Category Archives: bokashi

“Nu behöver vi en jordrevolution!” – Jennys sommarprat om Bokashi Myanmar

Så här blev det, min sommarprat på Värmlands Radio, P4.

Nu får jag erkänna att det var kul att få vara med. Jag tackade faktiskt nej för att börja med, kände att jag hade redan mer än fullt upp med allt i Myanmar och hela den frenetiska bokashivåren i Sverige.

Men de tog inte emot nej som svar. Och det förstår jag nu – grejen är att Malin Björk på P4 Värmland som är producent vill att det ska pratas mer MILJÖ på svenskt radio och TV. Och det kan jag hålla med om. På den “riktiga” sommarprats programmet i år på P1 är det nästan ingen som pratar miljö.

Jag förstår inte varför heller jag. Är det NÅGOT vi ska prata om är det miljö.

Så då blev det så att i år sommarpratar jag om jord. Om bokashi. Och om den #soilrevolution vi vill starta i världen.

För att det behövs. För att det är dags.

Det ska sändas den 5:e augusti. Men så här blev texten…

Jag heter Jenny Harlen. Det här är min sommarprat…

DEL ETT 

3,06

Mingalabar.

Jag önskar dig en positiv och gynnsam framtid. 

Men egentligen betyder det just — god morgon. På burmesiska. 

Alla hälsar glatt när jag går genom marknaden tidigt på morgonen. Jag hälsar mingalabar tillbaka till den färgglada gumman som sitter på en matta på gatan med sina grönsaker. Och till den unga killen i longyi kjol som pressar sockerrör till en söt och klibbig saft. Mingalabar, ropar han. Vill du ha? 

Nja… Men jag köper gärna med mig ett par jordnöts och sesamfrö pannkakor som en kvinna i 40-års åldern har nyss stekt över öppen eld. Sätter mig på en plast barnstol tillsammans med gubbarna och beställer en kopp sirapsöt Myanmar té.

Tittar på en kille som hackar upp kokosnötter och häller över saften i plastpåsar.

Och undrar vart den stora högen av kokosskalen tar vägen sedan. Vart alla kålblad och vissna blommor och fiskrens tar vägen. Vart alla plastpåsar tar vägen. 

Jag dricker mitt te. En gonggong vibrerar och en rad munkar går förbi, tyst och barfotas, i sina mörka rober. En cykelskjuts passerar med en tant i sidostolen, hennes korgar fyllda med fisk och ägg och spenat till middag. Hunden som ligger på gatan bryr sig inte ett dugg; lyfter bara ett lat ögonlock och somnar om i den dammiga värme. Några bilar tutar och svävar runt en bambusäljare som går mitt i gatan, det luktar diesel och durian och damm. 

Och det kommer blir varmt igen idag, runt 40 grader. Dammigt och bullrigt och varmt. 

Det här är min vardag. 

Men hur hamnade jag här? 

Jag heter Jenny Harlén. Jag kommer från Nya Zeeland, bor i egentligen Säffle, men det senaste året har jag råkat bo i Myanmar. 

Ehh.. Myanmar? 

Jo, det land som kallades för Burma en gång i tiden. Ett stort land som ligger till vänster om Thailand, fast väldig få känner till det. 

Och inte är det så konstigt: Myanmar har varit isolerad i sju decennier. De har haft en stenhårt militärledning som än är inte helt borta.

Det är ett land med en hel uppsättning av problem — allt du kan tänka dig, egentligen — 

men de finaste människorna jag har träffat någonsin.  Livet är tufft, men folk skrattar och tar hand om varandra, lager mat på gatan och ler varmt, jämt. De är buddister, de förväntar sig inte mycket, de lever för det mesta i nuet. Kaotiskt, men skönt.

Och just där har jag råkat starta ett projekt som jag ska berätta om för dig idag.

Som har att göra med de högar av kokosskal och krossade sockerrör och vissna blommor jag funderade över tidigare.  

Vart tar de vägen, egentligen? Och: skulle vi kunna göra något vettigt med dem istället?

Jo. Det tror jag.. 

Vi har redan börjat. Vi samlar ihop dem och vi gör jord. Mitt i trånga Yangon, Myanmars största stad.

Nu en sång du har säkert aldrig hört, en klassiker från sjuttiotalet. Kiwi musik som bäst. Och min favorit band från Nya Zeeland, all-time… I got you, by Split Enz. 

I GOT YOU by Split Enz

DEL TVÅ

Jag heter Jenny Harlen och är väldigt nyfiken av mig. Vart hamnar allt det här “skräpet” som ligger på gatan? Alla de små högar med utpressad sockerrör, uttömd kokosnötter, vissna blommor, överblivna frukt och grönsaksrester. De samlas ihop i ganska fina småhögar, men sedan?

Jag reser mig, följer efter en spretig pojke med traditionell målat ansikte som bär iväg skräpkorgen från sin mors fruktstånd. Till en stor orange container på gatuhörnet, precis bredvid mannen som stekar griskött på småpinnar. Pojken dumpar det hela och knallar tillbaka. 

Containern stinker efter en dag i solen. Men det är hyfsat rent på gatan.

Runt mig är det en mylla av storstadsliv, den här staden Yangon är stor och bullrigt och ingenting har fixats under en herrens massa år. Det är inte ett land som orkar med sådant, fast de försöker så gott det går. Det finns lite grönt. Inget tropiskt känsla alls bortsett från värmen. Mest betong. 

Några trötta kvinnor i 30-års åldern som bär stadens orangea väster sopar gatan. Det blir rent. Några lika trötta män går förbi och plocka ihop vad de kan: tomflaskor, kartong, tjockplast och metall. De kallas för trashpickers och ingen vill vara som dem. Men de utgör stadens återvinning. De är viktiga.

Men de tar ingen mjukplast, det vill ingen ha. Det kan inte återvinnas av någon. De mesta hamnar i de öppna dräneringskanalerna som finns överallt, detta är ju ett monsunland. De kommer “försvinna” så fort det regnar. Det rinner ju en stor flod genom Yangon…

Kl 10 på kvällen är staden mörk, det finns mycket lite el här, så gott som ingen belysning. Jag går förbi containern igen, kikar in. Överfull. Den stinker. Det är för det mesta fullt med matavfall och annat organiskt. Japp.

Stadens oranga lastbilen kommer med ett gäng sopkillar och tömmer den. En sopdag är till enda. En ny dag kan börja. 

Men jag är förbannad. Frustrerad. Ledsen.

Jag vet vad som händer nu, jag behöver inte ens åka med. De kör till soptippen i den mörka natten, en av de 6-7 stora landfills som ligger på utkanten av Yangon. Folk bor här, familjer, småbarn, tonåringar, gummor. De går igenom allt det här en gång till i fall det finnas något de kan sälja. 

Under en natt kommer hundratals sådana laster dumpas på dessa soptippar i Yangon. Totalt blir det runt femtonhundra ton om dagen. Två-tredje delar av detta är organiskt, alltså matavfall och annat som inte är plast och metall och sådant. Och det är det som gör mig förbannat. 

