Tag Archives: avfall

BOKASHI I MYANMAR DEL 2

Har du inte läst första delen av Myanmarberättelsen så finns den här – Bokashi i Myanmar del 1!

Vid det här laget vet ni att vi håller på med ett bokashiprojekt i Myanmar! Vi kommer att fortsätta att berätta mer om det här otroligt spännande projektet, och här kommer del 2:

Hur kom vi igång här?
Av en slump, råkade jag (Jenny) träffa två fina tjejer som nu är delaktiga i projektet här. Diana, från Tyskland, som är utbildad filmskapare och har pluggat språket Myanmar i Berlin (något som typ INGEN gör!!). Och Steffi, från Belgien, som är farmacist, är van att driva företag i andra branscher, håller på nu att starta upp bokashi i Belgien och är, som Diana och jag, fullständigt lockad av Myanmar. Tillsammans pratar vi sju språk. 

Ursprungliga Myanmar-gänget – Steffi, Jenny, Diana & Inda

Här i Myanmar är det Inda och Aye som är kärngänget just nu. Inda råkade jag träffa när jag var här med min dotter för ett år sedan.

Inda pratar bra engelska och var när vi träffades munk. Munkar får prata med folk, men märkligt nog gör han inte det jämt — vi hade bara tur att vi kände båda två att det viktigt att prata med varann, den där dagen på tempeltrapporna. Vi höll kontakt i många månader, engelskträning för honom och jag fick lära mig mycket om allt möjligt. Han är en superhärlig kille med så mycket potential.

Inda, Jenny & Stina på tempeltrapporna

Under tiden gick jag och funderade om inte jag skulle starta ett Bokashiprojekt i Myanmar, att jobba med Bokashi utomlands är något jag har velat göra sedan många år tillbaka och nu var ju Malin anställd hemma i Sverige, min dotter hade flyttat hemifrån och hag hade avslutat en lång relation. Ett bra tillfälle, med andra ord.

Sedan ändrades läget över en natt. Det visade sig att Inda hade lärt sig koreanska i smyg, för att kunna lämna munklivet och skaffa jobb i Korea. Ett så-kallad 3D-jobb, dangerous, dirty and demanding. Det finns en lång, lång historia bakom detta, men det var den enda utvägen, det förstår jag nu efter många långa diskussioner. Jag var lite chockad, han är alldeles för smart och utbildad för att kasta sig in i denna tuffa och farliga värld. Så jag “kom ut” med mina Bokashiplaner, skulle han kunna tänka sig vara med på detta istället? Med en riktig lön och allt som hör till. Det kunde han, och gärna! Det visade sig att han hade en flickvän sedan många år tillbaka (munkar är inte alltid vad man tror!), och i hans fall var detta med att vara munk ytterst ofrivilligt. Han hade varit munk sedan han var 6 år, utan att kunna välja själv, och utan att kunna hitta en utväg. Finns det inga pengar i familjen har man inte många val i livet här.

Små munkar Bokashi Myanmar

Det var en jättechansning för mig, och för honom med, vi kände inte varann egentligen. Men ibland leds man rätt rent instinktivt, och just denna gång var det så. Jag, Diana och Steffi kunde inte ha hittat en bättre kille att göra detta med. Och han trivs lika bra med oss, det är inte ett dugg komplicerat.

Och flickvännen? Det är ju Aye. De förlovade sig offentligt för två veckor sedan efter alla dessa år, en stor sak här och något som de nästan inte trodde själv på längre då de hade kämpat så länge för att få livet att funka för dem. Det är otroligt härligt att få vara med på denna resan med dem (och igen, allt hänger på att man har lite, bara lite pengar att komma igång med).

Bokashi Myanmar
Inda & Aye

Vad vill vi göra?
Vi har ju andra som vill vara med här i Yangon, många förstår att detta med Bokashi och EM är framtiden och att vi kommer lyckas. De vill vara med, om de kan. Just nu fokusera vi på att etablera organisationen här, att komma igång med vår “Bokashi yard” där vi kan köra demos och utbildningar, och visa rent praktiskt hur man gör med allting.

Ströproduktion och begynnande trädgård på Bokashi Myanmars bakgård

Vi har en rad riktiga projekt som är startklara, jag ska berätta mer om dem sedan. Men helst vill vi ha lite mer struktur i det vi gör, ha en fungerande produktion  av Bokashiströ och andra produkter och tillräckligt med egen erfarenhet för att kunna säga “gör så här, inte så här”. Och vi är så väldigt glada att ha ett hus vid vår “yard” , det hade inte gått annars i det här monsundränkta landet.

