Etikettarkiv: matavfall

GÅRDSFÖRENINGEN LILJAN I GÖTEBORG

I stadsdelen Lunden i centrala Göteborg har hyresgästerna startat en egen gårdsförening för sin gata. Målsättningen var att de själva skulle få sköta om och planera många av gårdens rabatter och buskplanteringar. Tidigare sköttes de av en firma‚ som tog hand om det nödvändigaste, men inte så mycket mer, berättar Maria, som är en av initiativtagarna och ansvariga för föreningen.

Kenneth och Maria i gårdsföreningen Liljan pustar ut efter trädgårdsarbetet

Så sagt och gjort, för fyra år sedan bildades den ideella gårdsföreningen Liljan, som numera ansvarar för en stor del av skötseln av gårdens blommor och växter. De har en årlig budget som hyresvärden bidrar med, men de försöker också hitta sätt att övervintra en del blommor, ta frön och sticklingar, för att inte behöva köpa allt nytt varje år. De har också försökt satsa lite på perenner, som ska stå sig på längre sikt.

EM-bakterierna i aktiv form – Mikroferm

Ytterligare en av gårdens innevånare, Charlotta (som till vardags delvis föreläser för och arbetar i kundsupporten på bokashi.se), såg möjligheten att kunna hjälpa till och också introducera lite nytänk i handhavandet. Tidigare klippte man och rensade bort ogräs och sådant som vissnat, sedan bar man bort det till den närliggande skogen där man slängde alltihop. På Charlottas inrådan började man istället ta vara på det, att slänga in allt under buskarna igen, som en sorts täckodling, för att dels skydda den befintliga jorden från uttorkning och vädrets makter, och låta det bortrensade återgå till jorden som näring och biomassa. Sedan har man sprayat EMbakterier, antingen som Mikroferm eller bokashivätska, över materialet för att hjälpa till med nedbrytning och omvandling.

Allt ogräs och trädgårdsskräp under buskarna, i olika stadier av omvandling till jord. EM-bakterierna hjälper till!
Fint hjälpmedel i trädgården! Aquamix – fyll bara på med tex microferm eller bokashivätska, ställ in blandningen på 1:100 och koppla vattenslangen – enkelt och praktiskt!

Charlotta fermenterar hela sin familjs matrester, hon tar också hand om ytterligare en god väns och hennes stora familjs rester. Största delen av det fermenterade avfallet får följa med till familjens gård i Värmland, men Charlotta försöker ha en jordfabrik eller två igång i sin lägenhet för att kunna fylla på sin del av balkongrabatten, sina murarbaljor och sina krukväxter inom- och utomhus. Det stora målet vore såklart att kunna ta vara på matavfallet från – om inte alla så i alla fall en del av gårdens innevånare, men det är en ganska stor process på flera olika sätt. För att ta hand om matavfallet i större skala skulle krävas lämpligt utrymme någonstans i fastigheten att först fermentera, och sedan göra jordfabriker inomhus, och det kräver nog både noga eftertanke och förhandling med hyresvärden, förhoppningsvis kan det bli av någongång i framtiden. Men det är inte omöjligt!

Charlotta samlar in matrester från fler familjer.

För några somrar sedan gjorde Charlotta ett experiment – hon använde bokashijord i rabatten tillhörande sin lägenhets balkong-utsida. Hon forslade tom dit lite brunnen hästskit (i resväskan!) från sin gård – något som roade övriga hyresgäster oerhört! Sedan planterade hon ner det hon försått på sin balkong under våren, gav noggranna instruktioner till välvilliga grannar om vattning med bokashivätska varje vecka och reste sen till landet för sommarlov. Framåt juli började hon få fantastiska bilder och meddelanden från grannarna i stan, som berättade att hennes balkongodling stod i full blom och hade vuxit helt fantastiskt. Så till den grad, att folk ofta stannade till för att titta och kommentera. Det gick inte att jämföra övriga gårdens växtlighet med Charlottas balkonglåda, den slog allt med hästlängder. 

Grannens balkong…
… och Charlottas balkong i mitten av juli förra året

Året efter var grannarna i gårdsföreningen inspirerade, och nu prunkar gårdens växtlighet rikligt och frodigt! Än har vi en bit kvar, framförallt där jorddjupet är som grundast i ingången till gården och buskarna har börjat växa till sig men har fortfarande kala partier,  säger Maria. Men vi har ändå kommit en bra bit på väg.

Årets version av Charlottas balkong i juli. Luktärter och tagetes blommar fint, rosenskära har enstaka blommor, zinnia, dahlia och tobaksblomma har en bit kvar. Nästan alla blommor är sådda av fröer som tagits från förra årets skörd.
En av portarna på gården – socker- och luktärtor, präktiga zinnior, tomatplanta full med gröna tomater, dill, pelargoner – både Mårbackor och uppstammade dr Westerlund.
Praktfullt! Andra året i rad med bokashijord i denna rabatt!
Tobaksblomman tar fart – doftar underbart i sommarkvällen!

Att gräva ner fermenterad bokashi rakt ner i de ganska grunda rabatterna och  buskodlingarna är inte att tänka på i nuläget, säger Charlotta. Det finns ett uttryck som säger, att man i en storstad aldrig är längre ifrån en råtta än fyra meter, så man skulle verkligen behöva vara noga med att skadedjurssäkra rabatterna – något som inte är möjligt idag. Gården har ett fint och noga tillslutet återvinningshus, och man har lagt ner mycket arbete på att det inte ska finnas mat åt råttorna på gården. Rabatternas och buskagens jord är fulla av rötter, har princip inte gått att gräva i alls eller att överhuvudtaget kunna komma ner i mer än några centimeter, det går inte att skadedjurssäkra på ett bra sätt. Dessutom, säger Charlotta, så vill hon inte riskera att nån skulle se en råtta på gården och kanske dra den (felaktiga) slutsatsen att det beror på bokashi och stoppa projektet, utan tänker att man långsamt ska kunna jobba framåt med målet i sikte – att göra jord av matresterna, även i en hyresfastighet centralt i en storstad!

Årets försådder i Charlottas fönster och balkong – visst få det plats liiiite till?

I sin egen rabatt gräver hon ner helt färdig och noga kontrollerad bokashijord (dvs inget kvar för ev djur att äta), men hon kan inte tillverka jord till hela gården i sin lägenhet. Kanske när mina tre tonåringar flyttat ut, då kanske det finns plats, skojar hon. 

Vi får bitvis nöja oss med bakterierna, säger Charlotta. Men det fina är, att vi faktiskt gjort stor skillnad redan bara med de åtgärder vi kunnat genomföra! Att låta ogräs och visset gå tillbaka till jorden – de får mycket god hjälp av em-bakterierna – gör skillnad, och att vi bygger upp den befintliga jordens mikroliv till det otroligt mycket bättre, det känns bra. Vi tillför även näring i form av kogödsel och bokashivätska, och när föreningen köper jord försöker vi hitta jord med så lite torv som möjligt, så att det ska vara ett bättre val. Och nästa år, då är målet att ladda så mycket biokol vi har råd med och får tag i, för att ytterligare förbättra jordens struktur, öka jordens förmåga att hålla vatten och skapa en näringsdepå i bäddarna som kan släppa ut näring under längre tid.

Charlottas balkong till höger – vildvinet är fortfarande grönt och det blommar fortfarande trots att bilden är tagen i slutet av september – tack vare bokashijorden som håller näring och fukt länge, länge! Till vänster en grannbalkong – utan bokashijord.

