Kategoriarkiv: Media

Bokashi i expressen

I helgen dök Bokashi och jag (Malin) upp i Expressens Leva & Bo-sektion! Här är artikeln:

Bokashi – så enkelt gör du ditt matavfall till jord 

Två veckor i en plasthink – sen kan du gräva ner ditt matavfall i köksträdgården. Du har väl inte missat den allt trendigare komposteringsmetoden bokashi? Det är enkelt, du kan sköta det inomhus vid diskbänken och får en fantastisk bra jord. 

Läs resten av artikeln här!

2 av 2: Du kan lägga nästan alla matrester i bokashihinken men undvik sådant som är rinnigt, som exempelvis yoghurt och mjölk. I övrigt finns inga begränsningar. Foto: Istockphoto

Besatt av bokashi!

Förra året berättade Victoria Skoglund från Zetas Trädgårdar om Bokashi i TV4 Nyhetsmorgon. Ett jättebra inslag där många säkert fick sin första introduktion till hur man gör och vad som händer i jorden! Klicka på bilden så kan du se klippet.

En rolig bakom-kulisserna grej var att Victoria ringde mig i reklampausen för att få hjälp att svara på en fråga om besprutade fruktskal varande eller icke varande i hinken. Väldigt kul att få hjälpa till och väldigt kul att Zetas säljer våra hinkar som vi är så stolta över!

/Malin på bokashi.se

Jennys sommarprat. Bokashi Myanmar — del 8

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi Myanmar berättelser

Så här blev det, min sommarprat på Värmlands Radio, P4.

Nu får jag erkänna att det var kul att få vara med. Jag tackade faktiskt nej för att börja med, kände att jag hade redan mer än fullt upp med allt i Myanmar och hela den frenetiska bokashivåren i Sverige.

Men de tog inte emot nej som svar. Och det förstår jag nu – grejen är att Malin Björk på P4 Värmland som är producent vill att det ska pratas mer MILJÖ på svenskt radio och TV. Och det kan jag hålla med om. På den ”riktiga” sommarprats programmet i år på P1 är det nästan ingen som pratar miljö.

Jag förstår inte varför heller jag. Är det NÅGOT vi ska prata om är det miljö.

Så då blev det så att i år sommarpratar jag om jord. Om bokashi. Och om den #soilrevolution vi vill starta i världen.

För att det behövs. För att det är dags.

Det ska sändas den 5:e augusti. Men så här blev texten…

Jag heter Jenny Harlen. Det här är min sommarprat…

DEL ETT 

3,06

Mingalabar.

Jag önskar dig en positiv och gynnsam framtid. 

Men egentligen betyder det just — god morgon. På burmesiska. 

Alla hälsar glatt när jag går genom marknaden tidigt på morgonen. Jag hälsar mingalabar tillbaka till den färgglada gumman som sitter på en matta på gatan med sina grönsaker. Och till den unga killen i longyi kjol som pressar sockerrör till en söt och klibbig saft. Mingalabar, ropar han. Vill du ha? 

Nja… Men jag köper gärna med mig ett par jordnöts och sesamfrö pannkakor som en kvinna i 40-års åldern har nyss stekt över öppen eld. Sätter mig på en plast barnstol tillsammans med gubbarna och beställer en kopp sirapsöt Myanmar té.

Tittar på en kille som hackar upp kokosnötter och häller över saften i plastpåsar.

Och undrar vart den stora högen av kokosskalen tar vägen sedan. Vart alla kålblad och vissna blommor och fiskrens tar vägen. Vart alla plastpåsar tar vägen. 

Jag dricker mitt te. En gonggong vibrerar och en rad munkar går förbi, tyst och barfotas, i sina mörka rober. En cykelskjuts passerar med en tant i sidostolen, hennes korgar fyllda med fisk och ägg och spenat till middag. Hunden som ligger på gatan bryr sig inte ett dugg; lyfter bara ett lat ögonlock och somnar om i den dammiga värme. Några bilar tutar och svävar runt en bambusäljare som går mitt i gatan, det luktar diesel och durian och damm. 

Och det kommer blir varmt igen idag, runt 40 grader. Dammigt och bullrigt och varmt. 

Det här är min vardag. 

Men hur hamnade jag här? 

Jag heter Jenny Harlén. Jag kommer från Nya Zeeland, bor i egentligen Säffle, men det senaste året har jag råkat bo i Myanmar. 

Ehh.. Myanmar? 

Jo, det land som kallades för Burma en gång i tiden. Ett stort land som ligger till vänster om Thailand, fast väldig få känner till det. 

Och inte är det så konstigt: Myanmar har varit isolerad i sju decennier. De har haft en stenhårt militärledning som än är inte helt borta.

