Tag Archives: matavfall

BOKASHI I MYANMAR DEL 2

Har du inte läst första delen av Myanmarberättelsen så finns den här – Bokashi i Myanmar del 1!

Vid det här laget vet ni att vi håller på med ett bokashiprojekt i Myanmar! Vi kommer att fortsätta att berätta mer om det här otroligt spännande projektet, och här kommer del 2:

Hur kom vi igång här?
Av en slump, råkade jag (Jenny) träffa två fina tjejer som nu är delaktiga i projektet här. Diana, från Tyskland, som är utbildad filmskapare och har pluggat språket Myanmar i Berlin (något som typ INGEN gör!!). Och Steffi, från Belgien, som är farmacist, är van att driva företag i andra branscher, håller på nu att starta upp bokashi i Belgien och är, som Diana och jag, fullständigt lockad av Myanmar. Tillsammans pratar vi sju språk. 

Ursprungliga Myanmar-gänget – Steffi, Jenny, Diana & Inda

Här i Myanmar är det Inda och Aye som är kärngänget just nu. Inda råkade jag träffa när jag var här med min dotter för ett år sedan.

Inda pratar bra engelska och var när vi träffades munk. Munkar får prata med folk, men märkligt nog gör han inte det jämt — vi hade bara tur att vi kände båda två att det viktigt att prata med varann, den där dagen på tempeltrapporna. Vi höll kontakt i många månader, engelskträning för honom och jag fick lära mig mycket om allt möjligt. Han är en superhärlig kille med så mycket potential.

Inda, Jenny & Stina på tempeltrapporna

Under tiden gick jag och funderade om inte jag skulle starta ett Bokashiprojekt i Myanmar, att jobba med Bokashi utomlands är något jag har velat göra sedan många år tillbaka och nu var ju Malin anställd hemma i Sverige, min dotter hade flyttat hemifrån och hag hade avslutat en lång relation. Ett bra tillfälle, med andra ord.

Sedan ändrades läget över en natt. Det visade sig att Inda hade lärt sig koreanska i smyg, för att kunna lämna munklivet och skaffa jobb i Korea. Ett så-kallad 3D-jobb, dangerous, dirty and demanding. Det finns en lång, lång historia bakom detta, men det var den enda utvägen, det förstår jag nu efter många långa diskussioner. Jag var lite chockad, han är alldeles för smart och utbildad för att kasta sig in i denna tuffa och farliga värld. Så jag “kom ut” med mina Bokashiplaner, skulle han kunna tänka sig vara med på detta istället? Med en riktig lön och allt som hör till. Det kunde han, och gärna! Det visade sig att han hade en flickvän sedan många år tillbaka (munkar är inte alltid vad man tror!), och i hans fall var detta med att vara munk ytterst ofrivilligt. Han hade varit munk sedan han var 6 år, utan att kunna välja själv, och utan att kunna hitta en utväg. Finns det inga pengar i familjen har man inte många val i livet här.

Små munkar Bokashi Myanmar

Det var en jättechansning för mig, och för honom med, vi kände inte varann egentligen. Men ibland leds man rätt rent instinktivt, och just denna gång var det så. Jag, Diana och Steffi kunde inte ha hittat en bättre kille att göra detta med. Och han trivs lika bra med oss, det är inte ett dugg komplicerat.

Och flickvännen? Det är ju Aye. De förlovade sig offentligt för två veckor sedan efter alla dessa år, en stor sak här och något som de nästan inte trodde själv på längre då de hade kämpat så länge för att få livet att funka för dem. Det är otroligt härligt att få vara med på denna resan med dem (och igen, allt hänger på att man har lite, bara lite pengar att komma igång med).

Bokashi Myanmar
Inda & Aye

Vad vill vi göra?
Vi har ju andra som vill vara med här i Yangon, många förstår att detta med Bokashi och EM är framtiden och att vi kommer lyckas. De vill vara med, om de kan. Just nu fokusera vi på att etablera organisationen här, att komma igång med vår “Bokashi yard” där vi kan köra demos och utbildningar, och visa rent praktiskt hur man gör med allting.

Ströproduktion och begynnande trädgård på Bokashi Myanmars bakgård

Vi har en rad riktiga projekt som är startklara, jag ska berätta mer om dem sedan. Men helst vill vi ha lite mer struktur i det vi gör, ha en fungerande produktion  av Bokashiströ och andra produkter och tillräckligt med egen erfarenhet för att kunna säga “gör så här, inte så här”. Och vi är så väldigt glada att ha ett hus vid vår “yard” , det hade inte gått annars i det här monsundränkta landet.

Monsun Bokashi Myanmar
Monsunsäsong i Myanmar

Livet i Myanmar
Länge var vi inte säkra på var vi skulle ha vår bas, men det blev klart och tydligt efter ett tag att mest miljöintresse och flest potentiella samarbetspartners fanns i Yangon (Rangoon). De flesta organisationer har sin bas här – det är en mångmiljonstad med allt kaos som hör till, och det är många som vill och kan göra skillnad på olika sätt. Samtidigt är det en väldig utsatt stad, med en ständigt växande befolkning, ett allt större gap mellan de som har och de som inte har, och stora områden som vi lätt skulle kunna kalla för slum. 

Fattigt område i Rangoon, Myanmar

Fast nu, när jag har rört mig här ett tag, känner en del folk, och blivit lite hemtam i några av dessa områden, skulle jag inte använda ordet slum. Det har någon innebörd som inte riktigt passar, folk har ju sina liv och sin värdighet; sina familjer och sina affärer, deras liv är lika nyanserat som våra, bara lite enklare. Efter ett tag ser man det inte längre, det är som det är. Men inofficiella områden finns det gott om, shantytowns som har vuxit upp bredvid tågspåren, floden och industriområdena. Inte mycket är reglerat här, fast det som är reglerat är så otroligt byråkratiskt det går inte att fatta ändå. 

