Category Archives: Bokashi Myanmar

Bokashi Myanmar

ALLT SOM HAR HÄNT i år! — BOKASHI MYANMAR, DEL 11

Leave a comment

Vi har nu hållit på med vårt bokashi projekt i Myanmar i två år. Och vilken resa det har varit!

Det som började med “Vi åker dit och se om det skulle kunna gå” för ett par år sedan har nu blivit ett lokalt företag med snart 10 team members och en massa projekt på gång. 

Och allt detta är möjligt tack vara er, våra kunder på bokashi.se. Det är ni som sponsrar detta projekt helt och hållit, utan er hade det inte gått. 

Läs mer:
Tidigare berättelser om Bokashi Myanmar

Månad för månad

Osäkert var jag skulle börja, slog jag ner mig nyss med en kopp kaffe och försökte komma ihåg vad vi har gjort i år. Jisses, vilken lista det blev!

Ska nu berätta för er månad för månad det som har hänt här i Yangon, Myanmars största stad.

December 2018

Vi är tre personer, Inda, Aye Aye och jag. I flera månader har vi testat allt möjligt hos oss i ett litet trädgård i utkanten av Yangon. Vi har lärt oss en massa om bokashi, om varandra, om organiskt avfall och om hur livet fungerar här. Vi har faktiskt ingen aning hur vi ska gå vidare med projektet, men vi pratar om det öppet och säger, som vanligt, “let’s just work it out”. 

Ingen av dem har någon speciell bakgrund till detta, Inda har varit munk fram tills några månader sedan och Aye Aye har växt upp på en ö, långt upp på kusten i norrväst Myanmar. Men de är två av de finaste människor man kunde råka känna och på något sätt har vi bestämt oss för att lyckas med det här. 

Januari 2019

Vi har redan gjort några projekt i olika sammanhang (slumområden, ambassadresidenser, vanliga trädgårder) och nu tänker vi skala upp det hela. Vi börjar med att fixa en jätte trädgårdskompost på U Thant House, ett känt museum här i Yangon. Vi jobbar där av och till i några månader, tränar trädgårdspersonalen där att göra bokashi av marknadsavfall för att berika jorden. Andra börjar hör talas om det och vill komma dit och lära sig av oss. 

Vi kör igång ett skol bokashiproject på Dulwich College, ett stort internationell skola, där studenterna vill sluta kretsloppet själva i sina klassodlingar. Barnen börjar prata med sina föräldrar, sprida bokashikunskap den vägen. 

Vi startar upp bokashi på den Brittiska Ambassaden, Ali Chugg som är ambassadörens frun, bjuder in oss till storlunch och ber oss pratar med gästerna om bokashi.

Jag håller ett publikt föredrag om Soil and Climate Change med ett 50-tal lyssnare, det har sedan skapat förvånade många ringar på vattnet. 

Februari 2019

Vi kör igång ett stort skolprojekt i samband med ISY, International School Yangon. Vi pratar med hela skolan, lär de sorterar sitt matavfall, tränar personalen. Vi vet inte om vi kommer att lyckas eller inte. Men det gör vi. Nästan ett år senare har skolan blivit ett förebild här i Yangon med sin återvinning, och många av föräldrarna är nu våra kunder. 

Många vill jobbar som volontär hos oss, låter fint, men vi lär oss fort att vi har inte resurserna för att kunna hantera det. Men två stannar kvar, Hans från Sverige, och Khaing (en mycket smart tjej som har nu gjort färdig sin post-graduate diploma in Environmental Studies och är anställd).

Vi startar företag! Efter mycket diskussion om vi skulle bli NGO (förening) eller företag bestämmer vi oss för företag. Syftet är att skapa något som är hållbart i längden, inte beroende på externa bidrag. Men hela kapitalet sponsras ju av bokashi.se.

Inda, Aye Aye och jag är co-founders, och vi har till och med var sin director’s stamp: inget att skratta över här i landet där allt är så hopplöst byråkratiskt. Myanmar har precis gjort om sitt Companies Act efter mer än ett hundra år, så det är överkomligt att starta aktiebolag även om ingen av oss har gjort det förut. (Men vi har en duktig revisor). 

Vi  har växt ur det lilla huset där vi höll till första året och skaffar oss en riktig bokashi yard. Plus huset intill. Hyran är överkomligt (fast Yangon är egentligen ganska dyrt) och tomten är överväxt sedan tjugo år. Så vi rensar, fyller på med sand (mot monsunregnet) och planterar ett 50-tal bananträd i var sitt bokashigrop.

Mars 2019

Inda och Aye Aye gifter sig! Och vi lägger mycket energi på det, det kommer ju folk från alla hål och som utlänning fattar man ju ingenting. Det blev en väldig fin dag, och med den back story de har som är långt, långt ifrån enkelt, är det så rörande att det går nästan inte att fatta. (Och även detta, kära läsare, har ni gjort möjligt genom detta projekt.)

Vi är på kurs i Thailand hela gänget, på den fina EMRO kursgården utanför Bangkok. Samlar på oss värdefull kunskap och globala kontakter. Två av våra externa team members är med, Stefi som driver bokashi i Belgien, och Claire som håller på med bokashi i Nya Zeeland. De är i Yangon med oss några veckor och hjälper till, tillsammans med Tracy, en gammal (och duktig) vän till mig, som hjälper oss strukturera upp det nystartade företaget. 

In emellan kör vi igång det nya bokashiyard, och har för mål att hämta några hundra kilo marknadsavfall om dagen för att komma igång med en storskalig kompostproduktion. 

April 2019

Folk runt omkring i landet börjar intressera sig för bokashi. Vi åker till Ngapali (ett fint turiststrand ganska långt från Yangon) där vi håller en tvådagars kurs i bokashi för ett 50-tal hotellpersonal. Det går bra, men vi lär oss fort att detta är inte rätt strategi, vi behöver gå mer på djupet och jobbar med hotellen en och en. Men just nu går det mycket dåligt i hotellbranschen här i landet, så detta med matavfall är ingen prioritet, även om det behövs som bara det. Vi har inte heller råd att göra så mycket gratis utbildning, då vi måste hitta ett sätt att tjäna pengar. Vi testar oss fram.

Vi har också ett möte med några nyckelpersoner i ett annat turiststad, Nyaung Shwe/Inle Lake, där det också finns massiva problem med sopor. Vi har sedan kommit längre med dem, de har skickat tre grupper till oss i Yangon för träning, och vi kommer starta något projekt där sedan.

Indas bror Maung Nan stannar kvar efter bröllopet och börjar jobba med oss, han visar sig vara perfekt. Jobbar hårt, stark som bara det, och smart trots totalbrist på utbildning. Aye Aye är yard boss och strukturerar upp det hela. Komposten ser lovande ut. Vi har beställt en fin flismaskin i Thailand och efter mycket slit fått hem den (transport och gränser är inte så jätteenkelt här) och det fungerar utmärkt. Precis vad vi behöver.

Vi har en pågående kontrakt med ett företag som heter RecyGlo, en återvinning startup. De hämtar alla fraktioner från kunder, och matavfallet levererar de till oss i blåa bokashitunnor. Ett tjänst som har aldrig existerat förut i Myanmar. Det låter bra men det är inte lätt att få kunderna att fylla sina bokashitunnor på rätt sätt (blir en del plast och annat i dem) men vi ska testa ett par år och ser hur det utvecklar sig.

Ingen av oss i det nya företaget är särskilt förtjusta i administration, men vi börjar med onsdagsmöter och snart får vi ordning. Jag är så imponerad över vårt team, de växer för varje månad, och alla är vi självgående. Vi får gjort allt vi säger vi ska göra, utan tjafs. Teamwork är ett okänt begrepp här i Myanmar, ingen här är vana att jobba utan hierarchi, och nu efter några månader har vi blivit riktigt bra på det. Jag har lärt mig mer om ledarskap detta året än under hela mitt yrkeskarriär.

Och även det här med bokföring börjar ta form. Inte helt enkelt, det heller, men det går. Vi kör med gammaldags ledgers, då ingen har datakunskaper så det räcker.

Detta är början på semester säsongen, Thingyan är en jättefestival med mycket vatten och dans och kaos, helt underbart egentligen. Det är oerhört varmt, dag efter dag över 40 grader, folk flesta har sin semester nu och åker hem till sina natives, till landsbygden. Men vi jobbar på, i värmen, och med typ 34 grader och mygg på kontoret.

Maj 2019

Jag åker hem till Sverige en sväng, vill ju träffa familjen och jobbar med Malin (fast hon och bokashi.se teamet klarar sig så bra utan mig). Jag spelar in ett sommarprat på P4 Värmland, rensar trädgården så gott det går, och jobbar som vanligt åt båda håll: Myanmar och Sverige. 

Tillbaka i Yangon, teamet saktar inte ned ett dugg. Vi kör igång en ny satsning, att vara på Yangon Farmers Market varje lördag. Det ställer lite krav på oss att fixa till produkterna; etiketter, bruksanvisningar, broschyrer, skyltar, kompost… Och allt på två språk, såklart. Vi har ingen transport, så vi hyr en liten lastbil varje lördag. Det blev bra, nu är det rutin att vara där kl 7 varje lördag, träffa folk, prata bokashi, sälja kompost och bokashiströ.