Det är ett land med en hel uppsättning av problem — allt du kan tänka dig, egentligen — 

men de finaste människorna jag har träffat någonsin.  Livet är tufft, men folk skrattar och tar hand om varandra, lager mat på gatan och ler varmt, jämt. De är buddister, de förväntar sig inte mycket, de lever för det mesta i nuet. Kaotiskt, men skönt.

Och just där har jag råkat starta ett projekt som jag ska berätta om för dig idag.

Som har att göra med de högar av kokosskal och krossade sockerrör och vissna blommor jag funderade över tidigare.  

Vart tar de vägen, egentligen? Och: skulle vi kunna göra något vettigt med dem istället?

Jo. Det tror jag.. 

Vi har redan börjat. Vi samlar ihop dem och vi gör jord. Mitt i trånga Yangon, Myanmars största stad.

Nu en sång du har säkert aldrig hört, en klassiker från sjuttiotalet. Kiwi musik som bäst. Och min favorit band från Nya Zeeland, all-time… I got you, by Split Enz. 

I GOT YOU by Split Enz

DEL TVÅ

Jag heter Jenny Harlen och är väldigt nyfiken av mig. Vart hamnar allt det här “skräpet” som ligger på gatan? Alla de små högar med utpressad sockerrör, uttömd kokosnötter, vissna blommor, överblivna frukt och grönsaksrester. De samlas ihop i ganska fina småhögar, men sedan?

Jag reser mig, följer efter en spretig pojke med traditionell målat ansikte som bär iväg skräpkorgen från sin mors fruktstånd. Till en stor orange container på gatuhörnet, precis bredvid mannen som stekar griskött på småpinnar. Pojken dumpar det hela och knallar tillbaka. 

Containern stinker efter en dag i solen. Men det är hyfsat rent på gatan.

Runt mig är det en mylla av storstadsliv, den här staden Yangon är stor och bullrigt och ingenting har fixats under en herrens massa år. Det är inte ett land som orkar med sådant, fast de försöker så gott det går. Det finns lite grönt. Inget tropiskt känsla alls bortsett från värmen. Mest betong. 

Några trötta kvinnor i 30-års åldern som bär stadens orangea väster sopar gatan. Det blir rent. Några lika trötta män går förbi och plocka ihop vad de kan: tomflaskor, kartong, tjockplast och metall. De kallas för trashpickers och ingen vill vara som dem. Men de utgör stadens återvinning. De är viktiga.

Men de tar ingen mjukplast, det vill ingen ha. Det kan inte återvinnas av någon. De mesta hamnar i de öppna dräneringskanalerna som finns överallt, detta är ju ett monsunland. De kommer “försvinna” så fort det regnar. Det rinner ju en stor flod genom Yangon…

Kl 10 på kvällen är staden mörk, det finns mycket lite el här, så gott som ingen belysning. Jag går förbi containern igen, kikar in. Överfull. Den stinker. Det är för det mesta fullt med matavfall och annat organiskt. Japp.

Stadens oranga lastbilen kommer med ett gäng sopkillar och tömmer den. En sopdag är till enda. En ny dag kan börja. 

Men jag är förbannad. Frustrerad. Ledsen.

Jag vet vad som händer nu, jag behöver inte ens åka med. De kör till soptippen i den mörka natten, en av de 6-7 stora landfills som ligger på utkanten av Yangon. Folk bor här, familjer, småbarn, tonåringar, gummor. De går igenom allt det här en gång till i fall det finnas något de kan sälja. 

Under en natt kommer hundratals sådana laster dumpas på dessa soptippar i Yangon. Totalt blir det runt femtonhundra ton om dagen. Två-tredje delar av detta är organiskt, alltså matavfall och annat som inte är plast och metall och sådant. Och det är det som gör mig förbannat. 

Att det ligger några ruttna mangoes under ett träd är det en sak. De kommer ruttna, komposteras, och bli till jord. Lite CO2 visst, men mest jord. 

Skapar man ett hög med ton efter ton stadsavfall ruttnar det på ett annat sätt. De stora mängderna gör att det blir anaerobiskt direkt, inget bra. För att då omvandlas det mesta till metan. 

Inte koldioxid, men direkt till metan som är 25 gånger starkare som växthusgas. 

Och det som ligger kvar på tippen? Det är inte bra det heller, det blir till en giftig sörja. 

Problemet blir inte borta, även om gatorna blir rena. Det omvandlas bara till nya problem. 

Farliga problem.

Som att soptippen kan börja brinna. 

För precis ett år sedan började tippen här brinner. Det är ju en enorm metanbomb, så tänk dig den intensiva solen på en krossad glasflaska. Tippen började brinna och brann i veckor, så djupt ned i sopberget att ingen kunde släcka elden. Hela staden blev sjuk. 

