara producera Bokashiströ, utan även producera någon form av planteringsjord i säckar – (Bokashibaserad) gödsel i säck, och kanske även en flytande näring. En sak jag skulle vilja köpa är en kokoskross, för att kunna ta hand om några av de sopberg som görs av tömda kokosnötter varje dag. Så mycket man kunde göra med all kokosfiber! 

Insamling av matavfall för fermentering i tunnor

Men, ett steg i taget. 

Parallellt med allt detta har vi byggt upp vår Facebook-grupp Bokashi Myanmar, och har lagt ut en bild eller mobilfilm varje dag nu sedan mars i år. Gruppen växer och det finns mycket intresse! En enkel film där Inda berättar om hur vi fyller våra tunnor med frukt och grönt för att göra Bokashi blev delad nästan 200 gånger utan att vi behövde sponsra det. 

Inda berättar – vackert språk!

Vi har nu börjat bjuda “hem” folk varje söndag för att kunna visa upp hur vi gör, ett slags “öppet hus”-dag som uppskattas. De flesta som kommer är nyfikna, förvånade över att det är möjligt att göra så här: tar hand om matavfall och göra fin odlingsjord ut av sand. De vill prata med oss och få det de behöver att komma igång. För oss är det otroligt givande att få kontakt med folk, det finns så många olika förutsättningar och vi vill lära oss så mycket vi kan.

Andra människor som hör av sig till oss kommer vi att åka ut till för att förstå hur deras projekt ser ut (om det nu är en gata, en odling eller en skola), men ju fler som kan komma till oss desto bättre. Det är så mycket enklare att visa upp Bokashi på riktigt än att bara prata om det. Och Bokashi är, som ni vet så väl, mycket enklare än de flesta tror. 

Och, fantastisk nog, några större organisationer har kontaktat oss och vill köra igång samarbetsprojekt. Det gör vi gärna! Jag berättar mer om dem sedan. 

På vår Bokashi-bakgård med grundarna för Recyglo

Vi har många planer för vår Bokashi-bakgård! Utöver att testa allt vi kan hitta på och visa andra hur de ska komma igång, tänker vi även snart börja träna upp nya medarbetare som kan vara med och hjälpa oss att åka runt och starta upp olika projekt så småningom. Volontärer vill vi även ta emot sedan. Fast, igen – ett steg i taget!

Tunnor på marknaden
Även här mitt i storstaden kan man köpa allt på de lokala marknader som finns i varje bydel. De flesta (kvinnor!) går till fots och köper det de behöver till lunch eller middag. Att ha ett kylskåp hemma är ovanligt, och i denna värme du kan bara tänka dig hur det går med förvaring av mat. (Märkligt nog har jag inte blivit sjuk än, men så ser jag till att få i mig en skvätt EM-mikrober varje dag 🙂 ).

500 meter från vår Bokashi-bakgård kan vi köpa ALLT på den lokala marknaden. Det finns stånd längs hela bygatan med frukt och grönsaker, ägg och curry, färdiga rätter av olika mystiska slag. Bakom dem finns småaffärer; vi har två plast-affärer att välja från där vi köper baljor, köksgrejer, presseningar mm, en bambubutik där man köper byggmaterial, en riktig bygghandel med trä, en risbutik, en ölbutik, en cykelaffär (ytterst begagnade cyklar), en butik där man köper dräneringsrör, hemmagjorda tegelstenar, sand och spikar, en bageri, en syatelje, en digitalkopieringsbutik, och en mattaffär. Otroligt blandat, men märkligt nog kan man fixa precis allting inom en kort radie. Till ett bra pris, underförstått.

En av många marknadsgator

 

Men alla dessa marknadsstånd producerar stora mängder med avfall. Det mesta organiskt — fruktskal, kålblad, överblivna grönsaker. Allt slängs i korgar, ihopblandade med plast. I bästa fall bärs det upp till de kommunala soptunnor, men det finns mycket som ligger bara kvar. Allt som har minsta lilla värde samlas dock in, det finns människor som går runt jämt, “trashpickers”, och plockar ut PET-flaskor, metallskräp, kartong, allt som kan säljas vidare. 

Reserverat för skräp?