Hur folk lever här har jag börjat förstå så smått, men det som stör mig varenda minut av varenda dag när jag är ut och rör på mig är alla sopor. Det här landet drunknar i plast, precis som alla andra. 

Plast, matavfall, djurmat?

Vad kan man göra åt skräpet?
Det finns många organisationer och andra krafter som är med och försöker göra skillnad, de flesta vill att vi ska samarbeta mer med dem så fort det går. Vi har varit med på några cleanup days, men så oändligt mycket mer behövs. Och i ett land som detta, där det inte ens finns el till ens hälften av invånarna och något så enkelt som trottoarer inte funkar, kan man inte förlita sig på att “någon” ska fixa det.  “Någon” är ju vi! Och medan hela världen pratar om plast helt plötsligt (bra! bra! bra!), ser jag som vanligt bara allt organiskt avfall. 

Här i Yangon gör staden faktist en rimligt bra insats att samla upp soporna och köra dem till de överfulla deponier. Ute på landet är det något annat, det finns ingen sophämtning överhuvudtaget.

Ihopsamlat skräp – mest plast och matavfall

Soporna bränns, eller grävs ner, eller ligger bara på marken.
Det är ju ingen idé att skylla på folk, bakgrunden i ett sådant här land är inte som vi är vana med. Folk förstår inte. De kämpar med så mycket annat. Det skulle behövas en jätteinsats med utbildning för att ändra sopsituationen här. Men samtidigt, behövs det ju en jätteinsats för nästan allt möjligt, så varför ska vi tro att just detta ska prioriteras?

Skillnaden mellan skräp och skräp

Organiskt avfall är inte skräp!

Grundproblemet, som jag ser det, är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt och icke-organiskt avfall. Mellan plast och frukt/grönt och matrester. Helt ofattbart för oss nu kanske, men tänk tillbaka. Det var inte så länge sedan vi gjorde samma dumheter själva. Så där någonstans får vi börja. Vårt slagord är att “Organic waste is not trash”.
Genom att jobba ihop med de andra “avfalls”-organisationerna, kan vi komma in i detta. Vi kan ju inte stå för en massiv utbildningskampanj, men andra kan. Däremot så har vi en fantastiskt enkel och fin metod som kan vara som en pusselbit i lösningen. Bokashi vill vi lära ut till så många vi kan!

Vill du stötta Bokashi Myanmar? Vi använder det vi tjänar på Bokashi.se för att sponsra projektet i Myanmar. Du kan stötta projektet direkt genom att skänka en slant här!

Följ oss på Facebook i gruppen Bokashi Myanmar och på bloggen (på engelska).

Hälsningar från Jenny i Myanmar!

Kål + bokashi = sant

Det är första året jag odlar kål. Jag började med att låta mina plantor nästan torka ut i tunneln (inte med mening förstås!). Och hade alltså litet hopp om att dessa krävande plantor skulle klara sig.

Jag planterade ut dom i min bästa pallkrage där jag grävt ner bokashi i flera år, där jag odlade ärtor förra året, och för att ge dom ännu större chans grävde jag innan planteringen ner två kranhinkar med färdigjäst bokashi. Det såg ut så här:

Åh vad ynkliga dom små kålplantorna såg ut när dom äntligen fick komma ut… Detta var den 13 maj:

Efter 10 dagar:

Och nu, efter 1,5 månad (utan gödsling):

Häftigt, eller hur!

Det jag lärt mig till nästa kålplantering är att inte sätta plantorna så tätt, att allt som jag sätter bredvid (sallat, dill, morot) kommer att bli antingen utträngt eller fullständigt överskuggat… Och att göra precis så med jorden som jag gjort! Proppa i bokashi!! 😊

Hur gör du med din kål? Vad samplanterar du med? Hur gödslar du?

/Malin

Hur blir det med ben i bokashijord?

Många funderar över det här med ben.

Ska man slänga dem i bokashihinken eller inte?

Gör som du vill, helt enkelt. Många slänger i alla ben i hinken, andra väljer att bara lägga i de mindre, typ kycklingben, i bokashikomposten. Andra skickar det mesta till kommunen via sophinken eller mat-avfallsinsamlingen.

Ben tar väldigt lång tid att bryta ner och  bli jord, speciellt de stora. Kycklingben försvinner oftast under några månader i jorden. De stora som syns i bilden hittade jag nyligen. Jag har ingen aning vilken historia de har, om de har legat i jorden ett år eller fem. Det kan vara länge.

Det jag brukar göra när jag hittar sådana ben är att banka sönder dem med en hammare eller stor sten. De är oftast väldigt porösa och lätta att krossa. Och vilken skatt! En hög med benmjöl som är hur nyttig som helst i landet.

Andra gånger, orkar jag inte med dem. Och då stoppar jag bara ner dem lite djupare i landet. Syns de inte så finns de ju inte 😉 Men jag har gott om plats i min odling så jag störs inte av det. Andra, som har mindre odlingar eller bor i radhus, tycker det ser ut som en gravplats om det blir för många ben. Och det kan jag förstå!

Sedan beror det lite på hur mycket kött man faktiskt äter. Här hemma blir det mindre och mindre, som för många andra. Det är inte så ofta vi har stora ben längre. Så det blir ingen stor fråga i landet heller. Äter man mycket kött med ben (jag tänker t.ex. på alla jägare runtom i landet!) så blir det lite mer att ta hänsyn till.