Och självklart kommer det hända igen: nästa vecka kanske? Eller nästa år.  

Nu har jag bott i Sverige i 20 år, jag känner mig hemma i Värmland nu. Men även innan var ABBA min storfavorit. Speciellt, Dancing queen.

DANCING QUEEN by Abba

DEL TRE


Folk är påhittiga här. De löser problem jämt, och på något sätt blir det bra. Inget funkar men allt funkar ändå. 

Som det här med sopor. Det som inte hämtas (och det är mycket) måste man blir av med. 

Jag ser på när en gumma lägger ut sina sopor på gatan, med omsorg. Hundarna kommer gå igenom dem och äta sig mätta. Resten sköljs bort sedan av monsunregnet om det är blöt säsong. Är det torrt, då kommer hon sopa ihop dem med alla torra löv som blåser runt och elda upp det hela. Plast och löv, det brinner ju fort, och blir borta.

Det eldas jämt i Yangon. I varje gatuhörn, varje dag. Plast och löv. Luften är förfärligt. Men det finns inget annat att göra med alla dessa löv. De kommer inte att komposteras av sig själva då det inte kommer ett droppe regn under hela det torra halvåret. Det finns inte plats att bara samla dem i väntan på regn, och inte heller vill man skapa finbo för ormar och skorpioner. Så löven eldas. Jämt.

Jag heter Jenny Harlen och du lyssnar just nu på mitt semesterprat.

Så jag går runt i Yangon, hälsar Mingalabar glatt med alla, men egentligen är jag förbannad.

Förbannad som bara den. 

Allt det här organiskt som slängs. Det är inte “trash”. Det är det mest värdefullt vi har. 

Jag vill ju göra jord ut av det!

Så här kan vi inte hålla på.

Globalt har vi ett jätteproblem med matjord, att det försvinner. Det syns inte för oss här i Värmland, när vi kikar ut genom köksfönstret. Vi har ju hur mycket jord som helst. Vad då, problem? 

Men under det senaste seklet har vi slösat bort hälften av matjorden på planeten. Japp. Den finns inte längre. Vi har byggt städer på åkermark, vi har låtit stora områden blir till öknar, och vi har förgiftat rätt mycket. Bara cirka hälften av all jord är kvar. 

I städer som detta går det inte att odla något längre då det inte finns någon bra jord att odla i. 

Och samtidigt slänger vi bort, helt glatt, tonvis med matavfall och annat organiskt varje dag. I varje land, i varje stad.

Yangon, är en av de städerna i världen som vi läser en rad om då och då i nyheterna. Tropiska cykloner, översvämningar, hus som försvinner, folk som blir hemlösa, jordbruk som inte fungerar. 

Staden är platt som bara den, och ligger egentligen på en stor flodmynning. Den är byggt på sand. Sand, sand, sand och åter sand.

Och sand utan mull är svårt att odla i, så det går åt många kemikalier till jordbruket. 

Inne i själva staden finns det ingen riktigt matjord att odla i, och ingen kompostjord att köpa. Samtidigt dumpas dagligen några tusen ton med avfall på soptipparna, det mesta organiskt. 

Så klart blir jag förbannad. Vill göra något.

Matavfall som skulle kunna bli till jord. Jord som skulle kunna bli odlingsbart om det hade något organiskt i sig. 

Jag ser problem som behöver inte alls vara problem. Det går att lösa.

Och nu. Musiken som alltid hjälper mig om jag blir stressad, don’t you worry about a thing. Three little birds, Bob Marley.  THREE LITTLE BIRDS by Bob Marley 

DEL FYRA 3:22

Jag heter Jenny Harlen och just nu lyssnar du på mitt semesterprat i P4 Värmland.

Två stora problem. Oändligt med matavfall och oändligt med död jord. 

Hur vet jag att de löser varandra? 

Jo, för att detta har jag jobbat med i 11 år, här hemma i Sverige. Att hjälpa folk gör jord ut av sitt matavfall. Fantastisk, fin, levande jord.

Har du hört talas om bokashi? Jo, det är det vi pratar om här. Ett enkelt sätt att göra jord hemma i köket, på balkongen eller i odlingen. I kalla länder som Sverige och i varma länder som Myanmar funkar det lika bra.

Och nu, har konceptet fullkomligt exploderat i trädgårds Sverige. Alla vill börja. Alla vill göra egen jord. Alla vill vara med och göra något bra för planeten. 

Här i Sverige gör vi rätt för oss på så många fronter. Matavfall samlas in och vi gör biogas, tankar bussar och räddar miljön. Men har du tänkt på att då försvinner matavfallet ur kretsloppet? Det blir aldrig jord igen. Det blir energi, och det är ju bra, men det blir aldrig jord igen. Ingen kan odla i den mer, och sakta men säkert försvinner lite matjord till.

