Kategoriarkiv: Återvinning och matavfall

Men koskit ska visst tankas i bilarna istället…

bajs

Appropå det jag skrev nyss om det härliga brunprickiga åkrarna i närheten, så hamnade jag på recyclingnet.se. Det är långt ifrån all kobajs här i landet som hamnar rätt — på odlingsmark där den kan ersätta kemikalier och tillföra den nya organiska material som marken så väl behöver, speciellt om det ska odlas organiskt.

Nej, det är faktiskt så att i framtiden (med början nu alltså) ska stallgödslet från Sveriges jordbruk kunna ge bränsle åt 290 000 biogasbilar.

För mig är det inte alls svart-vitt, i längden så är det ju självklart att man kan inte leva på stulen jord. Matjord är inte något vi äger fullt ut, inte något vi kan bara gräva upp och göra vad vi vill med — det tillhör kommande generationer lika mycket som vår luft och vatten.

Och stjäl det är just det vi gör när vi pumpar in kogödsel i våra bilar, och pumpar ut kemikalier på våra åkrar istället. Vi tankar med jord helt enkelt. Är det något vi har råd med? (Glöm inte heller att alla de kemikalierna som strös ut på marken istället för kogödsel är också gjort i princip av fossilbränsle, en lustig ekvation där ingenting är gratis…)

Men kortsiktigt, visst behöver vi väl nytt bränsle för våra bilar, lastbilar, flygar, båtar mm. Varför inte kogödsel? Det är nog inte rätt men det är kanske inte så dumt ändå i det stora hela. Bättre än bensin. Bättre än att bränna ner en regnskog att odla växter som ska blir biogas. Bättre än att frakta bränsle långtbortifrån när man kan ”odla” det hemma.

Inte vet jag. Vad tycker du?

Artikeln kan man läsa här men det börjar så här…

Bland de nära 140 000 bilar so nyregistrerades under första halvåret 2008 vara bara 478 gasdrivna. Men nu satsar regeringen stort på att främja biogasen. Sedan årsskiftet kan jordbruket få stöd för att producera biogas – bara stallgödslet från Sveriges jordbruk skulle kunna ge bränsle åt 290 000 biogasbilar.

– En biogasbil är billig i drift och ger minst klimat- och miljöpåverkan av existerande alternativ. Sveriges jordbrukare har nu ett gyllene tillfälle att gå i spetsen för produktion av förnybara drivmedel, säger Hans Kreisel, vd på E.ON Gas.
Det finns 200 miljoner kronor i investeringsstöd hos länsstyrelserna som lantbrukarna kan söka för sina gödselbaserade biogasanläggningar i hela landet.
Potentialen är mycket stor.

(recyclingnet.se)

Bokashi en del av lösningen?

Foto: Magnus Hallgren, DN
Foto: Magnus Hallgren, DN

Idag är det sopgubbarnas tur. De håller på att bränna ut sig, i Stockholm åtminstone. Långa dagar, äckliga sopsäckor, och sopmängden bara ökar, ökar, ökar.

Att de får löner uppemot 30 000 i månaden hjälper inte längre, strejk och sopkaos ligger bra nära, skriver Ulrika By in DN idag.

En av sopgubbarna, Berra Ramhquist, klagar över att mängden sopor har ökat ofantligt. ”Nu storhandlar folk, jobbar över och hinner inte käka upp maten de köper.” Och han vet nog  vad han pratar om, han har varit med i branschen i 27 år…

Nej. Dags att fråga vad vi var och en kan göra att minska sophögarna. Inte bara i Stockholm men i varje villa, lägenhet, radhus, kontor i landet. Sorteringsmöjligheter finns för de mesta ”torrvaror”, det är bara de där äckliga matresterna som är så svårhanterade. Och allt som allt är det matresterna som räknas i sophinken: oftast runt hälften av allt som Berra får bära ut är mat som vi inte käkar upp.

Bokashi kökskompostering skulle kunna vara en bra del av lösningen. Med en Bokashihink i köket kan man ta hand om precis alla matrester från kaffefilter till räkor. Inomhus. Så det funkar faktiskt för folk som bor i lägenhet — det är en klar trend i stora städer som London, Sydney och New York.

