Tag Archives: jord

Hur fungerar bokashi i jorden?

Följande text är ett kapitel från boken “Bokashi: Kjøkkenkompost för alle” av Anette Hjerde, översatt till svenska. Boken finns bara på norska än så länge, men snart får vi hoppas att den finns även på svenska. Kapitlet här, om hur bokashi fungerar i jorden, har jag skrivit. Ett annan kapitel, om hur bokashi fungerar i köksträdgården, har skrivits av Sara Bäckmo.

En riktig bra bok, alltså. Finns på AdLibris om du vill köpa hem den. Men läs gärna texten här, det är otroligt intressant, allt som händer i jorden!

/Jenny Harlen

Visst kan vi bokashianvändare se (och känna på lukten..) att mikroorganismerna i bokashin jobbar på. Men vad gör de egentligen där nere i bokashihinken? Och vad går deras jobb i jorden egentligen ut på? 

Ända sedan vi fick vår allra första bokashihink här hemma, har jag varit så nyfiken på vad som egentligen sker där nere i hinken.

Det kan nästa låta som rena rama magin: vi kan ha fisk och kött ståendes i rumstemperatur i köket veckovis, utan att det ruttnar eller ens luktar minsta lilla.  Och så snabbt det blir jord av det sen! Men det finns ingen hokus-pokus i naturen. Ingen magi här inte!

Bokashi är faktiskt bara helt vanlig vardagsbiologi som plötsligt uppenbarar sig för oss här hemma; det är en del av naturen som vi annars inte lägger märke till. Matavfallet blir till jord – vilket såklart är bra! Men vad är det som sker egentligen, rent biologiskt?

I bokashihinken

Jag minns så väl första gången jag öppnade locket på en bokashihink efter två veckors jäsning/fermentering). Inget hade hänt! Allt matavfall såg ut precis som jag hade lämnat det för två veckor sedan. Eller ja, lite mjukare var det kanske.. Annars, ingen skillnad alls. Det hade varken ruttnat eller blivit det minsta slemmigt. Så något var det ju som försiggick där nere. Just det, det var bokashimikrober som var igång för fullt i hinken!

Så fort bokashimikrober kommer i kontakt med det fuktiga matavfallet, startar de Effektiva Mikroorganismerna (EM) som finns i bokashiströet en jäsnings- och syrningsprocess; alltså en fermenteringsprocess.

De olika mikrogrupperna i EM samarbetar.  Bokashiströ innehåller en speciell jordsvamp (Saccharomyces cerevisiae) som tar ansvar för jäsningsprocessen, och även två bakteriearter (Lactobacillus plantarum och Lactobacillus casei) som står för syrningen. Dessutom finns det också två väldigt viktiga fotosyntesbakterier (Rhodopseudomonas palustris och Rhodospirillum rubrum). 

Mikroorganismerna i bokashi reproducerar sig var tjugonde minut. Ett par matskedar bokashiströ innehåller mer mikrober än det finns människor på jorden. Och efter två veckor i bokashihinken så är det helt obegripligt många där! Och som de jobbar…

Matavfallet som vi kastar i hinken, är egentligen stora klumpar av näring och energi. Matavfallet består av bland annat proteiner, cellulosa, stärkelse och fett. Var och en av dessa  näringsämnen består av många, mycket mindre “byggstenar”, som bland annat aminosyror och sockerarter. Mikroorganismerna i bokashihinken delar klumparna  – alltså proteinet, cellulosan, stärkelsen och allt det andra – till de mindre byggstenarna som sedan blir mycket mer värdefulla i jorden.

Byggstenarna bidrar till att det viktiga mikrolivet i jorden kan växa så otroligt snabbt. Och cellulosa och stärkelse som brutits ned till sockerarter, är som ren energi för livet i jorden.

Efter två veckor är innehållet i hinken stabilt; det har fermenterats klart. Bokashimikroberna har jobbat sig igenom allt matavfall. De har tagit hand om allt protein och fett, all cellulosa och stärkelse och omvandlat det till enklare (och nyttigare) småkomponenter.

Nu är det aminosyror, sockerarter, enzymer, vitaminer och antioxidanter i hinken. Dessutom finns en bra portion färdigmineraliserad näring och energi!

Det är också mycket fler aktiva bokashimikrober i hinken nu än vad det var för några veckor sen. Den är helt full av dem! Mikroberna har gjort att matavfallet inte ruttnat, genom att konservera det i ett tillstånd där näringsinnehållet är på topp.

Det samma gäller kväve och energi: ingenting går till spillo. Allt finns kvar – bara i mycket mer värdefulla former än då det endast var matavfall på köksbänken.

När de två fermenterings-/jäsningsveckorna har gått, så kanske du tar med dig din bokashihink och spade ut och gräver en grop i jorden eller pallkragen. Det luktar sötsurt (lukten är starkare om det varit fuktigt i hinken). Men innehållet ser ut ungefär som då du lade i det.

Så det är bara att blanda bokashin rikligt med jord, och se till att det är ett bra lager med jord på toppen. Ge det sedan ett par veckor i jorden, så att pH-värdet stabiliserar sig, så är det bara att börja plantera!

Att gräva ned bokashi i jorden på detta vis ger en fantastiskt bra punktförbättring av växtjorden, precis där det behövs som bäst. Det är en bra laddning av näring och – sist men inte minst – energi. Precis så som växterna vill ha det!

