All posts by JennyH

Vi pratar, vi filmar, vi skriver, vi visar upp, vi bryr oss…

Nästan varannan dag händer det något spännande för oss här på Bokashi Myanmar. Otroligt egentligen att så många är nyfikna om bokashi — att de känner till oss, vill träffas, vill lära sig mer. Vi tackar ja till det mesta, det är inspirerande med alla dessa möten. Vi lär oss mycket — och delar med oss av allt vi kan.

Det betyder inte att vi tjänar pengar på något än. Det är frustrerande för att säga det milt, vi försöker hitta en income stream från det vi gör och det vi kan, men det tar tid. Men viktigast är kanske ändå att sprida budskapet, att göra bokashi till en grej. En vacker dag kommer folk att boka sig in på våra betalda utbildningar, köpa våran bokashikompost, abonnera till bokashiströ och hämttjänster på matavfall. Alla är eniga om att detta är viktigt – men ingen vill betala än så länge. Och något som är viktigt för oss är att vi gör detta till ett hållbart företag som kan leva sitt eget liv sedan. Ett lokalt företag som tjänar sina egna pengar och inspirerar andra till att starta företag i detta helt nytt men så oerhört spännande avfallssektor.

Under tiden är det vi som får vara uthålliga!

Vill du vara med och träffa några av de som vi har träffat under juli här i monsunstaden Yangon?

En regnig lördagseftermiddag fick vi besök av en hel buss australiensare som är här i Myanmar för att lära sig mer om hållbarhet i Asien. De fattade grejen direkt — att enkelt är oftast bäst. Storskaliga lösningar har sin plats, men enkla, jordnära lösningar så som vi håller på att utveckla kan lösa så mycket om de lönar sig och idéerna kan spridas. Fantastisk härligt att få träffa det här gänget! Och som du ser, vi är numera proffs på group photos Asian-style 😉

I downtown Yangon bor folk så täta som det går i gamla hus med förfallna bakgårdar. Och där håller den fantastiska organisationen Doh Eain till — de hjälper till att renovera hus och skapa ordning i de avfallsfyllda bakgårdar. Rensar, fixar, bygger lekplatser – och förhoppningsvis snart kommer det även finnas lite stadsodling med hjälp av bokashi. Här pratar vi med några av de som bor i området om hur vi kan bäst få till en hållbar förändring. Många vill det men ännu fler fattar inte riktigt grejen. Så det blir nog en långsam process. Men någonstans får man börja, och det är just det vi gör nu.

Här har vi ett gäng hotellägare och trädgårdsmästare som hade åkt ned från Inte Lake för att besöka oss och lära sig mer om bokashi. Området däruppe är en naturpärla som håller på att förstöras — de gör allt de kan för att fixa det som staten vägrar hjälpa till med. Kan vi hjälpa till så gör vi det. Den mindre gruppen till vänster kommer från samma området — de driver en hästgård med ridturer i en ekomiljö. Och där behövs allt från avlopp, kompostering och hjälp med djurhållning. Vi hade mycket att prata om – som vanligt!

Varje lördag är vi på Yangon Farmers Market, en otroligt fint ekologiskt marknad i downtown Yangon. Det har varit i gång ett år nu, allt är ekologiskt och syftet är att även vara plastfri — men det tar sin lilla tid. Vi visar upp vår kompost, säljer det i balkongstorlekar, och tar beställningar för leveranser. Än går det mycket sakta men det är trots allt mitt i monsunsäsongen. Att prata med våra kunder varje lördag är inspirerande!

Trash Hero är en fantastisk organisation som samlar voluntär över hela Asien för att plocka skräp. Här i Myanmar har de gjort stor skillnad att engagera och motivera — och det behövs, verkligen. Som de allra flesta länder i Asien går Myanmar under av allt skräp. Sophämtning fungerar dåligt, det finns ingen offentlig återvinning, och en mycket stor andel hamnar i floden och sedan ut i havet. Här har vi en inspirerande besök av Trash Hero gänget hos oss – de vill hjälpa till att sprida bokashi budskapet här i landet. De tog med ett gäng filmare för att göra en mini dokumentär. Skönt med teamwork!

Vi hjälper till att bygga en stadsodling! Här, mitt i stan, bakom den franska institutet, intill en av Yangons mysigast caféer, ska det odlas örter och mikrogrönt. Komposten är från oss – vi är stolta och nöjda!

Här är vi inbjuden till en av de finare golf resorts/residential estates här i Yangon för att prata matavfall och kompost. Äntligen någon som vill fixa en hållbar lösning — hoppas att det går vägen. Det finns många restauranger, caféer och kantiner här på Pun Hlaing Estate, men vi satsar på att göra en pilotprojekt för att se hur vi kan bäst få till en vettig sortering av matavfallet i alla kök, och samarbetar med trädgårdspersonalen för att göra en bokashikompost ut av det hela.

Och en filmteam till! AnyRevMedia är en stor online media kanal, de tycker vi gör ett fantastisk jobb och har en kul attityd — vi är inte rädd för något, och vi har roligt hur vi än gör. Vi pratar jord, och girlpower, och hur vi kan skapa en ny mindset i Myanmar runt matavfall — att det inte är skräp utan är en av de mest värdefulla resurser vi har. Låter allvarligt och det är det, men vi hade jätteroligt under den här filmdagen i regnet. Måste säger jag är så oerhört stolt över vårt team här — ingen av dem har professionella bakgrunder men de kan sin sak nu när det gäller bokashi. Och de filmar som proffs. Som om de aldrig hade gjort något annat. Helt fantastiskt att se så mycket personlig utveckling på toppen av allt annat!

Så ser en helt vanlig juli ut hos Bokashi Myanmar! Och det var inte allt – vi hade många fler besök och diskussioner, stora som små. Folk är verkligen nyfiken och intresserade. Det här kommer gå vägen.

/Jenny på Bokashi Myanmar och bokashi.se

“Nu behöver vi en jordrevolution!” – Jennys sommarprat om Bokashi Myanmar

Så här blev det, min sommarprat på Värmlands Radio, P4.

Nu får jag erkänna att det var kul att få vara med. Jag tackade faktiskt nej för att börja med, kände att jag hade redan mer än fullt upp med allt i Myanmar och hela den frenetiska bokashivåren i Sverige.

Men de tog inte emot nej som svar. Och det förstår jag nu – grejen är att Malin Björk på P4 Värmland som är producent vill att det ska pratas mer MILJÖ på svenskt radio och TV. Och det kan jag hålla med om. På den “riktiga” sommarprats programmet i år på P1 är det nästan ingen som pratar miljö.

Jag förstår inte varför heller jag. Är det NÅGOT vi ska prata om är det miljö.

Så då blev det så att i år sommarpratar jag om jord. Om bokashi. Och om den #soilrevolution vi vill starta i världen.

För att det behövs. För att det är dags.

Det ska sändas den 5:e augusti. Men så här blev texten…

Jag heter Jenny Harlen. Det här är min sommarprat…

DEL ETT 

3,06

Mingalabar.

Jag önskar dig en positiv och gynnsam framtid. 

Men egentligen betyder det just — god morgon. På burmesiska. 

Alla hälsar glatt när jag går genom marknaden tidigt på morgonen. Jag hälsar mingalabar tillbaka till den färgglada gumman som sitter på en matta på gatan med sina grönsaker. Och till den unga killen i longyi kjol som pressar sockerrör till en söt och klibbig saft. Mingalabar, ropar han. Vill du ha? 

Nja… Men jag köper gärna med mig ett par jordnöts och sesamfrö pannkakor som en kvinna i 40-års åldern har nyss stekt över öppen eld. Sätter mig på en plast barnstol tillsammans med gubbarna och beställer en kopp sirapsöt Myanmar té.

Tittar på en kille som hackar upp kokosnötter och häller över saften i plastpåsar.

Och undrar vart den stora högen av kokosskalen tar vägen sedan. Vart alla kålblad och vissna blommor och fiskrens tar vägen. Vart alla plastpåsar tar vägen. 

Jag dricker mitt te. En gonggong vibrerar och en rad munkar går förbi, tyst och barfotas, i sina mörka rober. En cykelskjuts passerar med en tant i sidostolen, hennes korgar fyllda med fisk och ägg och spenat till middag. Hunden som ligger på gatan bryr sig inte ett dugg; lyfter bara ett lat ögonlock och somnar om i den dammiga värme. Några bilar tutar och svävar runt en bambusäljare som går mitt i gatan, det luktar diesel och durian och damm. 

Och det kommer blir varmt igen idag, runt 40 grader. Dammigt och bullrigt och varmt. 

Det här är min vardag. 

Men hur hamnade jag här? 

Jag heter Jenny Harlén. Jag kommer från Nya Zeeland, bor i egentligen Säffle, men det senaste året har jag råkat bo i Myanmar. 

Ehh.. Myanmar? 

Jo, det land som kallades för Burma en gång i tiden. Ett stort land som ligger till vänster om Thailand, fast väldig få känner till det. 

Och inte är det så konstigt: Myanmar har varit isolerad i sju decennier. De har haft en stenhårt militärledning som än är inte helt borta.

Det är ett land med en hel uppsättning av problem — allt du kan tänka dig, egentligen — 

men de finaste människorna jag har träffat någonsin.  Livet är tufft, men folk skrattar och tar hand om varandra, lager mat på gatan och ler varmt, jämt. De är buddister, de förväntar sig inte mycket, de lever för det mesta i nuet. Kaotiskt, men skönt.

Och just där har jag råkat starta ett projekt som jag ska berätta om för dig idag.

Som har att göra med de högar av kokosskal och krossade sockerrör och vissna blommor jag funderade över tidigare.  

Vart tar de vägen, egentligen? Och: skulle vi kunna göra något vettigt med dem istället?

Jo. Det tror jag.. 

Vi har redan börjat. Vi samlar ihop dem och vi gör jord. Mitt i trånga Yangon, Myanmars största stad.

Nu en sång du har säkert aldrig hört, en klassiker från sjuttiotalet. Kiwi musik som bäst. Och min favorit band från Nya Zeeland, all-time… I got you, by Split Enz. 

I GOT YOU by Split Enz

DEL TVÅ

Jag heter Jenny Harlen och är väldigt nyfiken av mig. Vart hamnar allt det här “skräpet” som ligger på gatan? Alla de små högar med utpressad sockerrör, uttömd kokosnötter, vissna blommor, överblivna frukt och grönsaksrester. De samlas ihop i ganska fina småhögar, men sedan?

Jag reser mig, följer efter en spretig pojke med traditionell målat ansikte som bär iväg skräpkorgen från sin mors fruktstånd. Till en stor orange container på gatuhörnet, precis bredvid mannen som stekar griskött på småpinnar. Pojken dumpar det hela och knallar tillbaka. 

Containern stinker efter en dag i solen. Men det är hyfsat rent på gatan.

Runt mig är det en mylla av storstadsliv, den här staden Yangon är stor och bullrigt och ingenting har fixats under en herrens massa år. Det är inte ett land som orkar med sådant, fast de försöker så gott det går. Det finns lite grönt. Inget tropiskt känsla alls bortsett från värmen. Mest betong. 

Några trötta kvinnor i 30-års åldern som bär stadens orangea väster sopar gatan. Det blir rent. Några lika trötta män går förbi och plocka ihop vad de kan: tomflaskor, kartong, tjockplast och metall. De kallas för trashpickers och ingen vill vara som dem. Men de utgör stadens återvinning. De är viktiga.