Vi fixar en “webbshop” på facebook och börjar göra leveranser hem till folk, bokashi och kompost, till och med hemgjorde pallkragar. Det finns ingen postsystem här, inget självklart sätt att göra leveranser, så vi skickar grejerna med taxi, hyr light truck eller till och med tar med dem på bussen. Cash-on-delivery och mycket tillit, det funkar faktiskt bra. 

Det blir varmare och varmare och monsunsäsongen är snart på väg. Vi ser över vårt kontor och bokashiyard. Kontoret behöver egentligen ett nytt tak men vi lappar ihop det. Vi fyller på med sand för att höja marknivån utanför. Det visar sig våra diker inte tar vägen någonstans så det blir översvämning jämt, men det är inte något som går att lösa –vi köper myggspray, paraplyer och några nya spader istället, och ser upp för vattenormar. 

Vi bygger även en shed med bambus och naturtak att skydda mot sol och regn. Den ser så fin ut!

Juni 2019

Monsunen är på gång, taket håller i princip, och vi jobbar på så gott det går. Hämtar en halvton marknadsavfall varenda dag, gör bokashi, gör kompost, repeat. 

Vi är inbjuden till ett stort Hotel & Food Expo i Yangon och ställer upp med nya rollups, t-shirts och broschyrer. Inda pratar på scenen som om han aldrig har gjort något annat, Aye Aye och Khaing tränar alla chefer i bokashi, tror det var ett par hundra kökspersonnal. Allt matavfall från det stora event tar vi hem med oss och komposterera. Tydligen har ingen gjort detta förut, vi träffar folk från the World Master Chef’s Association som är mycket imponerade. Men inget hotell nappar på bokashikonceptet direkt, även om många börjar nu känna till det.

Tillbaka på vår bokashi yard och kontor; folk kommer regelbundet. Vi gör allt på ett traditionellt och enkelt sätt, bambusmattor på golvet, lågbord, inga stolar. Vi är bemött med respekt av alla vi träffar, behandlar alla vi träffar precis likadant, och de flesta verkar uppskattar de kunskaperna vi har samlat på oss. Hemmaodlare, ambassadfolk, hotellägare, grannar, bönder, elefantskötare, avfallsföretag, konsulter, NGOs, många olika människor i olika kapacitet har hittat till oss. Det blir affär av mycket lite av detta, men det är inte det vi är ute efter i första hand, utan att navigera oss fram. Och de hittar till oss, inte tvärtom.

Vi sprider vårt budskap främst på facebook, som är egentligen den enda kanalen här i Myanmar (väldig få har lärt sig googla men de flesta har mobiler nu för tiden, sedan internet kom för 5 år sedan). Varje dag uppdaterar vi med någon berättelse, vi har snart 6,000 följare och det känns bra. Vissa inlägg har delats 500-1,000 gånger, kunskap är en bristvara här och för många är allt detta helt nytt och hoppingivande. Vi gör alla våra inlägg på båda burmesiska och engelska, Khaing tar hand om alla kommentar och meddelanden vi får från kunder och Inda gör alla översättningar.

Vi använder regntiden för att göra broschyrer, jobba med hemsidan, klippa ihop enkla videos. Nya kunskaper för oss allihopa, och vi är förvånat över hur bra vi klarar oss. 

Juli 2019

Jag åker tillbaka till Yangon från Säffle, byter ut den svenska sommaren för den tunga monsunen, men det är det värt. Vi blir sjuka hela gänget med något som liknar dengue feber och är helt utslagna men på något sätt kämpar vi på ändå.

Vi får besök av journalister från Myanmars huvud tv-kanalen, de pratar länge om oss på nyheterna och bjuder in Inda och Aye Aye att prata bokashi på morgon tv i en hel halvtimme. Vilket de gör på ett otroligt bra sätt, kompetenta och onervösa.

Vi är inbjuden att söka till TEDx Yangon för att vara med på nästa års TED event. Självklart skickar vi in en provfilm.

Augusti 2019

Den tungsta regnmånaden och inga av oss är särskilt starka. Men vi fixar det så gott det går. Vi anställer en ny kille, Wai Linn, att hjälpa Maung Nan i vår bokashi yard, varje dag forsätter de att hämta hem marknadsavfall och göra kompost. Inte enkelt i regnet, men dessa killar är slitstarka och de trivs med oss. De bor i kontoret, som egentligen är ett hyfsat stort trähus, och städar efter sig varje morgon. Ordning och reda, det är mycket mer av det här än man skulle kunna tro.

Vi börjar vår nya träningssatsning. Varje månad ska vi hålla ett par träningar för trädgårdsmästare, ett par workshops för hemmaodlare, och efter behov för restauranger, hotell mm. Vi är nervösa men det går bra, rycket börjar sprida sig. 

Inda är tränare, och det funkar perfekt. 

Vi fortsätter att prata med hoteller och restauranger som har sagt att de vill göra något åt sitt matavfall, men det är tungjobbat. De har ingen pengar, men egentligen tror jag att de är rädda.

September 2019

Vi har några grupper från Inle Lake och andra områden, hotellägare och kommunfolk som är nyfikna på vad är för dem en helt ny lösning. Alla är imponerade, men det finns varken resurser eller organisationsstrukturer för att något ska hända. Men det sätter igång en process, och det är nog tillräckligt just här och nu. 

Alla vet ju att det ska sluta regna snart, och vi börja planera några restaurang och hotellprojekt. Vi har fortfarande inte helt klart för oss precis hur vi ska göra detta, men någonstans får vi börja. Prissättning, offerter, presentationer, kommunikation fram och tillbaka tar upp min tid, allt är nytt för oss. Som vanligt säger vi bara: We’ll work it out. 

Vi startar ett projekt med Doh Eain, ett socialt företag/NGO, i det trångt och nedgången downtown Yangon (Doh Eain gör många andra samhällsprojekt i dessa bakgränder och har jobbat upp ett nätverk där). Också helt nytt för oss, och därför spännande. Det har visat sig att rent tekniskt fungerar det mycket bra med bokashi, men det krävs ett större insats för att få igång den sociala biten. Vi har lärt oss att många organisationer är bra på att starta projekt men inte uthållig på det sättet vi vet att man måste vara med bokashi, att ändra beteende är det svåra och inte det tekniska (det kan vi ju). Så vi vet inte hur vi ska göra i fortsättningen, men det finns andra aktörer som har sett och förstått så jag tror det kommer ordnar sig.

Oktober 2019

Vi är accepterad till TEDx Yangon och nu behöver skriva en skript till det. Lite läskigt. Jag skriver, men Inda ska prata, på burmesiska. En fördel av alla hans munkår är att han är inte rädd för att prata framför stora grupper och har en tränat röst, men å andra sidan, vem blir inte rädd för att hålla TED-tal? Själva event är på den andra februari, men det är en intensiv process fram tills dess.

Vi är vana nu att tidningar, tv-kanaler och andra medier ringer till oss och vill filma och göra intervjuar. Hela teamet har visat sig vara jätteduktig framför tv-kameror, som om de aldrig har gjort något annat. 

Vi är även inbjudna att prata i olika paneldiskussioner och håller föredrag. Bra träning, och bra marknadsföring, vi får inte betalt för något vi gör men kan vara något som kan utvecklas i framtiden.

Vi producerar bokashiströ varje månad, 10-20 tunnor om gången. En del säljer vi, en del använder vi själva, men sakta sakta börjar vi jobba upp en kundkrets. 

Det största vi gör är att starta ett hotellprojekt på Ngwe Saung, den närmaste turiststrand till Yangon. Äntligen ett hotell som vill satsa på bokashi och får ordning i sitt matavfall. Vi tränar hela personalen (60 st) över två besök: efter den första träningen börjar de fylla bokashitunnor, 6-7 om dagen; på den andra träningen 10 dagar senare lära vi trädgårdspersonalen hur de ska tömma dem och göra kompost tillsammans med sitt trädgårdsavfall. 

Fram till dess hade allt skickats till landfill. 6-7 ton i månaden, plus allt trädgårdsavfall, kastades rätt ut i djungeln. Nu gör just detta hotell inte så längre, men det finns ett 50-tal hotell till som fortfarande slänger allt i naturen. Förhoppningsvis kommer gästerna (en vacker dag) ställer så pass mycket krav på dem att de måste sluta med detta oförsvarbar beteende, tills dess komma jag inte hålla andan.

Vi ringer och följer upp projektet varje vecka; so far so good, de är mycket nöjda. Och vi har lärt oss hur vi ska göra.

November 2019

Teman för november är skol-. och andra gruppbesök, och vi har över 300 personer på besök hos oss. Återigen lite nervöst i början, men allt gick bra och vi fick väldig positiv feedback. Och det var faktiskt riktigt roligt. 

