Tag Archives: miljö

“Nu behöver vi en jordrevolution!” – Jennys sommarprat om Bokashi Myanmar

Så här blev det, min sommarprat på Värmlands Radio, P4.

Nu får jag erkänna att det var kul att få vara med. Jag tackade faktiskt nej för att börja med, kände att jag hade redan mer än fullt upp med allt i Myanmar och hela den frenetiska bokashivåren i Sverige.

Men de tog inte emot nej som svar. Och det förstår jag nu – grejen är att Malin Björk på P4 Värmland som är producent vill att det ska pratas mer MILJÖ på svenskt radio och TV. Och det kan jag hålla med om. På den “riktiga” sommarprats programmet i år på P1 är det nästan ingen som pratar miljö.

Jag förstår inte varför heller jag. Är det NÅGOT vi ska prata om är det miljö.

Så då blev det så att i år sommarpratar jag om jord. Om bokashi. Och om den #soilrevolution vi vill starta i världen.

För att det behövs. För att det är dags.

Det ska sändas den 5:e augusti. Men så här blev texten…

Jag heter Jenny Harlen. Det här är min sommarprat…

DEL ETT 

3,06

Mingalabar.

Jag önskar dig en positiv och gynnsam framtid. 

Men egentligen betyder det just — god morgon. På burmesiska. 

Alla hälsar glatt när jag går genom marknaden tidigt på morgonen. Jag hälsar mingalabar tillbaka till den färgglada gumman som sitter på en matta på gatan med sina grönsaker. Och till den unga killen i longyi kjol som pressar sockerrör till en söt och klibbig saft. Mingalabar, ropar han. Vill du ha? 

Nja… Men jag köper gärna med mig ett par jordnöts och sesamfrö pannkakor som en kvinna i 40-års åldern har nyss stekt över öppen eld. Sätter mig på en plast barnstol tillsammans med gubbarna och beställer en kopp sirapsöt Myanmar té.

Tittar på en kille som hackar upp kokosnötter och häller över saften i plastpåsar.

Och undrar vart den stora högen av kokosskalen tar vägen sedan. Vart alla kålblad och vissna blommor och fiskrens tar vägen. Vart alla plastpåsar tar vägen. 

Jag dricker mitt te. En gonggong vibrerar och en rad munkar går förbi, tyst och barfotas, i sina mörka rober. En cykelskjuts passerar med en tant i sidostolen, hennes korgar fyllda med fisk och ägg och spenat till middag. Hunden som ligger på gatan bryr sig inte ett dugg; lyfter bara ett lat ögonlock och somnar om i den dammiga värme. Några bilar tutar och svävar runt en bambusäljare som går mitt i gatan, det luktar diesel och durian och damm. 

Och det kommer blir varmt igen idag, runt 40 grader. Dammigt och bullrigt och varmt. 

Det här är min vardag. 

Men hur hamnade jag här? 

Jag heter Jenny Harlén. Jag kommer från Nya Zeeland, bor i egentligen Säffle, men det senaste året har jag råkat bo i Myanmar. 

Ehh.. Myanmar? 

Jo, det land som kallades för Burma en gång i tiden. Ett stort land som ligger till vänster om Thailand, fast väldig få känner till det. 

Och inte är det så konstigt: Myanmar har varit isolerad i sju decennier. De har haft en stenhårt militärledning som än är inte helt borta.

Det är ett land med en hel uppsättning av problem — allt du kan tänka dig, egentligen — 

men de finaste människorna jag har träffat någonsin.  Livet är tufft, men folk skrattar och tar hand om varandra, lager mat på gatan och ler varmt, jämt. De är buddister, de förväntar sig inte mycket, de lever för det mesta i nuet. Kaotiskt, men skönt.

Och just där har jag råkat starta ett projekt som jag ska berätta om för dig idag.

Som har att göra med de högar av kokosskal och krossade sockerrör och vissna blommor jag funderade över tidigare.  

Vart tar de vägen, egentligen? Och: skulle vi kunna göra något vettigt med dem istället?

Jo. Det tror jag.. 

Vi har redan börjat. Vi samlar ihop dem och vi gör jord. Mitt i trånga Yangon, Myanmars största stad.

