Vi har nu hållit på med vårt bokashi projekt i Myanmar i två år. Och vilken resa det har varit!
Det som började med “Vi åker dit och se om det skulle kunna gå” för ett par år sedan har nu blivit ett lokalt företag med snart 10 team members och en massa projekt på gång.
Och allt detta är möjligt tack vara er, våra kunder på bokashi.se. Det är ni som sponsrar detta projekt helt och hållit, utan er hade det inte gått.
Läs mer:
Tidigare berättelser om Bokashi Myanmar
Månad för månad
Osäkert var jag skulle börja, slog jag ner mig nyss med en kopp kaffe och försökte komma ihåg vad vi har gjort i år. Jisses, vilken lista det blev!
Ska nu berätta för er månad för månad det som har hänt här i Yangon, Myanmars största stad.
December 2018
Vi är tre personer, Inda, Aye Aye och jag. I flera månader har vi testat allt möjligt hos oss i ett litet trädgård i utkanten av Yangon. Vi har lärt oss en massa om bokashi, om varandra, om organiskt avfall och om hur livet fungerar här. Vi har faktiskt ingen aning hur vi ska gå vidare med projektet, men vi pratar om det öppet och säger, som vanligt, “let’s just work it out”.
Ingen av dem har någon speciell bakgrund till detta, Inda har varit munk fram tills några månader sedan och Aye Aye har växt upp på en ö, långt upp på kusten i norrväst Myanmar. Men de är två av de finaste människor man kunde råka känna och på något sätt har vi bestämt oss för att lyckas med det här.
Januari 2019
Vi har redan gjort några projekt i olika sammanhang (slumområden, ambassadresidenser, vanliga trädgårder) och nu tänker vi skala upp det hela. Vi börjar med att fixa en jätte trädgårdskompost på U Thant House, ett känt museum här i Yangon. Vi jobbar där av och till i några månader, tränar trädgårdspersonalen där att göra bokashi av marknadsavfall för att berika jorden. Andra börjar hör talas om det och vill komma dit och lära sig av oss.
Vi kör igång ett skol bokashiproject på Dulwich College, ett stort internationell skola, där studenterna vill sluta kretsloppet själva i sina klassodlingar. Barnen börjar prata med sina föräldrar, sprida bokashikunskap den vägen.
Vi startar upp bokashi på den Brittiska Ambassaden, Ali Chugg som är ambassadörens frun, bjuder in oss till storlunch och ber oss pratar med gästerna om bokashi.
Jag håller ett publikt föredrag om Soil and Climate Change med ett 50-tal lyssnare, det har sedan skapat förvånade många ringar på vattnet.


Februari 2019
Vi kör igång ett stort skolprojekt i samband med ISY, International School Yangon. Vi pratar med hela skolan, lär de sorterar sitt matavfall, tränar personalen. Vi vet inte om vi kommer att lyckas eller inte. Men det gör vi. Nästan ett år senare har skolan blivit ett förebild här i Yangon med sin återvinning, och många av föräldrarna är nu våra kunder.
Många vill jobbar som volontär hos oss, låter fint, men vi lär oss fort att vi har inte resurserna för att kunna hantera det. Men två stannar kvar, Hans från Sverige, och Khaing (en mycket smart tjej som har nu gjort färdig sin post-graduate diploma in Environmental Studies och är anställd).
Vi startar företag! Efter mycket diskussion om vi skulle bli NGO (förening) eller företag bestämmer vi oss för företag. Syftet är att skapa något som är hållbart i längden, inte beroende på externa bidrag. Men hela kapitalet sponsras ju av bokashi.se.
Inda, Aye Aye och jag är co-founders, och vi har till och med var sin director’s stamp: inget att skratta över här i landet där allt är så hopplöst byråkratiskt. Myanmar har precis gjort om sitt Companies Act efter mer än ett hundra år, så det är överkomligt att starta aktiebolag även om ingen av oss har gjort det förut. (Men vi har en duktig revisor).
Vi har växt ur det lilla huset där vi höll till första året och skaffar oss en riktig bokashi yard. Plus huset intill. Hyran är överkomligt (fast Yangon är egentligen ganska dyrt) och tomten är överväxt sedan tjugo år. Så vi rensar, fyller på med sand (mot monsunregnet) och planterar ett 50-tal bananträd i var sitt bokashigrop.