Men vad är det som händer i jorden nu då? För mikroberna, de ligger ju inte direkt på latsidan i jorden heller.. Där får de nya uppgifter, och nya kollegor i form av jordbakterier. Så nu kan det lagas jord! Då sker ett samarbete med de andra bakteriearterna och mikroorganismerna som redan finns i jorden.

Mikroberna blir som kyparna på en restaurang. Gästerna, alltså växtrötterna  – beställer den näring de vill ha. 

Rötternas kypare

En rad olika “aktörer” drar nytta av alla mikroskopiska näringspartiklar i den nedgrävda bokashin – hinken var ju full av aminosyror, enzymer, vitaminer, antioxidanter och mineraliserad näring och energi.

För det första så vill plantväxterna ha sin del. Det är växtrötterna som har ansvaret för provianteringen, och den uppgiften löser de tillsammans med mikroorganismerna. Mikroberna blir som kyparna på en restaurang. Gästerna – alltså växtrötterna  – beställer den näring de vill ha av en väntande mikroorganism, som snabbt springer och hämtar beställningen, Lite kväve, kanske? Eller magnesium? Eller hur vore det med lite fosfor? Växterna vet precis vad de vill ha, så det är bara för dem att hoppas att det finns på menyn. Som betalning får den lilla kyparen lite socker av växten. Det har växten tillräckligt av, då växter producerar socker genom fotosyntesen.

Hämtning och servering av maten försiggår extremt lokalt, just runt växtrötterna, i den så kallade rhizosfären. Mikroberna behöver inte springa långt. Mycket av detta arbetet hade växterna tekniskt sätt kunnat göra själv. I värsta fall kan ju en restauranggäst gå ut i köket och laga sin egen mat…

Men det är ju mycket enklare att få maten serverad till sig, det är mindre jobb och mycket trevligare. Och gästerna blir mycket gladare. Om en växt kan spara på sin energi och bara beställa middag, så gör den det.

Jordens plankton

Samspelet i jorden är ett ekosystem, det går som i en cirkel och mikroberna är själva basen för ekosystemet i jorden. Mikroberna motsvarar plankton i havet. Hela näringskedjan är baserad på att mikroorganismerna finns.

Genom en process som kallas mineralisering bryter mikroberna, i samarbete med resten av ekosystemet, ned organisk material och frigör näringsämnen från jorden. Mineraliseringsprocessen är en viktig grundpelare för att kunna skapa en rik och produktiv jord.

Mikroberna behöver själva också näring, såklart. De tar det de behöver från området runt om sig, och omvandlar det till mineraler inuti sig själva. Mikroberna reproducerar sig, jobbar, och dör. Kanske blir de uppätna medan de lever, kanske när de är döda; i en levande jord finns det alltid något som är lite större än en själv. En mikrokropp brukar vara proppfull av mineraler och energi, och är därför extremt värdefull för den som äter mikrober.

Precis som daggmaskens bajs, är också mikrobernas restprodukter nyttiga i jorden: det de bajsar ut är mer värdefullt än det de tog in. Desto mer mikrober du har i jorden i ditt trädgårdsland, desto mer resurser tillför du i form av levande och döda mikrokroppar och probiotiska aktiva ämnen (eller mikrobbajs).

Jord som har ett aktivt mikroliv, ger ett ekosystem med hög biomassa. Denna jord är väldigt bra på att behålla vatten, luft och näringsämnen. Näring lagras i det biologiska livet i jorden, och läcker därför inte ut. Tänk dig en svamp till exempel. Svampjord kan lagra luft, vatten och näringsämnen väldigt länge.

Det är biomassan vi odlar vår mat i, det är den vi ska leva av i framtiden. Och vi har redan gjort oss av med hälften. 

Energi och jordens ABC: Always Be Charging

Om det är mikrolivet som är basen i jordens ekosystem, så är det energin som är katalysatorn som sätter igång allting. Mer energi jorden, i form av energirika kolföreningar, är precis det vi vill ha! Allt som är eller har varit levande, består ju av kolföreningar.

Vilket då alltså mikrokropparna i bokashijorden också gör. Kol finns i många olika former, i bokashi finns det mycket kolväte (kemiska föreningar som endast består av kol och väte).

Tänk dig ett batteri – det måste laddas för att systemet ska fungera. Du behöver alltså både ett batteri och något att ladda det med. Batteriet är biomassan – allt biologiskt liv som finns i jorden. Energiladdningen, den kan då komma till exempel i form av kolväten och näringsämnen i bokashi.

Så länge batteriet laddas, så kommer biomassan att ta till sig energi och binda den. Utan biomassa lagras inte energi i jorden.

Sedan vi började använda handelsgödsel eller industriellt framställt gödsel i lantbruken, så har vi tömt batteriet genom att endast tillföra näring i form av salter, och allt för lite energirikt organiskt material. På grund av detta så har vi alltså reducerat biomassan i jorden.

För endast 60 år sedan hade vi dubbelt så mycket biomassa i världen än vad vi har idag. Det är biomassan vi odlar vår mat i, det är den vi ska leva av i framtiden; och vi har redan gjort oss av med halvparten.

Resultatet blir att vi har mindre lagringskapacitet i jorden, och att mycket energi då går till spillo. Kolen släpps istället ut i atmosfären som klimatgaser från lantbruken. En betydlig del av klimatproblematiken är direkt kopplad till det moderna industrijordbruket, som inte har tagit hänsyn till det biologiska livet i jorden.