En annan faktor är hur man har det med sophämtning. Här har vi i princip ingen sophämtning (två gånger om året) och ingen matavfallsinsamling heller. Så jag har helt enkelt ingenting annat att göra med mina ben än att de får följa med i bokashin. I hinken blir de rena i alla fall. Och trivs jag inte med dem i landet sedan, kan jag samla upp de rena benen och göra något annat med dem.

Så — ben i bokashi eller inte? Helt upp till dig.

Som så mycket annat med bokashi, gör det som känns rätt, testa dig fram, hitta en lösning som passar din logistik hemma.

Det blir så bra så.

 

En av de mest versatila bakterier i världen

Foto: sciencedaily.com

För ett tag sedan hade vi en intressant diskussion med Jan Röed, EM-biolog och agentur i Sverige, om hur det går till med vissa av våra bakterier i bokashihinken. Nämligen den vi brukar kalla för “urbakterien” som verkar kunna göra allt. En märklig bakterie som har varit med på planeten sedan 3,8 miljarder är tillbaka i tid. En tager-vad-man-haver bakterie som kunde tugga i sig berg, svavel eller vad som nu fanns till hands i en tid då det inte var alls mycket att välja från.

Gruppen som bakterien tillhör heter Rhodopseudomonas palustris. De är så kallade fotosyntesbakterier och är en viktig del av det som gör EM/bokashi så bra för själva jorden. De gör nytta på många sätt.

Jag tycker det är otroligt fascinerande. Men ändå svårt att förstå. Så klart blir det många funderingar…

Varför har vi den i EM/bokashi blandningen? Vad är den bra för? Och är det inte lite märkligt att en bakterie är så, vad ska man säger, konstigt? Och kan allt?

Här kommer en gedigen rapport på engelska för er som kan tugga i sig detta. Men lite kortfattad har Jan förklarat det så här för oss:

Vi: Varför är dessa bakterier så unika?

Jan: Fotosyntesbakterierna är unika eftersom de med fotosyntes kan producera sockerarter. Genom att de har fyra olika strategier att köra fotosyntes blir de enormt anpassningsbara och kan leva och föröka sig i miljöer där andra mikrober har det mycket svårt. De klarar sig gott och väl utan ljus.

Vi: Och varför är det bra att ha dem med i EM?

Jan: När de dör blir den energi de producerat tillgängliga för de andra mikroberna i EM och hela konsortiet kan kolonisera en ogästvänlig miljö. 

Det är bakgrunden till att bokashibollar i ruttnande och syrefritt slam i sjöar kan angripas med EM. I det fallet använder fotosyntesbakterierna svavelvätet som energikälla.

 

Vi: Vad händer när man får ett gäng av dessa bakterier i odlingslandet när man gräver ner en hink bokashi?

Jan: EM mikroberna i levande form gör mycket stor nytta i en levande jord. När man gräver ner bokashi, fungerar det som en koloni varifrån EM mikroberna kan sprida sig.

I artiklen (som finns att läsa här) finns i informationen på första sidan bra och gedigen fakta om en av fotosyntesbakterierna i EM, den som heter  Rhodopseudomonas palustris. Artikeln är publicerad i den världsledande vetenskapliga tidskriften Nature Biotechnology.



Ett citat:

Rhodopseudomonas palustris is among the most metabolically versatile bacteria known. It uses light, inorganic compounds, or organic compounds, for energy. It acquires carbon from many types of green plant–derived compounds or by carbon dioxide fixation, and it fixes nitrogen.

R. palustris is a purple photosynthetic bacterium that belongs to the alpha proteobacteria and is widely distributed in nature as indicated by its isolation from sources as diverse as swine waste lagoons, earthworm droppings, marine coastal sediments and pond water. It has extraordinary metabolic versatility and grows by any one of the four modes of metabolism that support life: photoautotrophic or photosynthetic (energy from light and carbon from carbon dioxide), photoheterotrophic (energy from light and carbon from organic compounds), chemoheterotrophic (carbon and energy from organic compounds) and chemoautotrophic (energy from inorganic compounds and carbon from carbon dioxide) (Fig. 1). R. palustris enjoys exceptional
flexibility within each of these modes of metabolism. It grows with or without oxygen and uses many alternative forms of inorganic electron donors, carbon  and nitrogen. It degrades plant biomass and chlorinated pollutants and it generates hydrogen as a product of nitrogen fixation1, 2.

 

 

 

Varför det är så himla viktigt med matjord.

Varför pratar ingen om jord?

Alla tjatar jämt om vatten, om energi, om utrotningshotade djur, om luft. Och så ska det vara. Men jord då?

Det har blivit så tyst.

Nu har den stora globala organisation Food and Agriculture Organisation (FAO) kommit igång med några riktigt bra filmer. På engelska, visst, men det kommer kanske översättningar sedan.

Soil organic  carbon heter den första här nere, organiskt kol i jorden –“Skatten under våra fötter”. En riktig bra rubrik som sätter fingret på just det som är så viktigt: att en av de viktigaste skatter vi har är precis det som finns i marken. Brun och osynlig, liksom.

Att tillföra kol tillbaka till jorden är en av de viktigaste saker vi kan göra på planeten nu. Ordet “kol” representerar ju allt som har varit levande, om det nu är matrester, skörderester, naturlig gödsel, gröngödsel. Whatever. Bara vi ger tillbaka minst lika mycket som vi tar. Och börjar att ge tillbaka lite till, vi har ju skördat och förstört ofattbart mycket jord de senaste åren utan att ens tänka på det.