Efter två år av hyresgästernas kärlek och omsorg berättar Maria att det för första gången nu faktiskt går att gräva i jorden under buskarna , och att man kunnat höja nivåerna av jord i planteringarna så att det nu faktiskt är fullt upp till kanten med fin, näringsrik jord. För att inte tala om vilken skillnad det har blivit på växtligheten! Förut var buskarna glesa och fula, nu frodas det och buskplanteringarna har blivit de gröna insyns- och bullerskydd som var meningen från början. 

Gårdsföreningen vattnar regelbundet med Mikroferm vår och höst. Däremellan vattnar föreningen då och då med bokashivätska  – och det märks! 🙂

Vi får jättemycket komplimanger för att vi har det så fint på vår gård, berättar Maria. Vi har förutom buskplanteringar och rabatter även stora krukor utanför varje trappuppgång, där vi byter växtlighet med säsongen. Det är roligt att se att vårt arbete har gett resultat, och att det har blivit så otroligt bra!

Reportaget ovan gjordes under 2022 – så snart kan vi få en helt aktuell uppdatering från Gårdsföreningen!

Så trevligt att komma hem till sådan blomsterprakt – mitt i centrala Göteborg!

Foto: Charlotta Sairio, Maria Inghammar

Lekplatser istället för sophögar! Bokashi Myanmar — del 10

BOKASHI MYANMAR DEL 10

Downtown alley.

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi Myanmar berättelser

Vi jobbar på många olika fronter här i Myanmar och för att vara helt ärlig känns det ibland som vi inte kommer någon vart.

Men då och då tar jag ett steg tillbaka, tittar på vad som sker och inser att något otroligt håller på att hända. Vi håller på att lyckas!

Inte så att vi förändrar världen, men att folk börjar lyssna på oss. De kommer till oss med projekt som de vill genomföra. De fattar att det här med bokashi är en riktig bra grej. Och att det är dags att GÖRA NÅGOT.

Tiden för att bara prata är över.

Tomater i varje gatuhörn

Vi jobbar mot en vision: Att det ska odlas tomater i varje gatuhörn.

Det låter väl mysigt, men nej, det är inte det som är det vktiga.

Myanmar är en av de länder i världen som är mest utsatt för klimatförändringen. Det är fattigt här, det är redan fruktansvärt varmt året om, det är vanligt med naturkatastrofer. Landet är helt beroende av jordbruk men matjorden funkar inte längre och i stora delar av landet regnar det så mycket att det inte går att odla, eller så lite att det inte går att odla.

Vårt fokus är på städerna och vi börjar med Yangon, f.d. Rangoon. En jättestad med 7-8 miljoner människor, några få är hur rika som helst och i princip alla andra är fattiga. Sophantering funkar inte, de deponier som finns är primitiva och överfulla och ingen har en aning om hur det ska lösas. 75 procent av allt avfall är organiskt. Så du kan tänka dig hur siffrorna ser ut.

Inte kan vi lösa detta själva.

Men det vi kan är att visa att det faktiskt går att göra något helt osannolikt bra med matavfallet, inte skicka det till deponi. Vi kan visa att man kan göra jord och sedan odla i den jord man själv har gjort. Man behöver inte vänta tills “någon annan” fixar det utan detta är något man själv kan göra här i staden.

Men Myanmar är inte ett europeiskt land där folk är självgående. Människorna här har varit nedtryckta i decennier, de har för det mesta ingen vettig utbildning och har inte kommit i kontakt med nya idéer förut. Internet har funnits bara i typ fem år.

Och de är lite rädda att ta initiativ, eller lägga sig i saker. Man vet aldrig om det är helt risktfritt.

Ett tufft utgångsläge för att säga det milt.

Läs mer:
Yangon residents dissatisfied with municipal services
No time to waste dealing with Yangon’s trash problem


Jo. Det är sant. (Foto: irrawaddy.com)

Bokashi downtown Yangon

Ett projekt vi just nu håller på med är mitt i downtown Yangon. Det är en tät-tät-tätbefolkad del av staden som är svår att beskriva i ord — kolla bilderna så får du se!

Mer av en utmaning får man nog inte men det skulle kunna bli banbrytande om det går vägen.

Mellan varje par av gator finns det en smal bakgata – en ”alley”. Traditionellt har dessa använts som soptippar, med sophögar upp till en meter djupa.

Varför? Ja det har det inte funnit så mycket annat man kunde göra med skräpet…

Vi jobbar nu tillsammans med en fantastisk organisation som heter Doh Eain som renoverar dessa bakgator, den ena efter den andra. Tillsammans med kommunen gräver de ut allt skräp, fixar de värsta sanitetsproblemen och försöker skapa en trevlig miljö för människor som bor där.

Det som kallas för renoverat här i Yangon skulle kallas för slum hemma i Sverige, men det är ändå en fantastisk förbättring med tanke på utgångsläget. Och helt otroligt fint när folk börjar umgås i dessa alleys, det finns pop-up tea shops, barn leker och det görs tappra försök med odlingar.

Men som alltid här, det finns ingen jord att få tag på någonstans. Bara en äcklig blandning av sand och aska. Egentligen är det helt otroligt att något växer över huvud taget. Tänk om de kunde bara få lite bra jord att odla i…

Matavfall från hundratals hushåll

Grönt och fint. Men än finns det mycket att göra.

Och tänk om allt matavfall från de hundratals hushåll som kantar varje alley skulle kunna göras om till bokashi. Råttorna skulle ha det betydligt tuffare men växterna desto bättre!

Det är just detta vi håller på att göra just nu.

Vi har börjat med ett pilot-projekt med 80 hushåll i två olika alleys. Doh Eain strukturerar upp det hela och vi står för bokashi-delen. Projektet sponsras av en organisation som heter Building Markets, bakom den står Coca Cola.

Men tro inte att vi bli rika på detta, så funkar det verkligen inte. Som vanligt jobbar vi mest som volontärer.

För mig är detta precis varför jag kom till Myanmar och körde igång Bokashi här. För att man blir så himla frustrerad av att se stora samhälls- och miljöproblem enkelt skulle kunna lösas med samma grej. Att göra jord av matresterna är så enkelt och logiskt — varför har det inte alltid varit så? Varför gör ingen annan det?

Så nu testar vi!

Doh Eain har gjort ett väldigt bra jobb att få dessa försökshushåll engagerade. Jag tycker de familjer som vill vara med på något så okänt och annorlunda är modiga! Vårt jobb är att se till att allt funkar — att vi löser alla problem och eventuella missförstånd så inte projektet spårar ur.

Läs mer:
NGO launches new effort to make Yangon cleaner

En kille har kommit ned med familjens matrester. Vår fina Station Manager till höger tar emot och packa tunnan.

Så här funkar det:

Doh Eain har byggt en skåpmodul i varje alley som heter “waste station”, en till varje alley. Egentligen är det bara en snygg förvaring för våra bokashitunnor, med förklarande grafik på utsidan. De har anställt en ”waste station manager”för varje, unga killar som ska vara på plats mellan kl. 14 och 17 varje dag. Varje hushåll har fått en hink för att samla sina matrester i under dagen, som de då ska komma ner och tömma varje eller varannan dag.