Att det ligger några ruttna mangoes under ett träd är det en sak. De kommer ruttna, komposteras, och bli till jord. Lite CO2 visst, men mest jord. 

Skapar man ett hög med ton efter ton stadsavfall ruttnar det på ett annat sätt. De stora mängderna gör att det blir anaerobiskt direkt, inget bra. För att då omvandlas det mesta till metan. 

Inte koldioxid, men direkt till metan som är 25 gånger starkare som växthusgas. 

Och det som ligger kvar på tippen? Det är inte bra det heller, det blir till en giftig sörja. 

Problemet blir inte borta, även om gatorna blir rena. Det omvandlas bara till nya problem. 

Farliga problem.

Som att soptippen kan börja brinna. 

För precis ett år sedan började tippen här brinner. Det är ju en enorm metanbomb, så tänk dig den intensiva solen på en krossad glasflaska. Tippen började brinna och brann i veckor, så djupt ned i sopberget att ingen kunde släcka elden. Hela staden blev sjuk. 

Och självklart kommer det hända igen: nästa vecka kanske? Eller nästa år.  

Nu har jag bott i Sverige i 20 år, jag känner mig hemma i Värmland nu. Men även innan var ABBA min storfavorit. Speciellt, Dancing queen.

DANCING QUEEN by Abba

DEL TRE


Folk är påhittiga här. De löser problem jämt, och på något sätt blir det bra. Inget funkar men allt funkar ändå. 

Som det här med sopor. Det som inte hämtas (och det är mycket) måste man blir av med. 

Jag ser på när en gumma lägger ut sina sopor på gatan, med omsorg. Hundarna kommer gå igenom dem och äta sig mätta. Resten sköljs bort sedan av monsunregnet om det är blöt säsong. Är det torrt, då kommer hon sopa ihop dem med alla torra löv som blåser runt och elda upp det hela. Plast och löv, det brinner ju fort, och blir borta.

Det eldas jämt i Yangon. I varje gatuhörn, varje dag. Plast och löv. Luften är förfärligt. Men det finns inget annat att göra med alla dessa löv. De kommer inte att komposteras av sig själva då det inte kommer ett droppe regn under hela det torra halvåret. Det finns inte plats att bara samla dem i väntan på regn, och inte heller vill man skapa finbo för ormar och skorpioner. Så löven eldas. Jämt.

Jag heter Jenny Harlen och du lyssnar just nu på mitt semesterprat.

Så jag går runt i Yangon, hälsar Mingalabar glatt med alla, men egentligen är jag förbannad.

Förbannad som bara den. 

Allt det här organiskt som slängs. Det är inte “trash”. Det är det mest värdefullt vi har. 

Jag vill ju göra jord ut av det!

Så här kan vi inte hålla på.

Globalt har vi ett jätteproblem med matjord, att det försvinner. Det syns inte för oss här i Värmland, när vi kikar ut genom köksfönstret. Vi har ju hur mycket jord som helst. Vad då, problem? 

Men under det senaste seklet har vi slösat bort hälften av matjorden på planeten. Japp. Den finns inte längre. Vi har byggt städer på åkermark, vi har låtit stora områden blir till öknar, och vi har förgiftat rätt mycket. Bara cirka hälften av all jord är kvar. 

I städer som detta går det inte att odla något längre då det inte finns någon bra jord att odla i. 

Och samtidigt slänger vi bort, helt glatt, tonvis med matavfall och annat organiskt varje dag. I varje land, i varje stad.

Yangon, är en av de städerna i världen som vi läser en rad om då och då i nyheterna. Tropiska cykloner, översvämningar, hus som försvinner, folk som blir hemlösa, jordbruk som inte fungerar. 

Staden är platt som bara den, och ligger egentligen på en stor flodmynning. Den är byggt på sand. Sand, sand, sand och åter sand.

Och sand utan mull är svårt att odla i, så det går åt många kemikalier till jordbruket. 

Inne i själva staden finns det ingen riktigt matjord att odla i, och ingen kompostjord att köpa. Samtidigt dumpas dagligen några tusen ton med avfall på soptipparna, det mesta organiskt. 

Så klart blir jag förbannad. Vill göra något.

Matavfall som skulle kunna bli till jord. Jord som skulle kunna bli odlingsbart om det hade något organiskt i sig. 

Jag ser problem som behöver inte alls vara problem. Det går att lösa.

Och nu. Musiken som alltid hjälper mig om jag blir stressad, don’t you worry about a thing. Three little birds, Bob Marley.  THREE LITTLE BIRDS by Bob Marley 

DEL FYRA 3:22

Jag heter Jenny Harlen och just nu lyssnar du på mitt semesterprat i P4 Värmland.

Två stora problem. Oändligt med matavfall och oändligt med död jord. 

Hur vet jag att de löser varandra? 

Jo, för att detta har jag jobbat med i 11 år, här hemma i Sverige. Att hjälpa folk gör jord ut av sitt matavfall. Fantastisk, fin, levande jord.

Har du hört talas om bokashi? Jo, det är det vi pratar om här. Ett enkelt sätt att göra jord hemma i köket, på balkongen eller i odlingen. I kalla länder som Sverige och i varma länder som Myanmar funkar det lika bra.

Och nu, har konceptet fullkomligt exploderat i trädgårds Sverige. Alla vill börja. Alla vill göra egen jord. Alla vill vara med och göra något bra för planeten. 

Här i Sverige gör vi rätt för oss på så många fronter. Matavfall samlas in och vi gör biogas, tankar bussar och räddar miljön. Men har du tänkt på att då försvinner matavfallet ur kretsloppet? Det blir aldrig jord igen. Det blir energi, och det är ju bra, men det blir aldrig jord igen. Ingen kan odla i den mer, och sakta men säkert försvinner lite matjord till.

Det hela är rätt enkelt. Det handlar om en fermenteringsprocess som görs av naturliga bakterier och jästsvampar i en lufttät hink i köket. Allt matavfall kan vara med, det luktar i princip ingenting och det tar ett par minuter om dagen att sköta den. När hinken är full blandar du innehållet med jord — inomhus i en låda eller utomhus i en pallkrage — och sedan börjar odla i den. 

Det är en sluten cirkel som går fort — från den dagen du kastar lunchresterna tills den dagen du kan plantera en ny tomatplanta går det bara några få veckor. Och så fin jord går inte att köpa. Någonstans.

Så. Kretslopp. Finjord. Fantastiska tomater. Och inte särskilt mycket jobb. 

Varför har vi inte alltid gjort detta?

Metoden är inte ny den har funnits länge, sedan 80-talet, men den kom till Sverige för drygt 10 år sedan. Jag bestämde mig för att introducera det i Sverige. Som du kan förvänta dig, tyckte de flesta att jag var lite galen — hade det varit så bra som det låter så hade någon annan säkert gjort det redan. 

Den jorden man gör med hjälp av den här metoden är levande på ett helt annat sätt än jorden man köper i säckar. I varje tesked strö (det man använder för att köra igång processen) finns det lika många mikroorganismers som det finns människor på planeten. Otroligt, men sant. 