Att ge tillbaka. Varenda bokashihink vi gräver ner i backen är faktiskt ett steg i rätt riktning. Det gör skillnad.

Det är precis det som FAO uppmanar oss till — att ta hand om skatten under våra fötter.

Det räcker inte, förstås. Men ju fler vi är som håller på med bokashi, som uppmanar våra grannar, kollegor och släkt att komma igång, ju större skillnad gör vi. Och oftast blir man också mer uppmärksam på allt matspill när man väl börjar med bokashi, det blir så påtagligt när man behöver slänga något som skulle kunna har ätits upp.

Kolla gärna dessa filmer. Har du möjlighet att visa upp någon av dem på skolan, i någon förening, i en studiecirkel, på jobbet: gör gärna det. Det är dags att våga prata om jord!

Många bäckar små. Men vi är i alla fall på rätt spår. Lite grann, i alla fall.

 

Om skatten under våra fötter — matjord, helt enkelt.

 

Om varför matjord är så himla viktigt.

 

Om matjord och vart den tar vägen. Tror inte vi fattar hur mycket som går förlorad precis hela tiden.

 

Om matspill globalt. Det är så ofattbart mycket som går förlorad. Vad ska man göra?

 

 

Det luktar i min bokashihink, vad ska jag göra?

Luktar det när du öppnar din bokashihink?

Lugnt. Det går att lösa!

När du öppnar din bokashihink ska den lukta lite surt, det är normalt då innehållet håller på att fermenteras.

Men det ska inte lukta ruttet eller otrevligt när du öppnar hinken. Gör det så kan du oftast rätta till problemet.

Är det för blött i hinken?

En blöt bokashihink luktar, så är det bara. Kolla undersidan av locket, ser du kondens? Då kan det vara problemet, oavsett om det är en kranhink eller en vanlig hink utan kran.

Lösningen är att absorbera fukten så fort det går. Lägg en tidning överst, byt den om det fortfarande är fuktigt efter ett tag. Eller något annat torrt, beroende på vad du har till hands. Äggkartong kanske, torrt bröd, pasta eller liknande som ska slängas, en näve träpellets eller lite eko-kattströ.

Om du använder en hink utan kran behöver du nog använda mer absorberande material från början. Bottna med papper, biokol, träpellets eller vad du nu har och varva med annat torrt när du fyller hinken. Efter ett par hinkar har du lärt dig hur det ska balanseras.

Har du en kranhink ska du egentligen inte behöva papper i den. Behöver du lägga en tidning överst för att ta upp kondens kan du plocka bort den efter ett tag. Mesta delen av fukten rinner ju ner och kommer ut som lakvatten men ibland fastnar en del som kondens och då kan det börja lukta.

Kolla i så fall dräneringen. Är det blockerat runt kranen? Svårt att se när man har en full hink men kolla när du tömmer den. Ibland är det bra med en bit hushållspapper, fiberduk eller något över dräneringsplattan.

Har du packat hinken för hårt? I så fall kan det vara svårt för lakvattnet att rinna av, innehållet blir då lätt för blött. Ta en kniv, pinne eller något och luckra upp lite i hinken så vätskan får en chans. Och packa lite mer “lagom” i nästa hink!

Har du tappat av lakvattnet?

Bokashi-lakvatten är underbart som gödning. Men det luktar inte hallon direkt. Inte mycket att göra åt, man vänjer sig.

Men det är viktigt att tappa av lakvattnet minst ett par gånger i veckan. Om hinken luktar kan det vara en orsak.

Tycker du det är svårt att få ut allt lakvatten kan du testa att “pumpa” ut det. Sätt på locket, öppna kranen, luta hinken framåt och pressa på locket. Finns det lakvatten kvar i hinken kommer det oftast ut när man gör så här.

Har du mycket proteinrik mat i hinken?

Vissa typer av mat är svårare än andra för bokashimikroberna att ta itu med. Proteinrik mat, som ost, kött, fisk, ägg, kan skapa problem.

Lösningen? Hacka upp större bitar ost, kött etc. i mindre bitar och blanda med annat matavfall. Strö på lite extra bokashiströ på de delar du misstänker kan börja lukta, då kan bokashimikroberna kommer igång direkt och jobba.

Lite socker är faktiskt aldrig fel! Det är ju snabbmat för mikrober, och ett bra sätt att få lite turbohjälp.

Har du börjat hinken med något “svårt”?

Det går att slänga det mesta i en bokashihink. Men processen fungerar som bäst när den får en bra start. Börja varje ny hink med “vanligt” matavfall om du kan, inte något svårt som rutten mat eller en hög med fiskrens.

Har du något som är lite krångligare är det bäst att lägga det i mitten någonstans. Uppdelat och blandat med annat om du kan. Processen har en mycket bättre chans då.

Räkor, krabbor och kräftor. Hur ska jag göra?

Vi har haft många diskussioner om just detta under åren. För de allra flesta funkar det helt ok med skaldjur.

Några tips är att låta resterna rinna av och torka upp lite innan de går ned i hinken. Då luktar de mindre. Har du mycket är det absolut värt att blanda upp med annat. Stora delar (som krabbor) kan du dela om du vill. Lite socker är aldrig fel. Lite extra strö är alltid bra.

Och täck gärna över direkt med något annat “normalt”, spelar ingen roll vad det är för något. Har du inget på gång, lägg en tidning över. Tidningen tar upp fukten direkt, det är nästan alltid fukten som skapar problem. Dagen därpå kan du slänga tidningen om du vill och ersätta med dagens matavfall.