Men det sker förändringar. I Holland och Belgien har konventionella bönder börjat använda sig av bokashimetoden för att ge näring och energi tillbaka till jorden. Genom att fermentera organiskt restmaterial med Effektiva Mikroorganismer blir både näringsämnena och energin (kolbindningarna) bevarade och kan föras tillbaka till jorden där de kommer till nytta. Det blir mindre resursslöseri och mindre utsläpp av växthusgaser. Kolkretsloppet sluts, och jordbruket blir mer hållbart.

Det lilla kolkretsloppet som du och jag skapar hemma i köket och i trädgårdslandet kanske inte gör en stor skillnad för jordklotet. Men det ger oss en stor glädje att se hur det påverkar vår odlingsjord och allt som växer i den; och summan av kardemumman är densamma:

Varje bokashihink du gräver ned skapar som ett litet lager av kol, ett hållbart sätt att binda energi i jorden på. Bokashi ger både batterier och energiladdning på samma gång, allt i en liten hink.

/Jenny Harlen, bokashi.se

Hur blir det med ben i bokashijord?

Många funderar över det här med ben.

Ska man slänga dem i bokashihinken eller inte?

Gör som du vill, helt enkelt. Många slänger i alla ben i hinken, andra väljer att bara lägga i de mindre, typ kycklingben, i bokashikomposten. Andra skickar det mesta till kommunen via sophinken eller mat-avfallsinsamlingen.

Ben tar väldigt lång tid att bryta ner och  bli jord, speciellt de stora. Kycklingben försvinner oftast under några månader i jorden. De stora som syns i bilden hittade jag nyligen. Jag har ingen aning vilken historia de har, om de har legat i jorden ett år eller fem. Det kan vara länge.

Det jag brukar göra när jag hittar sådana ben är att banka sönder dem med en hammare eller stor sten. De är oftast väldigt porösa och lätta att krossa. Och vilken skatt! En hög med benmjöl som är hur nyttig som helst i landet.

Andra gånger, orkar jag inte med dem. Och då stoppar jag bara ner dem lite djupare i landet. Syns de inte så finns de ju inte 😉 Men jag har gott om plats i min odling så jag störs inte av det. Andra, som har mindre odlingar eller bor i radhus, tycker det ser ut som en gravplats om det blir för många ben. Och det kan jag förstå!

Sedan beror det lite på hur mycket kött man faktiskt äter. Här hemma blir det mindre och mindre, som för många andra. Det är inte så ofta vi har stora ben längre. Så det blir ingen stor fråga i landet heller. Äter man mycket kött med ben (jag tänker t.ex. på alla jägare runtom i landet!) så blir det lite mer att ta hänsyn till.

En annan faktor är hur man har det med sophämtning. Här har vi i princip ingen sophämtning (två gånger om året) och ingen matavfallsinsamling heller. Så jag har helt enkelt ingenting annat att göra med mina ben än att de får följa med i bokashin. I hinken blir de rena i alla fall. Och trivs jag inte med dem i landet sedan, kan jag samla upp de rena benen och göra något annat med dem.

Så — ben i bokashi eller inte? Helt upp till dig.

Som så mycket annat med bokashi, gör det som känns rätt, testa dig fram, hitta en lösning som passar din logistik hemma.

Det blir så bra så.

 

En av de mest versatila bakterier i världen

Foto: sciencedaily.com

För ett tag sedan hade vi en intressant diskussion med Jan Röed, EM-biolog och agentur i Sverige, om hur det går till med vissa av våra bakterier i bokashihinken. Nämligen den vi brukar kalla för “urbakterien” som verkar kunna göra allt. En märklig bakterie som har varit med på planeten sedan 3,8 miljarder är tillbaka i tid. En tager-vad-man-haver bakterie som kunde tugga i sig berg, svavel eller vad som nu fanns till hands i en tid då det inte var alls mycket att välja från.

Gruppen som bakterien tillhör heter Rhodopseudomonas palustris. De är så kallade fotosyntesbakterier och är en viktig del av det som gör EM/bokashi så bra för själva jorden. De gör nytta på många sätt.

Jag tycker det är otroligt fascinerande. Men ändå svårt att förstå. Så klart blir det många funderingar…

Varför har vi den i EM/bokashi blandningen? Vad är den bra för? Och är det inte lite märkligt att en bakterie är så, vad ska man säger, konstigt? Och kan allt?

Här kommer en gedigen rapport på engelska för er som kan tugga i sig detta. Men lite kortfattad har Jan förklarat det så här för oss:

Vi: Varför är dessa bakterier så unika?

Jan: Fotosyntesbakterierna är unika eftersom de med fotosyntes kan producera sockerarter. Genom att de har fyra olika strategier att köra fotosyntes blir de enormt anpassningsbara och kan leva och föröka sig i miljöer där andra mikrober har det mycket svårt. De klarar sig gott och väl utan ljus.

Vi: Och varför är det bra att ha dem med i EM?

Jan: När de dör blir den energi de producerat tillgängliga för de andra mikroberna i EM och hela konsortiet kan kolonisera en ogästvänlig miljö. 

Det är bakgrunden till att bokashibollar i ruttnande och syrefritt slam i sjöar kan angripas med EM. I det fallet använder fotosyntesbakterierna svavelvätet som energikälla.

 

Vi: Vad händer när man får ett gäng av dessa bakterier i odlingslandet när man gräver ner en hink bokashi?

Jan: EM mikroberna i levande form gör mycket stor nytta i en levande jord. När man gräver ner bokashi, fungerar det som en koloni varifrån EM mikroberna kan sprida sig.