När mikroberna kommer ned i jorden fortsätter de att jobba. De är helt vanliga bakterier och jästsvampar som tillhör jorden, så det stör inte den naturliga balansen på något sätt, men i de flesta villaträdgårdar finns det väldigt lite mikroliv kvar i jorden. Jorden är utarmad på grund av att vi inte matar den med något vettigt, att vi tar och tar men inte ger någonting tillbaka. Jorden är trött, växterna är svaga, det är svårt att kicka igång rabatterna. 

Min dröm är att alla våra matrester blir till jord. Jag vill att vi börjar ge tillbaka till vår planet istället för att bara ta.

Och nu. An oldie by a goodie, Another one bites the dust, Queen. 

ANOTHER ONE BITES THE DUST by Queen

DEL FEM

Mhmm. Att jag gör detta i Sverige är en sak. Men i Myanmar. Hur i hela… 

Jo. I juli för två år sedan var jag ut på luffen en månad med min nu 23-åriga dotter Stina, i Myanmar, och vi blev förälskad båda två i landet. Vi fick många vänner och det var klart vi vill tillbaka någon gång. 

Men jag fick en utmaning av min dotter: hon vill att jag skulle åka tillbaka, själv, mens hon pluggade klart här hemma. Att jag skulle se till att de började göra jord därborta i Myanmar med. Där det behövs som mest. “Du kan det här mamma, du är precis rätt person för att göra detta. Jag tror på dig.” Fint, men oj vad läskigt. 

Så tillsammans med ett par europeiska kollegor åkte jag till Myanmar i mars förra året för att kolla läget, och då blev det klart: vi kör. Vi sätter ihop ett lokalt team, vi fixar mark och kontor någonstans, vi startar företag och… ehmm, vi kör. 

Galen? Antaglien. Men det behövs. Så vi satsar några år, rätt mycket egna pengar, massor med tid och energi, och vi ska se till att vi lyckas med det här.

Läget i Yangon är allvarligt. Läget i Myanmar är allvarligt. Och så är det i de flesta länderna i världen.

Vi har för lite matjord, den matjorden vi har är för dålig, vi tar inte hand om det. 

Städerna svämmar över av plast, av matavfall, av annat organiskt avfall som bruna löv som inget vet vad de ska göra med dem. Det finns mycket få lösningar. 

Det är för mycket regn och det är för lite regn. Aldrig är det lagom 

Myanmar är en av de mest utsatta länderna i världen när det gäller klimatkrisen. De har alltid liksom haft otur som land..

Vet du vad som händer med jord som har ingen mull att fastna i när det regnar?

Om det är bara sand, eller bara lera, så sköljer regnet bort en hel del av den, som då hamnar i den närmaste vattenvägen. Jorden försvinner, helt enkelt. Finns det en massa mull i jorden, alltså organic soil carbon, slipper man problemet. Jorden klumpar ihop sig och sitter fast. Det organiska materialet i jorden är som lim, det håller sanden eller leran på plats. Och det fungerar som ett vattenbatteri — lite som puckeln på en kamel. 

Mull är viktig. Men den finns inte längre i jordbruksmark. I Myanmar, som så många andra länder, finns det oftast 1-2 procent kvar bara. Det finns ingen vattenreservoar i marken. Det blir en tom och ganska meningslös “puckel”. 

Samma sak i städerna, som Yangon. Det finns ingen bra jord kvar alltså ingenting som kan ta fungerar som vattenreservoir. Jorden är svårodlat och innehåller inget vatten. Det är en katastrof när det regnar för mycket och en katastrof när det regnar för lite. Och det är just det som händer nu, jämt. 

Alltså, jord är viktigt. 

Jag tror vi behöver en soil revolution, en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att bygga jord inför framtiden. Precis överallt. NU!

Tillsammans har alltså jag och två av mina lokala vänner och kollegor startat ett företag i Yangon. Vi vill visa att det går att hitta hållbara lösningar samtidigt som vi löser ett jätteproblem i samhället, på ett hands-on och teknikfri sätt. Det är spännande, det är läskigt, och det är en ordentlig utmaning i ett land som Myanmar.

Vi jobbar hårt, jämt. Och vi gör Yangons finaste kompost. 

Många frågor mig var jag får all energi ifrån. Nja, ibland blir jag trött. Men bra musik peppar. En till favorit, She’s not there, Santana. 

SHE’S NOT THERE by Santana

DEL SEX

Hur gör vi detta? 

Jo, vi samlar in organiskt avfall från de två stora wet markets vi har på samma gata, en halv ton om dagen. För hand, i en tung och stadig pushcart. Vi känner ju alla på marknaden nu och de känner oss, det blir många Mingalabar åt alla hål. 

Vi får även in stora mängder med blåa tunnor fyllda med matavfall från hotell och internationella skolor., några ton i veckan. Tänk dig att ett stort hotell producerar 6 till 8 ton matavfall i månaden — och det finns ju många sådana hotell. 

Vi samlar in torra löv, säckvis i hyrda lastbilar. Som kostar oss en hel del, men de behövs i vår process, och varje säck med löv vi samlar in är en hög mindre som brinner på gatan. Sedan samlar vi även in kokosskal i stora mängder, pressade sockerrör och vissna offerblommor från de otaliga gyllena pagoderna. 

Ut av allt detta gör vi snygga och snabba komposter, vi har byggt 40 stycken i träramar — och vi producerar en ton primakompost om dagen. Processen tar 6 till 8 veckor, den är snabb och effektivt, och lite revolutionerande faktiskt. Vi är jättestolt över det vi gör. 

Och många börjar få upp ögonen för det vi gör. 

En sak till. Vi lär folk. Jag vet inte hur vi har lyckats, men fler och fler börjar höra av sig att de vill gå en kurs hos oss. Vi vill ju att så många som möjligt ska komma igång med att göra jord Myanmar, och vi har ingen chans att nå ut till dem. Kommer de till oss och utbildar sig är det perfekt. Det här är en soil revolution.

Vad gör vi med all kompost därborta? Ja, vi får försöka skapa en marknad för det med. Detta är något som inte har funnits förut, här i Yangon. Så det blir en marknadsförings pussel, som allt annat vi gör. Men vi lär oss, det är spännande. 

Och så har vi börjat odla träd. Myanmar håller ju på att bli varmare och varmare. Om det är tio fruktansvärt varma dagar om året nu, med typ 40-50 grader, så tror man att det kommer bli 200 sådana varma dagar om några få år. Tufft, om inte olidligt. Så vi använder en del av den fina kompostjorden vi producerar till att driva upp träd från frön, träd som vi om ett par år kan ge bort till kloster och skolor. Allt för att skapa skugga.

Mycket gör vi men vi kan och vill göra mycket mer. 

Men när jag är på väg hem genom marknaden, och vi alla hälsar lite trötta till varandra, så känns det värt det. 

Jag är stolt och glad över det vi åstadkommer både i Sverige och det vi gör i Myanmar. 

Men jag är fortfarande förbannad.

Förbannat att det går så sakta. Förbannat att inte jag och mitt team kan göra mer. Förbannat att inte fler fattar grejen. 