Mars 2019
Inda och Aye Aye gifter sig! Och vi lägger mycket energi på det, det kommer ju folk från alla hål och som utlänning fattar man ju ingenting. Det blev en väldig fin dag, och med den back story de har som är långt, långt ifrån enkelt, är det så rörande att det går nästan inte att fatta. (Och även detta, kära läsare, har ni gjort möjligt genom detta projekt.)
Vi är på kurs i Thailand hela gänget, på den fina EMRO kursgården utanför Bangkok. Samlar på oss värdefull kunskap och globala kontakter. Två av våra externa team members är med, Stefi som driver bokashi i Belgien, och Claire som håller på med bokashi i Nya Zeeland. De är i Yangon med oss några veckor och hjälper till, tillsammans med Tracy, en gammal (och duktig) vän till mig, som hjälper oss strukturera upp det nystartade företaget.
In emellan kör vi igång det nya bokashiyard, och har för mål att hämta några hundra kilo marknadsavfall om dagen för att komma igång med en storskalig kompostproduktion.


April 2019
Folk runt omkring i landet börjar intressera sig för bokashi. Vi åker till Ngapali (ett fint turiststrand ganska långt från Yangon) där vi håller en tvådagars kurs i bokashi för ett 50-tal hotellpersonal. Det går bra, men vi lär oss fort att detta är inte rätt strategi, vi behöver gå mer på djupet och jobbar med hotellen en och en. Men just nu går det mycket dåligt i hotellbranschen här i landet, så detta med matavfall är ingen prioritet, även om det behövs som bara det. Vi har inte heller råd att göra så mycket gratis utbildning, då vi måste hitta ett sätt att tjäna pengar. Vi testar oss fram.
Vi har också ett möte med några nyckelpersoner i ett annat turiststad, Nyaung Shwe/Inle Lake, där det också finns massiva problem med sopor. Vi har sedan kommit längre med dem, de har skickat tre grupper till oss i Yangon för träning, och vi kommer starta något projekt där sedan.
Indas bror Maung Nan stannar kvar efter bröllopet och börjar jobba med oss, han visar sig vara perfekt. Jobbar hårt, stark som bara det, och smart trots totalbrist på utbildning. Aye Aye är yard boss och strukturerar upp det hela. Komposten ser lovande ut. Vi har beställt en fin flismaskin i Thailand och efter mycket slit fått hem den (transport och gränser är inte så jätteenkelt här) och det fungerar utmärkt. Precis vad vi behöver.
Vi har en pågående kontrakt med ett företag som heter RecyGlo, en återvinning startup. De hämtar alla fraktioner från kunder, och matavfallet levererar de till oss i blåa bokashitunnor. Ett tjänst som har aldrig existerat förut i Myanmar. Det låter bra men det är inte lätt att få kunderna att fylla sina bokashitunnor på rätt sätt (blir en del plast och annat i dem) men vi ska testa ett par år och ser hur det utvecklar sig.
Ingen av oss i det nya företaget är särskilt förtjusta i administration, men vi börjar med onsdagsmöter och snart får vi ordning. Jag är så imponerad över vårt team, de växer för varje månad, och alla är vi självgående. Vi får gjort allt vi säger vi ska göra, utan tjafs. Teamwork är ett okänt begrepp här i Myanmar, ingen här är vana att jobba utan hierarchi, och nu efter några månader har vi blivit riktigt bra på det. Jag har lärt mig mer om ledarskap detta året än under hela mitt yrkeskarriär.
Och även det här med bokföring börjar ta form. Inte helt enkelt, det heller, men det går. Vi kör med gammaldags ledgers, då ingen har datakunskaper så det räcker.
Detta är början på semester säsongen, Thingyan är en jättefestival med mycket vatten och dans och kaos, helt underbart egentligen. Det är oerhört varmt, dag efter dag över 40 grader, folk flesta har sin semester nu och åker hem till sina natives, till landsbygden. Men vi jobbar på, i värmen, och med typ 34 grader och mygg på kontoret.