Det hela är rätt enkelt. Det handlar om en fermenteringsprocess som görs av naturliga bakterier och jästsvampar i en lufttät hink i köket. Allt matavfall kan vara med, det luktar i princip ingenting och det tar ett par minuter om dagen att sköta den. När hinken är full blandar du innehållet med jord — inomhus i en låda eller utomhus i en pallkrage — och sedan börjar odla i den. 

Det är en sluten cirkel som går fort — från den dagen du kastar lunchresterna tills den dagen du kan plantera en ny tomatplanta går det bara några få veckor. Och så fin jord går inte att köpa. Någonstans.

Så. Kretslopp. Finjord. Fantastiska tomater. Och inte särskilt mycket jobb. 

Varför har vi inte alltid gjort detta?

Metoden är inte ny den har funnits länge, sedan 80-talet, men den kom till Sverige för drygt 10 år sedan. Jag bestämde mig för att introducera det i Sverige. Som du kan förvänta dig, tyckte de flesta att jag var lite galen — hade det varit så bra som det låter så hade någon annan säkert gjort det redan. 

Den jorden man gör med hjälp av den här metoden är levande på ett helt annat sätt än jorden man köper i säckar. I varje tesked strö (det man använder för att köra igång processen) finns det lika många mikroorganismers som det finns människor på planeten. Otroligt, men sant. 

När mikroberna kommer ned i jorden fortsätter de att jobba. De är helt vanliga bakterier och jästsvampar som tillhör jorden, så det stör inte den naturliga balansen på något sätt, men i de flesta villaträdgårdar finns det väldigt lite mikroliv kvar i jorden. Jorden är utarmad på grund av att vi inte matar den med något vettigt, att vi tar och tar men inte ger någonting tillbaka. Jorden är trött, växterna är svaga, det är svårt att kicka igång rabatterna. 

Min dröm är att alla våra matrester blir till jord. Jag vill att vi börjar ge tillbaka till vår planet istället för att bara ta.

Och nu. An oldie by a goodie, Another one bites the dust, Queen. 

ANOTHER ONE BITES THE DUST by Queen

DEL FEM

Mhmm. Att jag gör detta i Sverige är en sak. Men i Myanmar. Hur i hela… 

Jo. I juli för två år sedan var jag ut på luffen en månad med min nu 23-åriga dotter Stina, i Myanmar, och vi blev förälskad båda två i landet. Vi fick många vänner och det var klart vi vill tillbaka någon gång. 

Men jag fick en utmaning av min dotter: hon vill att jag skulle åka tillbaka, själv, mens hon pluggade klart här hemma. Att jag skulle se till att de började göra jord därborta i Myanmar med. Där det behövs som mest. “Du kan det här mamma, du är precis rätt person för att göra detta. Jag tror på dig.” Fint, men oj vad läskigt. 

Så tillsammans med ett par europeiska kollegor åkte jag till Myanmar i mars förra året för att kolla läget, och då blev det klart: vi kör. Vi sätter ihop ett lokalt team, vi fixar mark och kontor någonstans, vi startar företag och… ehmm, vi kör. 

Galen? Antaglien. Men det behövs. Så vi satsar några år, rätt mycket egna pengar, massor med tid och energi, och vi ska se till att vi lyckas med det här.

Läget i Yangon är allvarligt. Läget i Myanmar är allvarligt. Och så är det i de flesta länderna i världen.

Vi har för lite matjord, den matjorden vi har är för dålig, vi tar inte hand om det. 

Städerna svämmar över av plast, av matavfall, av annat organiskt avfall som bruna löv som inget vet vad de ska göra med dem. Det finns mycket få lösningar. 

Det är för mycket regn och det är för lite regn. Aldrig är det lagom 

Myanmar är en av de mest utsatta länderna i världen när det gäller klimatkrisen. De har alltid liksom haft otur som land..

Vet du vad som händer med jord som har ingen mull att fastna i när det regnar?

Om det är bara sand, eller bara lera, så sköljer regnet bort en hel del av den, som då hamnar i den närmaste vattenvägen. Jorden försvinner, helt enkelt. Finns det en massa mull i jorden, alltså organic soil carbon, slipper man problemet. Jorden klumpar ihop sig och sitter fast. Det organiska materialet i jorden är som lim, det håller sanden eller leran på plats. Och det fungerar som ett vattenbatteri — lite som puckeln på en kamel. 

Mull är viktig. Men den finns inte längre i jordbruksmark. I Myanmar, som så många andra länder, finns det oftast 1-2 procent kvar bara. Det finns ingen vattenreservoar i marken. Det blir en tom och ganska meningslös “puckel”. 