Våra waste station managers, som har fått väldigt grundlig träning hos oss, ska kolla att allt är som det ska med matavfallet och tömmer det sedan i bokashitunnan. De doserar bokashiströ och lämnar tillbaka hinken till den som kom med den.

Än så länge går det faktiskt bra och vi hoppas bara att det håller i sig.

När tunnorna är fulla ska de transporteras till vår bokashi-gård i norra Yangon. Det är just nu bara en temporär lösning, egentligen vill vi att det ska skapas någon form av stadsodling där all bokashi kan hamna. Men vi tar det steg för steg.

Vi har gjort en jordfabrik för att kunna visa hur det hänger ihop med matavfall och jord. Lite gradvis kan vi utöka, vi får känna oss fram och försöker nu få folk intresserade. Vi behöver bli helt säkra på att det inte attraherar råttor (som du kan tänka dig är de stora som små katter här…)

Det som är det allra svåraste är den mänskliga biten, att få till en metod som går hem och som motiverar folk.

Om ett par månader ska vi utvärdera pilotprojektet tillsammans och löser vi det har vi skapat något väldigt värdefullt!

Vi trodde de skulle bli mer skeptiska, men Doh Eain har gjort ett bra jobb att förankra projektet med båda boende och kommunen.

Sponsring

Varför sponsrar Coca Cola detta? Jo, för att de vill få tillbaka så många rena flaskor som möjligt till återvinning. Lär man folk hur de ska sopsortera blir det bättre återvinningssiffror.

Själv är jag lika skeptisk som alla andra till storföretags greenwashing men väljer att fokusera på den fina visionen vi har: Att odla tomater i varje gathörn. Detta är ett fantastiskt steg i rätt riktning om vi kan få till det!

Något som var oväntat för Building Markets and Doh Eain när vi började prata bokashi med dem var hur enkelt det faktiskt är.

De fick tänka till ganska rejält – deras världsbild har alltid varit fokuserad på att få ut rena PET-flaskor från avfallsflödet. De har liksom inte sett organiskt avfall som deras problem.

Vi förklarade att så ser världen inte ut för oss.

Det vi ser först och främst är den organiska delen av avfallet. Sorterar man bort det från början så får man en ren och prydlig hög av plast och annat som kan återvinnas. Ta först hand om matavfallet så får du sedan enklare återvinning av allt annat – för då bli det så mycket renare.

Alla är vi spända på hur detta kommer att gå. Vi vet att det KAN funka rent praktiskt, men att det hela hänger på hur det funkar socialt, om vi kan få till tillräckligt bra ledarskap helt enkelt.

Men klarar vi av att fixa en bra lösning, har vi skapat något som kan kopieras och skalas upp. Kostnaden är överkomlig, det är i princip ingen investering och de gröna miljöer som bokashi skulle kunna bidra till blir bara mer och mer värdefulla.

Hoppas hoppas att det går vägen!

Men vi återkommer, om det är något vi är så är det ärliga!

Tänk dig en värld där meterdjupa högar med sopor (och råttor, och lukt, och sjukdomar) omvandlas till hyfsat hygieniska bakgårdar med blommor och bin och lekande barn.

Håll tummarna!

/Jenny och gänget på Bokashi Myanmar

Läs mer:
Bokashi Myanmar Del 9
Bokashi Myanmar Del 8
Bokashi Myanmar Del 7
Bokashi Myanmar Del 6
Bokashi Myanmar Del 5
Bokashi Myanmar Del 4
Bokashi Myanmar Del 3
Bokashi Myanmar Del 2
Bokashi Myanmar Del 1

Nu är vi igång! Sex hushåll har redan lämnat in sina hinkar — det funkar!
Isca och Moh Moh från Doh Eain

Projekt överallt! Bokashi i Myanmar — del 6

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är ”Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2 och Bokashi i Myanmar del 3 och Bokashi i Myanmar del 4och Bokashi i Myanmar del 5.

Det går framåt! Inda, Aye Aye och jag. Tillsammans har vi bildat ett företag.

Allt har med regn att göra

Det märkliga med Myanmar är att det regnar jämt i ett halvt år och sedan regnar det ingenting i ett halvt år.  

Och just nu regnar det ingenting. Monsunsäsongen slutade någongång i oktober och nu väntar vi regn näst i maj. Fascinerande att se hur livet rullar på ändå, det gör inte så mycket egentligen, regn eller inte. 

Varmt är det ju jämt, och alla bara anpassar sig på ett otroligt lugnt sätt. 

Men ur odlingssynpunkt är det fascinerande. 

Inte bara för att vi får vattna en massa (nu, när det inte regnar) och hjälper växterna att överleva (på den blöta halvåret) när de egentligen håller på att drunkna. 

Monsunsäsongen ändras här som överallt i asien och det är verkligen inte bra för bönderna (vilket de flesta i Myanmar fortfarande är). 

Här i Myanmar är de extremet utsatta — tror inte många känner till detta, men Myanmar är en av de tre mest klimatutsatta länderna i världen just nu beroende på hur man räknar. Det regnar för mycket eller det regnar för lite. Hälften av landet är extremet torrt jämt, den andra hälften håller på att tvättas bort regelbundet. 

Så att jobba med jord känns rätt så viktigt här.

Det är ju våran matjord som är det stora kolbatteriet på jordklotet. Det finns två-tre gånger mer kol i marken än det finns i luften, och då luften är redan överfullt är det ju klokt att få ned mer i marken där det fattas verkligen. Och ju mer kol i marken, soil organic carbon, ju bättre jorden kan hantera vatten — vara sig för mycket eller för lite. 

En ny bokashi “compost farm”

Den senaste nyheten här — och detta brinner jag för att berätta – är att vi har fått en ny bokashi yard!

Inte så långt från den gamla, som vi kommer ha kvar som kontor och bas, men mycket större och på en gata där det finns två stora marknader, “wet markets” med färsk mat. 

Och med allt organiskt avfall du kan tänka dig. Ren lycka för oss!

Vi betalar 4 lakhs per månad, 400.000 kyat, vilket motsvarar 2.400 kronor. Marken är 60 feet x 80 feet, två standard hustomtar här, och har en fin mur och två portar som vi kan låsa. Vatten, el och utedass.

Hela denna veckan har vi rensat och fyllt på med sand för att jämna ut marken, annars blir det stora pölar under monsunsäsongen. Ingen har använt tomten i 20 år så du kan tänka dig vilken djungel den var. 

Vi fick hjälp av ett fantastiskt gäng dagsarbetare och det gick verkligen undan. Inga ormar eller skorpioner heller, vi var förvånad! På ett annat jobb har vi en headcount som nu i upp i 20 skorpioner och en orm…

Kompost av allt!

Inget av detta avfall ska nu lämnar tomten. 

Allt plastskräp har vi plockat och skickat iväg, men allt annat ska vi göra en jättekompost av nu imorgon. Ingen bokashikompost i och för sig, men en ny slags komposthög som vi har redan testat på ett par andra projekt. 

Vi bygger en lång inhägnad av lastpallar (trä eller plast) eller bambu, och fyller på i sektioner en kubikmeter var. Det ska inte vara löst och luftig som en vanlig kompost, utan tät och kompakt, en mellanting mellan aerobiskt och anaerobiskt. Och vi kommer inte att vrida och vända på den, utan skördar så fort det går. Om en månad kanske.