Nu en sång du har säkert aldrig hört, en klassiker från sjuttiotalet. Kiwi musik som bäst. Och min favorit band från Nya Zeeland, all-time… I got you, by Split Enz. 

I GOT YOU by Split Enz

DEL TVÅ

Jag heter Jenny Harlen och är väldigt nyfiken av mig. Vart hamnar allt det här “skräpet” som ligger på gatan? Alla de små högar med utpressad sockerrör, uttömd kokosnötter, vissna blommor, överblivna frukt och grönsaksrester. De samlas ihop i ganska fina småhögar, men sedan?

Jag reser mig, följer efter en spretig pojke med traditionell målat ansikte som bär iväg skräpkorgen från sin mors fruktstånd. Till en stor orange container på gatuhörnet, precis bredvid mannen som stekar griskött på småpinnar. Pojken dumpar det hela och knallar tillbaka. 

Containern stinker efter en dag i solen. Men det är hyfsat rent på gatan.

Runt mig är det en mylla av storstadsliv, den här staden Yangon är stor och bullrigt och ingenting har fixats under en herrens massa år. Det är inte ett land som orkar med sådant, fast de försöker så gott det går. Det finns lite grönt. Inget tropiskt känsla alls bortsett från värmen. Mest betong. 

Några trötta kvinnor i 30-års åldern som bär stadens orangea väster sopar gatan. Det blir rent. Några lika trötta män går förbi och plocka ihop vad de kan: tomflaskor, kartong, tjockplast och metall. De kallas för trashpickers och ingen vill vara som dem. Men de utgör stadens återvinning. De är viktiga.

Men de tar ingen mjukplast, det vill ingen ha. Det kan inte återvinnas av någon. De mesta hamnar i de öppna dräneringskanalerna som finns överallt, detta är ju ett monsunland. De kommer “försvinna” så fort det regnar. Det rinner ju en stor flod genom Yangon…

Kl 10 på kvällen är staden mörk, det finns mycket lite el här, så gott som ingen belysning. Jag går förbi containern igen, kikar in. Överfull. Den stinker. Det är för det mesta fullt med matavfall och annat organiskt. Japp.

Stadens oranga lastbilen kommer med ett gäng sopkillar och tömmer den. En sopdag är till enda. En ny dag kan börja. 

Men jag är förbannad. Frustrerad. Ledsen.

Jag vet vad som händer nu, jag behöver inte ens åka med. De kör till soptippen i den mörka natten, en av de 6-7 stora landfills som ligger på utkanten av Yangon. Folk bor här, familjer, småbarn, tonåringar, gummor. De går igenom allt det här en gång till i fall det finnas något de kan sälja. 

Under en natt kommer hundratals sådana laster dumpas på dessa soptippar i Yangon. Totalt blir det runt femtonhundra ton om dagen. Två-tredje delar av detta är organiskt, alltså matavfall och annat som inte är plast och metall och sådant. Och det är det som gör mig förbannat. 

Att det ligger några ruttna mangoes under ett träd är det en sak. De kommer ruttna, komposteras, och bli till jord. Lite CO2 visst, men mest jord. 

Skapar man ett hög med ton efter ton stadsavfall ruttnar det på ett annat sätt. De stora mängderna gör att det blir anaerobiskt direkt, inget bra. För att då omvandlas det mesta till metan. 

Inte koldioxid, men direkt till metan som är 25 gånger starkare som växthusgas. 

Och det som ligger kvar på tippen? Det är inte bra det heller, det blir till en giftig sörja. 

Problemet blir inte borta, även om gatorna blir rena. Det omvandlas bara till nya problem. 

Farliga problem.

Som att soptippen kan börja brinna. 

För precis ett år sedan började tippen här brinner. Det är ju en enorm metanbomb, så tänk dig den intensiva solen på en krossad glasflaska. Tippen började brinna och brann i veckor, så djupt ned i sopberget att ingen kunde släcka elden. Hela staden blev sjuk. 

Och självklart kommer det hända igen: nästa vecka kanske? Eller nästa år.  

Nu har jag bott i Sverige i 20 år, jag känner mig hemma i Värmland nu. Men även innan var ABBA min storfavorit. Speciellt, Dancing queen.