Vi har som mål att alla barn (och vuxna) ska “touch the trash”, och även att de ska ta i komposten, leta insekter och maskar, greja med löv och vatten och plantera fröer. Vi delar upp vår bokashi yard i fem stationer med olika temor och vi tar en station var. Barnen lär sig något på varje station: om matavfall, löv, jord, växter och vatten — och hur allt hänger ihop.

Vi kör igång en “leaf campaign”, då vi vill att folk ska sluta elda lövhögar (med plast) på varje gathörn. Inte bra för hälsan och luften, och inte bra för jorden. Vi delar ut broschyrer med bättre idéer (lövburar, mikrokomposter mm) och erbjuder oss att hämta löv i säckar om de fyller dem åt oss. Ryktet sprider sig, vi har en hämtningsschema, och vi komposterar allt vi får hem. Även detta har uppmärksamts av det lokala tv och print media, och vi får en hel del reklam, då ingen har gjort något liknande förut.
För oss är det självklart att införmationskampanjer som detta görs av samhället, men här funkar det inte så. Så vi gör det vi kan.

Vi har ett gäng universitetstudenter som löst jobbar ihop med oss, och försöker göra skillnad på campus. Vi stöttar dem och de gör vad de kan för att kämpa emot all eldning på skolan, de lider av det hälsomässigt, men det är ingen i ledningen som bryr sig. Kom ihåg att detta har varit ett mycket stängt samhället i 70-80 år, det har varit farligt att klaga och än mindre smart att protestera, och traditionen finns kvar. Våra studenter är modiga, och uppskattar att vi står bakom dem. 

Vi börjar få samtal från större producenter av organiskt avfall, wholesale grönsaksmarknader (ca 50 ton om dagen, men det klarar vi inte av), fiskfabriker (den vi pratar med just nu producerar 1-2 ton om dagen, men det finns många fler), tobak och bryggerier. Känns lite oöverkomligt med de stora volymerna, men vi testar vad vi klarar av rent praktiskt, sedan får vi se vad vi kommer fram till. 

Just fiskgrejen jobbar vi faktist ganska allvarligt med. Det är ett stort japanskt avfallsföretag som vill ha hjälp med det, just nu hamnar allt fiskavfall på soptippen och skapar stora problem. Vi har testfermenterat ett ton fiskrens, och det gick mycket bra. Vi har erbjudit företaget hjälp att fixa ett eget bokashiyard, men de vill att vi ska göra det åt dem, så just nu förhandlar vi klart om priset. Vi behöver även ett större yard för att kunna hantera detta, och det tror vi att vi har hittat nu.  Löser vi detta har vi en intressant affärsområde framför oss, där vi kan förhoppningsvis få in lite pengar. Fram tills nu tjänar vi mycket lite på allt vi gör, men vi tror det komma ordna sig bara vi blir bra på det vi gör. 

Vi håller på även med bokslut, igen, då det kom en ny lag i augusti i år att ALLA företag i landet ska byta redovisningsåret till 31 september, typ 6 veckors varning. Mutter mutter, men nu har vi gjort det. Bra träning, det med. 

December 2019

Vi behöver nya personal, även om vi inte egentligen har råd Admin, marknadsföring och en ny yardkille eller två. Just nu utvärderar vi några stycken, och vi har haft jättetur att träffa en taiwanesiska kvinna med europeisk MBA och mycket yrkserfaring som vill jobba frivilligt åt oss i princip heltid. Otroligt vad vi får hjälp och stöd, och detta behöver vi ju.

Vi håller på med många diskussioner med hoteller, restauranger, industrier, ambassader, NGOs, ja allt möjliga. De kommer till oss, inte vi till dem, men mycket är utforskande och leder inte direkt till någon affär. Men vi lär oss mycket och allt eftersom kommer det vara något som funkar. 

Vi är på TED träning varje söndag, Inda och jag, och han kommer vara jättebra på det här. Det är en privilegium att träffa några av de smartaste och mest utbildade unga människor i Myanmar, och en mycket bra stämning när vi alla tränar ihop. 

Klimatkrisen blir mer och mer påtagligt, här som överallt. Något vi pratar mycket om är hur vi ska utveckla vår utbildningsprogram de kommande åren. Inte våra workshops och träningar, de kan vi bara rulla på med, men hur vi kan nå ut till skolor och andra grupper om klimatkrisen, och om hur centralt det är att återvinna kol och bevara det i jorden. Att ta hand om matjorden helt enkelt så den kan ta hand om oss. Just detta är oerhört viktigt för oss, och vi kommer göra allt vi bara kan för att utbilda folk. Det kan innebär att vi delar vår organisation i två, en affärsdel som ska tjäna pengar och en utbildningsdel som kan söka pengar till specifika satsningar. Just nu känns det övermäktigt, så vi tar babysteps bara tills vi har mer koll, mer tid, och mer energi.

Vi har skaffat oss en videokille och ska snart börja göra småfilmer: hur man gör bokashi i köket och trädgården, på burmesiska. Möjligtvis med en extra version med engelska voiceover och undertext. 

Vad händer näst?

Första året, 2018, höll vi på att lära oss och kommer igång. Andra året, 2019, har vi haft fokus på att göra projekt. Så många som möjligt så vi kan bli bra på det vi gör – och det är vi. Nästa år blir det expansion på något sätt – större team, fler bokashiyards, nya städer, mer utbildning och många fler projekt. Vi får se vad känns rätt.

Vi har egentligen ingen affärsplan, då det känns mest som det skulle begränsa oss. Vi jobbar opportuniska men ändå smart och sansad, vi har lärt oss mycket om hur och var vi ska sätta gränser. 

 Något som är mycket klart, hur vi än ser på det, är att detta behövs. Det behövs över hela världen, men speciellt mycket här i Myanmar, där så lite fungerar och där människorna är så fina. 

Stort tack till alla er som läser detta, som bryr sig om det vi gör, som stöttar det genom att köpa produkter via bokashi.se. Följer oss gärna dag-för-dag på facebook, Bokashi Myanmar, och har du någon gång vägen förbi Yangon kom gärna och hälsa på!

/Jenny på bokashi.se och Bokashi Myanmar

Bokashi Myanmar

Lekplatser istället för sophögar! Bokashi Myanmar — del 10

Leave a comment

BOKASHI MYANMAR DEL 10

Downtown alley.

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi Myanmar berättelser

Vi jobbar på många olika fronter här i Myanmar och för att vara helt ärlig känns det ibland som vi inte kommer någon vart.

Men då och då tar jag ett steg tillbaka, tittar på vad som sker och inser att något otroligt håller på att hända. Vi håller på att lyckas!

Inte så att vi förändrar världen, men att folk börjar lyssna på oss. De kommer till oss med projekt som de vill genomföra. De fattar att det här med bokashi är en riktig bra grej. Och att det är dags att GÖRA NÅGOT.

Tiden för att bara prata är över.

Tomater i varje gatuhörn

Vi jobbar mot en vision: Att det ska odlas tomater i varje gatuhörn.

Det låter väl mysigt, men nej, det är inte det som är det vktiga.

Myanmar är en av de länder i världen som är mest utsatt för klimatförändringen. Det är fattigt här, det är redan fruktansvärt varmt året om, det är vanligt med naturkatastrofer. Landet är helt beroende av jordbruk men matjorden funkar inte längre och i stora delar av landet regnar det så mycket att det inte går att odla, eller så lite att det inte går att odla.

Vårt fokus är på städerna och vi börjar med Yangon, f.d. Rangoon. En jättestad med 7-8 miljoner människor, några få är hur rika som helst och i princip alla andra är fattiga. Sophantering funkar inte, de deponier som finns är primitiva och överfulla och ingen har en aning om hur det ska lösas. 75 procent av allt avfall är organiskt. Så du kan tänka dig hur siffrorna ser ut.

Inte kan vi lösa detta själva.

Men det vi kan är att visa att det faktiskt går att göra något helt osannolikt bra med matavfallet, inte skicka det till deponi. Vi kan visa att man kan göra jord och sedan odla i den jord man själv har gjort. Man behöver inte vänta tills “någon annan” fixar det utan detta är något man själv kan göra här i staden.

Men Myanmar är inte ett europeiskt land där folk är självgående. Människorna här har varit nedtryckta i decennier, de har för det mesta ingen vettig utbildning och har inte kommit i kontakt med nya idéer förut. Internet har funnits bara i typ fem år.

Och de är lite rädda att ta initiativ, eller lägga sig i saker. Man vet aldrig om det är helt risktfritt.

Ett tufft utgångsläge för att säga det milt.

Läs mer:
Yangon residents dissatisfied with municipal services
No time to waste dealing with Yangon’s trash problem


Jo. Det är sant. (Foto: irrawaddy.com)

Bokashi downtown Yangon

Ett projekt vi just nu håller på med är mitt i downtown Yangon. Det är en tät-tät-tätbefolkad del av staden som är svår att beskriva i ord — kolla bilderna så får du se!

Mer av en utmaning får man nog inte men det skulle kunna bli banbrytande om det går vägen.

Mellan varje par av gator finns det en smal bakgata – en ”alley”. Traditionellt har dessa använts som soptippar, med sophögar upp till en meter djupa.