Men de tar ingen mjukplast, det vill ingen ha. Det kan inte återvinnas av någon. De mesta hamnar i de öppna dräneringskanalerna som finns överallt, detta är ju ett monsunland. De kommer “försvinna” så fort det regnar. Det rinner ju en stor flod genom Yangon…

Kl 10 på kvällen är staden mörk, det finns mycket lite el här, så gott som ingen belysning. Jag går förbi containern igen, kikar in. Överfull. Den stinker. Det är för det mesta fullt med matavfall och annat organiskt. Japp.

Stadens oranga lastbilen kommer med ett gäng sopkillar och tömmer den. En sopdag är till enda. En ny dag kan börja. 

Men jag är förbannad. Frustrerad. Ledsen.

Jag vet vad som händer nu, jag behöver inte ens åka med. De kör till soptippen i den mörka natten, en av de 6-7 stora landfills som ligger på utkanten av Yangon. Folk bor här, familjer, småbarn, tonåringar, gummor. De går igenom allt det här en gång till i fall det finnas något de kan sälja. 

Under en natt kommer hundratals sådana laster dumpas på dessa soptippar i Yangon. Totalt blir det runt femtonhundra ton om dagen. Två-tredje delar av detta är organiskt, alltså matavfall och annat som inte är plast och metall och sådant. Och det är det som gör mig förbannat. 

Att det ligger några ruttna mangoes under ett träd är det en sak. De kommer ruttna, komposteras, och bli till jord. Lite CO2 visst, men mest jord. 

Skapar man ett hög med ton efter ton stadsavfall ruttnar det på ett annat sätt. De stora mängderna gör att det blir anaerobiskt direkt, inget bra. För att då omvandlas det mesta till metan. 

Inte koldioxid, men direkt till metan som är 25 gånger starkare som växthusgas. 

Och det som ligger kvar på tippen? Det är inte bra det heller, det blir till en giftig sörja. 

Problemet blir inte borta, även om gatorna blir rena. Det omvandlas bara till nya problem. 

Farliga problem.

Som att soptippen kan börja brinna. 

För precis ett år sedan började tippen här brinner. Det är ju en enorm metanbomb, så tänk dig den intensiva solen på en krossad glasflaska. Tippen började brinna och brann i veckor, så djupt ned i sopberget att ingen kunde släcka elden. Hela staden blev sjuk. 

Och självklart kommer det hända igen: nästa vecka kanske? Eller nästa år.  

Nu har jag bott i Sverige i 20 år, jag känner mig hemma i Värmland nu. Men även innan var ABBA min storfavorit. Speciellt, Dancing queen.

DANCING QUEEN by Abba

DEL TRE


Folk är påhittiga här. De löser problem jämt, och på något sätt blir det bra. Inget funkar men allt funkar ändå. 

Som det här med sopor. Det som inte hämtas (och det är mycket) måste man blir av med. 

Jag ser på när en gumma lägger ut sina sopor på gatan, med omsorg. Hundarna kommer gå igenom dem och äta sig mätta. Resten sköljs bort sedan av monsunregnet om det är blöt säsong. Är det torrt, då kommer hon sopa ihop dem med alla torra löv som blåser runt och elda upp det hela. Plast och löv, det brinner ju fort, och blir borta.

Det eldas jämt i Yangon. I varje gatuhörn, varje dag. Plast och löv. Luften är förfärligt. Men det finns inget annat att göra med alla dessa löv. De kommer inte att komposteras av sig själva då det inte kommer ett droppe regn under hela det torra halvåret. Det finns inte plats att bara samla dem i väntan på regn, och inte heller vill man skapa finbo för ormar och skorpioner. Så löven eldas. Jämt.

Jag heter Jenny Harlen och du lyssnar just nu på mitt semesterprat.

Så jag går runt i Yangon, hälsar Mingalabar glatt med alla, men egentligen är jag förbannad.

Förbannad som bara den. 

Allt det här organiskt som slängs. Det är inte “trash”. Det är det mest värdefullt vi har. 

Jag vill ju göra jord ut av det!

Så här kan vi inte hålla på.

Globalt har vi ett jätteproblem med matjord, att det försvinner. Det syns inte för oss här i Värmland, när vi kikar ut genom köksfönstret. Vi har ju hur mycket jord som helst. Vad då, problem? 

Men under det senaste seklet har vi slösat bort hälften av matjorden på planeten. Japp. Den finns inte längre. Vi har byggt städer på åkermark, vi har låtit stora områden blir till öknar, och vi har förgiftat rätt mycket. Bara cirka hälften av all jord är kvar. 

I städer som detta går det inte att odla något längre då det inte finns någon bra jord att odla i. 

Och samtidigt slänger vi bort, helt glatt, tonvis med matavfall och annat organiskt varje dag. I varje land, i varje stad.

Yangon, är en av de städerna i världen som vi läser en rad om då och då i nyheterna. Tropiska cykloner, översvämningar, hus som försvinner, folk som blir hemlösa, jordbruk som inte fungerar. 

Staden är platt som bara den, och ligger egentligen på en stor flodmynning. Den är byggt på sand. Sand, sand, sand och åter sand.

Och sand utan mull är svårt att odla i, så det går åt många kemikalier till jordbruket. 

Inne i själva staden finns det ingen riktigt matjord att odla i, och ingen kompostjord att köpa. Samtidigt dumpas dagligen några tusen ton med avfall på soptipparna, det mesta organiskt. 

Så klart blir jag förbannad. Vill göra något.

Matavfall som skulle kunna bli till jord. Jord som skulle kunna bli odlingsbart om det hade något organiskt i sig. 

Jag ser problem som behöver inte alls vara problem. Det går att lösa.

Och nu. Musiken som alltid hjälper mig om jag blir stressad, don’t you worry about a thing. Three little birds, Bob Marley.  THREE LITTLE BIRDS by Bob Marley 

DEL FYRA 3:22

Jag heter Jenny Harlen och just nu lyssnar du på mitt semesterprat i P4 Värmland.

Två stora problem. Oändligt med matavfall och oändligt med död jord. 

Hur vet jag att de löser varandra? 

Jo, för att detta har jag jobbat med i 11 år, här hemma i Sverige. Att hjälpa folk gör jord ut av sitt matavfall. Fantastisk, fin, levande jord.

Har du hört talas om bokashi? Jo, det är det vi pratar om här. Ett enkelt sätt att göra jord hemma i köket, på balkongen eller i odlingen. I kalla länder som Sverige och i varma länder som Myanmar funkar det lika bra.

Och nu, har konceptet fullkomligt exploderat i trädgårds Sverige. Alla vill börja. Alla vill göra egen jord. Alla vill vara med och göra något bra för planeten. 

Här i Sverige gör vi rätt för oss på så många fronter. Matavfall samlas in och vi gör biogas, tankar bussar och räddar miljön. Men har du tänkt på att då försvinner matavfallet ur kretsloppet? Det blir aldrig jord igen. Det blir energi, och det är ju bra, men det blir aldrig jord igen. Ingen kan odla i den mer, och sakta men säkert försvinner lite matjord till.

Det hela är rätt enkelt. Det handlar om en fermenteringsprocess som görs av naturliga bakterier och jästsvampar i en lufttät hink i köket. Allt matavfall kan vara med, det luktar i princip ingenting och det tar ett par minuter om dagen att sköta den. När hinken är full blandar du innehållet med jord — inomhus i en låda eller utomhus i en pallkrage — och sedan börjar odla i den. 

Det är en sluten cirkel som går fort — från den dagen du kastar lunchresterna tills den dagen du kan plantera en ny tomatplanta går det bara några få veckor. Och så fin jord går inte att köpa. Någonstans.

Så. Kretslopp. Finjord. Fantastiska tomater. Och inte särskilt mycket jobb. 

Varför har vi inte alltid gjort detta?

Metoden är inte ny den har funnits länge, sedan 80-talet, men den kom till Sverige för drygt 10 år sedan. Jag bestämde mig för att introducera det i Sverige. Som du kan förvänta dig, tyckte de flesta att jag var lite galen — hade det varit så bra som det låter så hade någon annan säkert gjort det redan. 

Den jorden man gör med hjälp av den här metoden är levande på ett helt annat sätt än jorden man köper i säckar. I varje tesked strö (det man använder för att köra igång processen) finns det lika många mikroorganismers som det finns människor på planeten. Otroligt, men sant. 

När mikroberna kommer ned i jorden fortsätter de att jobba. De är helt vanliga bakterier och jästsvampar som tillhör jorden, så det stör inte den naturliga balansen på något sätt, men i de flesta villaträdgårdar finns det väldigt lite mikroliv kvar i jorden. Jorden är utarmad på grund av att vi inte matar den med något vettigt, att vi tar och tar men inte ger någonting tillbaka. Jorden är trött, växterna är svaga, det är svårt att kicka igång rabatterna. 

Min dröm är att alla våra matrester blir till jord. Jag vill att vi börjar ge tillbaka till vår planet istället för att bara ta.

Och nu. An oldie by a goodie, Another one bites the dust, Queen. 

ANOTHER ONE BITES THE DUST by Queen

DEL FEM

Mhmm. Att jag gör detta i Sverige är en sak. Men i Myanmar. Hur i hela… 

Jo. I juli för två år sedan var jag ut på luffen en månad med min nu 23-åriga dotter Stina, i Myanmar, och vi blev förälskad båda två i landet. Vi fick många vänner och det var klart vi vill tillbaka någon gång. 

Men jag fick en utmaning av min dotter: hon vill att jag skulle åka tillbaka, själv, mens hon pluggade klart här hemma. Att jag skulle se till att de började göra jord därborta i Myanmar med. Där det behövs som mest. “Du kan det här mamma, du är precis rätt person för att göra detta. Jag tror på dig.” Fint, men oj vad läskigt. 

Så tillsammans med ett par europeiska kollegor åkte jag till Myanmar i mars förra året för att kolla läget, och då blev det klart: vi kör. Vi sätter ihop ett lokalt team, vi fixar mark och kontor någonstans, vi startar företag och… ehmm, vi kör. 

Galen? Antaglien. Men det behövs. Så vi satsar några år, rätt mycket egna pengar, massor med tid och energi, och vi ska se till att vi lyckas med det här.

Läget i Yangon är allvarligt. Läget i Myanmar är allvarligt. Och så är det i de flesta länderna i världen.

Vi har för lite matjord, den matjorden vi har är för dålig, vi tar inte hand om det. 

Städerna svämmar över av plast, av matavfall, av annat organiskt avfall som bruna löv som inget vet vad de ska göra med dem. Det finns mycket få lösningar. 

Det är för mycket regn och det är för lite regn. Aldrig är det lagom 

Myanmar är en av de mest utsatta länderna i världen när det gäller klimatkrisen. De har alltid liksom haft otur som land..

Vet du vad som händer med jord som har ingen mull att fastna i när det regnar?

Om det är bara sand, eller bara lera, så sköljer regnet bort en hel del av den, som då hamnar i den närmaste vattenvägen. Jorden försvinner, helt enkelt. Finns det en massa mull i jorden, alltså organic soil carbon, slipper man problemet. Jorden klumpar ihop sig och sitter fast. Det organiska materialet i jorden är som lim, det håller sanden eller leran på plats. Och det fungerar som ett vattenbatteri — lite som puckeln på en kamel. 

Mull är viktig. Men den finns inte längre i jordbruksmark. I Myanmar, som så många andra länder, finns det oftast 1-2 procent kvar bara. Det finns ingen vattenreservoar i marken. Det blir en tom och ganska meningslös “puckel”. 