Det är inte alltid vi behöver vänta tills någon annan löser problemet åt oss. Våga tänka nytt och går något själv!

Bor man i lägenhet i Stockholm skulle man kunna ha en Bokashihink i köket, fylla på ett par tre veckor sedan ge det till en granne som har kolonilott. Jag lovar, de blir överlyckliga att få det, så bra näring finns inte att köpa i affären. Har lägenhet en kompostanläggning så är problemet löst — du behöver inte springa ut par gånger om dagen utan kan tömma din Bokashihink en eller två gånger i månaden. (Att det blir mycket bättre kompost därute är en annan historie…).

Vinterförvaring då? Även om man har kolonilott eller sommarstuga själv så är det lätt att förvara Bokashikomposten över vinter. Samla i lufttätta lådor i källaren — det luktar inget, uppfyller alla hälsokrav och du får en fantastisk start i landet när det är dags att åka ut på våren med en massa egenhändig jordförbättring i bakluckan.

Kostnaden: typ en krona om dagen. Fördel samhällsmässigt: ofantligt.

Och Berra kommer att bli mycket glad!

Läs artikeln i DN>>

Låt Bokashi ta hand om matavfall

Foto: marianova.com
Foto: marianova.com

 

 

Ha! Matåtervinning börjar blir trendig.

I en helsidesartikel i DN igår (läs den här) har DN skribent Johanna Lagerfors gått igenom situationen i Stockholm. Klart och tydligt är att många vill göra rätt för sig, vi återvinner som aldrig förr. Och detta är nog bara början…

Men än så länge är det inte så mycket hjälp att få från samhället. Visst man vill väl, men det kostar. Och vem ska betala det då? Kunden (alltså vi) direkt? Kommunen?

Jag kunde inte släppa känslan av att det här går åt fel hål. Allt ska vara så himla uppstyrd, teknologisk, dyrt, maskinellt. Ibland pratar man lite nedlåtande om alla naturromantiker men går inte det här åt motsatt håll? Det verkar som vi har en massa teknikromantiker runt omkring som ska lösa allting så storskaligt och centralistiskt som möjligt.

Då vill jag slå ett slag för Bokashi kökskompostering. Grejen är att det inte alls är svårt att ta hand om sin egen skräp. Vi gör det redan nu med plast, papper, glas, glödlampor mm, mm. Men det är inte heller svårt att själv ta hand om sin egen matavfall!

Man behöver inte bo på landet med höns och rödbetor a là en ny tids grönavågare. Det räcker långt med en Bokashi hink under diskbänken som tar hand om alla matrester utan att göra något stort väsen av sig.

Det fungerar för de som bor i lägenhet eller villa. Sommarstuga eller kolonilott. Sommar som vinter.

Och man slipper en massa lastbilar på gatan som ska frakta barnens oätna spagetti & köttfärssås kors och tvärs över landet till någon jättefabrik som producerar koldioxid och metan.

Låt istället mavfallet bli jord direkt!

 

Bok tips: Släng inte maten!

9153433416

Nu lyfter jag detta från bokrecensionen på AdLibris, lite latt får man väl lov att vara ibland…:-) Jag har precis tagit hem boken, den ser lagom tråkig ut men ämnen är ju viktigt. Ska ta tag i den efter nytt år — men just nu vill jag helst forsätta att vara lite lat och kolla No 1 Ladies Detective Agency och sådant istället!

Men läs den, jag tror detkommer att bli bra!

Prima mat i soppåsen!

100 kilo fullt ätbar mat! Det är vad ett genomsnittligt svenskt hushåll slänger bort varje år. Samtidigt klagar vi över matpriserna och hur jobbigt det är att släpa hem alla kassar från affären.

Nu har vi lärt oss att sortera tomma förpackningar och lämna dem till återvinningsstationen. Men innehållet är vi sämre på att ta hand om. Ändå har produktionen av maten oftast en större påverkan på miljön än emballaget.