Samma sak i städerna, som Yangon. Det finns ingen bra jord kvar alltså ingenting som kan ta fungerar som vattenreservoir. Jorden är svårodlat och innehåller inget vatten. Det är en katastrof när det regnar för mycket och en katastrof när det regnar för lite. Och det är just det som händer nu, jämt. 

Alltså, jord är viktigt. 

Jag tror vi behöver en soil revolution, en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att bygga jord inför framtiden. Precis överallt. NU!

Tillsammans har alltså jag och två av mina lokala vänner och kollegor startat ett företag i Yangon. Vi vill visa att det går att hitta hållbara lösningar samtidigt som vi löser ett jätteproblem i samhället, på ett hands-on och teknikfri sätt. Det är spännande, det är läskigt, och det är en ordentlig utmaning i ett land som Myanmar.

Vi jobbar hårt, jämt. Och vi gör Yangons finaste kompost. 

Många frågor mig var jag får all energi ifrån. Nja, ibland blir jag trött. Men bra musik peppar. En till favorit, She’s not there, Santana. 

SHE’S NOT THERE by Santana

DEL SEX

Hur gör vi detta? 

Jo, vi samlar in organiskt avfall från de två stora wet markets vi har på samma gata, en halv ton om dagen. För hand, i en tung och stadig pushcart. Vi känner ju alla på marknaden nu och de känner oss, det blir många Mingalabar åt alla hål. 

Vi får även in stora mängder med blåa tunnor fyllda med matavfall från hotell och internationella skolor., några ton i veckan. Tänk dig att ett stort hotell producerar 6 till 8 ton matavfall i månaden — och det finns ju många sådana hotell. 

Vi samlar in torra löv, säckvis i hyrda lastbilar. Som kostar oss en hel del, men de behövs i vår process, och varje säck med löv vi samlar in är en hög mindre som brinner på gatan. Sedan samlar vi även in kokosskal i stora mängder, pressade sockerrör och vissna offerblommor från de otaliga gyllena pagoderna. 

Ut av allt detta gör vi snygga och snabba komposter, vi har byggt 40 stycken i träramar — och vi producerar en ton primakompost om dagen. Processen tar 6 till 8 veckor, den är snabb och effektivt, och lite revolutionerande faktiskt. Vi är jättestolt över det vi gör. 

Och många börjar få upp ögonen för det vi gör. 

En sak till. Vi lär folk. Jag vet inte hur vi har lyckats, men fler och fler börjar höra av sig att de vill gå en kurs hos oss. Vi vill ju att så många som möjligt ska komma igång med att göra jord Myanmar, och vi har ingen chans att nå ut till dem. Kommer de till oss och utbildar sig är det perfekt. Det här är en soil revolution.

Vad gör vi med all kompost därborta? Ja, vi får försöka skapa en marknad för det med. Detta är något som inte har funnits förut, här i Yangon. Så det blir en marknadsförings pussel, som allt annat vi gör. Men vi lär oss, det är spännande. 

Och så har vi börjat odla träd. Myanmar håller ju på att bli varmare och varmare. Om det är tio fruktansvärt varma dagar om året nu, med typ 40-50 grader, så tror man att det kommer bli 200 sådana varma dagar om några få år. Tufft, om inte olidligt. Så vi använder en del av den fina kompostjorden vi producerar till att driva upp träd från frön, träd som vi om ett par år kan ge bort till kloster och skolor. Allt för att skapa skugga.

Mycket gör vi men vi kan och vill göra mycket mer. 

Men när jag är på väg hem genom marknaden, och vi alla hälsar lite trötta till varandra, så känns det värt det. 

Jag är stolt och glad över det vi åstadkommer både i Sverige och det vi gör i Myanmar. 

Men jag är fortfarande förbannad.

Förbannat att det går så sakta. Förbannat att inte jag och mitt team kan göra mer. Förbannat att inte fler fattar grejen. 

En ton om dagen är ju ingenting. Vi behöver nå ut till hela Myanmar. Vi behöver nå ut till hela Sverige. Vi behöver egentligen nå ut till hela världen, men vi håller på att göra även det, vi hjälper till med projekt i flera andra länder. 

Kommer vi hinna i tid? 

Huset brinner ju, precis som Greta Thunberg säger. Vi behöver göra mycket mycket mer, och det nu

Det här är ett sätt att hjälpa till att släcka branden.

Det är det vi kämpar för, dag och natt. 

Ingen av oss kan göra allt, men alla kan vi göra något. Det här är det jag och mitt team gör. För att vi kan. För att vi är faktiskt jäkligt bra på det. Och för att vi har bestämt oss för att inte vara rädda för något eller någon. Vi tänker istället: Vad är det bästa som kan hända? 

Och så gör vi det. 

Malin, Emma, Klara, Bertil, Lennart och Lennart. Inda, Aye Aye, Khaing, Maung Nan, Hans. Ni är bäst. 