Är hinken lufttät?

En bokashihink måste vara lufttät. Så är det bara.

För mycket syre och matavfallet kommer ruttna lite, inte den processen vi vill ha i hinken. Rutten mat luktar och det är inte heller enkelt för bokashimikroberna att göra det som ska göras.

Kolla hinkarna en gång till. Är det en hink du har köpt av oss på bokashi.se så ska den självklart vara tät. Om inte så hör av dig till oss!

Har du två hinkar som sitter i varandra kan det vara ett problem med syreinsläpp mellan hinkväggarna. Bytt till en annan hinklösning i så fall. Har du en vanlig hink med lock, kolla att locket sitter tätt. Har du fixat en egen kran, kolla även att den sitter tätt. Om inte prova med silikonlim det är oftast allt som behövs.

Är ströet ok?

Bokashiströ från oss (bokashi.se) håller minst ett år i obruten förpackning om den har förvarats i en normal temperatur borta från direkt soljus. Oftast håller det lika långt i ett öppnat paket, bara det har förslutits noga.

Bokashiströ blir mörkare och syrligare över tid. Är ditt strö några månader gammalt kommer du att se det på färgen och lukten. Ingen fara! Luktar det bokashi så är det fortfarande aktivt!

Men om ditt bokashiströ ser grått och dammigt ut då är det nog ganska livlöst. Du kan försöka öka doseringen men annars är det bara att sprida ut det i rabatten och skaffa nytt. (Är det ett förhållandevis nytt paket, ta kontakt med oss.)

Viktigast med förvaring av bokashiströ är att undvika direkt soljus (aldrig i ett fönster!), att undvika syre (lufttät påse eller behållare utan för mycket luft i), och att undvika höga eller låga temperaturer. Se upp för varmvattensrören under diskbänken, det kan bli varmare än man tror om ströaren hamnar på rören. Du kan ha ströet i kylskåpet men det är inte nödvändigt, ett vanligt skåp är helt ok.

Och förvara inte ströet ute i kylan. Detta för att det är begränsat med “mat” för bokashimikroberna i påsen (melass), tar de stryk har de svårt att komma igen. Till skillnad från en hink med färdigjäst bokashi som KAN förvaras i kyla; i en bokashihink finns det obegränsad med mikrobmat så det klarar sig.

Fortfarande ett problem?

Stämmer allt det här och du fortfarande har problem med din bokashihink får vi hoppas att det är bara en engångsgrej. Gräv ner hinkens innehåll så fort det går. Kolla hur blött innehållet är när du tömmer den så kommer du kanske fram till något.

Men jord blir det. Oavsett. En bokashihink som luktar illa är inte trevlig, men kan du få den ner i jorden blir det bra ändå.

Skölj ur hinken och börja på nytt igen. Antagligen går det mycket bättre nästa gång! Ibland går det inte att förklara allt…

Vad säger kommunen om bokashi?

Behöver man säga till kommunen när man börjar bokashikompostera? Egentligen, ja. De vill ju ha koll.

Men det skiljer sig så oerhört mycket mellan våra svenska kommuner hur de vill ha det. Vissa känner mycket väl till bokashi och hejar på alla som börjar. Andra har nyinvigda tjänstemän som inte kan så mycket om kompostering och är rädda för att göra fel. Vissa har krångliga system med ansökningar och godkännande, andra har ingenting, det räcker bara att man gör rätt  hemma.

Dock för det mesta vill de veta hur var och en gör med sitt matavfall, speciellt om man vill ta hand om det själv. Det blir blanketter hit och ansökningar dit. Byråkratiskt som bara den, men lätt att förstå om man tittar tillbaka till hur det var förr med råttor och ohygieniskt skräp lite varstans. Inte vill vi tillbaka dit.

De flesta kommuner utgår från att om man vill ta hand om sitt eget matavfall (alltså inte låta det hämtas för energi- eller biogasutvinning) ska det ske i rejäla tunnor som är skadedjurssäkra. Traditionell kompostering är ju baserat på detta: trädgårdsavfall går bra att ligga på hög och där kan man även har lite vegetabiliska rester (potatisskal, kaffesump mm) utan att det är riskfyllt. Börjar man lägga till animaliskt eller kokt matavfall i mixen, då ska högen vara inkapslad. En traditionell varmkompost alltså.

Man skulle kunna tro att de flesta kommuner borde känna till bokashi nu efter 8-9 år och tusentals användare. Men så är inte fallet. Och det är meningslöst att hålla på att skicka information, försöka informera, utbilda. Vi får vänta ut dom helt enkelt. Inte kan de undgå att i all evighet att se bort från bokashi som alternativ, även om det är ett rätt så annorlunda i hanteringssätt.

Vi som håller på med bokashi förstår ju att det inte är krångligt, inte skapar oreda i kommunen och inte skräpar ner.

Tvärtom, faktiskt. Tillsammans gör vi en miljögärning som är mycket viktigare i längden än jag tror vi har förstått. Att bli av med matavfall som problem och att istället göra det till en del av lösningen är faktist precis vad vi behöver.

Nu är jag kanske lite negativ här. Många i kommunvärlden har förstått mycket väl hur vettigt bokashi är. Bokashi används i många förskolor, skolor, kommunala fikarum och äldreboende runt om i Sverige. Men i de nästan 300 miljökontor som finns i landet går det lite trögare, förordningar och rutiner skrivs inte om i onödan.

Men det vi vet är att tusentals ansökningar från oss som bor i vanliga villor, radhus och lägenheter har hamnat på alla dessa skrivbord i byråkrati-Sverige och ALLA dessa ansökningar har hittills blivit godkända.