Lager på lager: tjocka trädelar längst ner, bruna löv, gröna löv, lite befintlig jord (eller kogödsel för att snabba på nu när vi har bråttom). Vi sprayar varje lager med EM (Mikroferm som vi brygger själv, och som kallas CEM här) och trampar på det hela om och om igen. 

Läs mer: How to make a bokashi compost stack

Vi gjorde precis en sådan jättehög på annat hål för fyra veckor sedan, och där har vi har redan börjat skörda grov, men oj så fin, kompost redan. Helt fantastisk metod. 

Och du kan tänka dig hur det blir när vi sedan börjar blanda i bokashi på riktigt. 

Visionen är en ton om dagen

Som vanligt har vi stora visioner här på Bokashi Myanmar! Tre saker ska hända här på vår nya compost farm. 

En. Vi ska ta hand om matavfallet från de två närliggande gatumarknader. 

De ligger på samma gata som oss, den ena som är tio minuters gångavstånd håller till varje morgon, och den andra, precis bredvid oss, startar upp på kvällen. 

Vi räknar med att kunna få hem en ton om dagen. 

Det är ju mycket, så vi ska ta det steg för steg, men vi har redan hållit på med dessa två marknader i några månader på ett mycket mindre skala och har lärt oss mycket. 

Det finns ju en hel del politik på sådana marknader, men vi har nu slutat fred med “the cabbage guy” och “the coconut guy” och även “the YCDC guy” som är på något sätt anställt av kommunen och knallarna för att ta hand om avfallet. Många av dem var rätt så skeptiska i början, och det blev lite motstånd, lite missförstånd, men allt detta har vi redat ut för länge sedan och de nu vill att vi ska hjälpa till. 

Vi planerar att köpa en kokoskrossare så småningom för att hjälpa till med hanteringen, just nu sitter vi i skuggan och hackar upp frukt och grönt för hand med en machete, men det håller ju inte i längden. 

Vi kommer även att samla in en massa bruna löv (de bränns ju precis överallt annars) och annat trädgårdsavfall for att ha med i våra bokashi högar. 

Det var del ett. 

Bokashitunnor från RecyGlo

Del två är att vi, från och med nästa vecka, ska börja få hem blåa tunnor från restauranger, skolor och hotell. 

Det är ett samarbete med en återvinnings startup här i Yangon som är mycket spännande, RecyGlo heter den, jag berättade mer i om i en tidigare post. De håller redan på med de torra fraktionerna (glas, plast, metall, elektronik mm) och nu lägger vi till matavfall.

Allt sorteras på bästa möjliga sätt, även om det är inte så avancerat här i Yangon som vi är vana med hemma. 

Bokashitunnorna ska hämtas från kunderna och köras hem till oss efter en veckoschema, och vi skickar rena tunnor tillbaka med lastbilen. I varje ren tunna kommer vi bottna med ett lager risskal för att suga upp fukten, och fyller på kundens behållare med bokashiströ till den nya tunnan. 

Ungefär så har vi tänkt oss. Spännande!

Prototyp compost farm

Del tre är att så fort vi själva vet vad vi håller på med, ska vi börja träna andra. 

Det borde vara möjligt att skapa en sådan compost farm i varje kvarter, i samband med varje marknad. Vårt jobb är att göra så många misstag som möjligt, så vi lära oss hur vi ska göra och hur vi inte ska göra.
Och sedan visa upp det för alla som vill lära sig. 

Socialt företag

Egentligen har vi en del fyra här.

Det vi vill reda ut är ekonomien i det hela. Just nu har vi ingen extern finansiering, allt detta gör vi själva ur egna pengar. 

Syftet är att se om inte vi kan skapa ett företag ur detta och ett affärsmodell som är självgående. 

Alltså, ett företag som producerar eftertraktat eko-kompost, organiskt gödsel, flyttande näring, you name it, som kan stå på egna ben. 

Fixar vi detta har vi lyckats big time. 

Det skulle innebär att organiskt avfall ÄR INTE LÄNGRE AVFALL. 

Istället, blir det till något som är så oerhört mer värdefullt: en resurs, eller input, till en produktionsprocess. Avfallet kommer få ett värde. Det kommer kunna skapa jobb, många små enkla jobb antagligen, och bidrar till ett mer hållbart samhälle på många olika nivåer. 

Fixar vi detta kan vi andas ut. Då har vi lyckats men en samhällsförändring som kan skalas upp fort och frivilligt.

Machetes och bokashigänger

Men som sagt, detta är visionen. 

In real life jobbar vi på med våra machetes, våra kål- och kokosgubbar, och våra bokashi teams på de olika projekten vi håller på med. 

Ska berätta mer sedan om våra andra stora projekter, men lite snabbt har vi kommit igång med två stora, nya projekt sedan sist och har en tredje på gång. 

Vi bygger en jätte bokashikompost på U Thant House. Stolt!

U Thant House

Den ena är U Thant House. 

Kommer du ihåg U Thant? Han var Secretary General av FN i tio år strax efter Dag Hammarskjöld. En otrolig prestation i en orolig tid, och speciellt bra jobbat för en Burmes att komma så långt på den tiden. 

I alla fall, hans hus här i Yangon håller på att bli museum — och ett centrum för diskussioner och inspiration om allt han stod för. Fred, globalt samarbete, och hållbarhet. 

Huset finns i ett otroligt lummigt trädgård, en oasis här mitt i det stökiga Yangon, och där jobbar vi och skapar jord till den fina trädgård som ska helrenoveras över tid. Sååå skönt att få vara med!

Tanken är att bygga upp en bokashi yard där vi kan visa upp hållbarhet på riktigt. En del av den utbildningen som reflekterar U Thants värderingar och en otrolig viktigt budskap till alla som kommer på besök: vi kan, var och en, faktiskt gör skillnad. 

Vi är redan på gång sedan en månad tillbaka, den första fina jordhögar börjar bli redo nu, och snart ska vi skala upp det hela genom att ta in bokashi från utvalda hotell och skolor här i Yangon. 

Ett helt perfekt projekt med ett härligt gäng som jag ska berätta mer om sedan!

Skol-bokashi

Vi har, de senaste veckorna, även startat upp två internationella skolor med bokashi, Dulwich College och International School Yangon. Båda väldiga fina (och dyra!) skolor som vill lyfta sina miljöprofiler och få med studenterna i en mer hands-on miljödiskussion. 

Den ena ska hantera sitt eget bokashi på skolgården där de har ett köksträdgård som behöver näring. Den andra ska i början skicka sina bokashitunnor till oss för att ta hand om, men sedan utvecklar en egen kompostering på samma sätt som vi håller på i vår egen bokashi yard. I längden, en mycket mer rationellt lösning då de kan även börja ta hand om allt trädgårds “avfall” och göra egen kompostjord. 

Så — mycket på gång, mycket att se fram emot, och mycket som redan funkar.

Vi är nöjda!

/Jenny från bokashi.se och Bokashi Myanmar


Than Zaw Htay och Inda på U Thant House, vi har byggt köksträdgård!

En ny generation Bokashi-hink

Bokashi 2.0 designad kökskompost

För några veckor sedan fick vi hem de första lådorna med de nya Bokashi-hinkarna. Lite skeptiska (vi är både Malin och Jenny löjligt förtjusta i vår kranhink…) och väldigt frågande till hur denna nya hink kunde vara så mycket bättre (enligt tillverkaren) och motivera det mycket högre priset… I samma veva fick vi besök av Mira från fabriken i Slovenien, så vi passade på att peppra henne med frågor, och hon svarade så gott hon kunde (vi kan nog vara ganska intensiva… ) men det mesta hon egentligen sa var:  ”Try, just try, and you will see…”, med sin Slovenska engelska.