DANCING QUEEN by Abba

DEL TRE


Folk är påhittiga här. De löser problem jämt, och på något sätt blir det bra. Inget funkar men allt funkar ändå. 

Som det här med sopor. Det som inte hämtas (och det är mycket) måste man blir av med. 

Jag ser på när en gumma lägger ut sina sopor på gatan, med omsorg. Hundarna kommer gå igenom dem och äta sig mätta. Resten sköljs bort sedan av monsunregnet om det är blöt säsong. Är det torrt, då kommer hon sopa ihop dem med alla torra löv som blåser runt och elda upp det hela. Plast och löv, det brinner ju fort, och blir borta.

Det eldas jämt i Yangon. I varje gatuhörn, varje dag. Plast och löv. Luften är förfärligt. Men det finns inget annat att göra med alla dessa löv. De kommer inte att komposteras av sig själva då det inte kommer ett droppe regn under hela det torra halvåret. Det finns inte plats att bara samla dem i väntan på regn, och inte heller vill man skapa finbo för ormar och skorpioner. Så löven eldas. Jämt.

Jag heter Jenny Harlen och du lyssnar just nu på mitt semesterprat.

Så jag går runt i Yangon, hälsar Mingalabar glatt med alla, men egentligen är jag förbannad.

Förbannad som bara den. 

Allt det här organiskt som slängs. Det är inte “trash”. Det är det mest värdefullt vi har. 

Jag vill ju göra jord ut av det!

Så här kan vi inte hålla på.

Globalt har vi ett jätteproblem med matjord, att det försvinner. Det syns inte för oss här i Värmland, när vi kikar ut genom köksfönstret. Vi har ju hur mycket jord som helst. Vad då, problem? 

Men under det senaste seklet har vi slösat bort hälften av matjorden på planeten. Japp. Den finns inte längre. Vi har byggt städer på åkermark, vi har låtit stora områden blir till öknar, och vi har förgiftat rätt mycket. Bara cirka hälften av all jord är kvar. 

I städer som detta går det inte att odla något längre då det inte finns någon bra jord att odla i. 

Och samtidigt slänger vi bort, helt glatt, tonvis med matavfall och annat organiskt varje dag. I varje land, i varje stad.

Yangon, är en av de städerna i världen som vi läser en rad om då och då i nyheterna. Tropiska cykloner, översvämningar, hus som försvinner, folk som blir hemlösa, jordbruk som inte fungerar. 

Staden är platt som bara den, och ligger egentligen på en stor flodmynning. Den är byggt på sand. Sand, sand, sand och åter sand.

Och sand utan mull är svårt att odla i, så det går åt många kemikalier till jordbruket. 

Inne i själva staden finns det ingen riktigt matjord att odla i, och ingen kompostjord att köpa. Samtidigt dumpas dagligen några tusen ton med avfall på soptipparna, det mesta organiskt. 

Så klart blir jag förbannad. Vill göra något.

Matavfall som skulle kunna bli till jord. Jord som skulle kunna bli odlingsbart om det hade något organiskt i sig. 

Jag ser problem som behöver inte alls vara problem. Det går att lösa.

Och nu. Musiken som alltid hjälper mig om jag blir stressad, don’t you worry about a thing. Three little birds, Bob Marley.  THREE LITTLE BIRDS by Bob Marley 

DEL FYRA 3:22

Jag heter Jenny Harlen och just nu lyssnar du på mitt semesterprat i P4 Värmland.

Två stora problem. Oändligt med matavfall och oändligt med död jord. 

Hur vet jag att de löser varandra? 

Jo, för att detta har jag jobbat med i 11 år, här hemma i Sverige. Att hjälpa folk gör jord ut av sitt matavfall. Fantastisk, fin, levande jord.

Har du hört talas om bokashi? Jo, det är det vi pratar om här. Ett enkelt sätt att göra jord hemma i köket, på balkongen eller i odlingen. I kalla länder som Sverige och i varma länder som Myanmar funkar det lika bra.

Och nu, har konceptet fullkomligt exploderat i trädgårds Sverige. Alla vill börja. Alla vill göra egen jord. Alla vill vara med och göra något bra för planeten. 