Samma sak i städerna, som Yangon. Det finns ingen bra jord kvar alltså ingenting som kan ta fungerar som vattenreservoir. Jorden är svårodlat och innehåller inget vatten. Det är en katastrof när det regnar för mycket och en katastrof när det regnar för lite. Och det är just det som händer nu, jämt. 

Alltså, jord är viktigt. 

Jag tror vi behöver en soil revolution, en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att bygga jord inför framtiden. Precis överallt. NU!

Tillsammans har alltså jag och två av mina lokala vänner och kollegor startat ett företag i Yangon. Vi vill visa att det går att hitta hållbara lösningar samtidigt som vi löser ett jätteproblem i samhället, på ett hands-on och teknikfri sätt. Det är spännande, det är läskigt, och det är en ordentlig utmaning i ett land som Myanmar.

Vi jobbar hårt, jämt. Och vi gör Yangons finaste kompost. 

Många frågor mig var jag får all energi ifrån. Nja, ibland blir jag trött. Men bra musik peppar. En till favorit, She’s not there, Santana. 

SHE’S NOT THERE by Santana

DEL SEX

Hur gör vi detta? 

Jo, vi samlar in organiskt avfall från de två stora wet markets vi har på samma gata, en halv ton om dagen. För hand, i en tung och stadig pushcart. Vi känner ju alla på marknaden nu och de känner oss, det blir många Mingalabar åt alla hål. 

Vi får även in stora mängder med blåa tunnor fyllda med matavfall från hotell och internationella skolor., några ton i veckan. Tänk dig att ett stort hotell producerar 6 till 8 ton matavfall i månaden — och det finns ju många sådana hotell. 

Vi samlar in torra löv, säckvis i hyrda lastbilar. Som kostar oss en hel del, men de behövs i vår process, och varje säck med löv vi samlar in är en hög mindre som brinner på gatan. Sedan samlar vi även in kokosskal i stora mängder, pressade sockerrör och vissna offerblommor från de otaliga gyllena pagoderna. 

Ut av allt detta gör vi snygga och snabba komposter, vi har byggt 40 stycken i träramar — och vi producerar en ton primakompost om dagen. Processen tar 6 till 8 veckor, den är snabb och effektivt, och lite revolutionerande faktiskt. Vi är jättestolt över det vi gör. 

Och många börjar få upp ögonen för det vi gör. 

En sak till. Vi lär folk. Jag vet inte hur vi har lyckats, men fler och fler börjar höra av sig att de vill gå en kurs hos oss. Vi vill ju att så många som möjligt ska komma igång med att göra jord Myanmar, och vi har ingen chans att nå ut till dem. Kommer de till oss och utbildar sig är det perfekt. Det här är en soil revolution.

Vad gör vi med all kompost därborta? Ja, vi får försöka skapa en marknad för det med. Detta är något som inte har funnits förut, här i Yangon. Så det blir en marknadsförings pussel, som allt annat vi gör. Men vi lär oss, det är spännande. 

Och så har vi börjat odla träd. Myanmar håller ju på att bli varmare och varmare. Om det är tio fruktansvärt varma dagar om året nu, med typ 40-50 grader, så tror man att det kommer bli 200 sådana varma dagar om några få år. Tufft, om inte olidligt. Så vi använder en del av den fina kompostjorden vi producerar till att driva upp träd från frön, träd som vi om ett par år kan ge bort till kloster och skolor. Allt för att skapa skugga.

Mycket gör vi men vi kan och vill göra mycket mer. 

Men när jag är på väg hem genom marknaden, och vi alla hälsar lite trötta till varandra, så känns det värt det. 

Jag är stolt och glad över det vi åstadkommer både i Sverige och det vi gör i Myanmar. 

Men jag är fortfarande förbannad.

Förbannat att det går så sakta. Förbannat att inte jag och mitt team kan göra mer. Förbannat att inte fler fattar grejen. 

En ton om dagen är ju ingenting. Vi behöver nå ut till hela Myanmar. Vi behöver nå ut till hela Sverige. Vi behöver egentligen nå ut till hela världen, men vi håller på att göra även det, vi hjälper till med projekt i flera andra länder. 

Kommer vi hinna i tid? 

Huset brinner ju, precis som Greta Thunberg säger. Vi behöver göra mycket mycket mer, och det nu

Det här är ett sätt att hjälpa till att släcka branden.

Det är det vi kämpar för, dag och natt. 

Ingen av oss kan göra allt, men alla kan vi göra något. Det här är det jag och mitt team gör. För att vi kan. För att vi är faktiskt jäkligt bra på det. Och för att vi har bestämt oss för att inte vara rädda för något eller någon. Vi tänker istället: Vad är det bästa som kan hända? 

Och så gör vi det. 

Malin, Emma, Klara, Bertil, Lennart och Lennart. Inda, Aye Aye, Khaing, Maung Nan, Hans. Ni är bäst. 

Tillsammans fixar vi det här.

Jag heter Jenny Harlen och slutar här med en av mina all-time favourites. Tom Petty, och American Girl Tack för att du har lyssnat idag!

AMERICAN GIRL by Tom Petty

Ava:

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Musiken i programmet ärförkortat av upphovsrättsliga själ.

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

TRAILER:

Jag tror vi behöver en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att göra just jord. NU! 

Min vardag går ut på att samla matrester och göra det till jord. Både här och Myanmar. 

Varför det är så himla viktigt får du reda på i mitt semesterprat

Lyssna på Jenny Harlens prat här i P4 Värmland nu på måndag.

LYSSNA PÅ PODRADIO!

Nu kör vi på riktigt i Myanmar.

Oftast mer än 40 grader på dagen, och knappast svalare på nätterna.

Yangon i april och maj är varmt. Riktigt, riktigt varmt.

Dammigt, svettigt och bullrigt — det här är en storstad med nästan 5 miljoner invånare. Gatorna är en kaos av bilar, människor, hundar, grönsaker och gatumat. Olidlig luft och inte ett droppe regn i ett halvt år. Men på något sätt, mitt i röran, bor de mest genuina och charmiga människor jag har någonsin träffat. 

Och här, på utkanten av Yangon, har vi byggt en kompostfarm. Vi gör bokashi — storskaligt.

Vi har ju hållit på i Myanmar ett tag, och nu har vi skaffat oss en större bit mark där vi kan gör jord på riktigt. Den är 60 feet gånger 80 feet (typ 20m x 25m), lika med två normala villatomter härnere, och där komposterar vi för fullt.

Vi hämtar in matavfall från de närliggande gatumarknaden, och från skolor och restauranger i stan. Vi samlar in bruna löv från gatan, från skolor och från privata människor. Och vi gör jord ut av det hela. 

Vår allra först bokashijord!

Fantastisk bra bokashikompost, den bästa jorden som finns i hela Yangon. 

Fast inte så många känner till detta än.

Ett år med konstant utveckling

Det har tagit oss ett år, men vi har kommit fram till ett riktigt bra sätt att göra bokashikompost. Nu vet vi precis hur det ska gå till varje dag, och vi har börjat träna upp andra som vill komma igång med något liknande. Som vision har vi att reducera mängden av matavfall i Myanmar som just nu hamnar på tippen. Food waste is not trash, säger vi jämt, matavfall är inte sopor.

Att det är verkligen inte ok att organiskt avfall dumpas på landfill är det få som känner till här. De flesta tror att det är en bra lösning; staden blir städat och “problemet” med soporna försvinner.

Det är få som fattar vad metan är för något, och vad som händer när metertjocka högar med organiskt material stapplas på varandra på soptippen.

Även när en av stadens soptippar börjar brinna, och hela staden blir sjuk, är det få som fattar sambandet med allt organiskt som har skyfflats dit. 

Och det kan jag förstå, för att det här är ett land som har saknat vettig utbildning i sju decennier, och även nu saknar det mesta som hör ett ordnat samhälle till. Det skulle kunna bli deprimerande, men istället ser vi det som en gedigen utmaning. När inget funkar så finns det oändligt med möjligheter.

Att göra jord

Vi hämtar hem tonvis med marknadsavfall

Det vi ser är en jättemöjlighet att göra jord ut av allt det organiska skräp som finns i överflod. För att det är egentligen inte bara matavfall som är grejen.

Det finns ofattbara mängder med torra löv som eldas upp jämt, högar med kokosskal lite varstans, pyramider med fiberrik sockerrör som har gjort sitt som juice och ses nu som sopor. Allt detta är en rikedom sett med bokashi glasögonen! Så mycket härlig jord man skulle kunna göra!

Att göra jord ut av matavfall och annat biologiskt skräp: det har vi bestämt oss för att göra. Det som ingen annan ser, det som ingen annan gör, ska vi försöka komma igång med. Bokashi kan jag ju från förr, och för det fina gänget som vi håller på att skapa i Myanmar är “kan inte” två ord som inte finns. 

Så vi har fixat en yard, vi har byggt en kompostfarm, och vi har hyrt det gamla trähuset som står bredvid för att ha någonstans att samla oss och jobba när det är för varmt, för regnigt, för stormigt. Vi har som mål att göra en ton kompost om dagen här, och det är vi på god väg med.

Bokashigänget — ibland fikar vi också!

Hur har det här gått till? Och vem är vi?

Detta med Bokashi Myanmar har vi startat själv. Jag, Jenny, som driver projektet har hållit på med bokashi i över 11 år i Sverige. Jag startade bokashi.se i 2008 med en vision att hela Sverige skulle sluta slänga mat.

Och det är vi nu på god väg med!

Nu tar Malin Sairio hand om det dagliga här i Sverige tillsammans med vårt fantastiska team i Säffle, och jag är för det mesta i Myanmar och jobbar med bokashiprojektet där.  

Och varför? Jag tycker väldigt mycket om Myanmar ju, men detta projekt skulle vi egentligen kunna ha kört igång precis var som helst i Asien eller Afrika. Men det blev Myanmar och det är jag glad för – det är ett härligt land med människor som har haft otur med det mesta under många år och nu har en chans att göra om och göra rätt. 

Projektet startade vi för nästan ett år sedan och nu har vi startat ett lokalt företag i Myanmar som heter just Bokashi Myanmar. Detta är alltså inget hjälpprojekt sponsrat av SIDA eller någon utan ett företag på riktigt.

Det vi vill visa, om det går, är att matavfall är så pass värdefullt att det går att leva på, bara man gör det på ett smart sätt. Men för att komma igång, har det taget så klart en del pengar från våran sida, några hundratusenlappar.

Det har taget ett år av utveckling — vi har ju byggt ett team, testat och lärt oss väldigt mycket, skrattat, gråtit och löst otaliga problem – men nu har vi vår första “bokashi yard”. Och vi är egentligen rätt stolt över den!

Vi har planterat bananträd runt hela tomten för att det ska se grönt och frodigt ut — det var det första vi gjorde. Gissa om bananer tycker om bokashi! Innan vi hyrde den hade tomten stått oanvänt under 20 år och såg ut som en jungle. 

Vi har byggt 40st komposter från lastpallar — funkar fint!

Vi har testat det mesta nu med bokashi och jord och odling men kommit fram till att vanliga lastpallar i trä blir den enklaste och bäste grundstomme för våra komposter. Men till skillnad från Sverige är de är inte alls lätt att få tag i och faktiskt kostar de en del att köpa här. Men vi hittar dem och köper alla vi kommer över. 

Vi binder ihop lastpallarna, i fyrkanter, med rep gjort av kokosfiber. Varje compost stack, som vi kallar dem, är precis en kubik och vi får plats med en ton kompost i varje. Vi bygger dem i grupper med 10 stycken, två radar om fem, ihopknyttade. 

Snart är vi klara med detta — det blir 40 sådana stacks hos oss, och de ser snygga och ordnade ut.