En ton om dagen är ju ingenting. Vi behöver nå ut till hela Myanmar. Vi behöver nå ut till hela Sverige. Vi behöver egentligen nå ut till hela världen, men vi håller på att göra även det, vi hjälper till med projekt i flera andra länder. 

Kommer vi hinna i tid? 

Huset brinner ju, precis som Greta Thunberg säger. Vi behöver göra mycket mycket mer, och det nu

Det här är ett sätt att hjälpa till att släcka branden.

Det är det vi kämpar för, dag och natt. 

Ingen av oss kan göra allt, men alla kan vi göra något. Det här är det jag och mitt team gör. För att vi kan. För att vi är faktiskt jäkligt bra på det. Och för att vi har bestämt oss för att inte vara rädda för något eller någon. Vi tänker istället: Vad är det bästa som kan hända? 

Och så gör vi det. 

Malin, Emma, Klara, Bertil, Lennart och Lennart. Inda, Aye Aye, Khaing, Maung Nan, Hans. Ni är bäst. 

Tillsammans fixar vi det här.

Jag heter Jenny Harlen och slutar här med en av mina all-time favourites. Tom Petty, och American Girl Tack för att du har lyssnat idag!

AMERICAN GIRL by Tom Petty

Ava:

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Musiken i programmet ärförkortat av upphovsrättsliga själ.

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

TRAILER:

Jag tror vi behöver en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att göra just jord. NU! 

Min vardag går ut på att samla matrester och göra det till jord. Både här och Myanmar. 

Varför det är så himla viktigt får du reda på i mitt semesterprat

Lyssna på Jenny Harlens prat här i P4 Värmland nu på måndag.

LYSSNA PÅ PODRADIO!

Bokashi för livet

Vi vill att du ska använda våra Bokashi-hinkar länge! Vissa delar på hinken är ömtåligare än andra (locket till exempel). Och ibland råkar en del bli bortappad eller går till slut sönder. Du som har köpt din Bokashi-hink av oss kan nu beställa delar gratis i webbshoppen, för alltid. Bokashi för livet!

Våra norska kollegor inspirerade oss för några månader sedan med sitt “Bokashi for life”. Ni vet när man ser en bra idé och tänker att: – Det här skulle vi ha gjort för länge sedan!

Hinkarna är riktigt hållbara, men tillbehören är lite mer ömtåliga och utsatta. Självklart ska man kunna använda sin Bokashi-hink så länge som möjligt! Därför kan du som har köpt Bokashi-hinkarna hos oss nu beställa delar (lock, sil, kran och tillplattare) gratis i webbshoppen. Utan dessa delar fungerar inte hinken ordentligt. Oavsett om du råkat köra över locket, eller tappat bort silen i någon odlingsrabatt eller något annat som livet bjuder på! 

Så här gör du: 
Vid beställning av delar till Bokashi-hinkar mailar du oss på info@bokashi.se så hjälper vi dig! Beställer du bara delen tillkommer frakt. Beställer du delen tillsammans med någon annan vara så tillkommer ingen extra frakt på den delen du beställt. 

Reklamationer är alltid fraktfria!
Är någon del i din Bokashi-hink trasig eller defekt från fabriken, eller går sönder inom ett år, så ersätter vi delen kostnadsfritt (och fraktfritt). Är det själva hinken som inte fungerar som den ska vid vanlig inomhus-användning så skickar vi en ny hink. Alla delar på Bokashi-hinken går lätt att byta ut. Ta en bild av den trasiga delen eller hinken och maila oss helt enkelt på info@bokashi.se så hjälper vi dig!

Du som inte har köpt hinkarna från oss kan ändå köpa dessa delar här i vår webbshop till inköpspris!

Läs mer:
Vad är Bokashi?
Hur fungerar Bokashi i jorden?
Hur snabbt blir Bokashikompost jord? Film av Sara Bäckmo.

Gör eget syrligt doftande nässelvatten

Nässelvatten och guldvatten är fantastiskt enkla sätt att göra eget kraftfullt gödsel på! Men stanken…
Visste du att du kan använda EM-mikroberna till att göra både nässelvatten och guldvatten som inte stinker, utan bara doftar syrligt? Här är receptet!

Lycklig gödsling!

/Malin & Jenny på bokashi.se

Läs gärna: Våra 8 bästa vintertips för Bokashi

Tack för året 2018!

Vilket år vi har haft! I januari hade vi medlemserbjudande hos Sara Bäckmo, under våren blev vi kompisar med Impecta och skickade med deras handskar och spenatfröer, vi fyllde hela 10 år i maj, Jenny startade upp Bokashi-projekt i Myanmar, många har gett bort julklapps-Bokashi, och för att avsluta ett fantastiskt Bokashi-år, så blev ordet Bokashi intaget i Svenska Akademins Ordlista!

Jag (Malin) har nu jobbat på Bokashi.se i 1 år. Och vilket år!! Vi har världens bästa kunder! Många är ni som har ringt oss, mailat oss, frågat och tipsat på Facebook och Instagram, gett oss ris och ros när vi förtjänat det. Utan er vore vi ingenting! Ni har också inspirerat mig personligen så mycket! För det här med kretslopp och jord och odling sker mitt i livet med alla motgångar och medgångar, och så som vi alla stöttar och hjälper varandra, det är otroligt häftigt att få vara en del av!

Så tack för det här året! Det ska bli så spännande att fortsätta att driva Bokashi-användningen framåt kommande år med er hjälp. Vi vet att de flesta av er som håller på med Bokashi utbildar många många flera människor i er omgivning om vad det handlar om och varför det är så bra. Vi skulle inte klara det här utan er!

Vi har så mycket spännande på gång under 2019 och det ska bli så roligt att dela det med alla er kunder och Bokashi-fantaster! Så ha ett fantastiskt nyår och tack för att ni vill vara med vår Bokashi-familj!

Gott nytt år önskar Malin & Jenny på Bokashi.se

BOKASHI I MYANMAR DEL 4

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper människor att komma igång med Bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2 och Bokashi i Myanmar del 3

Ward 67 – ett slumområde för klimatflyktingar
Varje vecka åker vi nu ut till ett officiellt slumområde i utkanten av Yangon, hem till 20.000 människor som kämpar för att tjäna pengar nog för att överleva. Ursprungligen var detta ett slags inflyttningsområde för klimatflyktingar som skapades för ungefär tio år sedan. Det finns ingen sophämtning och inte mycket annat heller. 

Att hitta ett värde för avfallet
En fransk ideell organisation som heter Green Lotus ville att vi skulle samarbeta med dem. De jobbar på det ideella viset med ett “gör-livet-bättre” program i Myanmar, och en komponent är just avfallshantering. Det vi vill hitta tillsammans med dem är ett sätt att skapa ett värde kring avfallet; att skapa en cirkulär ekonomi runt just organiskt avfall som gör att det får ett värde så som till exempel PET-flaskor har i Sverige. Det skulle kunna vara att man skapar en jordfabrik på riktigt, eller flera, med tillhörande odling och småskaliga affärer. 