Mira, Jenny och Malin – skyselfie!

Så vi provade! Malin (som har en lukt-känslig familj och därför brukar ha kranhinkarna lite undangömda för att slippa höra klagomål) körde fullt ut och ställde den nya hinken på köksbänken för att riktigt provocera! Jenny (som har en katt som nog inte bryr sig så mycket) gjorde likadant.

När vi jämförde erfarenheter kom vi båda fram till att… den nya hinken faktiskt är jättebra! Istället för ett tätslutande lock så har den en innerplatta med en mjuk kant som sugs fast i hinken i höjd med matresterna för att stänga ute luft och pressa ihop allt. Bokashi-processen är i princip densamma som med våra andra hinkar med kran, men eftersom extremt lite syre kommer in i processen, blir den väldigt effektiv!

De fermenterade matresterna blir torrare än i en vanlig hink vilket betyder mindre risk för lukt. Det kommer även ut mer av det eftertraktade Bokashi-lakvatten än från en traditionell kranhink.

När man läser produktbladet så förstår man att det finns en lång designprocess bakom den nya Bokashi 2.0. Dels för att hitta ett nytt sätt att göra Bokashi på som är så luktfritt och torrt som möjligt, men även för att skapa en produkt som är snygg nog att passa in i ett designat kök. Utvecklarna har även tänkt på att göra denna hink lättare att använda med en hand. Locket som sitter överst är lätt att lyfta och kan användas som en avlastningsyta för matresterna. Den runda plattan som gör hinken lufttät invändigt har en silikonkant som gör den lätt att sätta på plats. Du pressar ner den bara för att pressa ut luft och pressa ihop matresterna. När du vill dra upp den för att lägga till fler matrester, drar du i sidan som har ett litet handtag.

Plattan har även en annan funktion, och det är att skrapa ut hinken när man tömmer den. Smart! Med en hand kan man pressa ihop plattan till en halvcirkel som man då kan skrapa med. Den är precis rätt storlek för att göra hinken ren och kladdfri utan att bli kladdig själv. Och delarna kan du sedan stoppa in i diskmaskinen.

Hinken har ett mjukt handtag som du kan använda som ett traditionell handtag genom att fästa det på båda sidorna av hinken. Eller så kan du fästa båda ändar på samma sida och lyfta hinken med ett handgrepp.

Bokashi 2.0-hinken har en innerhink och en ytterhink. Den inre hinken har dräneringshål och en rund botten som dränerar bort vätskan från matresterna. Den inre hinken är lätt att lyfta ut för att rengöra eller tömma, och det finns ingen lös dräneringsplatta som kan lätt fastna eller tappas bort.

Bokashi-lakvattnet är precis som det brukar vara, processen är ju i princip densamma. Skillnaden är att du antagligen kommer att få lite mer och mindre luktande lakvatten från den nya Bokashi 2.0. Bristen på luft gör att det luktar mindre.

Lakvattnet dräneras ut genom dräneringshålet längst ner på hinken. Till skillnad från tidigare hinkar finns det ingen krånglig kranlösning, utan utvecklarna har använt ett helt vanligt skruvlock. Tappa inte bort det! När du tömmer ut lakvattnet ska du luta hinken bakåt när du tar av kranen, så att inte vätskan rinner ut i förväg.
En faktisk fördel med det är att risken för att matresterna fastnar i kranen och blockerar funktionen, eller att den går sönder eller läcker är borta.

Själva hanteringen med matavfallet är precis detsamma med denna hink som med våra traditionella kranhinkar. Du fyller hinken och strör på bokashiströ, och ger den två veckor att fermentera när den är fylld. Sedan gräver du ner den fermenterade bokashin i trädgården eller gör en jordfabrik inne eller ute – precis som vanligt!

Den nya Bokashi 2.0-hinken säljs en och en. Du kan välja att ha två av de nya hinkarna, eller kombinera dem med dina tidigare hinkar. Det som passar bäst för dig! Den kostar mycket mer att köpa in än de traditionella kranhinkarna, och därför är också priset högre. Den är designad för att vara både snygg och effektiv och gör det möjligt för även de som vill att allt i köket ska vara fint att kunna komma igång med Bokashi direkt på köksbänken.

Bokashi 2.0-hinken går att förbeställa i webbshoppen på Bokashi.se, med leverans i slutet av januari. Det ska bli så spännande att se vad ni tycker om den! Vi gissar att det kommer att variera mellan ”helt onödig” och ”superbra”! 🙂

Hälsningar Jenny & Malin

BOKASHI I MYANMAR DEL 2

Har du inte läst första delen av Myanmarberättelsen så finns den här – Bokashi i Myanmar del 1!

Vid det här laget vet ni att vi håller på med ett bokashiprojekt i Myanmar! Vi kommer att fortsätta att berätta mer om det här otroligt spännande projektet, och här kommer del 2:

Hur kom vi igång här?
Av en slump, råkade jag (Jenny) träffa två fina tjejer som nu är delaktiga i projektet här. Diana, från Tyskland, som är utbildad filmskapare och har pluggat språket Myanmar i Berlin (något som typ INGEN gör!!). Och Steffi, från Belgien, som är farmacist, är van att driva företag i andra branscher, håller på nu att starta upp bokashi i Belgien och är, som Diana och jag, fullständigt lockad av Myanmar. Tillsammans pratar vi sju språk. 

Ursprungliga Myanmar-gänget – Steffi, Jenny, Diana & Inda

Här i Myanmar är det Inda och Aye som är kärngänget just nu. Inda råkade jag träffa när jag var här med min dotter för ett år sedan.

Inda pratar bra engelska och var när vi träffades munk. Munkar får prata med folk, men märkligt nog gör han inte det jämt — vi hade bara tur att vi kände båda två att det viktigt att prata med varann, den där dagen på tempeltrapporna. Vi höll kontakt i många månader, engelskträning för honom och jag fick lära mig mycket om allt möjligt. Han är en superhärlig kille med så mycket potential.

Inda, Jenny & Stina på tempeltrapporna

Under tiden gick jag och funderade om inte jag skulle starta ett Bokashiprojekt i Myanmar, att jobba med Bokashi utomlands är något jag har velat göra sedan många år tillbaka och nu var ju Malin anställd hemma i Sverige, min dotter hade flyttat hemifrån och hag hade avslutat en lång relation. Ett bra tillfälle, med andra ord.

Sedan ändrades läget över en natt. Det visade sig att Inda hade lärt sig koreanska i smyg, för att kunna lämna munklivet och skaffa jobb i Korea. Ett så-kallad 3D-jobb, dangerous, dirty and demanding. Det finns en lång, lång historia bakom detta, men det var den enda utvägen, det förstår jag nu efter många långa diskussioner. Jag var lite chockad, han är alldeles för smart och utbildad för att kasta sig in i denna tuffa och farliga värld. Så jag “kom ut” med mina Bokashiplaner, skulle han kunna tänka sig vara med på detta istället? Med en riktig lön och allt som hör till. Det kunde han, och gärna! Det visade sig att han hade en flickvän sedan många år tillbaka (munkar är inte alltid vad man tror!), och i hans fall var detta med att vara munk ytterst ofrivilligt. Han hade varit munk sedan han var 6 år, utan att kunna välja själv, och utan att kunna hitta en utväg. Finns det inga pengar i familjen har man inte många val i livet här.