Maj 2019
Jag åker hem till Sverige en sväng, vill ju träffa familjen och jobbar med Malin (fast hon och bokashi.se teamet klarar sig så bra utan mig). Jag spelar in ett sommarprat på P4 Värmland, rensar trädgården så gott det går, och jobbar som vanligt åt båda håll: Myanmar och Sverige.
Tillbaka i Yangon, teamet saktar inte ned ett dugg. Vi kör igång en ny satsning, att vara på Yangon Farmers Market varje lördag. Det ställer lite krav på oss att fixa till produkterna; etiketter, bruksanvisningar, broschyrer, skyltar, kompost… Och allt på två språk, såklart. Vi har ingen transport, så vi hyr en liten lastbil varje lördag. Det blev bra, nu är det rutin att vara där kl 7 varje lördag, träffa folk, prata bokashi, sälja kompost och bokashiströ.
Vi fixar en “webbshop” på facebook och börjar göra leveranser hem till folk, bokashi och kompost, till och med hemgjorde pallkragar. Det finns ingen postsystem här, inget självklart sätt att göra leveranser, så vi skickar grejerna med taxi, hyr light truck eller till och med tar med dem på bussen. Cash-on-delivery och mycket tillit, det funkar faktiskt bra.
Det blir varmare och varmare och monsunsäsongen är snart på väg. Vi ser över vårt kontor och bokashiyard. Kontoret behöver egentligen ett nytt tak men vi lappar ihop det. Vi fyller på med sand för att höja marknivån utanför. Det visar sig våra diker inte tar vägen någonstans så det blir översvämning jämt, men det är inte något som går att lösa –vi köper myggspray, paraplyer och några nya spader istället, och ser upp för vattenormar.
Vi bygger även en shed med bambus och naturtak att skydda mot sol och regn. Den ser så fin ut!




Juni 2019
Monsunen är på gång, taket håller i princip, och vi jobbar på så gott det går. Hämtar en halvton marknadsavfall varenda dag, gör bokashi, gör kompost, repeat.
Vi är inbjuden till ett stort Hotel & Food Expo i Yangon och ställer upp med nya rollups, t-shirts och broschyrer. Inda pratar på scenen som om han aldrig har gjort något annat, Aye Aye och Khaing tränar alla chefer i bokashi, tror det var ett par hundra kökspersonnal. Allt matavfall från det stora event tar vi hem med oss och komposterera. Tydligen har ingen gjort detta förut, vi träffar folk från the World Master Chef’s Association som är mycket imponerade. Men inget hotell nappar på bokashikonceptet direkt, även om många börjar nu känna till det.
Tillbaka på vår bokashi yard och kontor; folk kommer regelbundet. Vi gör allt på ett traditionellt och enkelt sätt, bambusmattor på golvet, lågbord, inga stolar. Vi är bemött med respekt av alla vi träffar, behandlar alla vi träffar precis likadant, och de flesta verkar uppskattar de kunskaperna vi har samlat på oss. Hemmaodlare, ambassadfolk, hotellägare, grannar, bönder, elefantskötare, avfallsföretag, konsulter, NGOs, många olika människor i olika kapacitet har hittat till oss. Det blir affär av mycket lite av detta, men det är inte det vi är ute efter i första hand, utan att navigera oss fram. Och de hittar till oss, inte tvärtom.
Vi sprider vårt budskap främst på facebook, som är egentligen den enda kanalen här i Myanmar (väldig få har lärt sig googla men de flesta har mobiler nu för tiden, sedan internet kom för 5 år sedan). Varje dag uppdaterar vi med någon berättelse, vi har snart 6,000 följare och det känns bra. Vissa inlägg har delats 500-1,000 gånger, kunskap är en bristvara här och för många är allt detta helt nytt och hoppingivande. Vi gör alla våra inlägg på båda burmesiska och engelska, Khaing tar hand om alla kommentar och meddelanden vi får från kunder och Inda gör alla översättningar.
Vi använder regntiden för att göra broschyrer, jobba med hemsidan, klippa ihop enkla videos. Nya kunskaper för oss allihopa, och vi är förvånat över hur bra vi klarar oss.