De flesta blir godkända direkt, andra tar längre tid. Vet inte tjänstemannen bakom skrivbordet vad bokashi är för något kan det blir en del frågor fram och tillbaka. Med sin ansökan skickar många av våra kunder med en kopia av den lilla bokashibroschyren som följer med alla våra paket, det gör oftast susen. Men med ett tips om vår hemsida kan de läsa till sig vad bokashi är och hur det fungerar. Då brukar det går fort. Krånglar det mer kan de ringa till oss, det har många tjänstemän gjort under åren. Oftast är de nyfikna hellre än tvära och det blir en intressant diskussion. Med godkännande efteråt.

Det är långt ifrån alla kommuner som behöver godkänna en komposteringsansökan. En gång i tiden gick jag igenom alla de nästan 300 hemsidor hos våra kommuner och läste mig till hur de vill ha det, la upp alla länkar i ett tabell. Det blev för svårt att underhålla tabellen i slutänden så den fick vi plocka bort, men det jag lärde mig var att det finns väldig många varianter. Med blanketter, utan blanketter; anmälan på miljökontoret, anmälan på fritids- eller gatukontoret; med anmälningsavgift, utan avgift; med plikt att vänta godkännande, med plikt att bara informera.

Det är bara att kolla upp hur just din kommun vill ha det och köra på.

Vill de har någon slags skiss över hur du har lagt upp din kompoststrategi får du anpassar dig så gott det går till deras tankesätt. Många kommuner vill fortfarande har en skadedjurssäker tunna på tomten någonstans — känns det enklast att göra precis som de vill kan du lägga ut en bottenlös tunna i tjockplast i trädgården. Med en finmaskig nät under mot eventuella skadedjur. Detta kan faktiskt vara en bra idé i väldigt utsatta områden, typ mitt i storstäderna som Stockholm där det redan finns utbredda problem med skadedjur.

Annars, som vi allra flesta bokashianvändare känner till, går det oftast väldigt bra att gräva ner direkt i landet. Känner du att det är rätt strategi för dig att göra så, gör det! Men du behöver kanske beskriva något för kommunen som de vill höra.

Frågan är, varför ska man egentligen bryr sig att anmäla sin bokashi då det mest är jobbigt? Vissa kommuner lägger även till en saftig anmälningsavgift som man gott kunde vara utan.

Men vi allra flesta vill ju göra rätt för oss, så är det bara. Det gäller mest om man bor i villa då ingen förväntar sig att någon skulle bli galen nog att kompostera i lägenhet (haha! inte känner de oss!).

Mer relevant dock är att det oftast finns en hel del att vinna ekonomiskt att sköta sitt eget matavfall. Eller i alla fall få ner mängden sopor.

Plockar man bort matavfallet från soporna och sorterar resten så finns det oftast nästan inga sopor kvar. Och den lilla soppåsen man då  och då lägger i soptunnan väger nästan ingenting. Inte heller luktar det då det inte är något ruttet i den.

Och det betyder att man kan kolla avgifterna lite noga hos kommunen. Kan du gå ner till en mindre soptunna? Kan du få hämtning månadsvis istället för varannan vecka? Det går oftast att spara en rejäl slant här.

Vissa kommuner tar betalt per kilo. Då vinner man direkt om man tar hand om det mesta själv.

Men sophämtningsavgifterna blir man aldrig av med. Det finns alltid en basavgift som man inte kommer undan, den täcker sopsortering och annat i kommunen som man förväntas hjälpa till
med. Att gå off-grid blir sällan accepterat när det gäller sopor!

Sedan har vi detta med de bruna tunnorna. Som finns i över hälften av svenska kommuner numera. Kolla avgifterna och tänk ut en strategi, även detta varierar från kommun till kommun. Ibland kan man lämna tillbaka den bruna tunnan och sparar pengar om man tar hand om matavfallet själv. Ibland blir det tvärtom; de är så ivriga att få ditt matavfall att du får betala att använda det själv!

Vi har diskuterat detta fram och tillbaka i Facebook-gruppen (“bokashi”) och kommit fram till en gerillalösning. Man lägger ett bananskal i tunnan till varje hämtning så man gör “rätt för sig”. Sedan lägger man resten i bokashihinken. Känns helt rätt, faktiskt.

Avgifterna och sophämtnings- och sorteringssystem hos kommunerna ändras då och då så det är faktiskt värt att ha lite koll. Ibland kan man stuva om och spara en hel del, ibland inte. Vet man
hur det funkar kan man i alla fall tipsa grannarna hur de kan trimma in sina utgifter, det finns ju alltid något roligare att lägga några hundralappar på än just sopor.

Men slutligen, det som är viktigt att komma ihåg här är att bokashi ÄR accepterat av alla kommuner i Sverige som komposteringsmetod. Det är bara att ibland de känner inte själva till det. Och då får vi hjälpas åt.

Funderar du hur det är hos dig är det bara att ringa din kommun och kolla. Läsa på hemsidan. Fråga gärna på facebooksidan “bokashi” hur andra i din kommun har gjort. Kör det ihop sig är det bara att ringa till oss eller be tjänstemännen att höra av sig till oss, då får vi ordning i det.

Och skicka gärna med den lilla broschyren med din ansökan. De kanske blir till och med inspirerade att börja själva!!!

 

 

 

 

 

“Vanlig” kompostering vs bokashi?

En fråga vi får ofta är “vad är det för skillnad mellan traditionell kompostering och bokashi?”

Svaret: rätt mycket.