Här i Sverige gör vi rätt för oss på så många fronter. Matavfall samlas in och vi gör biogas, tankar bussar och räddar miljön. Men har du tänkt på att då försvinner matavfallet ur kretsloppet? Det blir aldrig jord igen. Det blir energi, och det är ju bra, men det blir aldrig jord igen. Ingen kan odla i den mer, och sakta men säkert försvinner lite matjord till.

Det hela är rätt enkelt. Det handlar om en fermenteringsprocess som görs av naturliga bakterier och jästsvampar i en lufttät hink i köket. Allt matavfall kan vara med, det luktar i princip ingenting och det tar ett par minuter om dagen att sköta den. När hinken är full blandar du innehållet med jord — inomhus i en låda eller utomhus i en pallkrage — och sedan börjar odla i den. 

Det är en sluten cirkel som går fort — från den dagen du kastar lunchresterna tills den dagen du kan plantera en ny tomatplanta går det bara några få veckor. Och så fin jord går inte att köpa. Någonstans.

Så. Kretslopp. Finjord. Fantastiska tomater. Och inte särskilt mycket jobb. 

Varför har vi inte alltid gjort detta?

Metoden är inte ny den har funnits länge, sedan 80-talet, men den kom till Sverige för drygt 10 år sedan. Jag bestämde mig för att introducera det i Sverige. Som du kan förvänta dig, tyckte de flesta att jag var lite galen — hade det varit så bra som det låter så hade någon annan säkert gjort det redan. 

Den jorden man gör med hjälp av den här metoden är levande på ett helt annat sätt än jorden man köper i säckar. I varje tesked strö (det man använder för att köra igång processen) finns det lika många mikroorganismers som det finns människor på planeten. Otroligt, men sant. 

När mikroberna kommer ned i jorden fortsätter de att jobba. De är helt vanliga bakterier och jästsvampar som tillhör jorden, så det stör inte den naturliga balansen på något sätt, men i de flesta villaträdgårdar finns det väldigt lite mikroliv kvar i jorden. Jorden är utarmad på grund av att vi inte matar den med något vettigt, att vi tar och tar men inte ger någonting tillbaka. Jorden är trött, växterna är svaga, det är svårt att kicka igång rabatterna. 

Min dröm är att alla våra matrester blir till jord. Jag vill att vi börjar ge tillbaka till vår planet istället för att bara ta.

Och nu. An oldie by a goodie, Another one bites the dust, Queen. 

ANOTHER ONE BITES THE DUST by Queen

DEL FEM

Mhmm. Att jag gör detta i Sverige är en sak. Men i Myanmar. Hur i hela… 

Jo. I juli för två år sedan var jag ut på luffen en månad med min nu 23-åriga dotter Stina, i Myanmar, och vi blev förälskad båda två i landet. Vi fick många vänner och det var klart vi vill tillbaka någon gång. 

Men jag fick en utmaning av min dotter: hon vill att jag skulle åka tillbaka, själv, mens hon pluggade klart här hemma. Att jag skulle se till att de började göra jord därborta i Myanmar med. Där det behövs som mest. “Du kan det här mamma, du är precis rätt person för att göra detta. Jag tror på dig.” Fint, men oj vad läskigt. 

Så tillsammans med ett par europeiska kollegor åkte jag till Myanmar i mars förra året för att kolla läget, och då blev det klart: vi kör. Vi sätter ihop ett lokalt team, vi fixar mark och kontor någonstans, vi startar företag och… ehmm, vi kör. 

Galen? Antaglien. Men det behövs. Så vi satsar några år, rätt mycket egna pengar, massor med tid och energi, och vi ska se till att vi lyckas med det här.

Läget i Yangon är allvarligt. Läget i Myanmar är allvarligt. Och så är det i de flesta länderna i världen.

Vi har för lite matjord, den matjorden vi har är för dålig, vi tar inte hand om det. 

Städerna svämmar över av plast, av matavfall, av annat organiskt avfall som bruna löv som inget vet vad de ska göra med dem. Det finns mycket få lösningar. 