På väg till jobbet i Ward 67

För några veckor sedan körde vi igång ett Bokashi-projekt i detta område. Jättespännande och hoppingivande! Vi tar det steg för steg, det som var helt oklart för oss för  inte så länge sedan har nu klarnat upp och vi känner att vi vet vad vi håller på med. De som är med i projektet börjar förstår vad det handlar om och är glada över att det händer något konkret. 

Vi vill vara på plats
Något vi är väldigt klara över är att vi behöver vara på plats ofta och på riktigt för att detta och liknande projekt ska gå vägen. Det fungerar inte att sitta på något kontor och bara åka på besök då och då. Just det kommer vara vår stil, att vara på plats! Hands-on, hot and sweaty, just do it. Vi skapar energi runt oss genom att visa att allt går!

Undersökning av sopor i Ward 67

Vad är det för sopor?
Innan vi kom igång med våra tunnor och Bokashiströ, genomförde Green Lotus en utvärdering av sopläget i området. Vi var med och pratade med ett 30-40 tal familjer i deras hem. De samlade ihop sina sopor under några dagar (utan att egentligen förstå vad vi skulle med dom till), och sedan vi gick igenom alltihop för hand. Det jag var förvånad över var vilka små mängder med matavfall de egentligen slängde.

Foto: Jenny Harlen
Bakom vissa hus bor det grisar

Folk är ju fattiga så de äter upp sin mat så klart. Blir det något över, går det till hundarna som stryker omkring. Några har grisar och höns (grisarna bor typ inomhus eller upphöjt bakom huset och hönsen går fria), och de får en del. De flesta äter väldigt lite frukt och färska grönsaker, det är mest ris och curry som gäller.

Ingen har möjlighet till riktig matlagning, och eftersom man kan köpa väldigt mycket “halvfabrikat” av någon på marknaden till ett rimligt pris, är det oftast enklare att köpa något och värma upp det. Ingen har ju kylskåp (eller el för den sakens skull) så mat är något man handlar måltid för måltid i denna värme. För många är det lika bra att bara skippa matlagningen totalt och äta på marknaden. 

Gemensam måltid under vårt besök i Ward 67

Skillnad på skräp och skräp
Något som jag lärde mig är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt skräp och icke-organiskt skräp. Allt sopas undan inne i huset och slängs utanför, på gatan eller till och med på den egna lilla jordplätten utanför huset (de flesta hus står i till stor del i vattnet men det finns oftast en remsa mellan vägen och huset som är någorlunda torr).

De mer ordentliga tar sin sopsäck med sig till den lokala soptippen (som inte laglig och ser helt eländig ut!). Fast när vi kom dit för en vecka sedan fick vi höra att den hade blivit avstängd av någon anledning, så nu finns det ingen lösning alls. Lättast är att låta soporna sköljas bort av vattnet och ut i floden…

Soporna hamnar lite varstans

Skräp på marknaden
Vi gjorde även en liknande undersökning på marknaden — hur mycket organiskt avfall slängs där och hur slängs det? Ja, du kan tänka dig. Mycket! Runt 500 liter om dagen, antagligen mer. Tills de stängde tippen slängde de allt där, nu finns det faktiskt ingen lösning. Bortsett från det vi nu börjar med. 

Blött i monsuntiden

Härlig stämning
Självklart är det marknaden som är målet. Vill de samarbeta med oss? Jo! Folk är trevliga, och vänliga, och vissa fattar grejen och är mycket glada för det. Vi känner en värme när vi går runt med våra tunnor, pratar och skrattar med folk, och samlar in dagens sopor. Andra fattar nog ingenting och tycker vi är knäppa men för det mesta är det bara härligt att gå runt och samla skräp. Vi sorterar bort plasten på plats och ge den tillbaka till butiksägaren. Förhoppningsvis kommer de lära sig att vi är glada i organiskt avfall men inte i plast, och att de lika gärna kan sortera det från början. 

Jag ska berätta mer sedan hur vi gör med allt detta, men vecka för vecka går det framåt. Vi försöker inte göra något storskaligt till att börja med, utan framför allt att få det sociala att fungera, hitta bra rutiner runt att göra jord ut av det, och skapa en bra stämning. Sedan kommer det blir lättare att skala upp det hela. 

Glada miner på marknaden

Fler projekt
Vi lär oss något för varje vecka, och allt eftersom börjar vi alla känna oss lite tryggare i det vi gör. En otrolig utmaning! Men något av det mest givande jag har gjort. Och det kommer funka! Andra projekt har vi på hög, vi tänker ta dem en och en och lära oss hur vi ska göra. Lite mer pengar behöver vi för att kunna klara av mer, inget är gratis och det finns en del kostnader med allt detta.

Vi har startat en ideell organisation
Eftersom vi vill att allt detta i Myanmar ska komma igång på riktigt, och inte stanna vid planer och drömmar, bestämde vi oss tidigt för att bara köra! Någon egentlig finansieringsplan finns det inte, vi sponsrar allt genom bokashi.se och privata besparingar än så länge.

Men för att kunna växa, och det vill vi ju, kommer vi ta in extern finansiering. Vi behöver göra det, faktiskt. Jag är inte den som tycker det är kul att söka projektpengar, och jag hinner inte heller med det eftersom vi har fullt upp att driva företag och projektet här i Myanmar. 

Sponsringsprodukter i webbshoppen
Som en mjukstart har vi lagt upp några sponsringsprodukter i webbshoppen på bokashi.se – där kan man vara med och sponsra något delprojekt här i Myanmar. Typ som att köpa en blå tunna till ett byområde eller sponsra en utbildningspaket. 

Det är lätt att vara med och sponsra projektet i Myanmar

Vi har skapat en NGO (Non-government organisation, en idéell förening helt enkelt) i Sverige för att kunna göra detta bättre, pengarna vi får in där ska gå oavkortat till projektet här. Mina kostnader (och alla andra kostnader så länge) täcker vi via bokashi.se,  men så småningom hoppas vi kunna betala de lokala lönerna och projektkostnaderna genom olika form av sponsring. 

Vill du vara med och hjälpa till skulle vi uppskatta vi det oerhört mycket!

Aye Aye gör bokashi

Hur är det att bo i Myanmar?
Land och stad är två skilda världar i Myanmar, som i de flesta utvecklingsländer. Vi är i Yangon (det för detta Rangoon), en hektisk och kaotisk stad med runt 7 miljoner människor. De flesta bor mycket enkelt, men det finns en medelklass som bor på ett ganska bra sätt. Shoppingcentrum , bilar, privata skolor och bra utbildningar hör livet till för dem. För de flesta andra är det dock ett enklare liv, och många försörjer sig, och några till i familjen, med ströjobb med låga dagslöner. 

