BOKASHI I MYANMAR DEL 2

Har du inte läst första delen av Myanmarberättelsen så finns den här – Bokashi i Myanmar del 1!

Vid det här laget vet ni att vi håller på med ett bokashiprojekt i Myanmar! Vi kommer att fortsätta att berätta mer om det här otroligt spännande projektet, och här kommer del 2:

Hur kom vi igång här?
Av en slump, råkade jag (Jenny) träffa två fina tjejer som nu är delaktiga i projektet här. Diana, från Tyskland, som är utbildad filmskapare och har pluggat språket Myanmar i Berlin (något som typ INGEN gör!!). Och Steffi, från Belgien, som är farmacist, är van att driva företag i andra branscher, håller på nu att starta upp bokashi i Belgien och är, som Diana och jag, fullständigt lockad av Myanmar. Tillsammans pratar vi sju språk. 

Ursprungliga Myanmar-gänget – Steffi, Jenny, Diana & Inda

Här i Myanmar är det Inda och Aye som är kärngänget just nu. Inda råkade jag träffa när jag var här med min dotter för ett år sedan.

Inda pratar bra engelska och var när vi träffades munk. Munkar får prata med folk, men märkligt nog gör han inte det jämt — vi hade bara tur att vi kände båda två att det viktigt att prata med varann, den där dagen på tempeltrapporna. Vi höll kontakt i många månader, engelskträning för honom och jag fick lära mig mycket om allt möjligt. Han är en superhärlig kille med så mycket potential.

Inda, Jenny & Stina på tempeltrapporna

Under tiden gick jag och funderade om inte jag skulle starta ett Bokashiprojekt i Myanmar, att jobba med Bokashi utomlands är något jag har velat göra sedan många år tillbaka och nu var ju Malin anställd hemma i Sverige, min dotter hade flyttat hemifrån och hag hade avslutat en lång relation. Ett bra tillfälle, med andra ord.

Sedan ändrades läget över en natt. Det visade sig att Inda hade lärt sig koreanska i smyg, för att kunna lämna munklivet och skaffa jobb i Korea. Ett så-kallad 3D-jobb, dangerous, dirty and demanding. Det finns en lång, lång historia bakom detta, men det var den enda utvägen, det förstår jag nu efter många långa diskussioner. Jag var lite chockad, han är alldeles för smart och utbildad för att kasta sig in i denna tuffa och farliga värld. Så jag “kom ut” med mina Bokashiplaner, skulle han kunna tänka sig vara med på detta istället? Med en riktig lön och allt som hör till. Det kunde han, och gärna! Det visade sig att han hade en flickvän sedan många år tillbaka (munkar är inte alltid vad man tror!), och i hans fall var detta med att vara munk ytterst ofrivilligt. Han hade varit munk sedan han var 6 år, utan att kunna välja själv, och utan att kunna hitta en utväg. Finns det inga pengar i familjen har man inte många val i livet här.

Små munkar Bokashi Myanmar

Det var en jättechansning för mig, och för honom med, vi kände inte varann egentligen. Men ibland leds man rätt rent instinktivt, och just denna gång var det så. Jag, Diana och Steffi kunde inte ha hittat en bättre kille att göra detta med. Och han trivs lika bra med oss, det är inte ett dugg komplicerat.

Och flickvännen? Det är ju Aye. De förlovade sig offentligt för två veckor sedan efter alla dessa år, en stor sak här och något som de nästan inte trodde själv på längre då de hade kämpat så länge för att få livet att funka för dem. Det är otroligt härligt att få vara med på denna resan med dem (och igen, allt hänger på att man har lite, bara lite pengar att komma igång med).

Bokashi Myanmar
Inda & Aye

Vad vill vi göra?
Vi har ju andra som vill vara med här i Yangon, många förstår att detta med Bokashi och EM är framtiden och att vi kommer lyckas. De vill vara med, om de kan. Just nu fokusera vi på att etablera organisationen här, att komma igång med vår “Bokashi yard” där vi kan köra demos och utbildningar, och visa rent praktiskt hur man gör med allting.