Små munkar Bokashi Myanmar

Det var en jättechansning för mig, och för honom med, vi kände inte varann egentligen. Men ibland leds man rätt rent instinktivt, och just denna gång var det så. Jag, Diana och Steffi kunde inte ha hittat en bättre kille att göra detta med. Och han trivs lika bra med oss, det är inte ett dugg komplicerat.

Och flickvännen? Det är ju Aye. De förlovade sig offentligt för två veckor sedan efter alla dessa år, en stor sak här och något som de nästan inte trodde själv på längre då de hade kämpat så länge för att få livet att funka för dem. Det är otroligt härligt att få vara med på denna resan med dem (och igen, allt hänger på att man har lite, bara lite pengar att komma igång med).

Bokashi Myanmar
Inda & Aye

Vad vill vi göra?
Vi har ju andra som vill vara med här i Yangon, många förstår att detta med Bokashi och EM är framtiden och att vi kommer lyckas. De vill vara med, om de kan. Just nu fokusera vi på att etablera organisationen här, att komma igång med vår ”Bokashi yard” där vi kan köra demos och utbildningar, och visa rent praktiskt hur man gör med allting.

Ströproduktion och begynnande trädgård på Bokashi Myanmars bakgård

Vi har en rad riktiga projekt som är startklara, jag ska berätta mer om dem sedan. Men helst vill vi ha lite mer struktur i det vi gör, ha en fungerande produktion  av Bokashiströ och andra produkter och tillräckligt med egen erfarenhet för att kunna säga “gör så här, inte så här”. Och vi är så väldigt glada att ha ett hus vid vår ”yard” , det hade inte gått annars i det här monsundränkta landet.

Monsun Bokashi Myanmar
Monsunsäsong i Myanmar

Livet i Myanmar
Länge var vi inte säkra på var vi skulle ha vår bas, men det blev klart och tydligt efter ett tag att mest miljöintresse och flest potentiella samarbetspartners fanns i Yangon (Rangoon). De flesta organisationer har sin bas här – det är en mångmiljonstad med allt kaos som hör till, och det är många som vill och kan göra skillnad på olika sätt. Samtidigt är det en väldig utsatt stad, med en ständigt växande befolkning, ett allt större gap mellan de som har och de som inte har, och stora områden som vi lätt skulle kunna kalla för slum. 

Fattigt område i Rangoon, Myanmar

Fast nu, när jag har rört mig här ett tag, känner en del folk, och blivit lite hemtam i några av dessa områden, skulle jag inte använda ordet slum. Det har någon innebörd som inte riktigt passar, folk har ju sina liv och sin värdighet; sina familjer och sina affärer, deras liv är lika nyanserat som våra, bara lite enklare. Efter ett tag ser man det inte längre, det är som det är. Men inofficiella områden finns det gott om, shantytowns som har vuxit upp bredvid tågspåren, floden och industriområdena. Inte mycket är reglerat här, fast det som är reglerat är så otroligt byråkratiskt det går inte att fatta ändå. 

Hur folk lever här har jag börjat förstå så smått, men det som stör mig varenda minut av varenda dag när jag är ut och rör på mig är alla sopor. Det här landet drunknar i plast, precis som alla andra. 

Plast, matavfall, djurmat?

Vad kan man göra åt skräpet?
Det finns många organisationer och andra krafter som är med och försöker göra skillnad, de flesta vill att vi ska samarbeta mer med dem så fort det går. Vi har varit med på några cleanup days, men så oändligt mycket mer behövs. Och i ett land som detta, där det inte ens finns el till ens hälften av invånarna och något så enkelt som trottoarer inte funkar, kan man inte förlita sig på att “någon” ska fixa det.  “Någon” är ju vi! Och medan hela världen pratar om plast helt plötsligt (bra! bra! bra!), ser jag som vanligt bara allt organiskt avfall. 

Här i Yangon gör staden faktist en rimligt bra insats att samla upp soporna och köra dem till de överfulla deponier. Ute på landet är det något annat, det finns ingen sophämtning överhuvudtaget.

Ihopsamlat skräp – mest plast och matavfall

Soporna bränns, eller grävs ner, eller ligger bara på marken.
Det är ju ingen idé att skylla på folk, bakgrunden i ett sådant här land är inte som vi är vana med. Folk förstår inte. De kämpar med så mycket annat. Det skulle behövas en jätteinsats med utbildning för att ändra sopsituationen här. Men samtidigt, behövs det ju en jätteinsats för nästan allt möjligt, så varför ska vi tro att just detta ska prioriteras?

Skillnaden mellan skräp och skräp

Organiskt avfall är inte skräp!

Grundproblemet, som jag ser det, är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt och icke-organiskt avfall. Mellan plast och frukt/grönt och matrester. Helt ofattbart för oss nu kanske, men tänk tillbaka. Det var inte så länge sedan vi gjorde samma dumheter själva. Så där någonstans får vi börja. Vårt slagord är att “Organic waste is not trash”.
Genom att jobba ihop med de andra “avfalls”-organisationerna, kan vi komma in i detta. Vi kan ju inte stå för en massiv utbildningskampanj, men andra kan. Däremot så har vi en fantastiskt enkel och fin metod som kan vara som en pusselbit i lösningen. Bokashi vill vi lära ut till så många vi kan!

Vill du stötta Bokashi Myanmar? Vi använder det vi tjänar på Bokashi.se för att sponsra projektet i Myanmar. Du kan stötta projektet direkt genom att skänka en slant här!

Följ oss på Facebook i gruppen Bokashi Myanmar och på bloggen (på engelska).

Hälsningar från Jenny i Myanmar!

Kål + bokashi = sant

Det är första året jag odlar kål. Jag började med att låta mina plantor nästan torka ut i tunneln (inte med mening förstås!). Och hade alltså litet hopp om att dessa krävande plantor skulle klara sig.

Jag planterade ut dom i min bästa pallkrage där jag grävt ner bokashi i flera år, där jag odlade ärtor förra året, och för att ge dom ännu större chans grävde jag innan planteringen ner två kranhinkar med färdigjäst bokashi. Det såg ut så här:

Åh vad ynkliga dom små kålplantorna såg ut när dom äntligen fick komma ut… Detta var den 13 maj:

Efter 10 dagar:

Och nu, efter 1,5 månad (utan gödsling):

Häftigt, eller hur!

Det jag lärt mig till nästa kålplantering är att inte sätta plantorna så tätt, att allt som jag sätter bredvid (sallat, dill, morot) kommer att bli antingen utträngt eller fullständigt överskuggat… Och att göra precis så med jorden som jag gjort! Proppa i bokashi!! 😊

Hur gör du med din kål? Vad samplanterar du med? Hur gödslar du?

/Malin

Hur blir det med ben i bokashijord?

Många funderar över det här med ben.

Ska man slänga dem i bokashihinken eller inte?

Gör som du vill, helt enkelt. Många slänger i alla ben i hinken, andra väljer att bara lägga i de mindre, typ kycklingben, i bokashikomposten. Andra skickar det mesta till kommunen via sophinken eller mat-avfallsinsamlingen.

Ben tar väldigt lång tid att bryta ner och  bli jord, speciellt de stora. Kycklingben försvinner oftast under några månader i jorden. De stora som syns i bilden hittade jag nyligen. Jag har ingen aning vilken historia de har, om de har legat i jorden ett år eller fem. Det kan vara länge.