I artiklen (som finns att läsa här) finns i informationen på första sidan bra och gedigen fakta om en av fotosyntesbakterierna i EM, den som heter  Rhodopseudomonas palustris. Artikeln är publicerad i den världsledande vetenskapliga tidskriften Nature Biotechnology.



Ett citat:

Rhodopseudomonas palustris is among the most metabolically versatile bacteria known. It uses light, inorganic compounds, or organic compounds, for energy. It acquires carbon from many types of green plant–derived compounds or by carbon dioxide fixation, and it fixes nitrogen.

R. palustris is a purple photosynthetic bacterium that belongs to the alpha proteobacteria and is widely distributed in nature as indicated by its isolation from sources as diverse as swine waste lagoons, earthworm droppings, marine coastal sediments and pond water. It has extraordinary metabolic versatility and grows by any one of the four modes of metabolism that support life: photoautotrophic or photosynthetic (energy from light and carbon from carbon dioxide), photoheterotrophic (energy from light and carbon from organic compounds), chemoheterotrophic (carbon and energy from organic compounds) and chemoautotrophic (energy from inorganic compounds and carbon from carbon dioxide) (Fig. 1). R. palustris enjoys exceptional
flexibility within each of these modes of metabolism. It grows with or without oxygen and uses many alternative forms of inorganic electron donors, carbon  and nitrogen. It degrades plant biomass and chlorinated pollutants and it generates hydrogen as a product of nitrogen fixation1, 2.

 

 

 

Varför det är så himla viktigt med matjord.

Varför pratar ingen om jord?

Alla tjatar jämt om vatten, om energi, om utrotningshotade djur, om luft. Och så ska det vara. Men jord då?

Det har blivit så tyst.

Nu har den stora globala organisation Food and Agriculture Organisation (FAO) kommit igång med några riktigt bra filmer. På engelska, visst, men det kommer kanske översättningar sedan.

Soil organic  carbon heter den första här nere, organiskt kol i jorden –“Skatten under våra fötter”. En riktig bra rubrik som sätter fingret på just det som är så viktigt: att en av de viktigaste skatter vi har är precis det som finns i marken. Brun och osynlig, liksom.

Att tillföra kol tillbaka till jorden är en av de viktigaste saker vi kan göra på planeten nu. Ordet “kol” representerar ju allt som har varit levande, om det nu är matrester, skörderester, naturlig gödsel, gröngödsel. Whatever. Bara vi ger tillbaka minst lika mycket som vi tar. Och börjar att ge tillbaka lite till, vi har ju skördat och förstört ofattbart mycket jord de senaste åren utan att ens tänka på det.

Att ge tillbaka. Varenda bokashihink vi gräver ner i backen är faktiskt ett steg i rätt riktning. Det gör skillnad.

Det är precis det som FAO uppmanar oss till — att ta hand om skatten under våra fötter.

Det räcker inte, förstås. Men ju fler vi är som håller på med bokashi, som uppmanar våra grannar, kollegor och släkt att komma igång, ju större skillnad gör vi. Och oftast blir man också mer uppmärksam på allt matspill när man väl börjar med bokashi, det blir så påtagligt när man behöver slänga något som skulle kunna har ätits upp.

Kolla gärna dessa filmer. Har du möjlighet att visa upp någon av dem på skolan, i någon förening, i en studiecirkel, på jobbet: gör gärna det. Det är dags att våga prata om jord!

Många bäckar små. Men vi är i alla fall på rätt spår. Lite grann, i alla fall.

 

Om skatten under våra fötter — matjord, helt enkelt.

 

Om varför matjord är så himla viktigt.

 

Om matjord och vart den tar vägen. Tror inte vi fattar hur mycket som går förlorad precis hela tiden.

 

Om matspill globalt. Det är så ofattbart mycket som går förlorad. Vad ska man göra?

 

 

“Vanlig” kompostering vs bokashi?

En fråga vi får ofta är “vad är det för skillnad mellan traditionell kompostering och bokashi?”

Svaret: rätt mycket.

Bokashi är egentligen inte “kompostering” som vi känner till den från förr. Vi borde kanske inte kalla bokashi för kompostering men det blev bara så.

“Vanlig” kompostering är en föruttnelsesprocess. Allt läggs på hög och allt eftersom blir det mull ut av det hela. Mikrober, maskar, fukt och värme hjälper till. Processen är aerobisk och stannar av om det inte kommer in tillräckligt med luft; därför ska man vända en komposthög då och då för att hålla den i liv.

Bokashi däremot är en syrningsprocess, ungefär som mjölksyrade grönsaker. Fermentering (som detta kallas) är en anaerobisk process, luft vill den inte ha. Allra helst ska man gräva ner sin bokashihink i jorden direkt så matresterna blir till jord så fort som möjligt.

Två helt olika tillvägagångssätt alltså.  Men de blir ju båda till jord i slutändan, så vad spelar det för roll?

Den stora skillnaden är denna: det blir mycket växthusgaser från en vanlig  komposthög. Det blir mycket lite växthusgaser från bokashi som grävs ner i jorden.

Är det bara du och jag som komposter spelar det inte så stor roll, men skulle hela världen börja kompostera skulle det bli oändligt mycket växthusgaser ut av det. Sådant har vi helt enkelt råd med, globalt sett.

Varje bokashihink som grävs ner i backen fungerar som en mini jordsänka. Alltså ett sätt att förvara kol i marken istället för i luften. Kol i marken är i princip mull/humus; kol i luften är koldioxid och metan — växthusgaser som vi inte vill ha.

Hur då?