Varför? Ja det har det inte funnit så mycket annat man kunde göra med skräpet…

Vi jobbar nu tillsammans med en fantastisk organisation som heter Doh Eain som renoverar dessa bakgator, den ena efter den andra. Tillsammans med kommunen gräver de ut allt skräp, fixar de värsta sanitetsproblemen och försöker skapa en trevlig miljö för människor som bor där.

Det som kallas för renoverat här i Yangon skulle kallas för slum hemma i Sverige, men det är ändå en fantastisk förbättring med tanke på utgångsläget. Och helt otroligt fint när folk börjar umgås i dessa alleys, det finns pop-up tea shops, barn leker och det görs tappra försök med odlingar.

Men som alltid här, det finns ingen jord att få tag på någonstans. Bara en äcklig blandning av sand och aska. Egentligen är det helt otroligt att något växer över huvud taget. Tänk om de kunde bara få lite bra jord att odla i…

Matavfall från hundratals hushåll

Grönt och fint. Men än finns det mycket att göra.

Och tänk om allt matavfall från de hundratals hushåll som kantar varje alley skulle kunna göras om till bokashi. Råttorna skulle ha det betydligt tuffare men växterna desto bättre!

Det är just detta vi håller på att göra just nu.

Vi har börjat med ett pilot-projekt med 80 hushåll i två olika alleys. Doh Eain strukturerar upp det hela och vi står för bokashi-delen. Projektet sponsras av en organisation som heter Building Markets, bakom den står Coca Cola.

Men tro inte att vi bli rika på detta, så funkar det verkligen inte. Som vanligt jobbar vi mest som volontärer.

För mig är detta precis varför jag kom till Myanmar och körde igång Bokashi här. För att man blir så himla frustrerad av att se stora samhälls- och miljöproblem enkelt skulle kunna lösas med samma grej. Att göra jord av matresterna är så enkelt och logiskt — varför har det inte alltid varit så? Varför gör ingen annan det?

Så nu testar vi!

Doh Eain har gjort ett väldigt bra jobb att få dessa försökshushåll engagerade. Jag tycker de familjer som vill vara med på något så okänt och annorlunda är modiga! Vårt jobb är att se till att allt funkar — att vi löser alla problem och eventuella missförstånd så inte projektet spårar ur.

Läs mer:
NGO launches new effort to make Yangon cleaner

En kille har kommit ned med familjens matrester. Vår fina Station Manager till höger tar emot och packa tunnan.

Så här funkar det:

Doh Eain har byggt en skåpmodul i varje alley som heter “waste station”, en till varje alley. Egentligen är det bara en snygg förvaring för våra bokashitunnor, med förklarande grafik på utsidan. De har anställt en ”waste station manager”för varje, unga killar som ska vara på plats mellan kl. 14 och 17 varje dag. Varje hushåll har fått en hink för att samla sina matrester i under dagen, som de då ska komma ner och tömma varje eller varannan dag.

Våra waste station managers, som har fått väldigt grundlig träning hos oss, ska kolla att allt är som det ska med matavfallet och tömmer det sedan i bokashitunnan. De doserar bokashiströ och lämnar tillbaka hinken till den som kom med den.

Än så länge går det faktiskt bra och vi hoppas bara att det håller i sig.

När tunnorna är fulla ska de transporteras till vår bokashi-gård i norra Yangon. Det är just nu bara en temporär lösning, egentligen vill vi att det ska skapas någon form av stadsodling där all bokashi kan hamna. Men vi tar det steg för steg.

Vi har gjort en jordfabrik för att kunna visa hur det hänger ihop med matavfall och jord. Lite gradvis kan vi utöka, vi får känna oss fram och försöker nu få folk intresserade. Vi behöver bli helt säkra på att det inte attraherar råttor (som du kan tänka dig är de stora som små katter här…)

Det som är det allra svåraste är den mänskliga biten, att få till en metod som går hem och som motiverar folk.

Om ett par månader ska vi utvärdera pilotprojektet tillsammans och löser vi det har vi skapat något väldigt värdefullt!

Vi trodde de skulle bli mer skeptiska, men Doh Eain har gjort ett bra jobb att förankra projektet med båda boende och kommunen.

Sponsring

Varför sponsrar Coca Cola detta? Jo, för att de vill få tillbaka så många rena flaskor som möjligt till återvinning. Lär man folk hur de ska sopsortera blir det bättre återvinningssiffror.

Själv är jag lika skeptisk som alla andra till storföretags greenwashing men väljer att fokusera på den fina visionen vi har: Att odla tomater i varje gathörn. Detta är ett fantastiskt steg i rätt riktning om vi kan få till det!

Något som var oväntat för Building Markets and Doh Eain när vi började prata bokashi med dem var hur enkelt det faktiskt är.

De fick tänka till ganska rejält – deras världsbild har alltid varit fokuserad på att få ut rena PET-flaskor från avfallsflödet. De har liksom inte sett organiskt avfall som deras problem.

Vi förklarade att så ser världen inte ut för oss.

Det vi ser först och främst är den organiska delen av avfallet. Sorterar man bort det från början så får man en ren och prydlig hög av plast och annat som kan återvinnas. Ta först hand om matavfallet så får du sedan enklare återvinning av allt annat – för då bli det så mycket renare.

Alla är vi spända på hur detta kommer att gå. Vi vet att det KAN funka rent praktiskt, men att det hela hänger på hur det funkar socialt, om vi kan få till tillräckligt bra ledarskap helt enkelt.

Men klarar vi av att fixa en bra lösning, har vi skapat något som kan kopieras och skalas upp. Kostnaden är överkomlig, det är i princip ingen investering och de gröna miljöer som bokashi skulle kunna bidra till blir bara mer och mer värdefulla.

Hoppas hoppas att det går vägen!

Men vi återkommer, om det är något vi är så är det ärliga!

Tänk dig en värld där meterdjupa högar med sopor (och råttor, och lukt, och sjukdomar) omvandlas till hyfsat hygieniska bakgårdar med blommor och bin och lekande barn.

Håll tummarna!

/Jenny och gänget på Bokashi Myanmar

Läs mer:
Bokashi Myanmar Del 9
Bokashi Myanmar Del 8
Bokashi Myanmar Del 7
Bokashi Myanmar Del 6
Bokashi Myanmar Del 5
Bokashi Myanmar Del 4
Bokashi Myanmar Del 3
Bokashi Myanmar Del 2
Bokashi Myanmar Del 1

Nu är vi igång! Sex hushåll har redan lämnat in sina hinkar — det funkar!
Isca och Moh Moh från Doh Eain
Bokashi Myanmar

Vi pratar, vi filmar, vi skriver! Bokashi Myanmar — del 9

Leave a comment

BOKASHI MYANMAR DEL 9

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi Myanmar berättelser

Nästan varannan dag händer det något spännande för oss här på Bokashi Myanmar. Otroligt egentligen att så många är nyfikna om bokashi — att de känner till oss, vill träffas, vill lära sig mer. Vi tackar ja till det mesta, det är inspirerande med alla dessa möten. Vi lär oss mycket — och delar med oss av allt vi kan.

Det betyder inte att vi tjänar pengar på något än. Det är frustrerande för att säga det milt, vi försöker hitta en income stream från det vi gör och det vi kan, men det tar tid. Men viktigast är kanske ändå att sprida budskapet, att göra bokashi till en grej. En vacker dag kommer folk att boka sig in på våra betalda utbildningar, köpa våran bokashikompost, abonnera till bokashiströ och hämttjänster på matavfall. Alla är eniga om att detta är viktigt – men ingen vill betala än så länge. Och något som är viktigt för oss är att vi gör detta till ett hållbart företag som kan leva sitt eget liv sedan. Ett lokalt företag som tjänar sina egna pengar och inspirerar andra till att starta företag i detta helt nytt men så oerhört spännande avfallssektor.

Under tiden är det vi som får vara uthålliga!

Vill du vara med och träffa några av de som vi har träffat under juli här i monsunstaden Yangon?

En regnig lördagseftermiddag fick vi besök av en hel buss australiensare som är här i Myanmar för att lära sig mer om hållbarhet i Asien. De fattade grejen direkt — att enkelt är oftast bäst. Storskaliga lösningar har sin plats, men enkla, jordnära lösningar så som vi håller på att utveckla kan lösa så mycket om de lönar sig och idéerna kan spridas. Fantastisk härligt att få träffa det här gänget! Och som du ser, vi är numera proffs på group photos Asian-style 😉

I downtown Yangon bor folk så täta som det går i gamla hus med förfallna bakgårdar. Och där håller den fantastiska organisationen Doh Eain till — de hjälper till att renovera hus och skapa ordning i de avfallsfyllda bakgårdar. Rensar, fixar, bygger lekplatser – och förhoppningsvis snart kommer det även finnas lite stadsodling med hjälp av bokashi. Här pratar vi med några av de som bor i området om hur vi kan bäst få till en hållbar förändring. Många vill det men ännu fler fattar inte riktigt grejen. Så det blir nog en långsam process. Men någonstans får man börja, och det är just det vi gör nu.