Monsun Bokashi Myanmar
Monsunsäsong i Myanmar

Livet i Myanmar
Länge var vi inte säkra på var vi skulle ha vår bas, men det blev klart och tydligt efter ett tag att mest miljöintresse och flest potentiella samarbetspartners fanns i Yangon (Rangoon). De flesta organisationer har sin bas här – det är en mångmiljonstad med allt kaos som hör till, och det är många som vill och kan göra skillnad på olika sätt. Samtidigt är det en väldig utsatt stad, med en ständigt växande befolkning, ett allt större gap mellan de som har och de som inte har, och stora områden som vi lätt skulle kunna kalla för slum. 

Fattigt område i Rangoon, Myanmar

Fast nu, när jag har rört mig här ett tag, känner en del folk, och blivit lite hemtam i några av dessa områden, skulle jag inte använda ordet slum. Det har någon innebörd som inte riktigt passar, folk har ju sina liv och sin värdighet; sina familjer och sina affärer, deras liv är lika nyanserat som våra, bara lite enklare. Efter ett tag ser man det inte längre, det är som det är. Men inofficiella områden finns det gott om, shantytowns som har vuxit upp bredvid tågspåren, floden och industriområdena. Inte mycket är reglerat här, fast det som är reglerat är så otroligt byråkratiskt det går inte att fatta ändå. 

Hur folk lever här har jag börjat förstå så smått, men det som stör mig varenda minut av varenda dag när jag är ut och rör på mig är alla sopor. Det här landet drunknar i plast, precis som alla andra. 

Plast, matavfall, djurmat?

Vad kan man göra åt skräpet?
Det finns många organisationer och andra krafter som är med och försöker göra skillnad, de flesta vill att vi ska samarbeta mer med dem så fort det går. Vi har varit med på några cleanup days, men så oändligt mycket mer behövs. Och i ett land som detta, där det inte ens finns el till ens hälften av invånarna och något så enkelt som trottoarer inte funkar, kan man inte förlita sig på att “någon” ska fixa det.  “Någon” är ju vi! Och medan hela världen pratar om plast helt plötsligt (bra! bra! bra!), ser jag som vanligt bara allt organiskt avfall. 

Här i Yangon gör staden faktist en rimligt bra insats att samla upp soporna och köra dem till de överfulla deponier. Ute på landet är det något annat, det finns ingen sophämtning överhuvudtaget.

Ihopsamlat skräp – mest plast och matavfall

Soporna bränns, eller grävs ner, eller ligger bara på marken.
Det är ju ingen idé att skylla på folk, bakgrunden i ett sådant här land är inte som vi är vana med. Folk förstår inte. De kämpar med så mycket annat. Det skulle behövas en jätteinsats med utbildning för att ändra sopsituationen här. Men samtidigt, behövs det ju en jätteinsats för nästan allt möjligt, så varför ska vi tro att just detta ska prioriteras?

Skillnaden mellan skräp och skräp

Organiskt avfall är inte skräp!

Grundproblemet, som jag ser det, är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt och icke-organiskt avfall. Mellan plast och frukt/grönt och matrester. Helt ofattbart för oss nu kanske, men tänk tillbaka. Det var inte så länge sedan vi gjorde samma dumheter själva. Så där någonstans får vi börja. Vårt slagord är att “Organic waste is not trash”.
Genom att jobba ihop med de andra “avfalls”-organisationerna, kan vi komma in i detta. Vi kan ju inte stå för en massiv utbildningskampanj, men andra kan. Däremot så har vi en fantastiskt enkel och fin metod som kan vara som en pusselbit i lösningen. Bokashi vill vi lära ut till så många vi kan!

Vill du stötta Bokashi Myanmar? Vi använder det vi tjänar på Bokashi.se för att sponsra projektet i Myanmar. Du kan stötta projektet direkt genom att skänka en slant här!

Följ oss på Facebook i gruppen Bokashi Myanmar och på bloggen (på engelska).

Hälsningar från Jenny i Myanmar!