Varför kastar vi då bort så mycket mat? Det finns enligt författaren fyra huvudsakliga anledningar till det:

* vi har svårt att bedöma hur mycket som går åt

* vi tror att maten kan ha blivit dålig

* bäst före datumet har gått ut

* vi vet inte vad vi ska göra med resterna

Botemedlen stavas kunskap, information och upplysning. Denna kunskap hade tidigare generationer. De visste hur maten skulle hanteras och förvaras för att inte förfaras. Det var fult att inte äta upp det man hade lagt för sig på tallriken, hellre fick man lägga på lite mindre men ta om flera gånger. Innan bäst före slog igenom tvingades folk använda och lita till sina egna sinnen. De lärde sig också att ta tillvara varenda matrest och förvandla den till nya rätter.

I den här boken väcker Birgitta Rasmusson liv i den delvis bortglömda kunskapen. Efter 25 år som chef för Ica Provkök har hon fått tusentals frågor om mat, de flesta om matens kvalitet. Rädslan för att bli sjuka av det vi äter verkar sitta djupt i människors medvetande och har säkert en gång i tiden varit avgörande för vår överlevnad.

Några av de vanligaste frågorna får här sina svar, men författarens syfte är framför allt att lära ut grunderna och uppmuntra läsarna att använda sig av det sunda förnuftet.

Boken kan beställas på AdLibris, 148 kr.

Gör Bokashi av matresterna istället!!

Foto: Jenny Harlen

Nu är det mycket om biogas. Våra matrester ska sparas, hämtas, köras, krossas och tydligen också blandas med alkohol innan det hela blir en härlig gegga som producerar just — biogas.

Tack och lov. Mycket hellre det än att någon regnskog bränns ner till marken för att kunna producera något helt fel bränsle till våra bilar och bussar.

Men ändå. Om man tänker om. Behöver jag skickar iväg just mina matrester till något stor industri kryss och tvärs över landet för att kunna bidra till miljön? Tänk om man skulle kunna ta hand om det på ett småskaligt sätt. Lite som närproducerat mat, fast tvärtom.

Nu tänker jag Bokashi självklart. Då kan man gör matrester till bränsle — men bränsle till själva jorden istället för till bilar. Bränsle för att kunna odla mer växter och producerar mer mat. Utan kemikalier forstås. Enkelt och billigt att göra; hushållsnära; mycket miljövänligt. Och man slipper hälla på rödvin (se DN artikel 2008-11-25, inte lagt ut på nätet).

Biogas i all ära, och självklart är det mycket bättre än deponering eller förbränning, men tänk lite på vad som händer. Matrester är organisk material, de består mest av kol. Ruttnar de så släpps ut en massa kol i luften, i form av koldioxid eller metan. Samlar man allt sådant får man biogas + gödsel. Men mycket mindre gödsel än det var matrester, för en hel del av kolet är ju borta som gas. Och visst låter det bra med gödsel, så länge kvaliteten är verkligen det bönderna vill har. 

Så vad händer om man gör Bokashi kökskompost istället? Matresterna jäser i sin hink och producerar ytterst lite koldioxid. Alltså, all kol är kvar. De jästa matresterna (=kol) grävs ner i landet eller i en traditionell utekompost. Bokashi mikroberna ser till att det blir ingen ruttnelse och ingen ruttnelse betyder ingen koldioxid/metan. De jästa matresterna blir snabbt omvandlat till jord och vips, en massa ny kol tillförs tillbaka till jorden där den hör hemma. Ingen biogas produceras, men däremot det behövs ingen bil att frakta maten över landet heller. 

Viktigast av allt: kol förblir kol. Biomassan försvinner inte. Allt som en gång kom från matjorden får gå tillbaka till matjorden. Kretsloppen funkar!

Producentansvar för batterier

Batteries

I förra veckan beslutade Regeringen att införa producentansvar för alla typer av batterier från och med årsskiftet. Genom beslutet blir EU:s batteridirektiv genomfört i Sverige och man ställer samtidigt högre krav på insamling och återvinning av batterier.