INGEN gör något med det organiska avfallet, utöver att det är lite grann som går till grisar och höns. Det verkar inte som att någon förstår värdet i det, och på något sätt försvinner det bara, ruttnar på marken så som det alltid har gjort. Till ingen nytta, och egentligen till en stor onytta då så mycket blir till växthusgaser och inget till mull. 

Hönorna ska ha sitt

Vi har gjort upp med ett par människor på marknaden, och får nu hem avfallet därifrån . Det funkar! Varje dag bär vi upp en blå tunna till kvinnan som driver den lilla fruktstånd på gatuhörnet, hon fyller den under dagen och vi hämtar den på kvällen. Hon tycker vi är nog lite konstigt men är vänlig och nöjd, hon slipper bära iväg skräpet själv. 

Nästa utveckling är att vi har gjort upp med en trishaw-kille (du vet, en sådan cykel med sittplats vid sidan) och han hämta upp tunnan med fruktrester och cyklar hem den till oss. Ett mikrojobb för honom och skönt för oss att slippa bära tunnan. 

Sedan fick vi ordning i kål-killen, som vi kallar honom. Han är deltids anställd av kommunen för att fylla soptunnorna och se till att de blir upphämtade, men han driver lite business vid sidan om. Säljer kålblad till en grisbonde, mm. Han såg oss som konkurrent, kände sig hotad och vill ha pengar av oss. Inda med sin munkträning tog tag i det på ett mycket diplomatiskt men bestämt sätt och nu jobbar han åt oss med. Grisarna kan få sitt, det vill vi inte ta ifrån dem, men han får betalt av oss för varje säck han samla ihop (UTAN plast!) och skickar det hem till oss med en trishaw-kille. Win-win, alltså, och nu efter ett tag börjar det fungerar på ett smidigt sätt. 

Sedan har vi gjort upp med gubben som gör kokosmjölk i en skjul bakom currystånden. Av honom får vi säckvis med kokosfiber när vi vill – guld värt för oss! Och han slipper bära bort det. Än så länge betalar vi inget för vårt “skräp” men vi ser till att köpa något av dem varje gång vi är där.

Nattmarknad

Väl hemma gör vi Bokashi ut av allt frukt och grönt — det funkar! 60-100 liter om dagen blir det, minst, och det gör ju skillnad i en liten trädgård. Kokosfibrer använder vi som marktäckning och även som absorptionsmaterial i tunnorna. Det är en fantastisk resurs, och svårt att förstå att allt detta slängs. 

Nu tror jag inte att detta gör någon skillnad alls, ett droppe i havet om ens det. Men viktigaste för oss är att testa metoden, och att kunna inspirera andra att göra likadant. Om många, många fler gjorde samma sak skulle det blir stor skillnad både sopmässigt och odlingsmässigt. 

Folk här är nyfikna, även om de inte förstår vad vi håller på med — eller varför. Vi säger bara att de är välkomna att kika in hos oss någon gång och se vad som händer med allt detta skräp. De kommer ta tid, men jag har en känsla av att när några börjar förstå kommer rykten att sprida sig. Folk här är inte så vana med nya saker, och särskilt inte med privata initiativ av detta slag, men de är vänliga och positivt inställda och – trots allt skräp – tycker de om blommor och växter och vackra ting. Det ska bli intressant att se om, och hur, detta utvecklar sig. 

Nyfikna barn hjälper gärna till

Våra projekt
Vi har några projekt som är startklara, och några som vi avvaktar med tills vi har lärt oss lite mer. För det mesta, försöker vi jobba med andra NGOs (Non-governmental Organization) som redan har samhällsprojekt på gång — allt detta med det sociala och byråkratiska kan vi inte och vill vi inte hålla på med. Vi vill ju bygga jord!

Men det verkar som om ingen har någon aning här om hur man kan göra just detta, bygger jord alltså. Det enkla kunskapen vi har med Bokashi och hantering av organiska avfall finns inte som en del av lösningsbilden här. Det bjuder vi gärna på!

Fortsättning följer!

Och kom ihåg att du som är vår kund stöttar detta projekt. Vill du stötta lite extra kan du bidra med något på vår Myanmar-sida i webbshoppen här.

Hälsningar från Jenny i Myanmar!

 

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.