Vårt Bokashi-hus
North Dagon, där vi har vår Bokashi-bakgård, är på norra sidan Yangon, cirka en timme med buss från centrum. Det passar oss perfekt, eftersom vi då har råd att hyra vårt lilla hus och vår markbit och även för att det är en oerhört trevlig miljö. Vi stortrivs där allihopa. Som utlänning i Myanmar kan man inte bo var som helst, det har varit en militär diktatur här i många decennier och någon ren demokrati är det inte nu heller. Det finns regler för allt! Man måste bo i officiella hotell och hostels och se till att bli registrerad på rätt sätt. Men det finns sätt att lösa det, och så småningom kommer jag att kunna bo på plats.

Jenny på Bokashi-bakgården

Livet kommer igång tidigt varje dag, när det ljusnar. För det mesta finns det väldigt lite el här i landet, nu byggs det ut överallt, och i städerna funkar det hyfsat även om vi har elavbrott jämt. Men livet och ljuset är ett, och det är också skönt att få saker och ting gjort tidigt innan det blir för varmt. 

Värmen och monsunen
För varmt blir det ju, det ligger runt 30 grader hela tiden. Och under regnsäsongen – monsunen, som varar från juni till september är det väldigt fuktigt jämt. Det regnar oerhört mycket, och oftast går man runt i stora pölar. Det är ingen idé att försöka undvika regnet, man får bara leva med det. Och bära med sig ett stor paraply var man än går! Det är heller ingen idé med en regnjacka, då svettar man bara på insidan. 

Inget kylskåp och ibland ingen el
Vi handlar mat på marknaden tidigt på morgonen, lagar lunch under dagen om vi har el till riskokaren. Ett gasolkök har vi i nödfall. Men inget kylskåp än så länge, så du kan tänka sig hur det är med matförvaring. Märkligt nog har jag inte blivit sjuk, kan det ha med de EM klunkar jag tar med jämna mellanrum?

Frukost, lunch och middag är typ samma sak. Ris. Den klassiska frukosten här är något som heter mohinga, en slags vermicelli-soppa med fisk, chili och vitlök. Väldigt gott faktiskt, och det går att köpa på varje gatuhörn. Annars är det oftast diverse smårätter som man dela på, sallader gjorda av fermenterade teblad till exempel, eller rivna morötter med ingefära, eller uppkokta bönor, stekta pumpablad, eller torkade småfiskar. Allt med chili, vitlök, ingefära och koriander. Är det nylagat och gjort av någon som kan smakar det mesta väldigt gott, men det finns alla variationer och ibland är det lite kämpigt. 

Bananer, kläder och plaststolar att köpa på marknaden

Frukten är fantastisk
Som kompensation är det alltid säsong för någon fantastisk frukt, och vi har unnat oss en mixer för att kunna göra smoothies. Gubben på den lokala hörnbutiken gör is åt oss, och vi springer och hämtar en påse när vi har både el och en hög mangos eller avokados vi vill göra juice av. Så himla gott!

Det är inte dyrt eller märkvärdigt att äta ute här, så det gör vi ofta och gärna. Vi har två “beer stations” inte så långe ifrån vår bakgård, några hundra meter bara, och de gör fantastisk bra ångad fisk, nystekta cashewnötter och olika curryrätter. Priset, inklusive en öl eller två, är runt 20-30 kr, så ingen större kostnad. För oss, i alla fall. 

Busstidtabeller finns inte
Transporter görs med bussar. Det är få människor egentligen som har bil, men vägarna är överfulla i alla fall. Bussarna kör överallt, bara man lär sig systemet, och hur man läser siffrorna på burmesiska. En utmaning i sig! Tidtabeller finns det inte, de kör bara. Inga två bussar ser likadana ut, och det fascinerade mig tills jag förstod att de inte ägs av bussföretaget utan av privata företag som har köpt sig en buss eller två och vill haka på en linje. Man kör liksom när man vill. 

Traditionella kläder är vanligt

Kläder
Kläderna är traditionella för det mesta. Män och kvinnor går i longjis jämt, en slags sarong som är ihopsydd i en cirkel. Mycket praktiskt, och något man är stolt över, en slags identitet som hålls fast. Även många barn går i traditionell klädsel, även om det blir mer och mer inslag av jeans och klänningar. Eftersom Myanmar är ett buddistiskt land, så är det ingenting i klädseln som har med religionen att göra, man behöver inte täcka huvudet eller något. Men det är väldigt ovanligt med shorts och korta klänningar. 

Tunnor med vatten
Något som imponerar mig är hur rena alla är. Även om det är hur varmt och svettigt som helst så går folk i snygga, hela och väldigt rena kläder jämt. De tvättar oftast för hand och skulle aldrig komma på tanken att gå i samma kläder två dagar i rad. Det är lätt att tvätta sig; varje hus har en vattentunna inne eller ute där man skopar vatten över sig själv. Detta göra man med sin longji på, oftast finns vattentunnan framför huset och det finns ingen avskildhet att få. Varmtvatten finns inte och behövs inte heller, vattnet och luften är aldrig kallt!

Vattentunna utanför ett hus

Jag återkommer mer sedan till vardagslivet – det är fascinerande och en omställning men inte heller svårt. Det mesta är enkelt och flyter på, bara man sätter sig in i hur det fungerar. 

Hälsningar från Jenny i Myanmar!

Jenny med nyfikna barn i Ward 67

Gräv ner bokashi på hösten

Gräver du ner  Bokashi under hösten (och så länge marken är grävbar) — heja dig! Även om jorden fryser under största delen av vintern så kommer Bokashi-processen i gång igen så fort det tinar i marken. När det är över 5 plusgrader börjar mikroberna vakna till, och ju varmare det blir i landet desto mer de jobbar på! Har du grävt ner din Bokashi för länge sedan kan du börja plantera i den när du vill. 
Många undrar om hur det är med näringen när man gräver ner  bokashi på hösten. Lakas den inte ur? Det här är en av de fantastiska sakerna med Bokashi – all näring, energi och annat smått och gott som finns i Bokashi-jord är väldigt stabil och stannar kvar länge. Alla ämnen låses in i jorden på ett fint sätt tack vare all hjälp vi får av Bokashi-mikroberna. De förvandlar näringspartiklarna till en form som är mycket fast och i princip permanent. Det heter mineralisering på fackspråk. När en mikrob, mask eller insekt äter upp en Bokashi-partikel omvandlas näringen i Bokashin till en annan slags, fastare, form av näring i uppätarens kropp.
Nästa steg är att mikroben, masken eller insekten bajsar ut det som är över i kroppen, och bajs är alltid en bra grej i detta sammanhang. Blir mikroben uppäten av en mask, eller någon insekt, så överförs den mineraliserade näringen till den nya kroppen. Antingen blir även detta småkryp uppätet eller så dör den så småningom och kroppen ligger kvar i jorden — hur som helst stannar de mineraliserade näringspartiklarna kvar i kroppen och försvinner ingenstans. 
Det är en annan historia med kemikaliebaserad näring. Den mineraliseras inte. Om du strör ut en näve blåkorn eller vad du nu har kommer det ned fort i jorden i tillgänglig form. De växterna som är i närheten och i behov av det du har just lagt på kommer att ta upp det de är intresserade av. Det de inte vill ha, har inget sätt att fastna i jorden, så det lakas ur fort. Regnar det mycket, försvinner din blåkornsdos fort bort ur jorden. I värsta fall hamnar det i grundvattnet eller en vattendrag där det bidrar till övergödning.
Eko-odling baseras på att man matar jorden och inte växterna. Med kemikalisk näring, matar du växterna direkt. På ett sätt är det som att mata barnen hemma med en hög vitaminpiller istället för mat…det fungerar säkert ett tag men vi vet ju alla att de behöver riktigt mat. Så är det även med växter. 
När du gräver ner organiskt matavfall från en bokashihink matar du jorden på ett fint sätt. En sak är att växterna får en fin meny att välja från; en annan är att jorden blir mer och mer porös, näringsrik och fin allt eftersom. 
Alla möjliga småkryp trivs då de kan hitta det de behöver i jorden. De vet mycket väl vad de vill ha – om vi bara ser till att det finns mycket att välja från så fixar de resten. 
En smart sak som man kan göra är att förbereda några hål i marken medan det går att gräva. Sedan kan man bara gå ut och tömmar en Bokashi-hink i varje när det passar. Se till att du har en hög med tinad jord eller höstlöv att täcka med. Om du förvarar lite extrajord i säckar kan du ta in dem en och en för att tina efter behov. 
De hinkarna du gräver ner under hösten och vintern blir perfekt till vårens odling. Det är inte säkert att allt har blivit till jord, det behövs värme för det. Men det ordnar sig snart så det är bara att köra igång och odla!
Lycka till!
/Jenny på bokashi.se