Och över dem, bygger vi höga bambusställningar där vi kan odla pumpor och gourds, för skuggans och matens skull. 

Snabbt i värmen

Vi ska odla pumpor och gourds “på taket”

Processen tar 6-8 veckor, att göra jord ut av stora mängder matavfall och löv går fort här i värmen. Precis hur man gör kan du läsa om här, men i all enkelhet fyller vi våra stacks lager på lager med fermenterade bokashi, torra löv, och koskit och/eller kompost. Alltså grönt-brunt-svart , green-brown-black, som vi tjatar om jämt och ständigt. Grönt är kväve (bokashi), brunt är kol (löv) och svart är jord (koskit, kompost). Kolla loggan: där ser du den! Ett enkelt recept som egentligen är genialisk. 

Varje lager med löv trampas ner (vi kallar det för elephant walk!), och vi sprayar varje lager löv och kompost med EMA som vi gör själv i stora dunkor. Varje hög är hårdpackad, och en compost stack väger runt en ton när den är klar.

Ungefär en tredjedel av volymen (eller lite mer) är bokashi, alltså fermenterade matavfall, en tredjedel är löv, och resten är kompost och vatten. Eftersom blandningen är så pass balanserad, förlorar vi väldig lite i volym under de knappt två månader det tar för högen att bli till finkompost.

Blåa tunnor med bokashi

Allra bäst är att vi behöver inte göra något med högen. Inget alls! Vi vänder den inte, vi grejar inte med den: den enda vi gör är att vattna lite med EM för att hålla den fuktig och levande.

Under monsun halvåret täcker vi över komposten, men sidorna är alltid exponerade till luften genom pallarna.

Detta är en mellanting mellan att göra en traditionell kompost och att gräva ner bokashi i marken. 

Men det är INGEN traditionell kompost. En traditionell kompost är aerobiskt. Det här är en hybrid, en mellanting, den är inte lufttät men inte heller luftig. Att det är möjligt över huvudtaget är tack vara att våra bokashi/EM mikrober kan jobba båda aerobiskt och anaerobiskt när de bygger jord. 

Komposten brukar bli ganska varm under processen, inte konstigt heller när lufttemperaturen är uppemot 50 grader, och för att kompensera att vi förlorar en del mikrober, vattnar vi in nya mikrober när den kallnar. EMA alltså.

Var får vi tag i all bokashi?

Marknaderna finns i varje kvarter

Vi hämtar marknadsavfall varje dag från en lokal marknad — vi har två stora på vår egen gata, en morgonmarknad och en kvällsmarknad — så det är inte svårt. Fyller en handsvetsat metallkärra med 300-400 kilo om gången. Tung! 

Detta kör vi då i våran nyinköpt kokoskrossare för att finfördela det, och sedan fyller vi våra 60-liters tunnor med massan. Med kokosfiber som absorptionsmaterial. Bokashiströ som vanligt, en kilo per tunna. Fermentering en vecka i värmen sedan in i komposten.

Vi får även leveranser av färdiga bokashitunnor från skolor och hotell, en lastbil eller två i veckan, och de använder vi direkt i komposthögarna enligt vårt system. Sedan tvättar vi tunnorna för hand, redo för hämtning igen. Ett fint system. 

Allt är handgjort alltså, så det blir en hel del jobb. Men detta är Myanmar, det finns gott om folk, och det är ju en härlig känsla på toppen av allt annat att vi faktiskt skapar enkla, lokala jobb. 

Komposten vi får ut är helt underbar, som du kan tänka dig! Men det finns ingen marknad än, den får vi skapa. En hel ny utmaning! Och något jag ska berätta mer om nästa gång…

Under tiden gör vi så mycket kompost vi bara kan! Vi vill vara de bästa kompostmakare i sydöst asien! 

/Jenny på Bokashi Myanmar och bokashi.se

Följa oss dag för dag om du vill på facebook och Instagram. Sök på “Bokashi Myanmar”!

Bokashi kontoret
Vi dricker te i värmen, Myanmar te är rökigt och oerhört gott.
Green-brown-black. Kväve-kol-jord. We love our Bokashi Myanmar logo!

Projekt överallt! Bokashi i Myanmar — del 6

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2 och Bokashi i Myanmar del 3 och Bokashi i Myanmar del 4och Bokashi i Myanmar del 5.

Det går framåt! Inda, Aye Aye och jag. Tillsammans har vi bildat ett företag.

Allt har med regn att göra

Det märkliga med Myanmar är att det regnar jämt i ett halvt år och sedan regnar det ingenting i ett halvt år.  

Och just nu regnar det ingenting. Monsunsäsongen slutade någongång i oktober och nu väntar vi regn näst i maj. Fascinerande att se hur livet rullar på ändå, det gör inte så mycket egentligen, regn eller inte. 

Varmt är det ju jämt, och alla bara anpassar sig på ett otroligt lugnt sätt. 

Men ur odlingssynpunkt är det fascinerande. 

Inte bara för att vi får vattna en massa (nu, när det inte regnar) och hjälper växterna att överleva (på den blöta halvåret) när de egentligen håller på att drunkna. 

Monsunsäsongen ändras här som överallt i asien och det är verkligen inte bra för bönderna (vilket de flesta i Myanmar fortfarande är). 

Här i Myanmar är de extremet utsatta — tror inte många känner till detta, men Myanmar är en av de tre mest klimatutsatta länderna i världen just nu beroende på hur man räknar. Det regnar för mycket eller det regnar för lite. Hälften av landet är extremet torrt jämt, den andra hälften håller på att tvättas bort regelbundet. 

Så att jobba med jord känns rätt så viktigt här.

Det är ju våran matjord som är det stora kolbatteriet på jordklotet. Det finns två-tre gånger mer kol i marken än det finns i luften, och då luften är redan överfullt är det ju klokt att få ned mer i marken där det fattas verkligen. Och ju mer kol i marken, soil organic carbon, ju bättre jorden kan hantera vatten — vara sig för mycket eller för lite. 

En ny bokashi “compost farm”

Den senaste nyheten här — och detta brinner jag för att berätta – är att vi har fått en ny bokashi yard!

Inte så långt från den gamla, som vi kommer ha kvar som kontor och bas, men mycket större och på en gata där det finns två stora marknader, “wet markets” med färsk mat. 

Och med allt organiskt avfall du kan tänka dig. Ren lycka för oss!

Vi betalar 4 lakhs per månad, 400.000 kyat, vilket motsvarar 2.400 kronor. Marken är 60 feet x 80 feet, två standard hustomtar här, och har en fin mur och två portar som vi kan låsa. Vatten, el och utedass.

Hela denna veckan har vi rensat och fyllt på med sand för att jämna ut marken, annars blir det stora pölar under monsunsäsongen. Ingen har använt tomten i 20 år så du kan tänka dig vilken djungel den var. 

Vi fick hjälp av ett fantastiskt gäng dagsarbetare och det gick verkligen undan. Inga ormar eller skorpioner heller, vi var förvånad! På ett annat jobb har vi en headcount som nu i upp i 20 skorpioner och en orm…

Kompost av allt!

Inget av detta avfall ska nu lämnar tomten. 

Allt plastskräp har vi plockat och skickat iväg, men allt annat ska vi göra en jättekompost av nu imorgon. Ingen bokashikompost i och för sig, men en ny slags komposthög som vi har redan testat på ett par andra projekt. 

Vi bygger en lång inhägnad av lastpallar (trä eller plast) eller bambu, och fyller på i sektioner en kubikmeter var. Det ska inte vara löst och luftig som en vanlig kompost, utan tät och kompakt, en mellanting mellan aerobiskt och anaerobiskt. Och vi kommer inte att vrida och vända på den, utan skördar så fort det går. Om en månad kanske.

Lager på lager: tjocka trädelar längst ner, bruna löv, gröna löv, lite befintlig jord (eller kogödsel för att snabba på nu när vi har bråttom). Vi sprayar varje lager med EM (Mikroferm som vi brygger själv, och som kallas CEM här) och trampar på det hela om och om igen. 

Läs mer: How to make a bokashi compost stack

Vi gjorde precis en sådan jättehög på annat hål för fyra veckor sedan, och där har vi har redan börjat skörda grov, men oj så fin, kompost redan. Helt fantastisk metod. 

Och du kan tänka dig hur det blir när vi sedan börjar blanda i bokashi på riktigt. 

Visionen är en ton om dagen

Som vanligt har vi stora visioner här på Bokashi Myanmar! Tre saker ska hända här på vår nya compost farm. 

En. Vi ska ta hand om matavfallet från de två närliggande gatumarknader. 

De ligger på samma gata som oss, den ena som är tio minuters gångavstånd håller till varje morgon, och den andra, precis bredvid oss, startar upp på kvällen. 

Vi räknar med att kunna få hem en ton om dagen. 

Det är ju mycket, så vi ska ta det steg för steg, men vi har redan hållit på med dessa två marknader i några månader på ett mycket mindre skala och har lärt oss mycket. 

Det finns ju en hel del politik på sådana marknader, men vi har nu slutat fred med “the cabbage guy” och “the coconut guy” och även “the YCDC guy” som är på något sätt anställt av kommunen och knallarna för att ta hand om avfallet. Många av dem var rätt så skeptiska i början, och det blev lite motstånd, lite missförstånd, men allt detta har vi redat ut för länge sedan och de nu vill att vi ska hjälpa till. 

Vi planerar att köpa en kokoskrossare så småningom för att hjälpa till med hanteringen, just nu sitter vi i skuggan och hackar upp frukt och grönt för hand med en machete, men det håller ju inte i längden. 

Vi kommer även att samla in en massa bruna löv (de bränns ju precis överallt annars) och annat trädgårdsavfall for att ha med i våra bokashi högar. 

Det var del ett. 

Bokashitunnor från RecyGlo

Del två är att vi, från och med nästa vecka, ska börja få hem blåa tunnor från restauranger, skolor och hotell. 

Det är ett samarbete med en återvinnings startup här i Yangon som är mycket spännande, RecyGlo heter den, jag berättade mer i om i en tidigare post. De håller redan på med de torra fraktionerna (glas, plast, metall, elektronik mm) och nu lägger vi till matavfall.

Allt sorteras på bästa möjliga sätt, även om det är inte så avancerat här i Yangon som vi är vana med hemma. 

Bokashitunnorna ska hämtas från kunderna och köras hem till oss efter en veckoschema, och vi skickar rena tunnor tillbaka med lastbilen. I varje ren tunna kommer vi bottna med ett lager risskal för att suga upp fukten, och fyller på kundens behållare med bokashiströ till den nya tunnan. 

Ungefär så har vi tänkt oss. Spännande!

Prototyp compost farm

Del tre är att så fort vi själva vet vad vi håller på med, ska vi börja träna andra. 

Det borde vara möjligt att skapa en sådan compost farm i varje kvarter, i samband med varje marknad. Vårt jobb är att göra så många misstag som möjligt, så vi lära oss hur vi ska göra och hur vi inte ska göra.
Och sedan visa upp det för alla som vill lära sig. 

Socialt företag

Egentligen har vi en del fyra här.

Det vi vill reda ut är ekonomien i det hela. Just nu har vi ingen extern finansiering, allt detta gör vi själva ur egna pengar. 

Syftet är att se om inte vi kan skapa ett företag ur detta och ett affärsmodell som är självgående. 

Alltså, ett företag som producerar eftertraktat eko-kompost, organiskt gödsel, flyttande näring, you name it, som kan stå på egna ben. 

Fixar vi detta har vi lyckats big time. 