Bokashi är egentligen inte “kompostering” som vi känner till den från förr. Vi borde kanske inte kalla bokashi för kompostering men det blev bara så.

“Vanlig” kompostering är en föruttnelsesprocess. Allt läggs på hög och allt eftersom blir det mull ut av det hela. Mikrober, maskar, fukt och värme hjälper till. Processen är aerobisk och stannar av om det inte kommer in tillräckligt med luft; därför ska man vända en komposthög då och då för att hålla den i liv.

Bokashi däremot är en syrningsprocess, ungefär som mjölksyrade grönsaker. Fermentering (som detta kallas) är en anaerobisk process, luft vill den inte ha. Allra helst ska man gräva ner sin bokashihink i jorden direkt så matresterna blir till jord så fort som möjligt.

Två helt olika tillvägagångssätt alltså.  Men de blir ju båda till jord i slutändan, så vad spelar det för roll?

Den stora skillnaden är denna: det blir mycket växthusgaser från en vanlig  komposthög. Det blir mycketlite växthusgaser från bokashi som grävs ner i jorden.

Är det bara du och jag som komposter spelar det inte så stor roll, men skulle hela världen börja kompostera skulle det bli oändligt mycket växthusgaser ut av det. Sådant har vi helt enkelt råd med, globalt sett.

Varje bokashihink som grävs ner i backen fungerar som en mini jordsänka. Alltså ett sätt att förvara kol i marken istället för i luften. Kol i marken är i princip mull/humus; kol i luften är koldioxid och metan — växthusgaser som vi inte vill ha.

Hur då?

Allt levande är ju kol. Vi är gjorda utav kol, allt som växer (eller har växt) är i princip kol: djur, träd, människor, blommor, papper, grönsaker, matavfall. När något växer är allt väl. När ett träd omvandlas till ett trähus är allt väl (kolet “förvaras” i huset). När matavfall ligger under jorden och omvandlas till mull är allt väl. Men när levande kol-grejer “dör”, alltså börjar ruttna, då omvandlas kolet till något annat. När det gäller matavfall och växtrester som ligger på hög så är det koldioxid och metan man får.

Detta kan undvikas genom att göra något anaeorobiskt ut av det hela. Men en kompost som är anaerobisk vill ingen har, den luktar och  kommer på fel fötter (om inte vi jämt vänder den). Genom att lägga ditt matavfall i en bokashihink, syra det, sedan stoppa ner det i jorden så skapar du en anaerobisk process som är faktiskt sund.

Mycket lite koldioxid/metan släpps från hinken när du öppnar den för påfyllning (annars hade den blivit till en ballong under tiden). Och mycket lite släpps ut när bokashin grävs ner.

På köpet får du mycket mer jord från det hela eftersom ingenting slösas bort.

Foto: Jenny Harlen

So far so good, men man får väl bra jord från en vanlig kompost?

Visst gör man det, har man hållit på länge med kompostering blir man överlycklig över skatten man får varje gång man sprider ut den färdiga komposten.

Men något som är lite sorgligt (utöver kolförlusterna) är att man även förlorar en hel del av den näring som finns i växt- och köksrester när man komposterar på hög (oavsett om komposten är varm eller kall).

En trädgårdskompost har inte så mycket näring från början men en traditionell kökskompost har däremot ganska mycket näring på grund av matresterna. Men mycket av den näring som finns sipprar ut pö om pö. Den hamnar i marken under komposten, oftast till ingen nytta eftersom inget kommer att växa där.

Men även om all näring skulle sippra ut från komposten (vilket den inte gör) blir det bra ändå: den fina mullen man får från komposten är fantastisk fin jordförbättring, oavsett om den har mycket näring eller lite. Den gör jorden där den hamnar mer mullrik, lättare och skönare att hantera, trevligare för växterna och mikrolivet.

Med bokashi å andra sidan kan du punktförbättra landet direkt. Om du, till exempel, gräver ner en hink med bokashi i en pallkrage där du ska odla squash till våren vet du att precis all näring kommer tillgodo för squashen. Inget hinner sippra ut (även om den står några månader) och den fina mikrovärld som skapas på plats av mikroberna, maskarna och deras kollegor blir inte störd. Får de jobba i fred med sina tunnlar, vätska, mineralskapande med mera, får vi en bättre jordstruktur. Allt sådant gynnar våra växter.

Går vi ner på molekylnivå finns det även skillnader. Det som händer när ett bananskal, till exempel, ruttnar på komposten är att proteinstrukturen förstörs. Det blir ju till mull allt eftersom fast utom lättillgängliga munsbitar som mikroberna kan tugga i sig. Det som händer i en bokashihink är att proteinerna i bananskalen spälkas upp i sina aminosyror. Dessa är värdefulla för mikroberna båda i hinken och i landet sedan eftersom det är något de kan “tugga i sig” direkt.

Och det är just detta som gör att bokashiprocessen går så snabbt. Inget hokus-pokus alltså, utan att man skapar en väldig fin och effektiv servering av matresterna för småkrypen som gör resten av jobbet.

Som jämförelse kunde man tänka sig ett julbord med, på det ena bordet, en gris; på det andra bordet de vanliga köttbullarna, sillbitarna och skinkskivorna. Vilket bord väljer du?

Bokashi är för mikroberna vad julbordet är för oss. Fixfärdig och enkel väljer vi alla.

När mikroberna i jorden stoppar i sig allt gott från sitt julbord, alltså bokashihinken som du har grävt ner åt dem, så förvaras en hel del av näringen i sina kroppar. De lever inte särskilt länge (och det kommer en ny generation mikrober var 20:e minut typ), och alla dessa “döda” mikrober är fantastiskt nyttiga för jorden. Det är dem maskar och andra småkryp lever av. De som inte äts upp fungerar som långtids förvaring av näring i mineralform (processen heter mineralisering) och det betyder att näringen inte sipprar bort från landet utan stannar mer eller mindre på plats.