Här har vi ett gäng hotellägare och trädgårdsmästare som hade åkt ned från Inte Lake för att besöka oss och lära sig mer om bokashi. Området däruppe är en naturpärla som håller på att förstöras — de gör allt de kan för att fixa det som staten vägrar hjälpa till med. Kan vi hjälpa till så gör vi det. Den mindre gruppen till vänster kommer från samma området — de driver en hästgård med ridturer i en ekomiljö. Och där behövs allt från avlopp, kompostering och hjälp med djurhållning. Vi hade mycket att prata om – som vanligt!

Varje lördag är vi på Yangon Farmers Market, en otroligt fint ekologiskt marknad i downtown Yangon. Det har varit i gång ett år nu, allt är ekologiskt och syftet är att även vara plastfri — men det tar sin lilla tid. Vi visar upp vår kompost, säljer det i balkongstorlekar, och tar beställningar för leveranser. Än går det mycket sakta men det är trots allt mitt i monsunsäsongen. Att prata med våra kunder varje lördag är inspirerande!

Trash Hero är en fantastisk organisation som samlar voluntär över hela Asien för att plocka skräp. Här i Myanmar har de gjort stor skillnad att engagera och motivera — och det behövs, verkligen. Som de allra flesta länder i Asien går Myanmar under av allt skräp. Sophämtning fungerar dåligt, det finns ingen offentlig återvinning, och en mycket stor andel hamnar i floden och sedan ut i havet. Här har vi en inspirerande besök av Trash Hero gänget hos oss – de vill hjälpa till att sprida bokashi budskapet här i landet. De tog med ett gäng filmare för att göra en mini dokumentär. Skönt med teamwork!

Vi hjälper till att bygga en stadsodling! Här, mitt i stan, bakom den franska institutet, intill en av Yangons mysigast caféer, ska det odlas örter och mikrogrönt. Komposten är från oss – vi är stolta och nöjda!

Här är vi inbjuden till en av de finare golf resorts/residential estates här i Yangon för att prata matavfall och kompost. Äntligen någon som vill fixa en hållbar lösning — hoppas att det går vägen. Det finns många restauranger, caféer och kantiner här på Pun Hlaing Estate, men vi satsar på att göra en pilotprojekt för att se hur vi kan bäst få till en vettig sortering av matavfallet i alla kök, och samarbetar med trädgårdspersonalen för att göra en bokashikompost ut av det hela.

Och en filmteam till! AnyRevMedia är en stor online media kanal, de tycker vi gör ett fantastisk jobb och har en kul attityd — vi är inte rädd för något, och vi har roligt hur vi än gör. Vi pratar jord, och girlpower, och hur vi kan skapa en ny mindset i Myanmar runt matavfall — att det inte är skräp utan är en av de mest värdefulla resurser vi har. Låter allvarligt och det är det, men vi hade jätteroligt under den här filmdagen i regnet. Måste säger jag är så oerhört stolt över vårt team här — ingen av dem har professionella bakgrunder men de kan sin sak nu när det gäller bokashi. Och de filmar som proffs. Som om de aldrig hade gjort något annat. Helt fantastiskt att se så mycket personlig utveckling på toppen av allt annat!

Så ser en helt vanlig juli ut hos Bokashi Myanmar! Och det var inte allt – vi hade många fler besök och diskussioner, stora som små. Folk är verkligen nyfiken och intresserade. Det här kommer gå vägen.

/Jenny på Bokashi Myanmar och bokashi.se

Bokashi Myanmar

Nu kör vi på riktigt! Bokashi Myanmar — del 7

Leave a comment

BOKASHI MYANMAR DEL 7

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi Myanmar berättelser

Oftast mer än 40 grader på dagen, och knappast svalare på nätterna.

Yangon i april och maj är varmt. Riktigt, riktigt varmt.

Dammigt, svettigt och bullrigt — det här är en storstad med nästan 5 miljoner invånare. Gatorna är en kaos av bilar, människor, hundar, grönsaker och gatumat. Olidlig luft och inte ett droppe regn i ett halvt år. Men på något sätt, mitt i röran, bor de mest genuina och charmiga människor jag har någonsin träffat. 

Och här, på utkanten av Yangon, har vi byggt en kompostfarm. Vi gör bokashi — storskaligt.

Vi har ju hållit på i Myanmar ett tag, och nu har vi skaffat oss en större bit mark där vi kan gör jord på riktigt. Den är 60 feet gånger 80 feet (typ 20m x 25m), lika med två normala villatomter härnere, och där komposterar vi för fullt.

Vi hämtar in matavfall från de närliggande gatumarknaden, och från skolor och restauranger i stan. Vi samlar in bruna löv från gatan, från skolor och från privata människor. Och vi gör jord ut av det hela. 

Vår allra först bokashijord!

Fantastisk bra bokashikompost, den bästa jorden som finns i hela Yangon. 

Fast inte så många känner till detta än.

Ett år med konstant utveckling

Det har tagit oss ett år, men vi har kommit fram till ett riktigt bra sätt att göra bokashikompost. Nu vet vi precis hur det ska gå till varje dag, och vi har börjat träna upp andra som vill komma igång med något liknande. Som vision har vi att reducera mängden av matavfall i Myanmar som just nu hamnar på tippen. Food waste is not trash, säger vi jämt, matavfall är inte sopor.

Att det är verkligen inte ok att organiskt avfall dumpas på landfill är det få som känner till här. De flesta tror att det är en bra lösning; staden blir städat och “problemet” med soporna försvinner.

Det är få som fattar vad metan är för något, och vad som händer när metertjocka högar med organiskt material stapplas på varandra på soptippen.

Även när en av stadens soptippar börjar brinna, och hela staden blir sjuk, är det få som fattar sambandet med allt organiskt som har skyfflats dit. 

Och det kan jag förstå, för att det här är ett land som har saknat vettig utbildning i sju decennier, och även nu saknar det mesta som hör ett ordnat samhälle till. Det skulle kunna bli deprimerande, men istället ser vi det som en gedigen utmaning. När inget funkar så finns det oändligt med möjligheter.

Att göra jord

Vi hämtar hem tonvis med marknadsavfall

Det vi ser är en jättemöjlighet att göra jord ut av allt det organiska skräp som finns i överflod. För att det är egentligen inte bara matavfall som är grejen.

Det finns ofattbara mängder med torra löv som eldas upp jämt, högar med kokosskal lite varstans, pyramider med fiberrik sockerrör som har gjort sitt som juice och ses nu som sopor. Allt detta är en rikedom sett med bokashi glasögonen! Så mycket härlig jord man skulle kunna göra!

Att göra jord ut av matavfall och annat biologiskt skräp: det har vi bestämt oss för att göra. Det som ingen annan ser, det som ingen annan gör, ska vi försöka komma igång med. Bokashi kan jag ju från förr, och för det fina gänget som vi håller på att skapa i Myanmar är “kan inte” två ord som inte finns. 

Så vi har fixat en yard, vi har byggt en kompostfarm, och vi har hyrt det gamla trähuset som står bredvid för att ha någonstans att samla oss och jobba när det är för varmt, för regnigt, för stormigt. Vi har som mål att göra en ton kompost om dagen här, och det är vi på god väg med.

Bokashigänget — ibland fikar vi också!

Hur har det här gått till? Och vem är vi?

Detta med Bokashi Myanmar har vi startat själv. Jag, Jenny, som driver projektet har hållit på med bokashi i över 11 år i Sverige. Jag startade bokashi.se i 2008 med en vision att hela Sverige skulle sluta slänga mat.

Och det är vi nu på god väg med!

Nu tar Malin Sairio hand om det dagliga här i Sverige tillsammans med vårt fantastiska team i Säffle, och jag är för det mesta i Myanmar och jobbar med bokashiprojektet där.  

Och varför? Jag tycker väldigt mycket om Myanmar ju, men detta projekt skulle vi egentligen kunna ha kört igång precis var som helst i Asien eller Afrika. Men det blev Myanmar och det är jag glad för – det är ett härligt land med människor som har haft otur med det mesta under många år och nu har en chans att göra om och göra rätt. 

Projektet startade vi för nästan ett år sedan och nu har vi startat ett lokalt företag i Myanmar som heter just Bokashi Myanmar. Detta är alltså inget hjälpprojekt sponsrat av SIDA eller någon utan ett företag på riktigt.

Det vi vill visa, om det går, är att matavfall är så pass värdefullt att det går att leva på, bara man gör det på ett smart sätt. Men för att komma igång, har det taget så klart en del pengar från våran sida, några hundratusenlappar.

Det har taget ett år av utveckling — vi har ju byggt ett team, testat och lärt oss väldigt mycket, skrattat, gråtit och löst otaliga problem – men nu har vi vår första “bokashi yard”. Och vi är egentligen rätt stolt över den!

Vi har planterat bananträd runt hela tomten för att det ska se grönt och frodigt ut — det var det första vi gjorde. Gissa om bananer tycker om bokashi! Innan vi hyrde den hade tomten stått oanvänt under 20 år och såg ut som en jungle. 