Det skulle innebär att organiskt avfall ÄR INTE LÄNGRE AVFALL. 

Istället, blir det till något som är så oerhört mer värdefullt: en resurs, eller input, till en produktionsprocess. Avfallet kommer få ett värde. Det kommer kunna skapa jobb, många små enkla jobb antagligen, och bidrar till ett mer hållbart samhälle på många olika nivåer. 

Fixar vi detta kan vi andas ut. Då har vi lyckats men en samhällsförändring som kan skalas upp fort och frivilligt.

Machetes och bokashigänger

Men som sagt, detta är visionen. 

In real life jobbar vi på med våra machetes, våra kål- och kokosgubbar, och våra bokashi teams på de olika projekten vi håller på med. 

Ska berätta mer sedan om våra andra stora projekter, men lite snabbt har vi kommit igång med två stora, nya projekt sedan sist och har en tredje på gång. 

Vi bygger en jätte bokashikompost på U Thant House. Stolt!

U Thant House

Den ena är U Thant House. 

Kommer du ihåg U Thant? Han var Secretary General av FN i tio år strax efter Dag Hammarskjöld. En otrolig prestation i en orolig tid, och speciellt bra jobbat för en Burmes att komma så långt på den tiden. 

I alla fall, hans hus här i Yangon håller på att bli museum — och ett centrum för diskussioner och inspiration om allt han stod för. Fred, globalt samarbete, och hållbarhet. 

Huset finns i ett otroligt lummigt trädgård, en oasis här mitt i det stökiga Yangon, och där jobbar vi och skapar jord till den fina trädgård som ska helrenoveras över tid. Sååå skönt att få vara med!

Tanken är att bygga upp en bokashi yard där vi kan visa upp hållbarhet på riktigt. En del av den utbildningen som reflekterar U Thants värderingar och en otrolig viktigt budskap till alla som kommer på besök: vi kan, var och en, faktiskt gör skillnad. 

Vi är redan på gång sedan en månad tillbaka, den första fina jordhögar börjar bli redo nu, och snart ska vi skala upp det hela genom att ta in bokashi från utvalda hotell och skolor här i Yangon. 

Ett helt perfekt projekt med ett härligt gäng som jag ska berätta mer om sedan!

Skol-bokashi

Vi har, de senaste veckorna, även startat upp två internationella skolor med bokashi, Dulwich College och International School Yangon. Båda väldiga fina (och dyra!) skolor som vill lyfta sina miljöprofiler och få med studenterna i en mer hands-on miljödiskussion. 

Den ena ska hantera sitt eget bokashi på skolgården där de har ett köksträdgård som behöver näring. Den andra ska i början skicka sina bokashitunnor till oss för att ta hand om, men sedan utvecklar en egen kompostering på samma sätt som vi håller på i vår egen bokashi yard. I längden, en mycket mer rationellt lösning då de kan även börja ta hand om allt trädgårds “avfall” och göra egen kompostjord. 

Så — mycket på gång, mycket att se fram emot, och mycket som redan funkar.

Vi är nöjda!

/Jenny från bokashi.se och Bokashi Myanmar


Than Zaw Htay och Inda på U Thant House, vi har byggt köksträdgård!

BOKASHI I MYANMAR – DEL 5

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk att komma igång med Bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2 och Bokashi i Myanmar del 3 och Bokashi i Myanmar del 4

Vi  jobbar på med jordprojektet i Ward 67
Varje tisdag är vi här och jobbar med gänget på Ward 67, ett slumområde i Yangon. Det börjar ta form nu efter några veckor; det som var högst oklart när vi började är nu en del av vardagen. 

Hemma hos en familj i Ward 67

Tillsammans med våra projektpartners, den franska ideella organisationen Green Lotus, har vi skapat ett stjärngäng som driver detta. De fyller själva nu ett par blåa tunnor om dagen med organiskt avfall från marknaden. Marknaden är bara ett par hundra meter från den nya community centre där vi håller till så länge, så vi börjar få bra rutiner i det hela. 

Vi bottnar varje tunna med kokosskal, fibrerna suger upp väldigt mycket vätska. Sedan lager på lager med organiskt avfall, finhackat om det behövs (med en machete!) och med Bokashiströ mellan lagerna. Bokashiströet gör vi hos oss och de använder ett kilo till två 60-liters tunnor. Tunnorna står och jäser i en vecka. Det räcker i denna värme.

Sedan, varje tisdag, bygger vi jord. Det var inte solklart i början var vi skulle göra detta då det egentligen inte finns någon jord någonstans. De flesta hus står på pålar i vattnet. Till och med detta community centre är byggt på pålar. 

Vi samlar bruna löv tillsammans

Vi har gjort två saker: det ena är att skapa en mindre Bokashi-bädd framför huset där det finns lite plats, och det andra var att bygga ett mycket större område i själva vattnet. 

Den första bädden, som är ett par kvadratmeter bara, gjorde vi i en inhägnad av bambupålar och flätade bambuskivor. Det gick fort och den blev förvånansvärt stadig!

Vår metod här är lite annorlunda jämfört med hur vi gör hemma i Sverige. Vi bygger “deep Bokashi beds” med cirka hälften kolrika grejer som kokosfiber, bruna löv, rivna tidningspapper och kartong, och hälften fermenterad marknadsavfall som är mer kväverik. Detta kan vi göra under jorden, i ett hål, eller över, som här i vår bambu-inhägnad. Hur vi än gör, toppar vi med sand, det finns ju ingen riktig jord att få tag i. 

Lager på lager, brunt och grönt

Det finns två fördelar med detta: Att vi kan får ner STORA mängder med organiskt avfall i ett litet området, alltså det öppnar verkligen för att kunna hantera storskalig Bokashi. Det andra är att vi kommer skapa sanslöst fin jord som kan odlas i, eller grävas upp och säljas, eller användas på andra ställen som gödsel. 

Och eftersom det är så varmt, kommer det att gå fort. Även om grundförutsättningar inte alls är bra — typ ingen jord, bara sand, översvämningar och brist på mark. 

Den andra, stora bädden, kommer att ta ett par månader att bygga. Vi har börjat med ett område som ligger under vatten, en halvmeter minst, med en ganska hög salthalt. Vi har slagit in några stadiga pålar, ramat in området med bambumattor som är lätta att skaffa här. Vi beställde sedan en lastbil med byggsand, 3 kubik, och fyllde på tills vi kom upp över vattennivån.
På detta ska vi bygga den stora bokashibädden.

Vi bygger det mesta med bambu

Något som var helt fantastiskt var hur fort det gick. Den dagen vi skulle bygga allt detta hade inget förberetts. Kommunikationsmiss mellan det franska teamet och den lokala kvinna som hade ansvar helt enkelt. 

Inda tog tag i det hela, och på nolltid for folk åt alla håll och stämningen var hög. Någon fixade lastbilen med sand, några gick till marknaden för att hämta dagens rester, andra gick runt och samlade bruna löv, någon annan fixade en hög med tidningspapper och några till gick runt och skaffade en hög med kokosskal. Helt fantastiskt att se!

Inte ofta man får en sandhög att leka i

Några starka killar kom med alla bambugrejer vi behövde och helt plötsligt hade de börjat att bygga med dem. Den stora högen med sand lastade in på plats. Vi fick vår första “compost farm”! 

12 tunnor Bokashi tömdes in i den nya Bokashi-bädden framför community centern, varvat med lika mycket kokosskal, löv och tidningspapper. Vi sprayade varje brunt lager med EM för att kickstarta det hela och toppade med sand. Redo att plantera, om en vecka. 

Den stora bädden, som är kanske 10 x 3 meter, har nu en bra bas av sand som vi kan fylla på. Vi siktar på att bygga en Bokashi-bädd som täcker hela området på samma sätt som vi gjorde bädden framför huset. Då kommer vi ha ett tjock lager odlingsjord, upp till en meter djupt, där vi kan odla precis vad som helst. 

Vi bygger den stora bädden över vattenytan

Det kommer ta några veckor att fylla detta område. Tanken är att vi under tiden utvecklar våra rutiner, tränar upp gänget så att de vet precis vad de håller på med. Kvinnorna som odlar har säkert redan börjat få bra resultat och folk blir nyfikna. Sedan kan vi fortsätta att göra nya odlingsbäddar där folk vill ha dem. Inte vet vi hur det ska gå till men vi tror och hoppas att det ska ordna sig.

Compost farms
Tanken är, i slutänden, att vi kan skapa något slags företagande runt allt detta. Vi kommer ha en slags compost farm så småningom, eller många små, som kan används till att odla mat i, eller för att sälja som Yangons bästa jordförbättring. Det finns många möjligheter!

Och allt detta är skapat av något som har alltid setts som skräp!

Teamwork!

Vi tror också – när vi har fått igång en fungerande process här – att många kommer intressera sig för hur det går till. Det är ju inte bara att ta hand om allt organiskt avfall från en rimligt stor marknad. Att slippa dumpa det hela i floden för att det inte finns någon avfallslösning. 

De flesta tror inte att detta är möjligt. Ingen annan jobbar med organiskt avfall här i staden på ett vettigt sätt. 

Så det ska bli väldigt kul att visa dem att det faktiskt går! Och är så makalöst smidigt och billigt. 

Jag tror att vi har ett gäng här som kommer bli rätt stolta sedan över vad de har åstadkommit!

Det första Bokashiströt till RecyGlo

Projekt med RecyGlo
Nästa projekt på schemat är tillsammans med ett företag som heter RecyGlo – Recycling Global. De är proffsiga och tänker stort; affärsidén är att göra det som ingen annan gör. Alltså, hämta upp återvinningsbara material. 

Företaget startades för ett par år sedan av en norsk-utbildad burmesisk kille och hans affärspartner, men även om företaget är relativt nystartat är de klara över vad de vill. De skriver avtal med större företag, restauranger, hotell och liknande och sedan sköter de allt som har med återvinning att göra. De hämtar glas, plast, papper, metall och elektroniskt skrot med jämna mellanrum och ser till att det återvinns på rätt sätt. Det finns faktiskt en väldigt liten  återvinningsindustri här i Yangon, men problemet för de flesta företag är att få till det. Det finns ju ingen infrastruktur så som vi är vana med här hemma. 

Det är det som är så smart med det som RecyGlo gör — de underlättar för företag att göra rätt för sig. Det finns även en stor skara inofficiella “trash pickers” i Myanmar, folk som går runt på gatorna och samlar allt som kan säljas: hårdplast, metall, flaskor. Det är ju faktiskt  en bra grej att någon tar hand om detta, det finns ju en primitivt men fungerande marknad. RecyGlo inkluderar även dem i sin business på olika sätt. 

Läs mer: www.recyglo.com

Möte på golvet, Myanmar-style

Men nu har vi börjat samarbeta med RecyGlo!
Helt perfekt för oss, då de har ett stort nätverk av kunder de tar hand om, och alla har ju mer eller mindre organiskt avfall. Helt perfekt för dem då de kan nu erbjuda upphämtning av organiskt avfall i sina tjänster.

Och en riktig bonus för oss är att vi kan sälja Bokashiströ till dem och tjäna lite riktigt pengar, det behövs.

Blåa tunnor
Vi använder blåa tunnor till Bokashiprocessen. Varje kund som är med får en tunna med ett lager kokosskal i (för att absorbera vätskan) och en påse bokashiströ (producerad av oss i Yangon). En kilo påse räcker till två 60-liters tunnor, så det är inte svårt. 