Bokashi artikel i DN

Det ringde en journalist för några veckor sedan. Från DN. Han höll på att skriva om kompostering, hur man kunde spara pengar och göra rätt för sig miljömässigt och hade upptäckt Bokashi under resans gång.
Just när han ringde var det lite knepigt, vi hade tagit ledigt ett par veckor och rest låååångt norrut till Lofoten, precis då befann vi oss mitt på en slingrig väg på en fjällvägg högt över havet. Första bästa parkeringsficka tog vi och pratade färdigt.
Det blev en bra kompostering artikel ut av allt detta. “Genvägen från mat till jord” blev rubriken i Ekonomidelen; teman var vad det kostar att vara mer miljövänligt när det gäller matavfall. Nu när man ska betala kilopris för hämtning av avfall i Stockholm är det plötsligt mycket aktuellt!
“Snickra själv eller köpa färdig? En behållare för kompostering kan kosta från några hundralapar till flera tusen kronor. Ett nytt sätt att snabbt göra jord — med början i köket — är den japanska metoden Bokashi.”
Journalisten, Bo Westmar, hade även pratat med Gunnar Eriksson som driver Kompost Center i Överjärva norr om Stockholm och har precis kommit ut med en bok om kompostering. En sak Eriksson lyfta fram var vikten av mikroberna i en kompost:
“Många tror att maskarna gör jobbet, men i själva verket är det mikroorganismer som sköter det mesta och de behöver båda vätska och näring. Det finns i övermått i matavfall, så för en hushållskompost finns bara ett måste — tillför alltid torrare material, sönderrivna tidningar fungerar utmärkt.”
Jag måste säga att det känns skönt när kompostering lyfts fram i dagens ljus. Skönt att det är inte bara nördigt längre men en klok del av vardagen om vi ska klara oss miljömässigt och ekonomiskt. Tur att det finns balanserad reportage som detta ibland som gör det till något “normalt” och hjälper folk att lyckas i trädgården hemma.
Bildet fick vi skratta åt! Det var tagen av en annan tidning för ett tag sedan och är ju pedagogisk och bra. Men precis så är det hemma hos oss för det mesta, hunden Tim följer mycket noga när Bokashi grävs ner. Och slickar gärna på läpparna i förväntan att han själv ska få gräva upp den igen sedan när inte vi ser på…! (Lösningen är en kompostgaller över den nygrävda jorden ett par veckor.)
Hoppas det blir mycket mer kompostering framöver. På alla möjliga sätt.
Allt gott! /Jenny
ps  Om rätt ska vara rätt skulle jag nog säga att vi har inte precis ett gård i Säffle, men på landet bor vi ju. Och det räcker gott och väl, vi har att göra utan att även bli bönder!

“Avfallsbanta” med Sofia

sofia_nordstrand

En ny blogg som handlar om just… avfall!

Visst jobbar Sofia Nordstrand på Renova, men ändå. Ska blir intressant att se vad hon kommer med i framtiden. Utmaningar, förhoppningsvis. Kloka idéer. Inte minst, en bekräftelse av att många bäckar små blir något till slut.

Som hon säger på recycling.net,

Avfallsmängden i samhället måste minska. Det är en fråga för industri och beslutsfattare, men också för den enskilda människan. Många vill också göra någon konkret i sin egen vardag. Men vad?

Avfallsmängden ökar med 2-3 procent varje år och har så gjort i över hundra år.
– Det säger sig självt att detta inte kan fortsätta i all evighet, säger Sofia.
– Jag kommer att berätta om hur snacket går hemma vid mitt köksbord och föra vidare de miljödiskussioner vi har i korridorerna på jobbet. Och så hoppas jag på att folk hänger på med sina tips, idéer och synpunkter.

Kolla själv! Och tjata gärna om Bokashi för henne!!

** För övrigt, avfallsbantning, vilken bra namn! Helt säkert ett ord vi kommer att höra mycket oftare i framtiden!

Återvinningsgalan

Foto: www.recyclingaward.se/

Tänk tillbaka några år. Vem skulle har trott att det skulle finnas en återvinningsgala? Att något så “smutsigt” skulle kunna premieras överhuvudtaget.

Men imorgon ska det äga rum, The Swedish Recycling Awards, med priser som delas ut i olika kategorier. Visst blir det mest tungviktarna i branschen som klappar varandra på ryggen (gubbvarning), men i uppstickarkategorien finns det andra aktörer som Myrorna och Per Ålund/Peter Domini.

Och vem är Per Ålund och Peter Domini? Hade ingen aning själv, men kolla här! De gjorde “Sopoperan” i Halmstad i höstas, the Waste Opera. Ska blogga lite mer om den sedan! Jättekul, verkligen!