Miljöminister Andreas Carlgren, säger i ett pressmeddelande att Sverige är bland de bästa i världen på att samla in batterier, något som har varit viktigt för att undvika att miljöfarliga ämnen sprids. Men resursslöseriet för sådana batterier som inte är farliga måste stoppas.
   I den nya förordningen ställs krav på producenterna att samla in ännu mer batterier än idag. Kraven höjs successivt och 2016 ska 75 procent av alla små batterier samlas in. För övriga batterier, bland annat bilbatterier, ska 95 procent av alla batterier samlas in redan nästa år.
   En viktig ändring är att även icke-miljöfarliga batterier som samlats in ska återvinnas. Tidigare har nästan bara miljöfarliga batterier återvunnits och övriga lagts på deponi.
   Ändringarna träder i kraft den 1 januari 2009.

Källa: recyclingnet.se 2008-11-03

Waste equals food, part II

A while ago I wrote about Cradle to Cradle by William McDonough and Michael Braungart, a book about remaking the way we make things. Thinking differently about how waste can be seen in a new light, as a valuable raw material for the next process rather than something we should simply get away from.

Here’s what they have to say about closing the loop and looking at all products, biological or otherwise, from a cradle-to-cradle perspective rather than the traditional, and hopelessly unsustainable, cradle-to-grave approach. The world we live in has two essential elements: mass (the Earth) and energy (the sun).

Otherwise, for our practical purposes, the system is closed, and its basic elements are valuable and finite. Whatever is naturally here is all we have. Whatever humans make does not go ”away”.

Go on throwing away our valuable resources they say, and our world will literally become a grave.

If humans are truly going to prosper, we will have to learn to imitate nature’s highly effective cradle-to-cradle system of nutrient flow and metabolism, in which the very concept of waste does not exist. To eliminate the concept of waste means to design things — products, packaging, and systems — from the very beginning on the understanding that waste does not exist.

They divide products up into those that should stay in closed-loop biological cycles (such as food) and those that should stay in closed-loop technical cycles (such as electronics).

Things that go into the organic metabolism must not containe mutagens, carcinogens, persistent toxins, or other substances that accumulate in natural systems to damaging effect.

Materials and products that are designed to return to the biological cycle they call biological nutrients, things that can be consumed by microorganisms in the soil and by other animals. By thinking new products could be designed from the beginning so they could safely remain in this loop.

Worry-free packaging could safely decompose or be gathered and used as fertilizer, bringing nutrients back to the soil. Shoe soles could degrade to enrich the environment. Soaps and other liquid cleaning products could be designed as biological nutrients as well; that way, when they wash down the drain, pass through a wetland, and end up in a lake or river, they support the balance of the ecosystem.

Wouldn’t it be fun if this sort of smart design could help take the guilt out of much of our everyday life. As they say, throwing something away can be fun — and giving a guilt-free gift to the natural world is an incomparable pleasure.

Waste equals food, part I

Här skriver jag om en bok som hade mycket bra att säga om våra teman här på bokashi.se. Cradle to Cradle heter den — och finns bara på engelska än så länge. Då kändes det lika bra för mig (som har engelska som modersmål) att blogga om den på engelska. Läsvärt (boken alltså)!

Foto: Jenny Harlen

A while ago I found myself going through a book with a pencil in my hand (something I don’t do often!) enthusiastically underlining words, sentences, whole paragraphs. The book was Cradle to Cradle, Remaking the way we make things, by William McDonough and Michael Braungart. The authors are guided by a basic principle – Waste equals food – that the ”waste” from one process can become a valuable resource for another.

Nature operates according to a system of nutrients and metabolisms in which there is no such thing as waste. A cherry tree makes many blossoms and fruit to (perhaps) germinate and grow. That is why the tree blooms. But the extra blossoms are far from useless. They fall to the ground, decompose, feed various organisms and microorganisms, and enrich the soil.