Allt levande är ju kol. Vi är gjorda utav kol, allt som växer (eller har växt) är i princip kol: djur, träd, människor, blommor, papper, grönsaker, matavfall. När något växer är allt väl. När ett träd omvandlas till ett trähus är allt väl (kolet “förvaras” i huset). När matavfall ligger under jorden och omvandlas till mull är allt väl. Men när levande kol-grejer “dör”, alltså börjar ruttna, då omvandlas kolet till något annat. När det gäller matavfall och växtrester som ligger på hög så är det koldioxid och metan man får.

Detta kan undvikas genom att göra något anaeorobiskt ut av det hela. Men en kompost som är anaerobisk vill ingen ha, den luktar och  kommer på fel fötter (därför att vi jämt vänder den). Genom att lägga ditt matavfall i en bokashihink, syra det, sedan stoppa ner det i jorden så skapar du en anaerobisk process som är faktiskt sund.

Mycket lite koldioxid/metan släpps från hinken när du öppnar den för påfyllning (annars hade den blivit till en ballong under tiden). Och mycket lite släpps ut när bokashin grävs ner.

På köpet får du mycket mer jord från det hela eftersom ingenting slösas bort.

Foto: Jenny Harlen

So far so good, men man får väl bra jord från en vanlig kompost?

Visst gör man det, har man hållit på länge med kompostering blir man överlycklig över skatten man får varje gång man sprider ut den färdiga komposten.

Men något som är lite sorgligt (utöver kolförlusterna) är att man även förlorar en hel del av den näring som finns i växt- och köksrester när man komposterar på hög (oavsett om komposten är varm eller kall).

En trädgårdskompost har inte så mycket näring från början men en traditionell kökskompost har däremot ganska mycket näring på grund av matresterna. Men mycket av den näring som finns sipprar ut pö om pö. Den hamnar i marken under komposten, oftast till ingen nytta eftersom inget kommer att växa där.

Men även om all näring skulle sippra ut från komposten (vilket den inte gör) blir det bra ändå: den fina mullen man får från komposten är fantastisk fin jordförbättring, oavsett om den har mycket näring eller lite. Den gör jorden där den hamnar mer mullrik, lättare och skönare att hantera, trevligare för växterna och mikrolivet.

Med bokashi å andra sidan kan du punktförbättra landet direkt. Om du, till exempel, gräver ner en hink med bokashi i en pallkrage där du ska odla squash till våren vet du att precis all näring kommer tillgodo för squashen. Inget hinner sippra ut (även om den står några månader) och den fina mikrovärld som skapas på plats av mikroberna, maskarna och deras kollegor blir inte störd. Får de jobba i fred med sina tunnlar, vätska, mineralskapande med mera, får vi en bättre jordstruktur. Allt sådant gynnar våra växter.

Går vi ner på molekylnivå finns det även skillnader. Det som händer när ett bananskal, till exempel, ruttnar på komposten är att proteinstrukturen förstörs. Det blir ju till mull allt eftersom fast utom lättillgängliga munsbitar som mikroberna kan tugga i sig. Det som händer i en bokashihink är att proteinerna i bananskalen spälkas upp i sina aminosyror. Dessa är värdefulla för mikroberna båda i hinken och i landet sedan eftersom det är något de kan “tugga i sig” direkt.

Och det är just detta som gör att bokashiprocessen går så snabbt. Inget hokus-pokus alltså, utan att man skapar en väldig fin och effektiv servering av matresterna för småkrypen som gör resten av jobbet.

Som jämförelse kunde man tänka sig ett julbord med, på det ena bordet, en gris; på det andra bordet de vanliga köttbullarna, sillbitarna och skinkskivorna. Vilket bord väljer du?

Bokashi är för mikroberna vad julbordet är för oss. Fixfärdig och enkel väljer vi alla.

När mikroberna i jorden stoppar i sig allt gott från sitt julbord, alltså bokashihinken som du har grävt ner åt dem, så förvaras en hel del av näringen i sina kroppar. De lever inte särskilt länge (och det kommer en ny generation mikrober var 20:e minut typ), och alla dessa “döda” mikrober är fantastiskt nyttiga för jorden. Det är dem maskar och andra småkryp lever av. De som inte äts upp fungerar som långtids förvaring av näring i mineralform (processen heter mineralisering) och det betyder att näringen inte sipprar bort från landet utan stannar mer eller mindre på plats.

En bättre hantering är svår att hitta, egentligen.

Det är mycket som händer som vi omöjligt kan se. Däremot kan vi se när våra växter mår bra, och det gör vi alla som har hållit på med bokashi ett tag.

Så nästa gång någon frågar dig vad det är för skillnaden mellan kompostering och bokashi kan du förhoppningsvis klara av svaret. Inte är det nödvändigt att ta allt det här med grannen men det kan vara intressant att känna till (hoppas jag!).

Dra gärna det där med växthusgaser. Och att det är oftast enklare i vardagen att slippa fylla på, vända och gräva ut en kompost som tar två-tre år att bli kvar och blir inte så näringsrik som man tror.

Men  även detta att man tar näringen i princip direkt från matbordet i köket till nästa års squasharna och morötterna.

Då blir det kanske busenkelt att förstå.

 

 

 

 

Dahlior blev fina i murbruksbaljor

Sorgligt nog är det nu dags att plocka ut dahliorknölarna, frosten gör sitt och den underbara sommaren är, suck, snart till ända.

Jag hade frösått massa med dahlior i våras och de hamnade lite varstans i landet. Men även i stora murbruksbaljor på grusgången. Jättefina blev dem, en bra lösning som jag kommer att köra i många år till.