Tillsammans fixar vi det här.

Jag heter Jenny Harlen och slutar här med en av mina all-time favourites. Tom Petty, och American Girl Tack för att du har lyssnat idag!

AMERICAN GIRL by Tom Petty

Ava:

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Musiken i programmet ärförkortat av upphovsrättsliga själ.

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

TRAILER:

Jag tror vi behöver en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att göra just jord. NU! 

Min vardag går ut på att samla matrester och göra det till jord. Både här och Myanmar. 

Varför det är så himla viktigt får du reda på i mitt semesterprat

Lyssna på Jenny Harlens prat här i P4 Värmland nu på måndag.

LYSSNA PÅ PODRADIO!

Bokashi har blivit kändis nu under våren!

Som en vän sa här om dagen – det går bra för mikroberna nu!

Våra bokashimikrober håller på att bli kändisar. De senaste veckorna har de synts i flera nationella tidningar, i några mindre tidningar och snart kommer de även ”höras” på radion.

Lite smått och gott från mikrobernas värld:

IMG_0150

Först ut i April var Koloni Trädgård med en artikel om Källtorps Trädgård i Stockholm där Sanne och gänget har länge hållit på med Bokashi och EM.
Läs här>>

Lite senare, ett tips i Hemträdgården (tidningen som går ut till alla medlemmar i trädgårdsföreningar runtom i Sverige) om vår bokashi blogg. Man tackar! (Har ingen länk till texten men du kanske har tidningen hemma?)

Hemträdgården

En riktig fin artikel kom sedan i april i Allt om Trädgård. Lena Israelsson skrev mycket om vad bokashi är för något, hur den kan användas och vad man får se upp för. ”Det är ett suveränt sätt att förbättra jordkvaliteten”, var slutsatsen.

AoT

Även branschtidningen Viola skrev om EM i sitt vårnummer, om hur EM används i tomatodlingar och på golfbanor här i Sverige.
Artikelförfattaren Marie Hansson, Hushållningssällskapet, är en i branschen respekterad och seriös rådgivare. Lars-Erik Lennartsson på Mölnebo Odlingar är en av Sveriges mer innovativa EKO-bönder.
Läs här>>
Viola

Några lokala tidningar har också skrivit om bokashi i sina odlingsnummer nu under våren. Så vi når ut till en bred grupp odlare lite varstans i landet!

Och en sak till!

Imorgon kommer ”Odlar i P1” till Säffle för att göra en intervju. Önska oss lycka till… Jag vet inte när just detta program sänds i radio men jag återkommer och länkar det självklart sedan.

 

Och även en massa böcker!

På köpet har bokashi även varit med i några nya trädgårdsböcker på den svenska marknaden.

godsel-om-tradgardens-naringsliv

Den splitternya boken Gödsel av Tina Råman, Ewa-Marie Rundquist och Justine Lagache skriver om bokashi, med illustrationer lika fina som boken för övrigt.

 

 

 

urban-odling-tak-terrass-och-balkongUrban Odling av Ulrika Flodin Furås kom ut för ett par veckor sedan och har några sidor om bokashi och hur man kan göra i en stadsodling. Det finns även en DIY design för en ”bokashi pall” — kombinerad jordfabrik och kaffebänk. Snyggt!

Även i hennes förra bok, Gatsmart odling, tipsade stadsodlare om bokashi.

 

odla-aret-omVilken som helst bok av Lena Israelsson är bra, vi kan inte vara många som inte har haft hennes böcker som trädgårdsbiblar!

Hennes nya, Odla året om, har även en del om bokashi – innekomposten. ”Vill du kompostera inomhus finns det bara en metod som fungerar utan flugor och stank,” skriver hon. Håller med!

 

alla-fingrar-gronaFarbror Gröns Alla fingrar gröna från förra året är en riktig handbok med vägledning grönsak för grönsak.

De som trivs bäst med bokashijord har noterats, med bra beskrivningar om hur man gör.

Precis allt i boken kommer från egen erfarenhet, de har hållit på med odling och bokashi länge.

 

 

runabergs-froer-gronsaker-kryddor-och-blommor-for-nordiska-tradgardarRunåbergs Fröer av Johnny Andreasson, utgiven för ett par år sedan, tipsar även om bokashi.

 

 

 

 

sjalvhushallning-i-praktiken

Kollade även i bokaffären igår och hittade ett par till böcker som skriver om bokashi!

Maria Österåkers Självhushållning i praktiken skriver om bokashi från en självhushållnings perspektiv — inklusiv hur man gör egna hinkar och strö. Allt behöver inte komma från en affär!

 

odla-ekologisktOch även en till ny bok, Odla ekologisk av Eva Robild har en bra beskrivning av vad bokashi är för något och hur man gör.