En bättre hantering är svår att hitta, egentligen.

Det är mycket som händer som vi omöjligt kan se. Däremot kan vi se när våra växter mår bra, och det gör vi alla som har hållit på med bokashi ett tag.

Så nästa gång någon frågar dig vad det är för skillnad mellan kompostering och bokashi kan du förhoppningsvis klara av svaret. Inte är det nödvändigt att ta allt det här med grannen men det kan vara intressant att känna till (hoppas jag!).

Dra gärna det där med växthusgaser. Och att det är oftast enklare i vardagen att slippa fylla på, vända och gräva ut en kompost som tar två-tre år att bli kvar och blir inte så näringsrik som man tror.

Men  även detta att man tar näringen i princip direkt från matbordet i köket till nästa års squasharna och morötterna.

Då blir det kanske busenkelt att förstå.

Bokashi i Nya Zeeland

Jag vet, det ska heta “på” Nya Zeeland. Men för mig är Nya Zeeland ett land och inte en ö så det får bli “i”. Jag har växt upp i Nya Zeeland, ett helt underbart land precis som de flesta tror! Men väldigt långt bort från allt annat i världen. Nyfikenheten växer och växer och till slut måste man bara ut och utforskar världen.

Men denna film från Nya Zeeland gjorde mig till en “proud kiwi”, stolt och nöjd att så många i detta lilla land har bestämt sig för att göra skillnad. I all enkelhet — som vi brukar göra det mesta downunder. Och med hjärta och vilja — som är också rätt typiskt.

Visst har de ett helt annat klimat i Nya Zeeland, man kan odla året runt på nordön och det finns väldigt många vinodlingar . Tropiskt är det inte men att göra Bokashi utomhus är inte svårt, vilket underlättar väldigt.

Här i Sverige har vi helt andra förutsättningar med klimatet vilket gör att vi måste ha en varm plats till bokashitunnor inomhus för att fixa storköks-bokashi. Men vill man så går det; det är något vi får börja ta tag i och testa olika tillvägagångssätt. För det är ju ett hållbart sätt att ta hand om matavfall, även om det för oss här och nu är det ovant i ett större sammanhang.

Små-bokashi kan man lätt komma igång med på vilken arbetsplats som helst. Det var härligt att se att folk går hem från jobbet med en bokashihink som om det var lika normalt som en ipad. Det är kanske där man ska börja? Att hjälpas åt småskaligt?

För att testa möjliga logistiklösningar i gruppodlingar och storkök/restaurang miljöer har vi tagit hem några stortunnor för test. De är i princip stora soptunnor med bottenplatta, kran och lufttät lock. Precis som vanliga kranhinkar fast de rymmer 120 liter. Den första test gör Farbror Grön och gänget i deras stadsodling i Västerås — exakt hur de kommer att göra få vi se sedan. Det är nog logistiken som blir svårt — vart man skall ställa den så det blir enkelt för folk att tömma sin bokashi, tillräckligt varmt och lagom enkelt att rulla fram till odlingen.

Foto: Jenny Harlen

Självklart kan man även fixa en egen stortunna om man är lagom händig. Kommunen eller det kommunala sopbolaget har oftast tunnor över som man kan modifiera.

Allra viktigast är att vi börjar tänka nytt, på var sitt håll. Det blir nog inte perfekt första gången, men allt eftersom kommer det landa i något som känns självklart och naturligt.

Men det vore ändå kul med en studiebesök till vingården där på Waiheke Island utanför Auckland för att se precis hur man gör?!

images-3

Omvandla en bikupa till bokashi jordfabrik!

Du vet nog hur det är: man sparar något för att den måste väl vara bra att ha. Till något. En dag. Och plötsligt händer det — man vet precis vad man ska ha det till.

En jordfabrik!

Känner du någon som håller på med biodling kan du kanske få tag i en bikupa, ny eller pre-loved. De har olika delar, man staplar dem på varandra och sätter på locket. Det finns även en plastgaller i systemet som kan vara bra att ha mot marken.

IMG_1145

Eftersom bikupan var ny och vi höll på att måla garaget slängde jag på lite rödfärg. Gör inte det! Färgen fastnar inte riktigt, vanlig färg är nog mycket bättre.

IMG_1144

Men trots den ojämna färgen kommer bikupan att vara toppen som jordfabrik. I all enkelhet.

IMG_3292

Nu står den utanför vedskjulen på en unken markbit som en vacker dag ska omvandlas till rosrabatt. Under sommaren har jag dumpat en massa grenar och löv från trädgården där och tanken är att flytta bikupan några decimeter då och då så det kan kör igång hela landet.

IMG_1147

En sådan bikupa är faktiskt ganska stor, det var inget problem att dumpa två bokashihinkar i den och gott om plats kvar. Här har jag täckt över bokashin med en del uppklippta grenar för att ge maskarna något mer att jobba med. Slängde även i en hink gammal jord som nog hjälper till. Gick förbi igår med en hink helt vanlig trädgårdsrens och lastade in det. Som en minikompost helt enkelt.

Jag tror det kommer bli toppen, speciellt på vintern när man ibland står med en bokashihink i handen och ingen plats att bli av med det.

Misstänker dock att locket kommer blåsa bort i den första höststormen så ska leta fram en passande sten att ha på toppen.

Berätta gärna om du har gjort något liknande!