BOKASHI I MYANMAR DEL 3

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2

Hur har vi tänkt jobba?
Ni vet vid det är laget att vi hyr ett litet hus med en bakgård i ett vanlig villaområde i utkanten av Yangon. Rent praktiskt fokuserar vi just ju på att fixa denna bakgård till att bli en “Bokashi yard” – en Bokashi-bakgård!  Yangon är en jättestad med 7 miljoner människor. De flesta är fattiga men det finns en framväxande medelklass som bor lite bättre. 

Vår plan är att komma igång med bakgården och sedan utöka med en bit mark till så vi kan skala upp det hela. Att göra lite mer storskalig produktion av Bokashiströ och andra Bokashi-/EM-relaterade produkter, och även ta hand om en hel del organiskt avfall på ett mer kommersiellt sätt. 

Vi tittade på väldigt många olika ställen innan vi hittade detta hus. Man skulle kunna tro att det var billigt att hyra mark här för att det är ett “u-land” – det stämmer inte. Det hade varit fint att ha en bakgård mitt i centrum men det har vi verkligen inte råd med, och någon hjälp från myndigheterna/lokala kommuner mm kan man absolut inte räkna med. Tvärtom nästan, i detta byråkratiska land…

Inda gräver ner fermenterat matavfall

Men vår Bokashi-bakgård har visat sig vara perfekt! Den ligger nära en bra busslinje, är lätt att hitta, ser snyggt och ordnat ut, och är i ett lugnt område utan bilar. Alla går eller cyklar, hundarna sover mitt på gatan, barn leker. Det kommer vilda kossor på vägen då och då. Munkar och nunnor kommer och går sina rundor. Det är inte eländigt fattigt här, även om alla kämpar för att få ihop ekonomin känns det som de flesta mår rätt bra. Och allt man behöver kan man handla på den lokala gatumarknad, dag och natt, med hemkörning på trishaw om man vill.

Vi håller på att fixa i trädgården så vi kan visa allt som har med bokashi att göra. Allt smått och gott gör vi filmar av och lägger ut på vår Facebook kanal, “Bokashi Myanmar”. På engelska och det lokala myanmar-språket. Vi har byggt pallkragar (i något lyxigt hardwood), där vi kan visa Bokashiodling på det viset. Vi har byggt ramar av tegelstenar där vi bygger fin Bokashijord och behandla allt med EM. Vi har gjort odlingsställen i gamla bilddäck, i cementpåsar, inramat av bambugärdar, och i stora vattentunnor. Allt man kan tänka sig!

Vi har även gjort en jordfabrik inomhus där vi gör jord i stora baljor. Precis som vi gör hemma, fast det går snabbt här i värmen. Man behöver inte ens ett hus för att kunna göra bokashi!

Vi planterar bananer!
Det här med tropisk odling är helt nytt för mig, det går verkligen fort, och just nu regnar det jämt (monsunperiod) så det är fascinerande att sätta sig in i. Igår köpte vi några plantor på en plantskola i stan där vi har lärt känna odlaren, en av de få som satsar ekologiskt. Vi kom hem med tre bananplantor, en frangipani, ett citronträd, jasmin, och en massa små tropiska plantor. Otroligt spännande, och man får mycket för pengarna!

Det är mango-och avokadosäsong, och jag stoppar ned varenda kärna i sanden för att se om de gror. Och det gör de! Papaya har vi frösått och jag har gjort en ananas häck!

Sådder av alla de slag!

Här frösår vi i kokosfiber då det inte finns någon jord att köpa i säckar så som vi har hemma. Torv finns inte. Det går att köpa torkad, flisad koskit, och även biokol gjort av riskal (detta köper vi hem när vi köper riskli till bokashiströ produktionen). 

För det mesta finns det bara sand att odla i. Yangon ligger ju på en stor flodmynning och det är sand som dominerar. Vår bakgård, precis som de flesta andra, är en gammal risåker. Människorna har fyllt på med flera decimeter sand för att torka upp och dränera marken, det behövs nu när det regnar så otroligt mycket. De husen som inte har fyllt på med sand (det kostar ju pengar som inte finns hos alla) är byggt på pålar en bit över marken, och där finns det kanske en halvmeter med monsunvatten under dem hela tiden. Inte ett dugg hälsosamt, men det är mycket annars som fattas här så det gör inte så stor skillnad. 

Våra planer
Vi har som plan att inte bara producera Bokashiströ, utan även producera någon form av planteringsjord i säckar – (Bokashibaserad) gödsel i säck, och kanske även en flytande näring. En sak jag skulle vilja köpa är en kokoskross, för att kunna ta hand om några av de sopberg som görs av tömda kokosnötter varje dag. Så mycket man kunde göra med all kokosfiber! 

Insamling av matavfall för fermentering i tunnor

Men, ett steg i taget. 

Parallellt med allt detta har vi byggt upp vår Facebook-grupp Bokashi Myanmar, och har lagt ut en bild eller mobilfilm varje dag nu sedan mars i år. Gruppen växer och det finns mycket intresse! En enkel film där Inda berättar om hur vi fyller våra tunnor med frukt och grönt för att göra Bokashi blev delad nästan 200 gånger utan att vi behövde sponsra det. 

Inda berättar – vackert språk!

Vi har nu börjat bjuda “hem” folk varje söndag för att kunna visa upp hur vi gör, ett slags “öppet hus”-dag som uppskattas. De flesta som kommer är nyfikna, förvånade över att det är möjligt att göra så här: tar hand om matavfall och göra fin odlingsjord ut av sand. De vill prata med oss och få det de behöver att komma igång. För oss är det otroligt givande att få kontakt med folk, det finns så många olika förutsättningar och vi vill lära oss så mycket vi kan.