A cradle to grave approach, they say, is not sustainable because in many fields we’re not replacing resources at the rate we use them up. And not giving nature the chance to do its work…

Early agricultural communities continued to return biological wastes to the soil, replacing nutrients. Farmers rotated crops, letting fields lie fallow in turn until nature made them fertile again. Over time new agricultural tools and techniques led to quicker food production. Populations swelled, and many communities began to take more resources and nutrients than could be naturally restored. With people more tightly packed, sanitation became a problem. Societies began to find ways to get rid of their wastes. They also began to take more and more nutrients from the soil and to eat up resources (such as trees) without replacing them at an equal rate.

The same can be said about the way we’ve handled many of our resources, but I found myself most interested in the chapter on one of our most unseen resources: good old fertile soil. How we’ve taken and taken but not given back.

Soils now yield more crops than they naturally could, but with some severe effects: they are eroding at an unprecedented rate, and they are drained of nutrient-rich humus. Very few small farmers return local biological wastes to the soil as a primary source of nutrients any longer, and industrialzed farming almost never does.

But what I didn’t realise is that nature needs so much time to replace the soil we’re so happily using up, we see it as an unlimited resource that can’t run out. Much as we saw clean water and air many years ago.

Humans are the only species that takes from the soil vast quantities of nutrients needed for biological processes but rarely puts them back in a usable form. Our systems are no longer designed to return nutrients in this way, except on small, local levels. Harvesting methods like clear-cutting precipitate soil erosion, and chemical processes used in both agriculture and manufacture often lead to salination and acidification, helping to deplete more than twenty times as much soil each year as nature creates. It can take approximately five hundred years for soil to build up an inch of its rich layers of microorganisms and nutrient flows, and right now we are losing five thousand times more soil than is being made.

 Food for thought. And there’ll be more to come on the subject later!!

Källsortering är vår vanligaste miljöåtgärd

Att sortera glas, papper, plast och allt annat är nog inte det roligaste vi gör hemma. Men det verkar ha väl blivit en del av vardagen för de flesta av oss ändå. Men det där med matavfall, hur återvinner man det?
Kommunerna försöker på olika sätt — vissa hämtar vid grinden ett par gånger i månaden (med kläddnypa på näsen…), andra uppmanar dem som bor i villa att kompostera hemma. Avfallskvarnar diskuteras. Många vill göra biogas om de bara kunde samla in maten på ett vettigt sätt. Ingenting verkar fungera riktig bra än så länge. Men det är fött att de inte hört talas om bokashi!

Men det är roligt att läsa att nio av tio sorterar papper och glas…
BlockquotePå uppdrag av Länsförsäkringar har en studie gjorts av HermelinGroup, 13 052 personer mellan 16 och 69 år intervjuades om vilket ansvar de tar för miljön. Av studien framgår att 69 procent av kvinnorna köper miljömärkta varor, av männen är det 55 procent. Nio av tio svenskar källsorterar papper och glas, åtta av tio tänker på attstänga av elapparater och att släcka lampor. Källsortering är vanligast bland 40 till 69-åringar. 60 procent källsorterar alla sopor, av den yngre generationen är det bara 40 procent. Det finns även geografiska skillnader i hur miljömedvetna vi svenskar är.

Källa: ATL

Jordens resurser slut för i år

Förra tisdag tog jordens resurser slut. Då inträffade ”Earth Overshoot Day”, den dagen då mänskligheten konsumerat allt som jorden förmår att producera under ett år.

Varje år beräknar den internationella miljöorganisationen Global Footprint Network vilken belastning som mänsklighetens konsumtion haft på världens odlingsmark, betesfält, skogar och fiskevatten. Detta jämförs nu med hur mycket jordens ekologiska rsurser klarar av att porducera på ett år. Mellanskillnaden visar på vilken överkonsumtion som ägt rum.
I fjol ägde ”överdriftsdagen” rum 6 oktober och i år den 23 september. Fram till årets slut beräknas världens befolkning förbruka 140 procent av vad jorden klarar av att producera under året. Det innebär att det krävs 1,4 jordklot för att föda oss. Priset som jordklotet betalar för detta märks bland annat i ökade koldioxidutsläpp, krympande skogar, utfiskade hav och stigande matpriser.

Källa: recyclingnet.se