Vi har byggt 40st komposter från lastpallar — funkar fint!

Vi har testat det mesta nu med bokashi och jord och odling men kommit fram till att vanliga lastpallar i trä blir den enklaste och bäste grundstomme för våra komposter. Men till skillnad från Sverige är de är inte alls lätt att få tag i och faktiskt kostar de en del att köpa här. Men vi hittar dem och köper alla vi kommer över. 

Vi binder ihop lastpallarna, i fyrkanter, med rep gjort av kokosfiber. Varje compost stack, som vi kallar dem, är precis en kubik och vi får plats med en ton kompost i varje. Vi bygger dem i grupper med 10 stycken, två radar om fem, ihopknyttade. 

Snart är vi klara med detta — det blir 40 sådana stacks hos oss, och de ser snygga och ordnade ut.

Och över dem, bygger vi höga bambusställningar där vi kan odla pumpor och gourds, för skuggans och matens skull. 

Snabbt i värmen

Vi ska odla pumpor och gourds “på taket”

Processen tar 6-8 veckor, att göra jord ut av stora mängder matavfall och löv går fort här i värmen. Precis hur man gör kan du läsa om här, men i all enkelhet fyller vi våra stacks lager på lager med fermenterade bokashi, torra löv, och koskit och/eller kompost. Alltså grönt-brunt-svart , green-brown-black, som vi tjatar om jämt och ständigt. Grönt är kväve (bokashi), brunt är kol (löv) och svart är jord (koskit, kompost). Kolla loggan: där ser du den! Ett enkelt recept som egentligen är genialisk. 

Varje lager med löv trampas ner (vi kallar det för elephant walk!), och vi sprayar varje lager löv och kompost med EMA som vi gör själv i stora dunkor. Varje hög är hårdpackad, och en compost stack väger runt en ton när den är klar.

Ungefär en tredjedel av volymen (eller lite mer) är bokashi, alltså fermenterade matavfall, en tredjedel är löv, och resten är kompost och vatten. Eftersom blandningen är så pass balanserad, förlorar vi väldig lite i volym under de knappt två månader det tar för högen att bli till finkompost.

Blåa tunnor med bokashi

Allra bäst är att vi behöver inte göra något med högen. Inget alls! Vi vänder den inte, vi grejar inte med den: den enda vi gör är att vattna lite med EM för att hålla den fuktig och levande.

Under monsun halvåret täcker vi över komposten, men sidorna är alltid exponerade till luften genom pallarna.

Detta är en mellanting mellan att göra en traditionell kompost och att gräva ner bokashi i marken. 

Men det är INGEN traditionell kompost. En traditionell kompost är aerobiskt. Det här är en hybrid, en mellanting, den är inte lufttät men inte heller luftig. Att det är möjligt över huvudtaget är tack vara att våra bokashi/EM mikrober kan jobba båda aerobiskt och anaerobiskt när de bygger jord. 

Komposten brukar bli ganska varm under processen, inte konstigt heller när lufttemperaturen är uppemot 50 grader, och för att kompensera att vi förlorar en del mikrober, vattnar vi in nya mikrober när den kallnar. EMA alltså.

Var får vi tag i all bokashi?

Marknaderna finns i varje kvarter

Vi hämtar marknadsavfall varje dag från en lokal marknad — vi har två stora på vår egen gata, en morgonmarknad och en kvällsmarknad — så det är inte svårt. Fyller en handsvetsat metallkärra med 300-400 kilo om gången. Tung! 

Detta kör vi då i våran nyinköpt kokoskrossare för att finfördela det, och sedan fyller vi våra 60-liters tunnor med massan. Med kokosfiber som absorptionsmaterial. Bokashiströ som vanligt, en kilo per tunna. Fermentering en vecka i värmen sedan in i komposten.

Vi får även leveranser av färdiga bokashitunnor från skolor och hotell, en lastbil eller två i veckan, och de använder vi direkt i komposthögarna enligt vårt system. Sedan tvättar vi tunnorna för hand, redo för hämtning igen. Ett fint system. 

Allt är handgjort alltså, så det blir en hel del jobb. Men detta är Myanmar, det finns gott om folk, och det är ju en härlig känsla på toppen av allt annat att vi faktiskt skapar enkla, lokala jobb. 

Komposten vi får ut är helt underbar, som du kan tänka dig! Men det finns ingen marknad än, den får vi skapa. En hel ny utmaning! Och något jag ska berätta mer om nästa gång…

Under tiden gör vi så mycket kompost vi bara kan! Vi vill vara de bästa kompostmakare i sydöst asien! 

/Jenny på Bokashi Myanmar och bokashi.se

Följa oss dag för dag om du vill på facebook och Instagram. Sök på “Bokashi Myanmar”!

Bokashi kontoret
Vi dricker te i värmen, Myanmar te är rökigt och oerhört gott.
Green-brown-black. Kväve-kol-jord. We love our Bokashi Myanmar logo!
Bokashi Myanmar

Projekt överallt! Bokashi i Myanmar — del 6

1 Comment

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2 och Bokashi i Myanmar del 3 och Bokashi i Myanmar del 4och Bokashi i Myanmar del 5.

Det går framåt! Inda, Aye Aye och jag. Tillsammans har vi bildat ett företag.

Allt har med regn att göra

Det märkliga med Myanmar är att det regnar jämt i ett halvt år och sedan regnar det ingenting i ett halvt år.  

Och just nu regnar det ingenting. Monsunsäsongen slutade någongång i oktober och nu väntar vi regn näst i maj. Fascinerande att se hur livet rullar på ändå, det gör inte så mycket egentligen, regn eller inte. 

Varmt är det ju jämt, och alla bara anpassar sig på ett otroligt lugnt sätt. 

Men ur odlingssynpunkt är det fascinerande. 

Inte bara för att vi får vattna en massa (nu, när det inte regnar) och hjälper växterna att överleva (på den blöta halvåret) när de egentligen håller på att drunkna. 

Monsunsäsongen ändras här som överallt i asien och det är verkligen inte bra för bönderna (vilket de flesta i Myanmar fortfarande är). 

Här i Myanmar är de extremet utsatta — tror inte många känner till detta, men Myanmar är en av de tre mest klimatutsatta länderna i världen just nu beroende på hur man räknar. Det regnar för mycket eller det regnar för lite. Hälften av landet är extremet torrt jämt, den andra hälften håller på att tvättas bort regelbundet. 

Så att jobba med jord känns rätt så viktigt här.

Det är ju våran matjord som är det stora kolbatteriet på jordklotet. Det finns två-tre gånger mer kol i marken än det finns i luften, och då luften är redan överfullt är det ju klokt att få ned mer i marken där det fattas verkligen. Och ju mer kol i marken, soil organic carbon, ju bättre jorden kan hantera vatten — vara sig för mycket eller för lite. 

En ny bokashi “compost farm”

Den senaste nyheten här — och detta brinner jag för att berätta – är att vi har fått en ny bokashi yard!

Inte så långt från den gamla, som vi kommer ha kvar som kontor och bas, men mycket större och på en gata där det finns två stora marknader, “wet markets” med färsk mat. 

Och med allt organiskt avfall du kan tänka dig. Ren lycka för oss!

Vi betalar 4 lakhs per månad, 400.000 kyat, vilket motsvarar 2.400 kronor. Marken är 60 feet x 80 feet, två standard hustomtar här, och har en fin mur och två portar som vi kan låsa. Vatten, el och utedass.

Hela denna veckan har vi rensat och fyllt på med sand för att jämna ut marken, annars blir det stora pölar under monsunsäsongen. Ingen har använt tomten i 20 år så du kan tänka dig vilken djungel den var. 

Vi fick hjälp av ett fantastiskt gäng dagsarbetare och det gick verkligen undan. Inga ormar eller skorpioner heller, vi var förvånad! På ett annat jobb har vi en headcount som nu i upp i 20 skorpioner och en orm…

Kompost av allt!

Inget av detta avfall ska nu lämnar tomten. 

Allt plastskräp har vi plockat och skickat iväg, men allt annat ska vi göra en jättekompost av nu imorgon. Ingen bokashikompost i och för sig, men en ny slags komposthög som vi har redan testat på ett par andra projekt. 

Vi bygger en lång inhägnad av lastpallar (trä eller plast) eller bambu, och fyller på i sektioner en kubikmeter var. Det ska inte vara löst och luftig som en vanlig kompost, utan tät och kompakt, en mellanting mellan aerobiskt och anaerobiskt. Och vi kommer inte att vrida och vända på den, utan skördar så fort det går. Om en månad kanske.

Lager på lager: tjocka trädelar längst ner, bruna löv, gröna löv, lite befintlig jord (eller kogödsel för att snabba på nu när vi har bråttom). Vi sprayar varje lager med EM (Mikroferm som vi brygger själv, och som kallas CEM här) och trampar på det hela om och om igen. 

Läs mer: How to make a bokashi compost stack

Vi gjorde precis en sådan jättehög på annat hål för fyra veckor sedan, och där har vi har redan börjat skörda grov, men oj så fin, kompost redan. Helt fantastisk metod. 