Juli 2019
Jag åker tillbaka till Yangon från Säffle, byter ut den svenska sommaren för den tunga monsunen, men det är det värt. Vi blir sjuka hela gänget med något som liknar dengue feber och är helt utslagna men på något sätt kämpar vi på ändå.
Vi får besök av journalister från Myanmars huvud tv-kanalen, de pratar länge om oss på nyheterna och bjuder in Inda och Aye Aye att prata bokashi på morgon tv i en hel halvtimme. Vilket de gör på ett otroligt bra sätt, kompetenta och onervösa.
Vi är inbjuden att söka till TEDx Yangon för att vara med på nästa års TED event. Självklart skickar vi in en provfilm.



Augusti 2019
Den tungsta regnmånaden och inga av oss är särskilt starka. Men vi fixar det så gott det går. Vi anställer en ny kille, Wai Linn, att hjälpa Maung Nan i vår bokashi yard, varje dag forsätter de att hämta hem marknadsavfall och göra kompost. Inte enkelt i regnet, men dessa killar är slitstarka och de trivs med oss. De bor i kontoret, som egentligen är ett hyfsat stort trähus, och städar efter sig varje morgon. Ordning och reda, det är mycket mer av det här än man skulle kunna tro.
Vi börjar vår nya träningssatsning. Varje månad ska vi hålla ett par träningar för trädgårdsmästare, ett par workshops för hemmaodlare, och efter behov för restauranger, hotell mm. Vi är nervösa men det går bra, rycket börjar sprida sig.
Inda är tränare, och det funkar perfekt.
Vi fortsätter att prata med hoteller och restauranger som har sagt att de vill göra något åt sitt matavfall, men det är tungjobbat. De har ingen pengar, men egentligen tror jag att de är rädda.





September 2019
Vi har några grupper från Inle Lake och andra områden, hotellägare och kommunfolk som är nyfikna på vad är för dem en helt ny lösning. Alla är imponerade, men det finns varken resurser eller organisationsstrukturer för att något ska hända. Men det sätter igång en process, och det är nog tillräckligt just här och nu.
Alla vet ju att det ska sluta regna snart, och vi börja planera några restaurang och hotellprojekt. Vi har fortfarande inte helt klart för oss precis hur vi ska göra detta, men någonstans får vi börja. Prissättning, offerter, presentationer, kommunikation fram och tillbaka tar upp min tid, allt är nytt för oss. Som vanligt säger vi bara: We’ll work it out.
Vi startar ett projekt med Doh Eain, ett socialt företag/NGO, i det trångt och nedgången downtown Yangon (Doh Eain gör många andra samhällsprojekt i dessa bakgränder och har jobbat upp ett nätverk där). Också helt nytt för oss, och därför spännande. Det har visat sig att rent tekniskt fungerar det mycket bra med bokashi, men det krävs ett större insats för att få igång den sociala biten. Vi har lärt oss att många organisationer är bra på att starta projekt men inte uthållig på det sättet vi vet att man måste vara med bokashi, att ändra beteende är det svåra och inte det tekniska (det kan vi ju). Så vi vet inte hur vi ska göra i fortsättningen, men det finns andra aktörer som har sett och förstått så jag tror det kommer ordnar sig.