Nej men….

Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

“Lågkonjunktur ger sopbrist”  läste jag i rubriken. Men, vad bra!

Och sedan…

“Kraftigt minskade avfallsmängder från göteborgare gör att avfallsbolaget Renova tvingas att börja importera sopor till sin avfallsförbränningsanläggning i Sävenäs.”

Uhhh… Vi har tydligen fastnat i en beroendesamhället av rank. Slänger vi inte nog så slutar hjulen rulla. Enda lösningen är att importera skräp.

Konsumera mera!! Slänga mera!! Bränn mera!

Phew, nu blir det bra igen.

Enligt Renova har den rådande lågkonjunkturen fört med sig att avfallsmängderna minskat kraftigt, vilket skapar ledig kapacitet i sopförbränningsanläggningen. För att kunna utnyttja och fullfölja sina leveranser av el och värme i regionen tvingas därför bolaget att börja importera sopor.

FÖR ÄNDAMÅLET har ett avtal slutits med företaget Geminor om att under 2009 ta emot 40 000 ton avfall från norska och holländska kommuner. Det är första gången Renova importerar sopor, men bolaget räknar med att importen kommer att fortsätta när Norge inför ett förbud mot deponering av avfall den första juli i år.

Under 2008 hanterade Renova totalt 670 000 ton avfall varav 453 000 ton förbrändes för el och värmeproduktion.

Källa: Jesper Stärn, processnet.se

Kan det vara sant? Slänger vi mindre nu?

Foto: www.svd.se

Soporna minskar i Sverige, men bara tillfälligt. Så stod rubriken på sr.se häromdagen.

En ljusning? Vad bra! Men — “tillfälligt” — usch då.

Efter 15 års ständigt växande sopberg i Sverige så har vårt hushållsavfall nu slutat öka. I storstadsregionerna har soporna till och med minskat, enligt branschorganisationen Avfall Sveriges mätningar. Och orsaken till förändringen är finanskris och lågkonjunktur säger Jon Nilsson-Djerf, sakkunnig på Avfall Sverige.

Kurvan har gått uppåt jämt från 90-talet men har nu stannat av.

Men enligt avfallsforskaren Johan Sundberg vid forskningsföretaget Profu så är det här trendbrottet bara tillfälligt. De prognoser som han har visar att år 2050 så kommer det svenska sopberget vara tre till fem gånger större än det vi har idag. Det innebär att vi är på väg mot en ”avfallsinfarkt” säger han.

Då ligger vi risigt till. Det är för mig ofattbart att skräpet vi slänger ska vara flera gånger mer när min dotter är i min ålder. Vad kommer allt det här ifrån? Prylar vi inte längre vill ha? Förpackningar som har gjort sitt efter 5 minuter? Nej, jag fattar verkligen inte.

Sortering i all ära men inte kan vi bara konsumera mer för att då sortera mer. Någon slags helhet får det bli! Mindre inköp. Mindre förpackningar. Mindre skräp. 

Men en ljusning finns! Nästan hälftan av allt hushållsskräp är faktiskt mat. Och det kan vi ta hand om själv i våra Bokashi hinkar. Tack och lov. 

 Läs hela artikeln på sr.se här!

Ännu ett sop rekord…

Foto: www.abb.com

 …och kanske inte en att vara särskilt stolt över.

Nu har de räknat färdigt hur mycket man slängde ifjol i Göteborg och det blev rekord. 453 000 ton sopor. Vilket var 9 000 ton mer än förra året.

Det ända ljuset  i mörkret är dock att högen blev betydligt mindre under hösten. Finanskrisen gjorde att vi köpte mindre och slände mindre. Fascinerande att kopplingen blev så påtagligt, att sopen är en riktig ekonomibarometer.

Men det blev nytt rekord ändå. Tänk hur mycket värre det kunde har varit. Och vad har vi att se fram emot när konjunkturen vänder? Är det något att se fram emot?

Göteborgs-Posten skriver:

Förra året brändes 453 000 ton sopor i Sävenäs, 9000 ton mer än året innan. Soporna levererades från de elva ägarkommunerna och olika verksamheter i Göteborgsregionen. Fyllda soprum och tunnor gav välfyllda sopbilar under första halvan av året, men under hösten slängdes inte lika mycket. Enligt Christian Kallerdahl, tf kommunikationschef vid Renova, märker de tydligt när folk slutar köpa nytt. Det blir inte lika mycket emballage och slängda saker. Avfallsmängderna räckte dock till nya rekord.