Och du kan tänka dig hur det blir när vi sedan börjar blanda i bokashi på riktigt. 

Visionen är en ton om dagen

Som vanligt har vi stora visioner här på Bokashi Myanmar! Tre saker ska hända här på vår nya compost farm. 

En. Vi ska ta hand om matavfallet från de två närliggande gatumarknader. 

De ligger på samma gata som oss, den ena som är tio minuters gångavstånd håller till varje morgon, och den andra, precis bredvid oss, startar upp på kvällen. 

Vi räknar med att kunna få hem en ton om dagen. 

Det är ju mycket, så vi ska ta det steg för steg, men vi har redan hållit på med dessa två marknader i några månader på ett mycket mindre skala och har lärt oss mycket. 

Det finns ju en hel del politik på sådana marknader, men vi har nu slutat fred med “the cabbage guy” och “the coconut guy” och även “the YCDC guy” som är på något sätt anställt av kommunen och knallarna för att ta hand om avfallet. Många av dem var rätt så skeptiska i början, och det blev lite motstånd, lite missförstånd, men allt detta har vi redat ut för länge sedan och de nu vill att vi ska hjälpa till. 

Vi planerar att köpa en kokoskrossare så småningom för att hjälpa till med hanteringen, just nu sitter vi i skuggan och hackar upp frukt och grönt för hand med en machete, men det håller ju inte i längden. 

Vi kommer även att samla in en massa bruna löv (de bränns ju precis överallt annars) och annat trädgårdsavfall for att ha med i våra bokashi högar. 

Det var del ett. 

Bokashitunnor från RecyGlo

Del två är att vi, från och med nästa vecka, ska börja få hem blåa tunnor från restauranger, skolor och hotell. 

Det är ett samarbete med en återvinnings startup här i Yangon som är mycket spännande, RecyGlo heter den, jag berättade mer i om i en tidigare post. De håller redan på med de torra fraktionerna (glas, plast, metall, elektronik mm) och nu lägger vi till matavfall.

Allt sorteras på bästa möjliga sätt, även om det är inte så avancerat här i Yangon som vi är vana med hemma. 

Bokashitunnorna ska hämtas från kunderna och köras hem till oss efter en veckoschema, och vi skickar rena tunnor tillbaka med lastbilen. I varje ren tunna kommer vi bottna med ett lager risskal för att suga upp fukten, och fyller på kundens behållare med bokashiströ till den nya tunnan. 

Ungefär så har vi tänkt oss. Spännande!

Prototyp compost farm

Del tre är att så fort vi själva vet vad vi håller på med, ska vi börja träna andra. 

Det borde vara möjligt att skapa en sådan compost farm i varje kvarter, i samband med varje marknad. Vårt jobb är att göra så många misstag som möjligt, så vi lära oss hur vi ska göra och hur vi inte ska göra.
Och sedan visa upp det för alla som vill lära sig. 

Socialt företag

Egentligen har vi en del fyra här.

Det vi vill reda ut är ekonomien i det hela. Just nu har vi ingen extern finansiering, allt detta gör vi själva ur egna pengar. 

Syftet är att se om inte vi kan skapa ett företag ur detta och ett affärsmodell som är självgående. 

Alltså, ett företag som producerar eftertraktat eko-kompost, organiskt gödsel, flyttande näring, you name it, som kan stå på egna ben. 

Fixar vi detta har vi lyckats big time. 

Det skulle innebär att organiskt avfall ÄR INTE LÄNGRE AVFALL. 

Istället, blir det till något som är så oerhört mer värdefullt: en resurs, eller input, till en produktionsprocess. Avfallet kommer få ett värde. Det kommer kunna skapa jobb, många små enkla jobb antagligen, och bidrar till ett mer hållbart samhälle på många olika nivåer. 

Fixar vi detta kan vi andas ut. Då har vi lyckats men en samhällsförändring som kan skalas upp fort och frivilligt.

Machetes och bokashigänger

Men som sagt, detta är visionen. 

In real life jobbar vi på med våra machetes, våra kål- och kokosgubbar, och våra bokashi teams på de olika projekten vi håller på med. 

Ska berätta mer sedan om våra andra stora projekter, men lite snabbt har vi kommit igång med två stora, nya projekt sedan sist och har en tredje på gång. 

Vi bygger en jätte bokashikompost på U Thant House. Stolt!

U Thant House

Den ena är U Thant House. 

Kommer du ihåg U Thant? Han var Secretary General av FN i tio år strax efter Dag Hammarskjöld. En otrolig prestation i en orolig tid, och speciellt bra jobbat för en Burmes att komma så långt på den tiden. 

I alla fall, hans hus här i Yangon håller på att bli museum — och ett centrum för diskussioner och inspiration om allt han stod för. Fred, globalt samarbete, och hållbarhet. 

Huset finns i ett otroligt lummigt trädgård, en oasis här mitt i det stökiga Yangon, och där jobbar vi och skapar jord till den fina trädgård som ska helrenoveras över tid. Sååå skönt att få vara med!

Tanken är att bygga upp en bokashi yard där vi kan visa upp hållbarhet på riktigt. En del av den utbildningen som reflekterar U Thants värderingar och en otrolig viktigt budskap till alla som kommer på besök: vi kan, var och en, faktiskt gör skillnad. 

Vi är redan på gång sedan en månad tillbaka, den första fina jordhögar börjar bli redo nu, och snart ska vi skala upp det hela genom att ta in bokashi från utvalda hotell och skolor här i Yangon. 

Ett helt perfekt projekt med ett härligt gäng som jag ska berätta mer om sedan!

Skol-bokashi

Vi har, de senaste veckorna, även startat upp två internationella skolor med bokashi, Dulwich College och International School Yangon. Båda väldiga fina (och dyra!) skolor som vill lyfta sina miljöprofiler och få med studenterna i en mer hands-on miljödiskussion. 

Den ena ska hantera sitt eget bokashi på skolgården där de har ett köksträdgård som behöver näring. Den andra ska i början skicka sina bokashitunnor till oss för att ta hand om, men sedan utvecklar en egen kompostering på samma sätt som vi håller på i vår egen bokashi yard. I längden, en mycket mer rationellt lösning då de kan även börja ta hand om allt trädgårds “avfall” och göra egen kompostjord. 

Så — mycket på gång, mycket att se fram emot, och mycket som redan funkar.

Vi är nöjda!

/Jenny från bokashi.se och Bokashi Myanmar


Than Zaw Htay och Inda på U Thant House, vi har byggt köksträdgård!
Bokashi Myanmar

BOKASHI I MYANMAR – DEL 5

2 Comments

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk att komma igång med Bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2 och Bokashi i Myanmar del 3 och Bokashi i Myanmar del 4

Vi  jobbar på med jordprojektet i Ward 67
Varje tisdag är vi här och jobbar med gänget på Ward 67, ett slumområde i Yangon. Det börjar ta form nu efter några veckor; det som var högst oklart när vi började är nu en del av vardagen. 

Hemma hos en familj i Ward 67

Tillsammans med våra projektpartners, den franska ideella organisationen Green Lotus, har vi skapat ett stjärngäng som driver detta. De fyller själva nu ett par blåa tunnor om dagen med organiskt avfall från marknaden. Marknaden är bara ett par hundra meter från den nya community centre där vi håller till så länge, så vi börjar få bra rutiner i det hela. 

Vi bottnar varje tunna med kokosskal, fibrerna suger upp väldigt mycket vätska. Sedan lager på lager med organiskt avfall, finhackat om det behövs (med en machete!) och med Bokashiströ mellan lagerna. Bokashiströet gör vi hos oss och de använder ett kilo till två 60-liters tunnor. Tunnorna står och jäser i en vecka. Det räcker i denna värme.

Sedan, varje tisdag, bygger vi jord. Det var inte solklart i början var vi skulle göra detta då det egentligen inte finns någon jord någonstans. De flesta hus står på pålar i vattnet. Till och med detta community centre är byggt på pålar. 

Vi samlar bruna löv tillsammans

Vi har gjort två saker: det ena är att skapa en mindre Bokashi-bädd framför huset där det finns lite plats, och det andra var att bygga ett mycket större område i själva vattnet. 

Den första bädden, som är ett par kvadratmeter bara, gjorde vi i en inhägnad av bambupålar och flätade bambuskivor. Det gick fort och den blev förvånansvärt stadig!

Vår metod här är lite annorlunda jämfört med hur vi gör hemma i Sverige. Vi bygger “deep Bokashi beds” med cirka hälften kolrika grejer som kokosfiber, bruna löv, rivna tidningspapper och kartong, och hälften fermenterad marknadsavfall som är mer kväverik. Detta kan vi göra under jorden, i ett hål, eller över, som här i vår bambu-inhägnad. Hur vi än gör, toppar vi med sand, det finns ju ingen riktig jord att få tag i. 