Hon visar även hur man gör med den värdefulla (men inte så hallonluktande!) bokashivätskan.

allt-du-behover-veta-om-kompostOch när vi ändå är i gång, den gamla trotjänaren Allt du behöver veta om kompost har ett par sidor om bokashi. Båda bokashimetoden, den flytande vätskan och vad du kan och inte kan ha med i hinken.

Vill man läsa om kompost så finns det mycket att ta till vara på här!

 

Pust.

Nu var det mycket.

Har säkert också missat något, så tipsa mig gärna.

Men på det stora hela känns det väldigt bra att våra mikrober nu får den uppmärksamhet vi alla tycker de är värda.

Ju mer vi byter ut kemi mot biologi i vardagen, desto bättre. Och äntligen nu känns det som vi är på rätt spår!

PS Vi har samlat alla tidningsartiklar under åren här på hemsidan, bläddra gärna om du är nyfiken!
https://www.bokashi.se/sv/info/bokashi-i-media.html

Två sidor med Bokashi i Mariestads Tidningen!

Foto: Jenny Harlen Foto: Jenny Harlen Det finns vardagshjältar här i världen.

Som Stig och hans fru Karin som har börjat med Bokashi och vill se till att fler börjar ta hand om sitt matavfall på ett vettigt sätt. Han har skickat in medborgarförslag och har kämpat med politiker och tjänstemän utan att komma någonstans.

Då tog han upp det han vill säga i tidningen — och fick gehör. Ni som bor i Mariestad känner kanske Stig Ljungwald, han håller kurser om både det ena och det andra och har det senaste året haft ett flertal kurser i hur man gör just Bokashi.

Frivilligt, för att han är så pass engagerad att han vill att andra ska få upp ögonen just för hur mycket vi själva kan göra hemma, med eller utan politikernas  insats.

Han berättar om hela Bokashiprocessen för journalisten och säger: — Förhoppningsvis får fler människor upp ögonen för kretsloppet och hur vi gemensamt kan jobba för en hållbar utveckling.

Det känns bra att veta att vi är många som håller på med Bokashi i det tysta, allt eftersom kommer det blir en gräsrotsrörelse som gör skillnad. Att ta hand om vårt eget matavfall är trots allt en av de enklaste sakerna vi kan göra här hemma.

För varje hink blir världen en lite, lite bättre plats.

Fotnot: En insändare i samma tidning var intressant — det bekräftar att det finns en stark vilja hos oss vanliga medborgare att göra rätt. Att ta hand om miljön och tänka till. Heja!

Foto: Jenny Harlen Hela artikeln kan man bara läsa om man prenumererar på Mariestads Tidningen. Här finns länken i så fall! https://mariestadstidningen.se/kundservice/prenumeration/inloggning/?redirectToURL=/mariestad/article1592222.ece

Dagens Nyheter: ”Så väljer du rätt kompost”

En journalist ringde för några dagar sedan för att prata kompost. Det gör vi gärna!

Resultatet blev det här stora komposttesten som publiceras nu under veckan i DN och en rad andra svenska tidningar. Företaget som gör jämförelsen är oberoende, Testfakta heter de, och tidningarna abonnerar helt enkelt till de olika testar de gör.

Detta är första gången Bokashi har varit med i en kompostjämförelse. Äntligen! Det stora plusset för Bokashi var att hinkarna kan används inomhus. Minusen var att det ”kräver tillgång till jordlott att blanda ner den jästa massan i”.

Bokashi är ju ett helt annan koncept än traditionella komposteringslösningar. Passar många men säkert inte alla, så det är skönt med en sådan jämförelse som gör det enklare för folk att komma igång.

Sidan publicerades i DN på de privata ekonomisidorna. Orsaken är att det går att spara rätt mycket pengar om man tar hand om sitt eget matavfall. Av de cirka 250 kilo hushållssopor som genomsnittsvenskan bär ut till soptunnan varje år är runt 40 procent fullt möjligt att kompostera, skriver tidningen. Nu ska sortering av matavfall införas i Stockholm så det är mycket fokus på hur var och en ska göra. Visst kommer det att finnas kommunala lösningar (hämtning/biogas) men många har tillgång till trädgård eller kolonilott och skulle kunna köra igång lite ”näråtervinning” själv.

Men att många vill komma igång är klart, och då gäller det att välja ett sätt som passar dig bäst där hemma. Bara man gör något vettigt.

Som Bertil sa till journalisten, ”våra kunder är framför allt odlare, men även de som mest intresserar sig för mijöaspekten av vår sophantering har börjat få upp ögonen för Bokashi”.