Det är för mycket regn och det är för lite regn. Aldrig är det lagom 

Myanmar är en av de mest utsatta länderna i världen när det gäller klimatkrisen. De har alltid liksom haft otur som land..

Vet du vad som händer med jord som har ingen mull att fastna i när det regnar?

Om det är bara sand, eller bara lera, så sköljer regnet bort en hel del av den, som då hamnar i den närmaste vattenvägen. Jorden försvinner, helt enkelt. Finns det en massa mull i jorden, alltså organic soil carbon, slipper man problemet. Jorden klumpar ihop sig och sitter fast. Det organiska materialet i jorden är som lim, det håller sanden eller leran på plats. Och det fungerar som ett vattenbatteri — lite som puckeln på en kamel. 

Mull är viktig. Men den finns inte längre i jordbruksmark. I Myanmar, som så många andra länder, finns det oftast 1-2 procent kvar bara. Det finns ingen vattenreservoar i marken. Det blir en tom och ganska meningslös “puckel”. 

Samma sak i städerna, som Yangon. Det finns ingen bra jord kvar alltså ingenting som kan ta fungerar som vattenreservoir. Jorden är svårodlat och innehåller inget vatten. Det är en katastrof när det regnar för mycket och en katastrof när det regnar för lite. Och det är just det som händer nu, jämt. 

Alltså, jord är viktigt. 

Jag tror vi behöver en soil revolution, en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att bygga jord inför framtiden. Precis överallt. NU!

Tillsammans har alltså jag och två av mina lokala vänner och kollegor startat ett företag i Yangon. Vi vill visa att det går att hitta hållbara lösningar samtidigt som vi löser ett jätteproblem i samhället, på ett hands-on och teknikfri sätt. Det är spännande, det är läskigt, och det är en ordentlig utmaning i ett land som Myanmar.

Vi jobbar hårt, jämt. Och vi gör Yangons finaste kompost. 

Många frågor mig var jag får all energi ifrån. Nja, ibland blir jag trött. Men bra musik peppar. En till favorit, She’s not there, Santana. 

SHE’S NOT THERE by Santana

DEL SEX

Hur gör vi detta? 

Jo, vi samlar in organiskt avfall från de två stora wet markets vi har på samma gata, en halv ton om dagen. För hand, i en tung och stadig pushcart. Vi känner ju alla på marknaden nu och de känner oss, det blir många Mingalabar åt alla hål. 

Vi får även in stora mängder med blåa tunnor fyllda med matavfall från hotell och internationella skolor., några ton i veckan. Tänk dig att ett stort hotell producerar 6 till 8 ton matavfall i månaden — och det finns ju många sådana hotell. 

Vi samlar in torra löv, säckvis i hyrda lastbilar. Som kostar oss en hel del, men de behövs i vår process, och varje säck med löv vi samlar in är en hög mindre som brinner på gatan. Sedan samlar vi även in kokosskal i stora mängder, pressade sockerrör och vissna offerblommor från de otaliga gyllena pagoderna. 

Ut av allt detta gör vi snygga och snabba komposter, vi har byggt 40 stycken i träramar — och vi producerar en ton primakompost om dagen. Processen tar 6 till 8 veckor, den är snabb och effektivt, och lite revolutionerande faktiskt. Vi är jättestolt över det vi gör. 

Och många börjar få upp ögonen för det vi gör. 

En sak till. Vi lär folk. Jag vet inte hur vi har lyckats, men fler och fler börjar höra av sig att de vill gå en kurs hos oss. Vi vill ju att så många som möjligt ska komma igång med att göra jord Myanmar, och vi har ingen chans att nå ut till dem. Kommer de till oss och utbildar sig är det perfekt. Det här är en soil revolution.

Vad gör vi med all kompost därborta? Ja, vi får försöka skapa en marknad för det med. Detta är något som inte har funnits förut, här i Yangon. Så det blir en marknadsförings pussel, som allt annat vi gör. Men vi lär oss, det är spännande. 

Och så har vi börjat odla träd. Myanmar håller ju på att bli varmare och varmare. Om det är tio fruktansvärt varma dagar om året nu, med typ 40-50 grader, så tror man att det kommer bli 200 sådana varma dagar om några få år. Tufft, om inte olidligt. Så vi använder en del av den fina kompostjorden vi producerar till att driva upp träd från frön, träd som vi om ett par år kan ge bort till kloster och skolor. Allt för att skapa skugga.