Lager på lager, brunt och grönt

Det finns två fördelar med detta: Att vi kan får ner STORA mängder med organiskt avfall i ett litet området, alltså det öppnar verkligen för att kunna hantera storskalig Bokashi. Det andra är att vi kommer skapa sanslöst fin jord som kan odlas i, eller grävas upp och säljas, eller användas på andra ställen som gödsel. 

Och eftersom det är så varmt, kommer det att gå fort. Även om grundförutsättningar inte alls är bra — typ ingen jord, bara sand, översvämningar och brist på mark. 

Den andra, stora bädden, kommer att ta ett par månader att bygga. Vi har börjat med ett område som ligger under vatten, en halvmeter minst, med en ganska hög salthalt. Vi har slagit in några stadiga pålar, ramat in området med bambumattor som är lätta att skaffa här. Vi beställde sedan en lastbil med byggsand, 3 kubik, och fyllde på tills vi kom upp över vattennivån.
På detta ska vi bygga den stora bokashibädden.

Vi bygger det mesta med bambu

Något som var helt fantastiskt var hur fort det gick. Den dagen vi skulle bygga allt detta hade inget förberetts. Kommunikationsmiss mellan det franska teamet och den lokala kvinna som hade ansvar helt enkelt. 

Inda tog tag i det hela, och på nolltid for folk åt alla håll och stämningen var hög. Någon fixade lastbilen med sand, några gick till marknaden för att hämta dagens rester, andra gick runt och samlade bruna löv, någon annan fixade en hög med tidningspapper och några till gick runt och skaffade en hög med kokosskal. Helt fantastiskt att se!

Inte ofta man får en sandhög att leka i

Några starka killar kom med alla bambugrejer vi behövde och helt plötsligt hade de börjat att bygga med dem. Den stora högen med sand lastade in på plats. Vi fick vår första “compost farm”! 

12 tunnor Bokashi tömdes in i den nya Bokashi-bädden framför community centern, varvat med lika mycket kokosskal, löv och tidningspapper. Vi sprayade varje brunt lager med EM för att kickstarta det hela och toppade med sand. Redo att plantera, om en vecka. 

Den stora bädden, som är kanske 10 x 3 meter, har nu en bra bas av sand som vi kan fylla på. Vi siktar på att bygga en Bokashi-bädd som täcker hela området på samma sätt som vi gjorde bädden framför huset. Då kommer vi ha ett tjock lager odlingsjord, upp till en meter djupt, där vi kan odla precis vad som helst. 

Vi bygger den stora bädden över vattenytan

Det kommer ta några veckor att fylla detta område. Tanken är att vi under tiden utvecklar våra rutiner, tränar upp gänget så att de vet precis vad de håller på med. Kvinnorna som odlar har säkert redan börjat få bra resultat och folk blir nyfikna. Sedan kan vi fortsätta att göra nya odlingsbäddar där folk vill ha dem. Inte vet vi hur det ska gå till men vi tror och hoppas att det ska ordna sig.

Compost farms
Tanken är, i slutänden, att vi kan skapa något slags företagande runt allt detta. Vi kommer ha en slags compost farm så småningom, eller många små, som kan används till att odla mat i, eller för att sälja som Yangons bästa jordförbättring. Det finns många möjligheter!

Och allt detta är skapat av något som har alltid setts som skräp!

Teamwork!

Vi tror också – när vi har fått igång en fungerande process här – att många kommer intressera sig för hur det går till. Det är ju inte bara att ta hand om allt organiskt avfall från en rimligt stor marknad. Att slippa dumpa det hela i floden för att det inte finns någon avfallslösning. 

De flesta tror inte att detta är möjligt. Ingen annan jobbar med organiskt avfall här i staden på ett vettigt sätt. 

Så det ska bli väldigt kul att visa dem att det faktiskt går! Och är så makalöst smidigt och billigt. 

Jag tror att vi har ett gäng här som kommer bli rätt stolta sedan över vad de har åstadkommit!

Det första Bokashiströt till RecyGlo

Projekt med RecyGlo
Nästa projekt på schemat är tillsammans med ett företag som heter RecyGlo – Recycling Global. De är proffsiga och tänker stort; affärsidén är att göra det som ingen annan gör. Alltså, hämta upp återvinningsbara material. 

Företaget startades för ett par år sedan av en norsk-utbildad burmesisk kille och hans affärspartner, men även om företaget är relativt nystartat är de klara över vad de vill. De skriver avtal med större företag, restauranger, hotell och liknande och sedan sköter de allt som har med återvinning att göra. De hämtar glas, plast, papper, metall och elektroniskt skrot med jämna mellanrum och ser till att det återvinns på rätt sätt. Det finns faktiskt en väldigt liten  återvinningsindustri här i Yangon, men problemet för de flesta företag är att få till det. Det finns ju ingen infrastruktur så som vi är vana med här hemma. 

Det är det som är så smart med det som RecyGlo gör — de underlättar för företag att göra rätt för sig. Det finns även en stor skara inofficiella “trash pickers” i Myanmar, folk som går runt på gatorna och samlar allt som kan säljas: hårdplast, metall, flaskor. Det är ju faktiskt  en bra grej att någon tar hand om detta, det finns ju en primitivt men fungerande marknad. RecyGlo inkluderar även dem i sin business på olika sätt. 

Läs mer: www.recyglo.com

Möte på golvet, Myanmar-style

Men nu har vi börjat samarbeta med RecyGlo!
Helt perfekt för oss, då de har ett stort nätverk av kunder de tar hand om, och alla har ju mer eller mindre organiskt avfall. Helt perfekt för dem då de kan nu erbjuda upphämtning av organiskt avfall i sina tjänster.

Och en riktig bonus för oss är att vi kan sälja Bokashiströ till dem och tjäna lite riktigt pengar, det behövs.

Blåa tunnor
Vi använder blåa tunnor till Bokashiprocessen. Varje kund som är med får en tunna med ett lager kokosskal i (för att absorbera vätskan) och en påse bokashiströ (producerad av oss i Yangon). En kilo påse räcker till två 60-liters tunnor, så det är inte svårt. 

Vi har gjort en träningsfilm till dem, i all enkelhet, som visar hur man fyller en tunna. De behöver inte lära sig hur man tömmer den då “någon annan” kommer ta hand om det. Filmerna gör vi på burmesiska och engelska; Inda och jag turas om att prata och visa upp hur man gör på var sitt språk. Enkelt men bra!

Tunnorna hämtas upp och ersätts med nya enligt kundens upphämtningsschema — vissa får veckohämtning, andra får hämtning mer sällan. Och det är just det som är så fint med bokashi, att det är så oerhört flexibelt. Det spelar egentligen ingen roll hur lång tid det tar. 

Tanken är att dessa tunnor ska levereras till oss när vi får vår nya Bokashi yard (vi behöver lite mer plats än vi har just nu). Men under tiden ska de levereras till en urban farm som vi har samarbetat med sedan mars i år. De håller på att utöka sin mark så det passar perfekt. 

Det känns så bra att kunna hitta små cirkulära processer som detta utan att krångla till det. Det är ju egentligen precis detta vi vill, att skapa någon slags compost farm i varje kvarter, ju enklare ju bättre. 

Kokoya Organics, en urban farm mitt i Yangon

Samarbete
Allt hänger på samarbete, och det känns som vi har haft otroligt mycket flyt med att hitta bra samarbetspartners. Man skulle kunna tro att det skulle bli hur tufft som helst i ett helt främmande och annorlunda land som Myanmar, men så är det inte. Det är lätt att lära känna folk, alla känner alla när man väl kommer in i kretsar som handlar om miljön. Det finns så många starka krafter som arbetar för att landet ska komma ur den dimma det har varit i så länge. Vi har ingenting med den offentliga världen att göra, kommuner mm, de får köra sitt race och vi kör vårt. Enklast så.

Det vi försöker göra är att hålla oss fokuserade. 

Inte för många projekt på gång samtidigt. Och vi satsar ordentligt på att få bra resultat av det vi gör – lära oss hur det fungerar och vilka metoder vi ska använda för själva Bokashi-komposteringen och även när det gäller kommunikation. 

Hur tänker folk? Vad vill de? Hur förklarar vi på bästa sätt? Hur skapar vi motivation och spänning runt detta med avfall? Vad är det viktigaste budskap i det hela? Hur undviker vi missförstånd och krångel…?

Inda och Aye tar hand om vår bokashi yard

Men det går bra!

Många är nyfikna och imponerade över att det är möjligt att över huvudtaget göra något bra med organiskt avfall. Alla vi som har hållit på med Bokashi ett tag här vet att det är inte ett dugg svårt att göra jord, men för många är det rena rama magin. Det har inte funnits på kartan helt enkelt att det går att göra något. 

Fascinerande eller hur? Och självklart en utmaning storlek large. Men vi är oerhört stolta här på bokashi.se att kunna göra detta. Det värmer, och det gör skillnad. Det vi förändrar nu, i det lilla, kan vi expandera sedan så det även gör skillnad i det stora. 

Och det är något som behövs, verkligen.

/Jenny på bokashi.se och Bokashi Myanmar

Två glada laxar, Jenny och Aye Aye