Andra människor som hör av sig till oss kommer vi att åka ut till för att förstå hur deras projekt ser ut (om det nu är en gata, en odling eller en skola), men ju fler som kan komma till oss desto bättre. Det är så mycket enklare att visa upp Bokashi på riktigt än att bara prata om det. Och Bokashi är, som ni vet så väl, mycket enklare än de flesta tror. 

Och, fantastisk nog, några större organisationer har kontaktat oss och vill köra igång samarbetsprojekt. Det gör vi gärna! Jag berättar mer om dem sedan. 

På vår Bokashi-bakgård med grundarna för Recyglo

Vi har många planer för vår Bokashi-bakgård! Utöver att testa allt vi kan hitta på och visa andra hur de ska komma igång, tänker vi även snart börja träna upp nya medarbetare som kan vara med och hjälpa oss att åka runt och starta upp olika projekt så småningom. Volontärer vill vi även ta emot sedan. Fast, igen – ett steg i taget!

Tunnor på marknaden
Även här mitt i storstaden kan man köpa allt på de lokala marknader som finns i varje bydel. De flesta (kvinnor!) går till fots och köper det de behöver till lunch eller middag. Att ha ett kylskåp hemma är ovanligt, och i denna värme du kan bara tänka dig hur det går med förvaring av mat. (Märkligt nog har jag inte blivit sjuk än, men så ser jag till att få i mig en skvätt EM-mikrober varje dag 🙂 ).

500 meter från vår Bokashi-bakgård kan vi köpa ALLT på den lokala marknaden. Det finns stånd längs hela bygatan med frukt och grönsaker, ägg och curry, färdiga rätter av olika mystiska slag. Bakom dem finns småaffärer; vi har två plast-affärer att välja från där vi köper baljor, köksgrejer, presseningar mm, en bambubutik där man köper byggmaterial, en riktig bygghandel med trä, en risbutik, en ölbutik, en cykelaffär (ytterst begagnade cyklar), en butik där man köper dräneringsrör, hemmagjorda tegelstenar, sand och spikar, en bageri, en syatelje, en digitalkopieringsbutik, och en mattaffär. Otroligt blandat, men märkligt nog kan man fixa precis allting inom en kort radie. Till ett bra pris, underförstått.

En av många marknadsgator

 

Men alla dessa marknadsstånd producerar stora mängder med avfall. Det mesta organiskt — fruktskal, kålblad, överblivna grönsaker. Allt slängs i korgar, ihopblandade med plast. I bästa fall bärs det upp till de kommunala soptunnor, men det finns mycket som ligger bara kvar. Allt som har minsta lilla värde samlas dock in, det finns människor som går runt jämt, “trashpickers”, och plockar ut PET-flaskor, metallskräp, kartong, allt som kan säljas vidare. 

Reserverat för skräp?

INGEN gör något med det organiska avfallet, utöver att det är lite grann som går till grisar och höns. Det verkar inte som att någon förstår värdet i det, och på något sätt försvinner det bara, ruttnar på marken så som det alltid har gjort. Till ingen nytta, och egentligen till en stor onytta då så mycket blir till växthusgaser och inget till mull. 

Hönorna ska ha sitt

Vi har gjort upp med ett par människor på marknaden, och får nu hem avfallet därifrån . Det funkar! Varje dag bär vi upp en blå tunna till kvinnan som driver den lilla fruktstånd på gatuhörnet, hon fyller den under dagen och vi hämtar den på kvällen. Hon tycker vi är nog lite konstigt men är vänlig och nöjd, hon slipper bära iväg skräpet själv. 

Nästa utveckling är att vi har gjort upp med en trishaw-kille (du vet, en sådan cykel med sittplats vid sidan) och han hämta upp tunnan med fruktrester och cyklar hem den till oss. Ett mikrojobb för honom och skönt för oss att slippa bära tunnan. 

Sedan fick vi ordning i kål-killen, som vi kallar honom. Han är deltids anställd av kommunen för att fylla soptunnorna och se till att de blir upphämtade, men han driver lite business vid sidan om. Säljer kålblad till en grisbonde, mm. Han såg oss som konkurrent, kände sig hotad och vill ha pengar av oss. Inda med sin munkträning tog tag i det på ett mycket diplomatiskt men bestämt sätt och nu jobbar han åt oss med. Grisarna kan få sitt, det vill vi inte ta ifrån dem, men han får betalt av oss för varje säck han samla ihop (UTAN plast!) och skickar det hem till oss med en trishaw-kille. Win-win, alltså, och nu efter ett tag börjar det fungerar på ett smidigt sätt. 

Sedan har vi gjort upp med gubben som gör kokosmjölk i en skjul bakom currystånden. Av honom får vi säckvis med kokosfiber när vi vill – guld värt för oss! Och han slipper bära bort det. Än så länge betalar vi inget för vårt “skräp” men vi ser till att köpa något av dem varje gång vi är där.

Nattmarknad

Väl hemma gör vi Bokashi ut av allt frukt och grönt — det funkar! 60-100 liter om dagen blir det, minst, och det gör ju skillnad i en liten trädgård. Kokosfibrer använder vi som marktäckning och även som absorptionsmaterial i tunnorna. Det är en fantastisk resurs, och svårt att förstå att allt detta slängs. 

Nu tror jag inte att detta gör någon skillnad alls, ett droppe i havet om ens det. Men viktigaste för oss är att testa metoden, och att kunna inspirera andra att göra likadant. Om många, många fler gjorde samma sak skulle det blir stor skillnad både sopmässigt och odlingsmässigt. 

Folk här är nyfikna, även om de inte förstår vad vi håller på med — eller varför. Vi säger bara att de är välkomna att kika in hos oss någon gång och se vad som händer med allt detta skräp. De kommer ta tid, men jag har en känsla av att när några börjar förstå kommer rykten att sprida sig. Folk här är inte så vana med nya saker, och särskilt inte med privata initiativ av detta slag, men de är vänliga och positivt inställda och – trots allt skräp – tycker de om blommor och växter och vackra ting. Det ska bli intressant att se om, och hur, detta utvecklar sig. 

Nyfikna barn hjälper gärna till

Våra projekt
Vi har några projekt som är startklara, och några som vi avvaktar med tills vi har lärt oss lite mer. För det mesta, försöker vi jobba med andra NGOs (Non-governmental Organization) som redan har samhällsprojekt på gång — allt detta med det sociala och byråkratiska kan vi inte och vill vi inte hålla på med. Vi vill ju bygga jord!

Men det verkar som om ingen har någon aning här om hur man kan göra just detta, bygger jord alltså. Det enkla kunskapen vi har med Bokashi och hantering av organiska avfall finns inte som en del av lösningsbilden här. Det bjuder vi gärna på!

Fortsättning följer!

Och kom ihåg att du som är vår kund stöttar detta projekt. Vill du stötta lite extra kan du bidra med något på vår Myanmar-sida i webbshoppen här.

Hälsningar från Jenny i Myanmar!