Vi har gjort en träningsfilm till dem, i all enkelhet, som visar hur man fyller en tunna. De behöver inte lära sig hur man tömmer den då “någon annan” kommer ta hand om det. Filmerna gör vi på burmesiska och engelska; Inda och jag turas om att prata och visa upp hur man gör på var sitt språk. Enkelt men bra!

Tunnorna hämtas upp och ersätts med nya enligt kundens upphämtningsschema — vissa får veckohämtning, andra får hämtning mer sällan. Och det är just det som är så fint med bokashi, att det är så oerhört flexibelt. Det spelar egentligen ingen roll hur lång tid det tar. 

Tanken är att dessa tunnor ska levereras till oss när vi får vår nya Bokashi yard (vi behöver lite mer plats än vi har just nu). Men under tiden ska de levereras till en urban farm som vi har samarbetat med sedan mars i år. De håller på att utöka sin mark så det passar perfekt. 

Det känns så bra att kunna hitta små cirkulära processer som detta utan att krångla till det. Det är ju egentligen precis detta vi vill, att skapa någon slags compost farm i varje kvarter, ju enklare ju bättre. 

Kokoya Organics, en urban farm mitt i Yangon

Samarbete
Allt hänger på samarbete, och det känns som vi har haft otroligt mycket flyt med att hitta bra samarbetspartners. Man skulle kunna tro att det skulle bli hur tufft som helst i ett helt främmande och annorlunda land som Myanmar, men så är det inte. Det är lätt att lära känna folk, alla känner alla när man väl kommer in i kretsar som handlar om miljön. Det finns så många starka krafter som arbetar för att landet ska komma ur den dimma det har varit i så länge. Vi har ingenting med den offentliga världen att göra, kommuner mm, de får köra sitt race och vi kör vårt. Enklast så.

Det vi försöker göra är att hålla oss fokuserade. 

Inte för många projekt på gång samtidigt. Och vi satsar ordentligt på att få bra resultat av det vi gör – lära oss hur det fungerar och vilka metoder vi ska använda för själva Bokashi-komposteringen och även när det gäller kommunikation. 

Hur tänker folk? Vad vill de? Hur förklarar vi på bästa sätt? Hur skapar vi motivation och spänning runt detta med avfall? Vad är det viktigaste budskap i det hela? Hur undviker vi missförstånd och krångel…?

Inda och Aye tar hand om vår bokashi yard

Men det går bra!

Många är nyfikna och imponerade över att det är möjligt att över huvudtaget göra något bra med organiskt avfall. Alla vi som har hållit på med Bokashi ett tag här vet att det är inte ett dugg svårt att göra jord, men för många är det rena rama magin. Det har inte funnits på kartan helt enkelt att det går att göra något. 

Fascinerande eller hur? Och självklart en utmaning storlek large. Men vi är oerhört stolta här på bokashi.se att kunna göra detta. Det värmer, och det gör skillnad. Det vi förändrar nu, i det lilla, kan vi expandera sedan så det även gör skillnad i det stora. 

Och det är något som behövs, verkligen.

/Jenny på bokashi.se och Bokashi Myanmar

Två glada laxar, Jenny och Aye Aye

En ny generation Bokashi-hink

Bokashi 2.0 designad kökskompost

För några veckor sedan fick vi hem de första lådorna med de nya Bokashi-hinkarna. Lite skeptiska (vi är både Malin och Jenny löjligt förtjusta i vår kranhink…) och väldigt frågande till hur denna nya hink kunde vara så mycket bättre (enligt tillverkaren) och motivera det mycket högre priset… I samma veva fick vi besök av Mira från fabriken i Slovenien, så vi passade på att peppra henne med frågor, och hon svarade så gott hon kunde (vi kan nog vara ganska intensiva… ) men det mesta hon egentligen sa var:  “Try, just try, and you will see…”, med sin Slovenska engelska.

Mira, Jenny och Malin – skyselfie!

Så vi provade! Malin (som har en lukt-känslig familj och därför brukar ha kranhinkarna lite undangömda för att slippa höra klagomål) körde fullt ut och ställde den nya hinken på köksbänken för att riktigt provocera! Jenny (som har en katt som nog inte bryr sig så mycket) gjorde likadant.

När vi jämförde erfarenheter kom vi båda fram till att… den nya hinken faktiskt är jättebra! Istället för ett tätslutande lock så har den en innerplatta med en mjuk kant som sugs fast i hinken i höjd med matresterna för att stänga ute luft och pressa ihop allt. Bokashi-processen är i princip densamma som med våra andra hinkar med kran, men eftersom extremt lite syre kommer in i processen, blir den väldigt effektiv!

De fermenterade matresterna blir torrare än i en vanlig hink vilket betyder mindre risk för lukt. Det kommer även ut mer av det eftertraktade Bokashi-lakvatten än från en traditionell kranhink.

När man läser produktbladet så förstår man att det finns en lång designprocess bakom den nya Bokashi 2.0. Dels för att hitta ett nytt sätt att göra Bokashi på som är så luktfritt och torrt som möjligt, men även för att skapa en produkt som är snygg nog att passa in i ett designat kök. Utvecklarna har även tänkt på att göra denna hink lättare att använda med en hand. Locket som sitter överst är lätt att lyfta och kan användas som en avlastningsyta för matresterna. Den runda plattan som gör hinken lufttät invändigt har en silikonkant som gör den lätt att sätta på plats. Du pressar ner den bara för att pressa ut luft och pressa ihop matresterna. När du vill dra upp den för att lägga till fler matrester, drar du i sidan som har ett litet handtag.

Plattan har även en annan funktion, och det är att skrapa ut hinken när man tömmer den. Smart! Med en hand kan man pressa ihop plattan till en halvcirkel som man då kan skrapa med. Den är precis rätt storlek för att göra hinken ren och kladdfri utan att bli kladdig själv. Och delarna kan du sedan stoppa in i diskmaskinen.

Hinken har ett mjukt handtag som du kan använda som ett traditionell handtag genom att fästa det på båda sidorna av hinken. Eller så kan du fästa båda ändar på samma sida och lyfta hinken med ett handgrepp.

Bokashi 2.0-hinken har en innerhink och en ytterhink. Den inre hinken har dräneringshål och en rund botten som dränerar bort vätskan från matresterna. Den inre hinken är lätt att lyfta ut för att rengöra eller tömma, och det finns ingen lös dräneringsplatta som kan lätt fastna eller tappas bort.

Bokashi-lakvattnet är precis som det brukar vara, processen är ju i princip densamma. Skillnaden är att du antagligen kommer att få lite mer och mindre luktande lakvatten från den nya Bokashi 2.0. Bristen på luft gör att det luktar mindre.

Lakvattnet dräneras ut genom dräneringshålet längst ner på hinken. Till skillnad från tidigare hinkar finns det ingen krånglig kranlösning, utan utvecklarna har använt ett helt vanligt skruvlock. Tappa inte bort det! När du tömmer ut lakvattnet ska du luta hinken bakåt när du tar av kranen, så att inte vätskan rinner ut i förväg.
En faktisk fördel med det är att risken för att matresterna fastnar i kranen och blockerar funktionen, eller att den går sönder eller läcker är borta.

Själva hanteringen med matavfallet är precis detsamma med denna hink som med våra traditionella kranhinkar. Du fyller hinken och strör på bokashiströ, och ger den två veckor att fermentera när den är fylld. Sedan gräver du ner den fermenterade bokashin i trädgården eller gör en jordfabrik inne eller ute – precis som vanligt!

Den nya Bokashi 2.0-hinken säljs en och en. Du kan välja att ha två av de nya hinkarna, eller kombinera dem med dina tidigare hinkar. Det som passar bäst för dig! Den kostar mycket mer att köpa in än de traditionella kranhinkarna, och därför är också priset högre. Den är designad för att vara både snygg och effektiv och gör det möjligt för även de som vill att allt i köket ska vara fint att kunna komma igång med Bokashi direkt på köksbänken.

Bokashi 2.0-hinken går att förbeställa i webbshoppen på Bokashi.se, med leverans i slutet av januari. Det ska bli så spännande att se vad ni tycker om den! Vi gissar att det kommer att variera mellan “helt onödig” och “superbra”! 🙂

Hälsningar Jenny & Malin

Ta bakterier till hjälp och må bättre

Hur mår du? Och hur mår dina bakterier?

Vi har ju så otroligt många bakterier i kroppen, och kan så lite om dem egentligen. De styr och ställer med oss, och har vi tur och sköter vår hälsa på ett bra sätt, hjälper de oss att vara friska.

Visste du att du har mellan 1,5-2 kg bakterier i din mage? Otroligt men sant!

Mest håller våra bakterier till i tarmen; där jobbar de med att ta hand om alla näringsämnen som passerar, och även att mota bort det som helst inte ska vara där. Hela 70% av vårt immunförsvar ligger i tarmen, och det är tack vara alla våra mikrober att den fungerar.

Men vilka är de, dessa tarmbakterier? Och hur kan man hjälpa dem göra ett så bra jobb som möjligt?

Som med så mycket annat i naturen, är mångfald nyckelordet. Vi har alla en egen uppsättning av mikrober i våra tarmar, och ju bredare sortiment vi har ju bättre. Precis som vi pratar om med Bokashi i jorden, så är det viktigt att “de goda” bakterierna är många fler än “de dåliga”.

På fackspråk heter denna koloni av mikrober vår microbiome, eller mikrobiota på svenska. Dels beror den på genetiska faktorer och dels är det något vi kan förbättra eller försämra genom hur vi äter och lever. Komplicerat! Men lika bra att ta ställning till det hela och se till att vi hjälps åt, våra kroppar och vi.

Läs mer:  Om mikrobiota och tarmflora

För lite mikrober
Många vanliga sjukdomar och hälsoproblem har sitt ursprung i tarmen. Modern kost försurar tarmen och innehåller idag för lite mikrober som stödjer mag- och tarmfunktion. En försurad tarm kan gynna vissa mikrober som blir dominerande och kan skapa problem.

Mycket av de naturliga och nyttiga bakteriekulturerna går förlorade på grund av odlingsmetoder, tvättning, upphettning, raffinering samt strålning av råvaror. De mjölksyrebakterier, mikrober och jästsvampar som vi tidigare fick i oss i stora mängder via vår föda hjälper till att spjälka och smälta vår mat samt bilda viktiga näringsämnen i tarmen.

Helt tydligt är det dags att lära oss mer om allt detta.

Food Pharmacy
Vi har en favoritbok i ämnet, som heter Food Pharmacy, och är skriven av ett par svenska tjejer som är både härliga och inspirerande. De finns även på blogg, podd och facebook. 

De beskriver hur kroppen fungerar och hur du kan hjälpa den att bli frisk med hjälp av bra mat och ett probiotiskt tänkande.

Probiotika? Det är som antibiotika fast tvärtom. Meningen med antibiotiker är att de rensar ut så många bakterier som möjligt, både goda och dåliga; probiotika ökar mängden goda bakterier istället.  Enligt världshälsoorganisationen (WHO), är probiotika “levande mikroorganismer som, när de administreras i adekvata mängder, ger en gynnsam hälsoeffekt”.

Läs mer: “Tarmflorans budord” på Food Pharmacy

10% human!
En annan bok vi tycker om är 10 % Human av Allana Collen. Den finns bara på engelska än så länge men är lätt att få tag på i Sverige.

Här kan du läsa om hur vår personliga koloni av mikrober påverkar vår vikt, vårt immunsystem, vår mentala hälsa och även vem vi väljer som partner. Och hur allt det hjälper oss förstår många moderna sjukdomar som övervikt, autism, psykiska problem, magproblem, allergier, autoimmuna sjukdomar och även cancer. 