Murbruksbaljor har jag skrivit om tidigare, de fungerar otroligt bra. Dessutom är de mycket billigare än krukor!

Lecakulor, lite “fuljord”, en hink med Bokashi, en säck med köpjord, fixat! Dräneringshålet borrar jag på sidan, vid ungefär samma nivå som lecakulorna så man får en slags underbevattningssystem. Näringen rinner inte bort och baljorna behöver man sällan vattna. Perfekt om man ska åka bort under sommaren.

På vintern nu kommer jag lämna de på plats, plasten verkar tålig och jag orkar inte flyttar dem. Men annars är de stapelbara, om man vill flytta undan dem. Jag brukar täcka med lite granris för att göra de vintertrevliga.

Men snart är det vår igen och dahliornas återkomst!

 Mer om murbruksbaljor finns att läsa här>>

Foto: Jenny Harlen

Gammal ensilage + Bokashi = lycka!

Gammal ensilage är något av det bästa som finns!

Som tur är bor vi på landet med en jättetrevlig bonde som tar hand om de flesta åkrarna runt om kring. Gamla, dåliga ensilage balar finns det gott om — de blir mest i vägen för bönderna. Han skrattar gott åt mig när jag berättar att det är precis en sådan där jättesunkig bal jag vill så gärna ha, nu igen. Kom du bara förbi med kärran då efter vårsådden är klar så fixar vi en till dig säger han. Inget som helst problem. Det är ju bara att lyfta upp den på kärran med traktorn så är det klart.

Tur att det finns sådana grannar!

Nu är balen hemma och jag håller på att sprida ut det gamla höet lite varstans i kökstrådgården. Det blir perfekt till täckodling, allra helst med lite Bokashi under.

Rabarberlådan var först att få lite påfyllning. Jordnivåen har sänkt sig lite väl mycket. Ut med en hink Bokashi (direkt på marken under bladerna) och på med en tjock lager hö. Tidigare har jag haft problem med sniglar i rabarberlådan, bara vanliga tack och lov och inte mördarsniglar. Vinterns täckning tog jag bort ganska tidigt och marken har varit bar sedan dess mens snigelrensning pågick. Känns ok nu att täcka på igen med lite snigel pellets på.

Det är skönt att slippa gräva ner Bokashi jämt. Det går ju så fort när man kan bara sprida ut smeten och sedan sprider ut täcket.

Hela våren har vi haft problem med kråkor så jag la på lite extra hö denna gången, rabarberbladerna hjälper också till att göra ytan lite oåtkomligt. Ska hålla ett öga på det, i värsta fall blir det bärnät ett tag. Eller så flyttar kråkfamiljen…

Men snygg blev det i alla fall!

Foto: Jenny Harlen

En bekymmer med täckodling kan vara att en kolrik täckmaterial som denna kan stjäla kväve från växterna. Oftast tycker jag det har gått bra eftersom det finns gott om kväve i Bokashin. Men jag ska hålla ett öga på det också, det kanske behövs vattning med lite snabbmat: Bokashivätska, nässelvatten, guldvatten.

Vi har kört med gammal ensilage i flera år nu och lärt oss lite grann. För det första, att man måste få hjälp av bonden att lasta kärran! En bal väger runt 500 kilo och är helt omöjligt att hantera själv. Första året försökte vi att packa ut balen själv på gärdet och lasta kärran med en högaffel. Det tog en halvdag per bal, man kan inte tro hur krångligt det är att lossna det hoppsnurrade höet. Största nackdelen var dock att höet blir så löst att man behöver en kärra med sidor för att få plats med allt, inte en vanlig kärra som vi har.

Väl hemma kan man skära upp balen med kniv och låter regnen hjälper till att lossna snurren. Då kan man köra ut den en skottkärra om gången i sin egen takt… Det luktar bondgård ett tag, vilket känns otroligt härligt.

Jag har länge tänkt spraya balens innehållet med EM när den väl står hemma. Tanken är att låta våra goda mikroberna jobbar sig in i ensilagen och förökar sig som en enda stor Bokashi hink. Har inte fått det till helt enkelt, men tror ändå att det är värt att göra. Kanske till hösten?

Det finns många tillvägagångssätt med Bokashi och EM och det är ju alltid kul att testa. Men har du möjlighet att skaffa dig traktens sunkigaste ensilagebalen tycker jag du ska göra det!

Vinterförvaring av Bokashi


Det är nog ingen av oss som vill ha vinter nu.

Men. Inget att göra åt det.

Hur ska man göra med Bokashi under vintern då? Det kan jag säga är en fråga vi får jämt! Och helt enkelt är det inte här i Sverige. Men under åren har vi testat en del olika metoder och vilken du nu tycker är bäst beror helt och hållit på dig. Hur du bor, hur du odlar, hur långt du har till landet, hur mycket matrester du producerar…

Men här kan vi rada upp de idéer vi (och många fler) har testat. Bara att testa dig fram och ser vad du trivs med!

1. Varmkompost
Har man redan varmkompost så är det ju en enkel lösning. Bara att tömma hinken och gå därifrån. På plussidan så kommer komposten att håller igång längre in i vintern och kommer igång snabbare till våren. På minussidan förlora man alltid en del näring från en traditionell kompost. Men enkelt är det. Ett tips är att ta med en kassa papperskräp från köket när du går ut med hinken, skaka ut den över bokashin för att balansera kol och kväve i komposten och ta upp fukten. Lite jord eller löv då och då är också bra för att hjälpa det hela blir till jord.