Det jag brukar göra när jag hittar sådana ben är att banka sönder dem med en hammare eller stor sten. De är oftast väldigt porösa och lätta att krossa. Och vilken skatt! En hög med benmjöl som är hur nyttig som helst i landet.

Andra gånger, orkar jag inte med dem. Och då stoppar jag bara ner dem lite djupare i landet. Syns de inte så finns de ju inte 😉 Men jag har gott om plats i min odling så jag störs inte av det. Andra, som har mindre odlingar eller bor i radhus, tycker det ser ut som en gravplats om det blir för många ben. Och det kan jag förstå!

Sedan beror det lite på hur mycket kött man faktiskt äter. Här hemma blir det mindre och mindre, som för många andra. Det är inte så ofta vi har stora ben längre. Så det blir ingen stor fråga i landet heller. Äter man mycket kött med ben (jag tänker t.ex. på alla jägare runtom i landet!) så blir det lite mer att ta hänsyn till.

En annan faktor är hur man har det med sophämtning. Här har vi i princip ingen sophämtning (två gånger om året) och ingen matavfallsinsamling heller. Så jag har helt enkelt ingenting annat att göra med mina ben än att de får följa med i bokashin. I hinken blir de rena i alla fall. Och trivs jag inte med dem i landet sedan, kan jag samla upp de rena benen och göra något annat med dem.

Så — ben i bokashi eller inte? Helt upp till dig.

Som så mycket annat med bokashi, gör det som känns rätt, testa dig fram, hitta en lösning som passar din logistik hemma.

Det blir så bra så.

 

En av de mest mångsidiga bakterierna i världen

Foto: sciencedaily.com

För ett tag sedan hade vi en intressant diskussion med Jan Röed, EM-biolog  i Sverige, om hur det fungerar med en av våra bakterier i bokashihinken. Nämligen den vi brukar kalla för ”urbakterien” som verkar kunna göra allt. En märklig bakterie som har varit med på planeten sedan 3,8 miljarder år tillbaka. En tager-vad-man-haver bakterie som kan överleva på vadhelst som finns till hands.

Bakterien heter Rhodopseudomonas palustris. Den är en så kallad fotosyntesbakterier och är en viktig del av det som gör EM/bokashi så bra för själva jorden. Den gör nytta på många sätt.

Jag tycker det är otroligt fascinerande. Men ändå svårt att förstå. Så klart blir det många funderingar…

Varför har vi den i EM/bokashi blandningen? Vad är den bra för? Och är det inte lite märkligt att en bakterie är så, vad ska man säger, konstigt? Och kan allt?

Här kommer en gedigen rapport på engelska för er som kan tugga i sig detta. Men lite kortfattad har Jan förklarat det så här för oss:

Vi: Varför är dessa bakterier så unika?

Jan: Fotosyntesbakterierna är unika eftersom de med fotosyntes kan producera sockerarter. Eftersom de har fyra olika strategier att driva fotosyntesen blir de enormt anpassningsbara och kan leva och föröka sig i miljöer där andra mikrober har det mycket svårt. De klarar sig gott och väl utan ljus.

Vi: Och varför är det bra att ha dem med i EM?

Jan: När de dör blir den energi de producerat tillgängliga för de andra mikroberna i EM och hela blandningen kan klara sig i en ogästvänlig miljö. 

Det är bakgrunden till att bokashibollar används med framgång i sjöar med ruttnande och syrefritt slam. I det fallet använder fotosyntesbakterierna svavelvätet som energikälla.

Vi: Vad händer när man får ett gäng av dessa bakterier i odlingslandet när man gräver ner en hink bokashi?

Jan: EM-mikroberna i sin aktiva form gör mycket stor nytta i jorden. När man gräver ner bokashi, fungerar det som en startpunkt varifrån EM-mikroberna kan sprida sig.

I artiklen (som finns att läsa här) finns i informationen på första sidan bra och gedigen fakta om en av fotosyntesbakterierna i EM, den som heter  Rhodopseudomonas palustris. Artikeln är publicerad i den världsledande vetenskapliga tidskriften Nature Biotechnology.



Ett citat:

Rhodopseudomonas palustris is among the most metabolically versatile bacteria known. It uses light, inorganic compounds, or organic compounds, for energy. It acquires carbon from many types of green plant–derived compounds or by carbon dioxide fixation, and it fixes nitrogen.

R. palustris is a purple photosynthetic bacterium that belongs to the alpha proteobacteria and is widely distributed in nature as indicated by its isolation from sources as diverse as swine waste lagoons, earthworm droppings, marine coastal sediments and pond water. It has extraordinary metabolic versatility and grows by any one of the four modes of metabolism that support life: photoautotrophic or photosynthetic (energy from light and carbon from carbon dioxide), photoheterotrophic (energy from light and carbon from organic compounds), chemoheterotrophic (carbon and energy from organic compounds) and chemoautotrophic (energy from inorganic compounds and carbon from carbon dioxide) (Fig. 1). R. palustris enjoys exceptional
flexibility within each of these modes of metabolism. It grows with or without oxygen and uses many alternative forms of inorganic electron donors, carbon  and nitrogen. It degrades plant biomass and chlorinated pollutants and it generates hydrogen as a product of nitrogen fixation1, 2.

Varför det är så himla viktigt med matjord.

Varför pratar ingen om jord?

Alla tjatar jämt om vatten, om energi, om utrotningshotade djur, om luft. Och så ska det vara. Men jord då?

Det har blivit så tyst.

Nu har den stora globala organisation Food and Agriculture Organisation (FAO) kommit igång med några riktigt bra filmer. På engelska, visst, men det kommer kanske översättningar sedan.

Soil organic  carbon heter den första här nere, organiskt kol i jorden –”Skatten under våra fötter”. En riktig bra rubrik som sätter fingret på just det som är så viktigt: att en av de viktigaste skatter vi har är precis det som finns i marken. Brun och osynlig, liksom.

Att tillföra kol tillbaka till jorden är en av de viktigaste saker vi kan göra på planeten nu. Ordet ”kol” representerar ju allt som har varit levande, om det nu är matrester, skörderester, naturlig gödsel, gröngödsel. Whatever. Bara vi ger tillbaka minst lika mycket som vi tar. Och börjar att ge tillbaka lite till, vi har ju skördat och förstört ofattbart mycket jord de senaste åren utan att ens tänka på det.

Att ge tillbaka. Varenda bokashihink vi gräver ner i backen är faktiskt ett steg i rätt riktning. Det gör skillnad.

Det är precis det som FAO uppmanar oss till — att ta hand om skatten under våra fötter.

Det räcker inte, förstås. Men ju fler vi är som håller på med bokashi, som uppmanar våra grannar, kollegor och släkt att komma igång, ju större skillnad gör vi. Och oftast blir man också mer uppmärksam på allt matspill när man väl börjar med bokashi, det blir så påtagligt när man behöver slänga något som skulle kunna har ätits upp.

Kolla gärna dessa filmer. Har du möjlighet att visa upp någon av dem på skolan, i någon förening, i en studiecirkel, på jobbet: gör gärna det. Det är dags att våga prata om jord!

Många bäckar små. Men vi är i alla fall på rätt spår. Lite grann, i alla fall.

 

Om skatten under våra fötter — matjord, helt enkelt.