Kom igen nu. Hälften av det vi slänger är mat. Och då är Bokashi en bra början.

Alla dessa glödlampor…

foto: www.hallsberg.se

Äntligen! Nu har jag åkt runt i ett par månader med en papperskasse fylld med gamla glödlampor i bilen. Plockade den med mig av misstag någon dag när jag skulle sprtera en massa annat och vill inte riktigt bära den i huset igen. Och soptippan ligger alldeles för långt borta — man åker inte dit utan att ha en massa annat som inte kan lämnas någon annanstans.

Men nu är det en lösning i sikt: Ica Maxi ska ta hand om problemet!

Läste det här nu i morse:

 

Gamla glödlampor och mobiltelefoner kan lämnas på Ica Maxi
Nu blir det enklare för alla som vill göra rätt. Ett nytt säkerhetsskåp, Samlaren, är specialgjort för insamling av farligt avfall i butik och har fack för inkast av t ex glödlampor, lågenergilampor, småbatterier samt småelektronik. Skåpet har utformats av en grupp designstudenter vid Chalmers i Göteborg. Samlaren kommer att testas i ett halvår på två av Ica Maxi:s varuhus i Malmö. Om försöket faller väl ut kan insamlingssystemet bli ett permanent inslag i butiksmiljö. I gruppen bakom projektet ingår Sysav, Ica Maxi, Renova, Vafab, Avfall Sverige och Elkretsen.
Källa: Cisionwire

Va’ bra! In med min kasse glödlampor och ut med en ny kasse mat!

DN har också skrivit om glödlampor idag — läs mer om “Glödlampan ersätts av miljfarlig energisparare” på nätet. Och mer om det sedan!

Bokashi en del av lösningen?

Foto: Magnus Hallgren, DN
Foto: Magnus Hallgren, DN

Idag är det sopgubbarnas tur. De håller på att bränna ut sig, i Stockholm åtminstone. Långa dagar, äckliga sopsäckor, och sopmängden bara ökar, ökar, ökar.

Att de får löner uppemot 30 000 i månaden hjälper inte längre, strejk och sopkaos ligger bra nära, skriver Ulrika By in DN idag.

En av sopgubbarna, Berra Ramhquist, klagar över att mängden sopor har ökat ofantligt. “Nu storhandlar folk, jobbar över och hinner inte käka upp maten de köper.” Och han vet nog  vad han pratar om, han har varit med i branschen i 27 år…

Nej. Dags att fråga vad vi var och en kan göra att minska sophögarna. Inte bara i Stockholm men i varje villa, lägenhet, radhus, kontor i landet. Sorteringsmöjligheter finns för de mesta “torrvaror”, det är bara de där äckliga matresterna som är så svårhanterade. Och allt som allt är det matresterna som räknas i sophinken: oftast runt hälften av allt som Berra får bära ut är mat som vi inte käkar upp.

Bokashi kökskompostering skulle kunna vara en bra del av lösningen. Med en Bokashihink i köket kan man ta hand om precis alla matrester från kaffefilter till räkor. Inomhus. Så det funkar faktiskt för folk som bor i lägenhet — det är en klar trend i stora städer som London, Sydney och New York.

Det är inte alltid vi behöver vänta tills någon annan löser problemet åt oss. Våga tänka nytt och går något själv!

Bor man i lägenhet i Stockholm skulle man kunna ha en Bokashihink i köket, fylla på ett par tre veckor sedan ge det till en granne som har kolonilott. Jag lovar, de blir överlyckliga att få det, så bra näring finns inte att köpa i affären. Har lägenhet en kompostanläggning så är problemet löst — du behöver inte springa ut par gånger om dagen utan kan tömma din Bokashihink en eller två gånger i månaden. (Att det blir mycket bättre kompost därute är en annan historie…).

Vinterförvaring då? Även om man har kolonilott eller sommarstuga själv så är det lätt att förvara Bokashikomposten över vinter. Samla i lufttätta lådor i källaren — det luktar inget, uppfyller alla hälsokrav och du får en fantastisk start i landet när det är dags att åka ut på våren med en massa egenhändig jordförbättring i bakluckan.

Kostnaden: typ en krona om dagen. Fördel samhällsmässigt: ofantligt.

Och Berra kommer att bli mycket glad!

Läs artikeln i DN>>