2. Odlingslådor
Tills de fryser kan man gräva ner Bokashi men sedan kan man även vinterförvara bokashin i odlingslådorna om man hittar en fiffig lösning. Typ en lock på pallkragorna (bräder, frigolit eller något), bara att lyfta och slänga bokashin under. Funkar även med halm eller en trassmatta om man inte har djur på besök. Det blir ju ingen aktivitet i odlingslådan under vintern men processen kommer igång igen till våren. Varva gärna med löv, tidningar eller något, skotta jord över alltihop till våren. Det går även att ställa en bottenlösa tunna med lock direkt på odlingslådan och fyll på. Hos oss ska vi testa en bikupa (!) utan honungsplattorna i en av odlingslådorna. Den är gjort av frigolit och man stapla bara på en ny “våning” när man behöver det, den har en bra lock och galler i botten. Tror den kommer bli bra!

3. Lövsäckar
Nu är det dags! Samla TORRA höstlöv i plastsäckar och rader upp i växthuset, bakom garaget eller på altanen. Då är det bara att tömma bokashihinkarna i allt eftersom. Håll lufttätt med en påsklämma eller något. Blir det för fuktigt i säcken kommer det att lukta, släng bara i en tidning eller något för att ta upp fukten. Gammal torr jord är också bra att ha i. Till våren är det bara att ställa ut säckarna i solen, processen kommer i gång i värmen och blir till fin lövkompost — näringsrik och fullt med mikrober.

4. Biopåsar
Biopåsare är gjort ut av mais och blir till jord så småningom, de är ett enkelt sätt att vinterförvara Bokashi. Använder du gröna hinkar kan du ta påsen i hinken direkt från början, fyll på som vanligt och knyter påsen sedan. Ska den förvaras länge är det bra att slänga i en extra tidning för att absorbera fukten. Jag lovar att du kommer att undra vad du håller på med mitt i kallast februari när påsarna hopar sig men till våren är det en oerhört lyx att kunna fylla skottkärran med bokashipåsar och plantera ner dem i landet. Funkar lika bra med vanliga (lite tjockare) plastpåsar, men då måste man slänga plasten sedan. “Planterar” du hela biopåsar så är det ändå värt att hacka upp dem lite med en spade ner de kommer ned i jorden, annars tar de för lång tid att bryta ner. Förvara påsarna i en låda/tunna/säck eller något under vintern, de behöver inte vara varma.

5. Sommarkrukor
Inte så konstig som det låter! Under vårvintern kan man rader upp krukorna på altanen eller i garagen och förbereda dem till sommaren. En hink med bokashi till två hinkar med jord brukar fungera bra. Gör som vanligt med lecakulor och sådant och tänk lite på var rötterna kommer att hamna sedan — där ska näringen vara! Växterna mår väldigt bra i “Bokashi krukor” och dessutom får man fin jord att tömma i rabatterna följande höst. På pluskontot är också att man blir av med en hel del hinkar under vintern!

6.  Jordfabrik
Många har testat detta — att göra jord i en plastback inomhus — och visst fungerar det om det är tillräckligt varmt. 20 plusgrader behövs för att det ska bli någon fart i det. Men egentligen är det ingen storskalig lösning. Det är svårt att ta hand om en hel familjs matavfall på detta sättet. Men perfekt om man vill göra en egen blandning till omplantering i vårvinter. Ställ då “jordfabriken” så varmt som möjligt (intill en element?) och blanda för att snabba på det hela. I bästa fall får du jord i ett par veckor. Luktar det eller få du kondens på insidan av locket är det för blött. Torr kokosfiber eller torv tar upp fukten direkt i så fall.

7. En himla massa hinkar
Man behöver inte göra någonting egentligen — bara skaffar fler hinkar! De finns gratis på pizzerior och konditorier. Staplar dem i garagen eller vedskjulen och tar hand om dem till våren. De behöver inte står varmt.

8. I växthuset
Har man växthus så är det är bra vinterförvaringsställe för Bokashi, bara man skottar dit. Det blir ju lite varmare där och oftast har man inget annat på gång i växthuset. Säckar med löv kan ställas på bäddarna, klipper du små dräneringshål i dem så får du näring på plats. Gammal tomatjord kan man helrenovera genom att varva i säckar/blå Ikea kassor/lådor med Bokashi. Skönt att kunna återanvända det.

Nu finns det säkert fler idéer och jag skulle jättegärna höra om vad du har kommit fram till. Vi är ju pionjärer allihopa och allra bäst är om vi kan hjälpas åt och hitta metoder som funkar här i Sverige. Enkla, praktiska lösningar som funkar i vardagen.

Men lycka till! Och hör gärna av dig om du har några frågor!
/Jenny

 

Bli fadder till ett kafé!

Holgers är ett riktigt mysigt gammaldags konditori på torget i Säffle. Och sedan ett par år tillbaka har jag adopterat det!

Nja, inte så att jag sitter och fika jämt (fast det skulle vara lyxigt!) men att jag hämtar all kaffesump därifrån. Och det blir förvånansvärt mycket! Minst ett par stora hinkar i veckan, 20-25 kilo tippar jag.

Jag erkänner att jag var lite nervös när jag frågade första gången — skulle de tycker jag var en galning som går och rotar i andras sopor? Men nej. De var glatt överraskad, tyckte det var riktigt kul att kaffesumpen skulle komma till rätta. Sedan dess har de tömt all kaffesump i en hink under diskbänken där bak. Och varje vecka hämtar jag hinkarna. Svårare än så är det inte. Och det har blivit en trevlig liten veckorutin på köpet.