Otroligt intressant. Känns som vi står på tröskeln av något nytt och mycket spännande här.

Nytt på bokashi.se
Organisationen bakom Bokashi och Effektiva Mikroorganismer – EMRO Japan, har jobbat med EM och hälsa i många år. Lika länge som EM har funnits, och med bra resultat. (Information om forskning finns längre ned).

De har utvecklat EM-baserade produkter som bidrar till ett normalt hälsotillstånd — det är det vi vanliga människor kallar för att vara frisk. 

Då många vill få tag i dessa produkter har vi nu börjat sälja dem i webbshoppen på bokashi.se. Spännande! Och början på något nytt för oss.

Vi har två produkter baserade på EM-tekniken som bidrar till en väl fungerande hälsa.  De främjar en bra tarmflora på lite olika sätt, och självklart är allt baserad på det konsortium av EM-mikrober som utvecklas och patenterats av EMRO i Japan. Som alla våra andra EM-produkter är de naturliga, ofarliga, och innehåller inga kemikalier eller genmodifierade ämnen.

Den ena produkten heter EM Bright och är en dryck som innehåller levande EM-mjölksyrebakterier och jästsvampar. Den smakar apelsin och är något som hela familjen kan använda. Det är förebyggande på samma sätt som probiotiska tabletter som man kan köpa på apoteket, fast i flytande form. 

Vi gillar våra mikrober

Den andra heter EM-X Gold och är mer avancerad. Den är baserad på fermenterade EM-mikrober och växter som är rika i olika näringsämnen som den japanska nigari. 

Under fermenteringen produceras en mängd nyttiga enzymer och annat som kroppen mår bra av. Efter fermenteringen filtreras dock alla levande mikrober bort; vätskan som kvarstår innehåller istället bioaktiva ämnen som spårmineraler, vitaminer och enzymer vilka har producerats under fermenteringsprocessen och är lätt för kroppen att ta upp. EM-X Gold är genomskinlig och smakar neutralt, du kan gärna hälla upp den i en kopp te.

Hur mycket du behöver beror lite på ditt hälsotillstånd och syfte; en kapsyl om dagen är en rimlig början men det kan vara värt att ta mer om situationen kräver det. Det går inte att överdosera men kroppen kan behöva tid att bli van.

Läs mer: Hälsokost på bokashi.se

Vilken är bäst för dig?
EM-X Gold är mycket dyrare än EM Bright då produktionsprocessen är väldigt avancerat för just EM-X Gold. Gold passar dig som är mån om din immunsystem och vill förebygga och förbättra den. EM Bright är en produkt som passar dig som är egentligen frisk och vill passa på att stötta din tarmflora. Perfekt inför påfrestningar som en lång vinter, utlandsresor, eller sjuka barn då man vill ha ett så starkt immunförsvar som möjligt. 

Det finns forskning att läsa (kolla nedan) men som så mycket annat i livet får man egentligen ta ställning själv. Testa och se. Många rapporterar bra resultat i olika sammanhang, det finns ju inga garantier men vi tycker vi har hört så pass mycket bra att vi vill göra produkterna tillgängliga för alla. 

Hur göra vi själva då?
Båda Malin och jag använder EM Bright och EM-X Gold då och då. Vi är friska bägge två, så det är lätt att tycka det är inte så viktigt att satsa på immunförsvaret men vi gör det ändå. Och mår bra av det. 

Malin har småbarn, och det har sina påfrestningar. Men hon är för det mesta frisk; svårt att säga om det har med EM-dryckerna att göra eller inte. Hur ska man kunna veta? (En viktig aspekt enligt henne själv är också att hon rensade ut alla städkemikalier för många år sedan, och städar numera bara med EM-mikroberna i Wipe & Clean och mikrofibertrasor!) Men ett starkare immunförsvar är aldrig fel och vi kommer fortsätta med detta. Vi har ju ett företag att driva och har inte råd att bli sjuka!

Jag, Jenny, har inga barn hemma längre och har länge haft tur att vara frisk. Men nu när jag åker fram och tillbaka till Myanmar väldigt ofta och jobbar är det extremt viktigt att jag har ett bra immunförsvar. Dels för att hygienen är så god som obefintlig där i den tropiska värmen, men dels för att jag har inte heller råd att bli sjuk. Just nu dricker jag EM-X Gold och EM Bright för att förbereda mig inför nästa resa.

Mer om EM-X Gold
Vad gör alla dess bioaktiva ämnen i EMX-Gold?

De hjälper till att förbättra kroppens allmänna tillstånd och kan därför påverka symptom som hör sjukdom till. EM-X Gold har en stark antioxidant effekt, vilket betyder att överskottet av fria radikaler oskadliggörs. Detta stärker immunförsvaret och aktiverar kroppens självläkande mekanismer.

Fördelarna med detta är att du får en:

  • Snabbare och mer effektiv utrensning och avgiftning av organen
  • Förbättring av kroppens syra/bas-balans (PH-värdet i kroppen)
  • Generell förstärkning av immunförsvaret
  • Minskning av infektioner i kroppen
  • Reducering av allergier

Läs mer: Hur mikrober påverkar vår hälsa

Läs mer: Hur EM-X Gold produceras

Mer om EM Bright
EM Bright är en ekologisk fermenterad dryck, fylld av hälsofrämjande bakterier som optimerar de nyttiga beståndsdelarna i EM. EM Bright är ett aktivt hälsotillskott för hela familjen, den förbättrar immunsystemet genom att stötta och balansera den viktiga bakteriekulturen i tarmarna.

Alla vill vi må bra
Det finns mycket att lära sig här och mycket som är värt att testa. 

Som vanligt, är vi alltid intresserad av hur du upplever våra produkter. Hör gärna av dig till oss om du funderar över något – men även hur det känns för dig att använda dessa nya EM-produkter. 

Må bra!

/Jenny och Malin på bokashi.se

EM Bright & EM Gold i webbshoppen

Vetenskap
Flertal vetenskapliga studier påvisar de goda effekterna av EM-X Gold. Artiklarna nedan visar att EM-X Gold aktiverar kroppens naturliga försvar mot cancer. ECEM och EM-X2 = EM-X Gold.

Chung Hin Chui et.al, International Journal of Molecular Medicine, 2006 – Apoptotic potential of the concentrated effective microorganism fermentation extract on human cancer cells

Citat: ….  we have shown that the second generation of the effective microorganism fermentation extract (EM-X2) possessed growth inhibition on human cancer cells involving MDA-MB231 breast cancer and K-562 chronic myelogenous leukaemia cells.

Masaki Shintaniet.et.al, Food and Nutrition Sciences, 2015 – Anti-Inflammatory and Immunostimulatory Effects of Extract from Culture of Effective Microorganisms (ECEM) Revealed by Functional Genomics and Metabolome Analyses, EMX_ Food & Nutrition Sciences 2015

Citat: ECEM inhibited the LPS-upregulated expression of one group of, pro-inflammatory genes (iNos, Il6 and Cox2) but not another group genes (Tnf, Ccl7 and Dusp2); it also upregulated the expression of Cd1d1, which participates in antigen presentation on lipids, resulting in activation of natural killer T (NKT) cells related to infection defense and cancer.

Peer-review vetenskapliga rapporter kan beställas från oss på info@bokashi.se

Gräv ner bokashi på hösten

Gräver du ner  Bokashi under hösten (och så länge marken är grävbar) — heja dig! Även om jorden fryser under största delen av vintern så kommer Bokashi-processen i gång igen så fort det tinar i marken. När det är över 5 plusgrader börjar mikroberna vakna till, och ju varmare det blir i landet desto mer de jobbar på! Har du grävt ner din Bokashi för länge sedan kan du börja plantera i den när du vill. 
Många undrar om hur det är med näringen när man gräver ner  bokashi på hösten. Lakas den inte ur? Det här är en av de fantastiska sakerna med Bokashi – all näring, energi och annat smått och gott som finns i Bokashi-jord är väldigt stabil och stannar kvar länge. Alla ämnen låses in i jorden på ett fint sätt tack vare all hjälp vi får av Bokashi-mikroberna. De förvandlar näringspartiklarna till en form som är mycket fast och i princip permanent. Det heter mineralisering på fackspråk. När en mikrob, mask eller insekt äter upp en Bokashi-partikel omvandlas näringen i Bokashin till en annan slags, fastare, form av näring i uppätarens kropp.
Nästa steg är att mikroben, masken eller insekten bajsar ut det som är över i kroppen, och bajs är alltid en bra grej i detta sammanhang. Blir mikroben uppäten av en mask, eller någon insekt, så överförs den mineraliserade näringen till den nya kroppen. Antingen blir även detta småkryp uppätet eller så dör den så småningom och kroppen ligger kvar i jorden — hur som helst stannar de mineraliserade näringspartiklarna kvar i kroppen och försvinner ingenstans. 
Det är en annan historia med kemikaliebaserad näring. Den mineraliseras inte. Om du strör ut en näve blåkorn eller vad du nu har kommer det ned fort i jorden i tillgänglig form. De växterna som är i närheten och i behov av det du har just lagt på kommer att ta upp det de är intresserade av. Det de inte vill ha, har inget sätt att fastna i jorden, så det lakas ur fort. Regnar det mycket, försvinner din blåkornsdos fort bort ur jorden. I värsta fall hamnar det i grundvattnet eller en vattendrag där det bidrar till övergödning.
Eko-odling baseras på att man matar jorden och inte växterna. Med kemikalisk näring, matar du växterna direkt. På ett sätt är det som att mata barnen hemma med en hög vitaminpiller istället för mat…det fungerar säkert ett tag men vi vet ju alla att de behöver riktigt mat. Så är det även med växter. 
När du gräver ner organiskt matavfall från en bokashihink matar du jorden på ett fint sätt. En sak är att växterna får en fin meny att välja från; en annan är att jorden blir mer och mer porös, näringsrik och fin allt eftersom. 
Alla möjliga småkryp trivs då de kan hitta det de behöver i jorden. De vet mycket väl vad de vill ha – om vi bara ser till att det finns mycket att välja från så fixar de resten. 
En smart sak som man kan göra är att förbereda några hål i marken medan det går att gräva. Sedan kan man bara gå ut och tömmar en Bokashi-hink i varje när det passar. Se till att du har en hög med tinad jord eller höstlöv att täcka med. Om du förvarar lite extrajord i säckar kan du ta in dem en och en för att tina efter behov. 
De hinkarna du gräver ner under hösten och vintern blir perfekt till vårens odling. Det är inte säkert att allt har blivit till jord, det behövs värme för det. Men det ordnar sig snart så det är bara att köra igång och odla!
Lycka till!
/Jenny på bokashi.se

BOKASHI I MYANMAR DEL 3

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2

Hur har vi tänkt jobba?
Ni vet vid det är laget att vi hyr ett litet hus med en bakgård i ett vanlig villaområde i utkanten av Yangon. Rent praktiskt fokuserar vi just ju på att fixa denna bakgård till att bli en “Bokashi yard” – en Bokashi-bakgård!  Yangon är en jättestad med 7 miljoner människor. De flesta är fattiga men det finns en framväxande medelklass som bor lite bättre. 

Vår plan är att komma igång med bakgården och sedan utöka med en bit mark till så vi kan skala upp det hela. Att göra lite mer storskalig produktion av Bokashiströ och andra Bokashi-/EM-relaterade produkter, och även ta hand om en hel del organiskt avfall på ett mer kommersiellt sätt. 