 

Om varför matjord är så himla viktigt.

 

Om matjord och vart den tar vägen. Tror inte vi fattar hur mycket som går förlorad precis hela tiden.

 

Om matspill globalt. Det är så ofattbart mycket som går förlorad. Vad ska man göra?

 

 

Det luktar i min bokashihink, vad ska jag göra?

Luktar det när du öppnar din bokashihink?

Lugnt. Det går att lösa!

När du öppnar din bokashihink ska den lukta lite surt, det är normalt då innehållet håller på att fermenteras.

Men det ska inte lukta ruttet eller otrevligt när du öppnar hinken. Gör det så kan du oftast rätta till problemet.

Är det för blött i hinken?

En blöt bokashihink luktar, så är det bara. Kolla undersidan av locket, ser du kondens? Då kan det vara problemet, oavsett om det är en kranhink eller en vanlig hink utan kran.

Lösningen är att absorbera fukten så fort det går. Lägg en tidning överst, byt den om det fortfarande är fuktigt efter ett tag. Eller något annat torrt, beroende på vad du har till hands. Äggkartong kanske, torrt bröd, pasta eller liknande som ska slängas, en näve träpellets eller lite eko-kattströ.

Om du använder en hink utan kran behöver du nog använda mer absorberande material från början. Bottna med papper, biokol, träpellets eller vad du nu har och varva med annat torrt när du fyller hinken. Efter ett par hinkar har du lärt dig hur det ska balanseras.

Har du en kranhink ska du egentligen inte behöva papper i den. Behöver du lägga en tidning överst för att ta upp kondens kan du plocka bort den efter ett tag. Mesta delen av fukten rinner ju ner och kommer ut som lakvatten men ibland fastnar en del som kondens och då kan det börja lukta.

Kolla i så fall dräneringen. Är det blockerat runt kranen? Svårt att se när man har en full hink men kolla när du tömmer den. Ibland är det bra med en bit hushållspapper, fiberduk eller något över dräneringsplattan.

Har du packat hinken för hårt? I så fall kan det vara svårt för lakvattnet att rinna av, innehållet blir då lätt för blött. Ta en kniv, pinne eller något och luckra upp lite i hinken så vätskan får en chans. Och packa lite mer ”lagom” i nästa hink!

Har du tappat av lakvattnet?

Bokashi-lakvatten är underbart som gödning. Men det luktar inte hallon direkt. Inte mycket att göra åt, man vänjer sig.

Men det är viktigt att tappa av lakvattnet minst ett par gånger i veckan. Om hinken luktar kan det vara en orsak.

Tycker du det är svårt att få ut allt lakvatten kan du testa att ”pumpa” ut det. Sätt på locket, öppna kranen, luta hinken framåt och pressa på locket. Finns det lakvatten kvar i hinken kommer det oftast ut när man gör så här.

Har du mycket proteinrik mat i hinken?

Vissa typer av mat är svårare än andra för bokashimikroberna att ta itu med. Proteinrik mat, som ost, kött, fisk, ägg, kan skapa problem.

Lösningen? Hacka upp större bitar ost, kött etc. i mindre bitar och blanda med annat matavfall. Strö på lite extra bokashiströ på de delar du misstänker kan börja lukta, då kan bokashimikroberna kommer igång direkt och jobba.

Lite socker är faktiskt aldrig fel! Det är ju snabbmat för mikrober, och ett bra sätt att få lite turbohjälp.

Har du börjat hinken med något ”svårt”?

Det går att slänga det mesta i en bokashihink. Men processen fungerar som bäst när den får en bra start. Börja varje ny hink med ”vanligt” matavfall om du kan, inte något svårt som rutten mat eller en hög med fiskrens.

Har du något som är lite krångligare är det bäst att lägga det i mitten någonstans. Uppdelat och blandat med annat om du kan. Processen har en mycket bättre chans då.

Räkor, krabbor och kräftor. Hur ska jag göra?

Vi har haft många diskussioner om just detta under åren. För de allra flesta funkar det helt ok med skaldjur.

Några tips är att låta resterna rinna av och torka upp lite innan de går ned i hinken. Då luktar de mindre. Har du mycket är det absolut värt att blanda upp med annat. Stora delar (som krabbor) kan du dela om du vill. Lite socker är aldrig fel. Lite extra strö är alltid bra.

Och täck gärna över direkt med något annat ”normalt”, spelar ingen roll vad det är för något. Har du inget på gång, lägg en tidning över. Tidningen tar upp fukten direkt, det är nästan alltid fukten som skapar problem. Dagen därpå kan du slänga tidningen om du vill och ersätta med dagens matavfall.

Är hinken lufttät?

En bokashihink måste vara lufttät. Så är det bara.

För mycket syre och matavfallet kommer ruttna lite, inte den processen vi vill ha i hinken. Rutten mat luktar och det är inte heller enkelt för bokashimikroberna att göra det som ska göras.

Kolla hinkarna en gång till. Är det en hink du har köpt av oss på bokashi.se så ska den självklart vara tät. Om inte så hör av dig till oss!

Har du två hinkar som sitter i varandra kan det vara ett problem med syreinsläpp mellan hinkväggarna. Bytt till en annan hinklösning i så fall. Har du en vanlig hink med lock, kolla att locket sitter tätt. Har du fixat en egen kran, kolla även att den sitter tätt. Om inte prova med silikonlim det är oftast allt som behövs.

Är ströet ok?

Bokashiströ från oss (bokashi.se) håller minst ett år i obruten förpackning om den har förvarats i en normal temperatur borta från direkt soljus. Oftast håller det lika långt i ett öppnat paket, bara det har förslutits noga.

Bokashiströ blir mörkare och syrligare över tid. Är ditt strö några månader gammalt kommer du att se det på färgen och lukten. Ingen fara! Luktar det bokashi så är det fortfarande aktivt!

Men om ditt bokashiströ ser grått och dammigt ut då är det nog ganska livlöst. Du kan försöka öka doseringen men annars är det bara att sprida ut det i rabatten och skaffa nytt. (Är det ett förhållandevis nytt paket, ta kontakt med oss.)

Viktigast med förvaring av bokashiströ är att undvika direkt soljus (aldrig i ett fönster!), att undvika syre (lufttät påse eller behållare utan för mycket luft i), och att undvika höga eller låga temperaturer. Se upp för varmvattensrören under diskbänken, det kan bli varmare än man tror om ströaren hamnar på rören. Du kan ha ströet i kylskåpet men det är inte nödvändigt, ett vanligt skåp är helt ok.

Och förvara inte ströet ute i kylan. Detta för att det är begränsat med ”mat” för bokashimikroberna i påsen (melass), tar de stryk har de svårt att komma igen. Till skillnad från en hink med färdigjäst bokashi som KAN förvaras i kyla; i en bokashihink finns det obegränsad med mikrobmat så det klarar sig.

Fortfarande ett problem?

Stämmer allt det här och du fortfarande har problem med din bokashihink får vi hoppas att det är bara en engångsgrej. Gräv ner hinkens innehåll så fort det går. Kolla hur blött innehållet är när du tömmer den så kommer du kanske fram till något.

Men jord blir det. Oavsett. En bokashihink som luktar illa är inte trevlig, men kan du få den ner i jorden blir det bra ändå.

Skölj ur hinken och börja på nytt igen. Antagligen går det mycket bättre nästa gång! Ibland går det inte att förklara allt…