Oktober 2019
Vi är accepterad till TEDx Yangon och nu behöver skriva en skript till det. Lite läskigt. Jag skriver, men Inda ska prata, på burmesiska. En fördel av alla hans munkår är att han är inte rädd för att prata framför stora grupper och har en tränat röst, men å andra sidan, vem blir inte rädd för att hålla TED-tal? Själva event är på den andra februari, men det är en intensiv process fram tills dess.
Vi är vana nu att tidningar, tv-kanaler och andra medier ringer till oss och vill filma och göra intervjuar. Hela teamet har visat sig vara jätteduktig framför tv-kameror, som om de aldrig har gjort något annat.
Vi är även inbjudna att prata i olika paneldiskussioner och håller föredrag. Bra träning, och bra marknadsföring, vi får inte betalt för något vi gör men kan vara något som kan utvecklas i framtiden.
Vi producerar bokashiströ varje månad, 10-20 tunnor om gången. En del säljer vi, en del använder vi själva, men sakta sakta börjar vi jobba upp en kundkrets.
Det största vi gör är att starta ett hotellprojekt på Ngwe Saung, den närmaste turiststrand till Yangon. Äntligen ett hotell som vill satsa på bokashi och får ordning i sitt matavfall. Vi tränar hela personalen (60 st) över två besök: efter den första träningen börjar de fylla bokashitunnor, 6-7 om dagen; på den andra träningen 10 dagar senare lära vi trädgårdspersonalen hur de ska tömma dem och göra kompost tillsammans med sitt trädgårdsavfall.
Fram till dess hade allt skickats till landfill. 6-7 ton i månaden, plus allt trädgårdsavfall, kastades rätt ut i djungeln. Nu gör just detta hotell inte så längre, men det finns ett 50-tal hotell till som fortfarande slänger allt i naturen. Förhoppningsvis kommer gästerna (en vacker dag) ställer så pass mycket krav på dem att de måste sluta med detta oförsvarbar beteende, tills dess komma jag inte hålla andan.
Vi ringer och följer upp projektet varje vecka; so far so good, de är mycket nöjda. Och vi har lärt oss hur vi ska göra.




November 2019
Teman för november är skol-. och andra gruppbesök, och vi har över 300 personer på besök hos oss. Återigen lite nervöst i början, men allt gick bra och vi fick väldig positiv feedback. Och det var faktiskt riktigt roligt.
Vi har som mål att alla barn (och vuxna) ska “touch the trash”, och även att de ska ta i komposten, leta insekter och maskar, greja med löv och vatten och plantera fröer. Vi delar upp vår bokashi yard i fem stationer med olika temor och vi tar en station var. Barnen lär sig något på varje station: om matavfall, löv, jord, växter och vatten — och hur allt hänger ihop.
Vi kör igång en “leaf campaign”, då vi vill att folk ska sluta elda lövhögar (med plast) på varje gathörn. Inte bra för hälsan och luften, och inte bra för jorden. Vi delar ut broschyrer med bättre idéer (lövburar, mikrokomposter mm) och erbjuder oss att hämta löv i säckar om de fyller dem åt oss. Ryktet sprider sig, vi har en hämtningsschema, och vi komposterar allt vi får hem. Även detta har uppmärksamts av det lokala tv och print media, och vi får en hel del reklam, då ingen har gjort något liknande förut.
För oss är det självklart att införmationskampanjer som detta görs av samhället, men här funkar det inte så. Så vi gör det vi kan.
Vi har ett gäng universitetstudenter som löst jobbar ihop med oss, och försöker göra skillnad på campus. Vi stöttar dem och de gör vad de kan för att kämpa emot all eldning på skolan, de lider av det hälsomässigt, men det är ingen i ledningen som bryr sig. Kom ihåg att detta har varit ett mycket stängt samhället i 70-80 år, det har varit farligt att klaga och än mindre smart att protestera, och traditionen finns kvar. Våra studenter är modiga, och uppskattar att vi står bakom dem.
Vi börjar få samtal från större producenter av organiskt avfall, wholesale grönsaksmarknader (ca 50 ton om dagen, men det klarar vi inte av), fiskfabriker (den vi pratar med just nu producerar 1-2 ton om dagen, men det finns många fler), tobak och bryggerier. Känns lite oöverkomligt med de stora volymerna, men vi testar vad vi klarar av rent praktiskt, sedan får vi se vad vi kommer fram till.
Just fiskgrejen jobbar vi faktist ganska allvarligt med. Det är ett stort japanskt avfallsföretag som vill ha hjälp med det, just nu hamnar allt fiskavfall på soptippen och skapar stora problem. Vi har testfermenterat ett ton fiskrens, och det gick mycket bra. Vi har erbjudit företaget hjälp att fixa ett eget bokashiyard, men de vill att vi ska göra det åt dem, så just nu förhandlar vi klart om priset. Vi behöver även ett större yard för att kunna hantera detta, och det tror vi att vi har hittat nu. Löser vi detta har vi en intressant affärsområde framför oss, där vi kan förhoppningsvis få in lite pengar. Fram tills nu tjänar vi mycket lite på allt vi gör, men vi tror det komma ordna sig bara vi blir bra på det vi gör.
Vi håller på även med bokslut, igen, då det kom en ny lag i augusti i år att ALLA företag i landet ska byta redovisningsåret till 31 september, typ 6 veckors varning. Mutter mutter, men nu har vi gjort det. Bra träning, det med.