Vi tittade på väldigt många olika ställen innan vi hittade detta hus. Man skulle kunna tro att det var billigt att hyra mark här för att det är ett “u-land” – det stämmer inte. Det hade varit fint att ha en bakgård mitt i centrum men det har vi verkligen inte råd med, och någon hjälp från myndigheterna/lokala kommuner mm kan man absolut inte räkna med. Tvärtom nästan, i detta byråkratiska land…

Inda gräver ner fermenterat matavfall

Men vår Bokashi-bakgård har visat sig vara perfekt! Den ligger nära en bra busslinje, är lätt att hitta, ser snyggt och ordnat ut, och är i ett lugnt område utan bilar. Alla går eller cyklar, hundarna sover mitt på gatan, barn leker. Det kommer vilda kossor på vägen då och då. Munkar och nunnor kommer och går sina rundor. Det är inte eländigt fattigt här, även om alla kämpar för att få ihop ekonomin känns det som de flesta mår rätt bra. Och allt man behöver kan man handla på den lokala gatumarknad, dag och natt, med hemkörning på trishaw om man vill.

Vi håller på att fixa i trädgården så vi kan visa allt som har med bokashi att göra. Allt smått och gott gör vi filmar av och lägger ut på vår Facebook kanal, “Bokashi Myanmar”. På engelska och det lokala myanmar-språket. Vi har byggt pallkragar (i något lyxigt hardwood), där vi kan visa Bokashiodling på det viset. Vi har byggt ramar av tegelstenar där vi bygger fin Bokashijord och behandla allt med EM. Vi har gjort odlingsställen i gamla bilddäck, i cementpåsar, inramat av bambugärdar, och i stora vattentunnor. Allt man kan tänka sig!

Vi har även gjort en jordfabrik inomhus där vi gör jord i stora baljor. Precis som vi gör hemma, fast det går snabbt här i värmen. Man behöver inte ens ett hus för att kunna göra bokashi!

Vi planterar bananer!
Det här med tropisk odling är helt nytt för mig, det går verkligen fort, och just nu regnar det jämt (monsunperiod) så det är fascinerande att sätta sig in i. Igår köpte vi några plantor på en plantskola i stan där vi har lärt känna odlaren, en av de få som satsar ekologiskt. Vi kom hem med tre bananplantor, en frangipani, ett citronträd, jasmin, och en massa små tropiska plantor. Otroligt spännande, och man får mycket för pengarna!

Det är mango-och avokadosäsong, och jag stoppar ned varenda kärna i sanden för att se om de gror. Och det gör de! Papaya har vi frösått och jag har gjort en ananas häck!

Sådder av alla de slag!

Här frösår vi i kokosfiber då det inte finns någon jord att köpa i säckar så som vi har hemma. Torv finns inte. Det går att köpa torkad, flisad koskit, och även biokol gjort av riskal (detta köper vi hem när vi köper riskli till bokashiströ produktionen). 

För det mesta finns det bara sand att odla i. Yangon ligger ju på en stor flodmynning och det är sand som dominerar. Vår bakgård, precis som de flesta andra, är en gammal risåker. Människorna har fyllt på med flera decimeter sand för att torka upp och dränera marken, det behövs nu när det regnar så otroligt mycket. De husen som inte har fyllt på med sand (det kostar ju pengar som inte finns hos alla) är byggt på pålar en bit över marken, och där finns det kanske en halvmeter med monsunvatten under dem hela tiden. Inte ett dugg hälsosamt, men det är mycket annars som fattas här så det gör inte så stor skillnad. 

Våra planer
Vi har som plan att inte bara producera Bokashiströ, utan även producera någon form av planteringsjord i säckar – (Bokashibaserad) gödsel i säck, och kanske även en flytande näring. En sak jag skulle vilja köpa är en kokoskross, för att kunna ta hand om några av de sopberg som görs av tömda kokosnötter varje dag. Så mycket man kunde göra med all kokosfiber! 

Insamling av matavfall för fermentering i tunnor

Men, ett steg i taget. 

Parallellt med allt detta har vi byggt upp vår Facebook-grupp Bokashi Myanmar, och har lagt ut en bild eller mobilfilm varje dag nu sedan mars i år. Gruppen växer och det finns mycket intresse! En enkel film där Inda berättar om hur vi fyller våra tunnor med frukt och grönt för att göra Bokashi blev delad nästan 200 gånger utan att vi behövde sponsra det. 

Inda berättar – vackert språk!

Vi har nu börjat bjuda “hem” folk varje söndag för att kunna visa upp hur vi gör, ett slags “öppet hus”-dag som uppskattas. De flesta som kommer är nyfikna, förvånade över att det är möjligt att göra så här: tar hand om matavfall och göra fin odlingsjord ut av sand. De vill prata med oss och få det de behöver att komma igång. För oss är det otroligt givande att få kontakt med folk, det finns så många olika förutsättningar och vi vill lära oss så mycket vi kan.

Andra människor som hör av sig till oss kommer vi att åka ut till för att förstå hur deras projekt ser ut (om det nu är en gata, en odling eller en skola), men ju fler som kan komma till oss desto bättre. Det är så mycket enklare att visa upp Bokashi på riktigt än att bara prata om det. Och Bokashi är, som ni vet så väl, mycket enklare än de flesta tror. 

Och, fantastisk nog, några större organisationer har kontaktat oss och vill köra igång samarbetsprojekt. Det gör vi gärna! Jag berättar mer om dem sedan. 

På vår Bokashi-bakgård med grundarna för Recyglo

Vi har många planer för vår Bokashi-bakgård! Utöver att testa allt vi kan hitta på och visa andra hur de ska komma igång, tänker vi även snart börja träna upp nya medarbetare som kan vara med och hjälpa oss att åka runt och starta upp olika projekt så småningom. Volontärer vill vi även ta emot sedan. Fast, igen – ett steg i taget!

Tunnor på marknaden
Även här mitt i storstaden kan man köpa allt på de lokala marknader som finns i varje bydel. De flesta (kvinnor!) går till fots och köper det de behöver till lunch eller middag. Att ha ett kylskåp hemma är ovanligt, och i denna värme du kan bara tänka dig hur det går med förvaring av mat. (Märkligt nog har jag inte blivit sjuk än, men så ser jag till att få i mig en skvätt EM-mikrober varje dag 🙂 ).

500 meter från vår Bokashi-bakgård kan vi köpa ALLT på den lokala marknaden. Det finns stånd längs hela bygatan med frukt och grönsaker, ägg och curry, färdiga rätter av olika mystiska slag. Bakom dem finns småaffärer; vi har två plast-affärer att välja från där vi köper baljor, köksgrejer, presseningar mm, en bambubutik där man köper byggmaterial, en riktig bygghandel med trä, en risbutik, en ölbutik, en cykelaffär (ytterst begagnade cyklar), en butik där man köper dräneringsrör, hemmagjorda tegelstenar, sand och spikar, en bageri, en syatelje, en digitalkopieringsbutik, och en mattaffär. Otroligt blandat, men märkligt nog kan man fixa precis allting inom en kort radie. Till ett bra pris, underförstått.

En av många marknadsgator

 

Men alla dessa marknadsstånd producerar stora mängder med avfall. Det mesta organiskt — fruktskal, kålblad, överblivna grönsaker. Allt slängs i korgar, ihopblandade med plast. I bästa fall bärs det upp till de kommunala soptunnor, men det finns mycket som ligger bara kvar. Allt som har minsta lilla värde samlas dock in, det finns människor som går runt jämt, “trashpickers”, och plockar ut PET-flaskor, metallskräp, kartong, allt som kan säljas vidare. 

Reserverat för skräp?

INGEN gör något med det organiska avfallet, utöver att det är lite grann som går till grisar och höns. Det verkar inte som att någon förstår värdet i det, och på något sätt försvinner det bara, ruttnar på marken så som det alltid har gjort. Till ingen nytta, och egentligen till en stor onytta då så mycket blir till växthusgaser och inget till mull. 

Hönorna ska ha sitt

Vi har gjort upp med ett par människor på marknaden, och får nu hem avfallet därifrån . Det funkar! Varje dag bär vi upp en blå tunna till kvinnan som driver den lilla fruktstånd på gatuhörnet, hon fyller den under dagen och vi hämtar den på kvällen. Hon tycker vi är nog lite konstigt men är vänlig och nöjd, hon slipper bära iväg skräpet själv. 

Nästa utveckling är att vi har gjort upp med en trishaw-kille (du vet, en sådan cykel med sittplats vid sidan) och han hämta upp tunnan med fruktrester och cyklar hem den till oss. Ett mikrojobb för honom och skönt för oss att slippa bära tunnan. 

Sedan fick vi ordning i kål-killen, som vi kallar honom. Han är deltids anställd av kommunen för att fylla soptunnorna och se till att de blir upphämtade, men han driver lite business vid sidan om. Säljer kålblad till en grisbonde, mm. Han såg oss som konkurrent, kände sig hotad och vill ha pengar av oss. Inda med sin munkträning tog tag i det på ett mycket diplomatiskt men bestämt sätt och nu jobbar han åt oss med. Grisarna kan få sitt, det vill vi inte ta ifrån dem, men han får betalt av oss för varje säck han samla ihop (UTAN plast!) och skickar det hem till oss med en trishaw-kille. Win-win, alltså, och nu efter ett tag börjar det fungerar på ett smidigt sätt. 

Sedan har vi gjort upp med gubben som gör kokosmjölk i en skjul bakom currystånden. Av honom får vi säckvis med kokosfiber när vi vill – guld värt för oss! Och han slipper bära bort det. Än så länge betalar vi inget för vårt “skräp” men vi ser till att köpa något av dem varje gång vi är där.

Nattmarknad

Väl hemma gör vi Bokashi ut av allt frukt och grönt — det funkar! 60-100 liter om dagen blir det, minst, och det gör ju skillnad i en liten trädgård. Kokosfibrer använder vi som marktäckning och även som absorptionsmaterial i tunnorna. Det är en fantastisk resurs, och svårt att förstå att allt detta slängs. 

Nu tror jag inte att detta gör någon skillnad alls, ett droppe i havet om ens det. Men viktigaste för oss är att testa metoden, och att kunna inspirera andra att göra likadant. Om många, många fler gjorde samma sak skulle det blir stor skillnad både sopmässigt och odlingsmässigt. 

Folk här är nyfikna, även om de inte förstår vad vi håller på med — eller varför. Vi säger bara att de är välkomna att kika in hos oss någon gång och se vad som händer med allt detta skräp. De kommer ta tid, men jag har en känsla av att när några börjar förstå kommer rykten att sprida sig. Folk här är inte så vana med nya saker, och särskilt inte med privata initiativ av detta slag, men de är vänliga och positivt inställda och – trots allt skräp – tycker de om blommor och växter och vackra ting. Det ska bli intressant att se om, och hur, detta utvecklar sig. 

Nyfikna barn hjälper gärna till

Våra projekt
Vi har några projekt som är startklara, och några som vi avvaktar med tills vi har lärt oss lite mer. För det mesta, försöker vi jobba med andra NGOs (Non-governmental Organization) som redan har samhällsprojekt på gång — allt detta med det sociala och byråkratiska kan vi inte och vill vi inte hålla på med. Vi vill ju bygga jord!

Men det verkar som om ingen har någon aning här om hur man kan göra just detta, bygger jord alltså. Det enkla kunskapen vi har med Bokashi och hantering av organiska avfall finns inte som en del av lösningsbilden här. Det bjuder vi gärna på!

Fortsättning följer!

Och kom ihåg att du som är vår kund stöttar detta projekt. Vill du stötta lite extra kan du bidra med något på vår Myanmar-sida i webbshoppen här.

Hälsningar från Jenny i Myanmar!