Ströproduktion och begynnande trädgård på Bokashi Myanmars bakgård

Vi har en rad riktiga projekt som är startklara, jag ska berätta mer om dem sedan. Men helst vill vi ha lite mer struktur i det vi gör, ha en fungerande produktion  av Bokashiströ och andra produkter och tillräckligt med egen erfarenhet för att kunna säga “gör så här, inte så här”. Och vi är så väldigt glada att ha ett hus vid vår “yard” , det hade inte gått annars i det här monsundränkta landet.

Monsun Bokashi Myanmar
Monsunsäsong i Myanmar

Livet i Myanmar
Länge var vi inte säkra på var vi skulle ha vår bas, men det blev klart och tydligt efter ett tag att mest miljöintresse och flest potentiella samarbetspartners fanns i Yangon (Rangoon). De flesta organisationer har sin bas här – det är en mångmiljonstad med allt kaos som hör till, och det är många som vill och kan göra skillnad på olika sätt. Samtidigt är det en väldig utsatt stad, med en ständigt växande befolkning, ett allt större gap mellan de som har och de som inte har, och stora områden som vi lätt skulle kunna kalla för slum. 

Fattigt område i Rangoon, Myanmar

Fast nu, när jag har rört mig här ett tag, känner en del folk, och blivit lite hemtam i några av dessa områden, skulle jag inte använda ordet slum. Det har någon innebörd som inte riktigt passar, folk har ju sina liv och sin värdighet; sina familjer och sina affärer, deras liv är lika nyanserat som våra, bara lite enklare. Efter ett tag ser man det inte längre, det är som det är. Men inofficiella områden finns det gott om, shantytowns som har vuxit upp bredvid tågspåren, floden och industriområdena. Inte mycket är reglerat här, fast det som är reglerat är så otroligt byråkratiskt det går inte att fatta ändå. 

Hur folk lever här har jag börjat förstå så smått, men det som stör mig varenda minut av varenda dag när jag är ut och rör på mig är alla sopor. Det här landet drunknar i plast, precis som alla andra. 

Plast, matavfall, djurmat?

Vad kan man göra åt skräpet?
Det finns många organisationer och andra krafter som är med och försöker göra skillnad, de flesta vill att vi ska samarbeta mer med dem så fort det går. Vi har varit med på några cleanup days, men så oändligt mycket mer behövs. Och i ett land som detta, där det inte ens finns el till ens hälften av invånarna och något så enkelt som trottoarer inte funkar, kan man inte förlita sig på att “någon” ska fixa det.  “Någon” är ju vi! Och medan hela världen pratar om plast helt plötsligt (bra! bra! bra!), ser jag som vanligt bara allt organiskt avfall. 

Här i Yangon gör staden faktist en rimligt bra insats att samla upp soporna och köra dem till de överfulla deponier. Ute på landet är det något annat, det finns ingen sophämtning överhuvudtaget.

Ihopsamlat skräp – mest plast och matavfall

Soporna bränns, eller grävs ner, eller ligger bara på marken.
Det är ju ingen idé att skylla på folk, bakgrunden i ett sådant här land är inte som vi är vana med. Folk förstår inte. De kämpar med så mycket annat. Det skulle behövas en jätteinsats med utbildning för att ändra sopsituationen här. Men samtidigt, behövs det ju en jätteinsats för nästan allt möjligt, så varför ska vi tro att just detta ska prioriteras?

Skillnaden mellan skräp och skräp

Organiskt avfall är inte skräp!

Grundproblemet, som jag ser det, är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt och icke-organiskt avfall. Mellan plast och frukt/grönt och matrester. Helt ofattbart för oss nu kanske, men tänk tillbaka. Det var inte så länge sedan vi gjorde samma dumheter själva. Så där någonstans får vi börja. Vårt slagord är att “Organic waste is not trash”.
Genom att jobba ihop med de andra “avfalls”-organisationerna, kan vi komma in i detta. Vi kan ju inte stå för en massiv utbildningskampanj, men andra kan. Däremot så har vi en fantastiskt enkel och fin metod som kan vara som en pusselbit i lösningen. Bokashi vill vi lära ut till så många vi kan!

Vill du stötta Bokashi Myanmar? Vi använder det vi tjänar på Bokashi.se för att sponsra projektet i Myanmar. Du kan stötta projektet direkt genom att skänka en slant här!

Följ oss på Facebook i gruppen Bokashi Myanmar och på bloggen (på engelska).

Hälsningar från Jenny i Myanmar!

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.