Ett (o)vetenskapligt experiment med potatis och bokashi.

Potatis måste ju nästan vara det allra bästa att odla, om man nu ska odla en enda sak. Hyfsat enkelt, med ganska lite arbete och (förhoppningsvis) ett fint resultat. Jag har odlat potatis lite sådär med vänsterhanden under några år, men i år ville jag satsa lite på potatisen och se om jag kunde få det att lyckas här hos oss – och dessutom MED bokashi.

Förutsättningarna var följande:

-Jag ville sätta tre sorters potatis, som alla var välbeprövad, certifierad sättpotatis; och jag valde Cherie, Amandine (jag älskar mandelpotatis!) och Princess.

-Potatisen skulle sättas i jorden under Kristi Himmelsfärd, dvs i mitten av maj, då vi skulle vara på landet. Potatisen hade hunnit sätta små groddar, men inte mer än så.

-Potatisen skulle klara sig utan omvårdnad en dryg månad, tills vi kom tillbaka till landet nästa gång.

-Vi hade tre olika ställen på vår gård, med lite olika förutsättningar, där potatisen skulle sättas:

1. Fyra (dubbla) pallkragar som under vintern/våren använts som rena jordfabriker. Vi hade odlat tomater året innan, och sedan grävt ner några hinkar bokashi i varje pallkrage innan det frös. Nu i maj var det fin, svart lucker jord, vi tillsatte ingen extra eller blandade upp den färdiga bokashijorden. Vi satte potatisen i jorden, och lade lastpallar över för att skydda mot hundar och hästar som också bor på gården 🙂
2. En liten odlingsplätt där vi året innan grävt ner bokashi, men inte hunnit odla något i, mer än rikligt med kirskål… Vi satte potatisen enligt gängse norm (efter att ha rensat bort kirskålen så noga det gick) och hoppades att den skulle hålla ogräset borta. Det växte också lite rabarber bredvid.
3. Vi grävde upp grässvålen på en del av gräsmattan, vände svålen upp och ned och lade tillbaka den. Potatisen lades ovanpå det uppochnervända gräset, och sedan lade vi halm ovanpå. Halmen vattnades ordentligt innan vi lämnade det. Vi stängslade också av den lilla biten, så att inga ovannämnda djur skulle kliva i potatisen innan den ens hade hunnit komma upp.

Sen åkte vi hem till storstan (efter att ha vattnat alltihop) och lämnade potatisen åt sitt öde. Det blev ju som bekant otroligt varmt i maj/juni, så vi fick be snälla släktingar att vattna lite medan vi var borta.

När vi kom tillbaka strax innan midsommar hade det växt fint. Inga blommor ännu, men fin, grön kraftfull blast. Jag tänkte väl lite att det kanske var det vi skulle få – alltså mest blast – eftersom vi planterat i så förhållandevis näringsrik jord. Men det är ju det experiment är till för!

Vi tittade till potatisen ibland, kupade halmpotatisen lite smått pliktskyldigt och inte så noga. Pallkragepotatisen gjorde vi inget åt alls. Potatisen i odlingsbädden lyckades hålla borta kirskålen i ganska stor omfattning, så det kändes lyckat. Vi vattnade inget mer, eftersom det regnade sen hela tiden, och det helt enkelt inte behövdes.

Resultatet!

I slutet på juli skulle vi ha en stor 50 års- fest på gården, vi skulle bli drygt trettiofem personer, och det skulle bjudas på grill och tårta, och målsättningen var att också kunna bjuda på egen potatis. Så någon dag innan festligheterna skulle vi börja ta upp potatis. Det var nervöst, vi hade inte vågat tjuvkika, och nu hade potatisen både blommat och mestadels blommat över, och den hade legat ungefär 10 veckor i jorden.

Vi startade med pallkragepotatisen (1), vi var ju lite skeptiska, det var kanske den delen av experimentet vi trodde minst på. Ren bokashijord, ingen kupning, och fantastiskt storväxande blast. Men redan nån minut in jublade vi – för så mycket fin potatis i så lucker jord att den nästan hoppade ut (nåja) hade vi inte kunnat vänta oss! I pallkragarna var det övervägande Cherie som vi har satt. Lastpallarna vi hade satt över som skydd, hade också skuggat potatisen bra – visst, några gröna exemplar fick vi plocka undan, men som sagt, mestadels fin, stor potatis! Lycka!

I den lilla odlingsplätten hade det också vuxit fint, men kanske något mer ojämnt. Vi försökte ta de största potatisarna och lämna de mindre kvar en stund till. Här var det svårare att gräva, men det berodde sannolikt på kirskålens rötter bl a.

Och i gräsmatteodlingen fanns mycket fin potatis – och på samma sätt som i odlingsplätten så var resultatet mer ojämnt, och vi plockade några kilo lite större potatisar och lämnade resten att växa till sig. Det var lätt att ta den, då halmen var lätt att gräva i, och vi hittade inte särskilt många gröna potatisar alls.

Sammanlagt tog vi upp över 12 kg potatis, och bedömde att det kanske var en tredjedel av det vi satt. Inte bara var potatisen fin, den var också otroligt lätt att skölja av, och skalet var så tunt, så tunt.

Konklusion:

Orsaken till att pallkragepotatisen var ”färdigast” tror vi beror på att det var varmare i pallkragarna än på friland. Det blev lite mer skyddat och kunde växa snabbare. Bokashijord verkar alltså funka utmärkt – men i den sista pallkrage längst bort var jorden lite magrare och innehöll lite mer sand, och där tyckte vi nog att det det blev allra störst skörd.

Så till nästa år tänker vi nog: 1. späda ut den färdiga bokashijorden litegrann med magrare sandjord som vi har gott om, det tror vi kommer att funka mycket bra!

2. I gräsmatteodlingen kommer vi nog att göra jordförbättring med hjälp av bokashi, och sen fortsätta testa med halm som täckning.

3. Och i den lilla odlingsplätten har jag faktiskt planerat mer rabarber istället för potatis nästa år! 🙂

Och 50års-festen?

Potatisen gjorde stor succé, och vi hade en fantastisk dag-kväll-natt som sent ska glömmas! Hurra för jubilarerna – och potatisen!

Text och bilder: Charlotta Sairio