Nu har det blivit mycket kaffesump i trädgården hemma hos oss under de två åren! I början gjorde jag en Bokashi blanding ut av det men för att förenkla livet strö jag bara ut hinkarna direkt nu. Sköljer dem och slänger in i bilen till nästa turen. Det finns tydligen många delade meningar om kaffesump i trädgården men jag tycker det funkar bra till det mesta.

På vintern får buskarna var sin hink i tur och ordning, kaffet ligger som en brun klump tills det snöar igen. Till våren sprider jag bara ut klumparna under buskarna, så värst mycket jobb är det inte.

På sommaren tömmar jag hinkar direkt i rabatterna, de får alla sin kaffekick under säsongen. Rätt mycket kväve är det nog, det märks att växterna mår bra.

Men igår stod jag där med så många hinkar att jag visst inte vad jag skulle göra med dem. En hel skottkärra full med kaffesump — skulle ha tagit kort det såg så lustigt ut. Men som tur är håller vi på med en ny häck så det blev lösningen. Häcken har vi gjort det från sticklingar så den ser också rätt lustigt ut än så länge, några stora och några små. Men det blir nog bra till slut!

Först blev det lite kaffesump runt var och en. Sedan på med tidningspapper längs hela sträckan, en rejäl dos med kaffesump på varje och sedan några skottkärror med Bokashi jord från “jordfabriken”. Fullt med maskar och alldeles underbart! Sedan några fler skottkärror träflis som vi hade flisat i våras och nästan glömt bort. Klart!

Ingen aning hur detta kommer att gå men det blir nog bra?

Känns i alla fall helt rätt att ta hand om så mycket som skulle annars har slängt — och får en fin häck på köpet.

Men helt allvarligt — Holgers är ett litet kafé i en liten stad i ett ganska litet land. Slänger de 25 kaffesump i veckan hur mycket slänger vi inte totalt från våra kafér runt om kring i landet? Tänk om vi var och en kunde vara fadder till ett kafé och gör något gott med deras kaffesump.

Visst skulle det göra skillnad i slutänden?

Bokashi “jordfabrik” i storskala

I några år har det funkat att ha en Bokashi “jordfabrik” i ett hörn av odlingsbädden. Odlar man i pallkragar kan man göra i princip samma sak,  stapla ett par extra pallkragar och använd bara till Bokashi jord-produktion under sommaren. Nästa år blir jorden så fin där att du kan plantera pumpor direkt — och flytta Bokashicentralen till någon annan pallkrage.

Mycket enklare en traditionell kompostering, och du kommer åt din näringsrika jord så ofta du behöver.

Förra sommaren gjorde vi samma sak fast i lite större skala. Nu ska vi odla jord på riktigt!

Vi byggde en odlingsbädd precis som de vi har till örter och grönsaker (1,2 m x 5 m med vanliga brädor), fast lite utanför själva köksträdgården. Markduk och grus runt den för att hålla ut ogräset. Kartong i botten invändigt. Vi började med att lägga i en massa gammalt ris, en kärra med vass hämtad från sjön, en kärra med gammal gräsklipp från en granne. Sedan blev det en kärra med hästgödsel och lite vanlig matjord som vi hade i hög (rensade NOGA för ogräs först!).

Jag lade i några hinkar Bokashi kompost från köket för att köra igång processen och även lite sågspån jag hade liggande. Det blev basen i alla fall. Sedan under sommaren stoppade vi ner så mycket Bokashi vi kunde få tag i. Vår lilla familj producerar ju inte mycket men vi får lite extra här och där — hinkar från vänner, från fikarum på ett par kontor i stan och kaffesump från ett lokalt konditori. Vi kunde lätt använda mera men det får växa efterhand.

Det hela täcktes över med en styck svart markduk. Vi har en massa med lupiner och jag vill inte ha lupinfrö i min jordfabrik! Och inte heller björkfrö… Den svarta markduken gör jorden lite varmare också och håller ut regnet. Det ska bara vara lagom fuktigt i lådan och inte blött.

Vill man göra något liknande själv är det inte vara svårt! Vi har tagit bilder av hur vi gjorde och snart ska jag även lägga upp några från den kommande säsongen. Men väljer en plats och storlek som passar, det behöver inte alls vara lika stort som det här. Ser till att du stänga ute ogräs ordentligt. Ta reda på vad du kan skaffa från grannar och i närheten: Löv från takrännorna, grannens lövsäckar, ris, hästgödsel. Det behöver inte alls vara mycket, bara du hittar något att komma igång med. Har du bara Bokashi från köket räcker det långt  med det — varva bara med jord eller löv eller något för att få igång produktionen. Alla vinterns Bokashi hinkar, säckar, backar och påsar ska förstås ner i jordfabriken om inte ni har andra planer för dem.

Det blir bra nästan hur man än gör. Bara man gör det! Man känner sig så rik när man kan bara gå hämta en skottkärra med egen jord! Och bättre jord får man inte någonstans.

(Och jo, detta är egentligen en alldeles vanlig kompost. Men fördelen är att man kan plocka lite då och då när man behöver jord. Fyll på i den ena änden och skotta ut ur den andra direkt in i skottkärran. Rätt praktiskt.)

Just det — en tips till! Pelletspåsar. Man skulle kunna fylla dem då och då och ger bort till vänner, grannar och vem det nu är som klagar över vilken dålig jord de har. Lite annorlunda gå-bort present!