Artikeln finns att ladda ner här på bokashi.se>>

Bokashi artikel i DN

Det ringde en journalist för några veckor sedan. Från DN. Han höll på att skriva om kompostering, hur man kunde spara pengar och göra rätt för sig miljömässigt och hade upptäckt Bokashi under resans gång.
Just när han ringde var det lite knepigt, vi hade tagit ledigt ett par veckor och rest låååångt norrut till Lofoten, precis då befann vi oss mitt på en slingrig väg på en fjällvägg högt över havet. Första bästa parkeringsficka tog vi och pratade färdigt.
Det blev en bra kompostering artikel ut av allt detta. ”Genvägen från mat till jord” blev rubriken i Ekonomidelen; teman var vad det kostar att vara mer miljövänligt när det gäller matavfall. Nu när man ska betala kilopris för hämtning av avfall i Stockholm är det plötsligt mycket aktuellt!
”Snickra själv eller köpa färdig? En behållare för kompostering kan kosta från några hundralapar till flera tusen kronor. Ett nytt sätt att snabbt göra jord — med början i köket — är den japanska metoden Bokashi.”
Journalisten, Bo Westmar, hade även pratat med Gunnar Eriksson som driver Kompost Center i Överjärva norr om Stockholm och har precis kommit ut med en bok om kompostering. En sak Eriksson lyfta fram var vikten av mikroberna i en kompost:
”Många tror att maskarna gör jobbet, men i själva verket är det mikroorganismer som sköter det mesta och de behöver båda vätska och näring. Det finns i övermått i matavfall, så för en hushållskompost finns bara ett måste — tillför alltid torrare material, sönderrivna tidningar fungerar utmärkt.”
Jag måste säga att det känns skönt när kompostering lyfts fram i dagens ljus. Skönt att det är inte bara nördigt längre men en klok del av vardagen om vi ska klara oss miljömässigt och ekonomiskt. Tur att det finns balanserad reportage som detta ibland som gör det till något ”normalt” och hjälper folk att lyckas i trädgården hemma.
Bildet fick vi skratta åt! Det var tagen av en annan tidning för ett tag sedan och är ju pedagogisk och bra. Men precis så är det hemma hos oss för det mesta, hunden Tim följer mycket noga när Bokashi grävs ner. Och slickar gärna på läpparna i förväntan att han själv ska få gräva upp den igen sedan när inte vi ser på…! (Lösningen är en kompostgaller över den nygrävda jorden ett par veckor.)
Hoppas det blir mycket mer kompostering framöver. På alla möjliga sätt.
Allt gott! /Jenny
ps  Om rätt ska vara rätt skulle jag nog säga att vi har inte precis ett gård i Säffle, men på landet bor vi ju. Och det räcker gott och väl, vi har att göra utan att även bli bönder!

Säffle Tidningen skriver om Bokashi

p8250013

Bokashi betyder faktiskt inte ”prosit” på japanska. Bokashi är en viktig ingrediens i säfflebon Jenny Harlen och hennes sambo Bertil Olssons företage ME Gård & Teknik AB. Häng med in i Jennys växthus, där tomatplantorna växer som ogräs i räkskals- och pastajord.

Det blev en riktig trevlig artikel i lördagens Säffle Tidningen. ST är den lokala tidningen hos oss, ”aldrig störst men läses först” som de säger. Och artikeln blev tydligen läst av många, vilket är ju superbra för att hjälpa sprida budskapet om Bokashi.

Bokashikompostering är inget ”hokus-pokus”, menar Jenny. Det är ett sätt att ta hand om allt matavfall. Och nej, det blir inga flugor eller råttor och det kräver ingen skottkärra eller ryggknäckande spadtag…

Det är inte så krångligt att själv göra något bra med familjens matrester är en bra nyhet och något som jag tror fler och fler kommer att upptäcka  med tiden. Nu måste vi bara bli fler som gör någonting åt det!

Bor du i Värmland så är du jättevälkommen att hälsa på hos oss på Skördefesten, 5-6 september på Herrrestads Gård (station 10 på Skördefest kartan).

Läs hela artikeln här >>

Bokashi.se makes the TV news!

En trevlig kille från TV4 var på besök hos oss i fredags för att ta reda på allt om Bokashi. Resultat visas på nyheterna på TV4 Värmland idag. Så här blev det!

 Bild: nyhetskanalen.se

Foto: tv4

Japanska frön gör susen
tv4nyheterna.se: Snart är det dags för vårsådd i trädgårdar och i blomlådor. I Säffle tas nu helt nya steg för att kompostera matrester för att få fram ny matjord. Metoden som är luktfri heter Bokashi och kommer från Japan. >>

Vad roligt att Bokashi nu debuterat på TV och fler har fått chansen att se vad det är för något. Inte något hocus pocus men en Riktigt Bra Grej som kan hjälpa oss ta bättre hand om vår jord, sakta men säkert.