December 2019
Vi behöver nya personal, även om vi inte egentligen har råd Admin, marknadsföring och en ny yardkille eller två. Just nu utvärderar vi några stycken, och vi har haft jättetur att träffa en taiwanesiska kvinna med europeisk MBA och mycket yrkserfaring som vill jobba frivilligt åt oss i princip heltid. Otroligt vad vi får hjälp och stöd, och detta behöver vi ju.
Vi håller på med många diskussioner med hoteller, restauranger, industrier, ambassader, NGOs, ja allt möjliga. De kommer till oss, inte vi till dem, men mycket är utforskande och leder inte direkt till någon affär. Men vi lär oss mycket och allt eftersom kommer det vara något som funkar.
Vi är på TED träning varje söndag, Inda och jag, och han kommer vara jättebra på det här. Det är en privilegium att träffa några av de smartaste och mest utbildade unga människor i Myanmar, och en mycket bra stämning när vi alla tränar ihop.
Klimatkrisen blir mer och mer påtagligt, här som överallt. Något vi pratar mycket om är hur vi ska utveckla vår utbildningsprogram de kommande åren. Inte våra workshops och träningar, de kan vi bara rulla på med, men hur vi kan nå ut till skolor och andra grupper om klimatkrisen, och om hur centralt det är att återvinna kol och bevara det i jorden. Att ta hand om matjorden helt enkelt så den kan ta hand om oss. Just detta är oerhört viktigt för oss, och vi kommer göra allt vi bara kan för att utbilda folk. Det kan innebär att vi delar vår organisation i två, en affärsdel som ska tjäna pengar och en utbildningsdel som kan söka pengar till specifika satsningar. Just nu känns det övermäktigt, så vi tar babysteps bara tills vi har mer koll, mer tid, och mer energi.
Vi har skaffat oss en videokille och ska snart börja göra småfilmer: hur man gör bokashi i köket och trädgården, på burmesiska. Möjligtvis med en extra version med engelska voiceover och undertext.





Vad händer näst?
Första året, 2018, höll vi på att lära oss och kommer igång. Andra året, 2019, har vi haft fokus på att göra projekt. Så många som möjligt så vi kan bli bra på det vi gör – och det är vi. Nästa år blir det expansion på något sätt – större team, fler bokashiyards, nya städer, mer utbildning och många fler projekt. Vi får se vad känns rätt.
Vi har egentligen ingen affärsplan, då det känns mest som det skulle begränsa oss. Vi jobbar opportuniska men ändå smart och sansad, vi har lärt oss mycket om hur och var vi ska sätta gränser.
Något som är mycket klart, hur vi än ser på det, är att detta behövs. Det behövs över hela världen, men speciellt mycket här i Myanmar, där så lite fungerar och där människorna är så fina.
Stort tack till alla er som läser detta, som bryr sig om det vi gör, som stöttar det genom att köpa produkter via bokashi.se. Följer oss gärna dag-för-dag på facebook, Bokashi Myanmar, och har du någon gång vägen förbi Yangon kom gärna och hälsa på!
/Jenny på bokashi.se och Bokashi Myanmar