Mycket gör vi men vi kan och vill göra mycket mer. 

Men när jag är på väg hem genom marknaden, och vi alla hälsar lite trötta till varandra, så känns det värt det. 

Jag är stolt och glad över det vi åstadkommer både i Sverige och det vi gör i Myanmar. 

Men jag är fortfarande förbannad.

Förbannat att det går så sakta. Förbannat att inte jag och mitt team kan göra mer. Förbannat att inte fler fattar grejen. 

En ton om dagen är ju ingenting. Vi behöver nå ut till hela Myanmar. Vi behöver nå ut till hela Sverige. Vi behöver egentligen nå ut till hela världen, men vi håller på att göra även det, vi hjälper till med projekt i flera andra länder. 

Kommer vi hinna i tid? 

Huset brinner ju, precis som Greta Thunberg säger. Vi behöver göra mycket mycket mer, och det nu

Det här är ett sätt att hjälpa till att släcka branden.

Det är det vi kämpar för, dag och natt. 

Ingen av oss kan göra allt, men alla kan vi göra något. Det här är det jag och mitt team gör. För att vi kan. För att vi är faktiskt jäkligt bra på det. Och för att vi har bestämt oss för att inte vara rädda för något eller någon. Vi tänker istället: Vad är det bästa som kan hända? 

Och så gör vi det. 

Malin, Emma, Klara, Bertil, Lennart och Lennart. Inda, Aye Aye, Khaing, Maung Nan, Hans. Ni är bäst. 

Tillsammans fixar vi det här.

Jag heter Jenny Harlen och slutar här med en av mina all-time favourites. Tom Petty, och American Girl Tack för att du har lyssnat idag!

AMERICAN GIRL by Tom Petty

Ava:

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Musiken i programmet ärförkortat av upphovsrättsliga själ.

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

TRAILER:

Jag tror vi behöver en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att göra just jord. NU! 

Min vardag går ut på att samla matrester och göra det till jord. Både här och Myanmar. 

Varför det är så himla viktigt får du reda på i mitt semesterprat

Lyssna på Jenny Harlens prat här i P4 Värmland nu på måndag.

LYSSNA PÅ PODRADIO!

BOKASHI I MYANMAR DEL 2

Har du inte läst första delen av Myanmarberättelsen så finns den här – Bokashi i Myanmar del 1!

Vid det här laget vet ni att vi håller på med ett bokashiprojekt i Myanmar! Vi kommer att fortsätta att berätta mer om det här otroligt spännande projektet, och här kommer del 2:

Hur kom vi igång här?
Av en slump, råkade jag (Jenny) träffa två fina tjejer som nu är delaktiga i projektet här. Diana, från Tyskland, som är utbildad filmskapare och har pluggat språket Myanmar i Berlin (något som typ INGEN gör!!). Och Steffi, från Belgien, som är farmacist, är van att driva företag i andra branscher, håller på nu att starta upp bokashi i Belgien och är, som Diana och jag, fullständigt lockad av Myanmar. Tillsammans pratar vi sju språk. 

Ursprungliga Myanmar-gänget – Steffi, Jenny, Diana & Inda

Här i Myanmar är det Inda och Aye som är kärngänget just nu. Inda råkade jag träffa när jag var här med min dotter för ett år sedan.

Inda pratar bra engelska och var när vi träffades munk. Munkar får prata med folk, men märkligt nog gör han inte det jämt — vi hade bara tur att vi kände båda två att det viktigt att prata med varann, den där dagen på tempeltrapporna. Vi höll kontakt i många månader, engelskträning för honom och jag fick lära mig mycket om allt möjligt. Han är en superhärlig kille med så mycket potential.

Inda, Jenny & Stina på tempeltrapporna

Under tiden gick jag och funderade om inte jag skulle starta ett Bokashiprojekt i Myanmar, att jobba med Bokashi utomlands är något jag har velat göra sedan många år tillbaka och nu var ju Malin anställd hemma i Sverige, min dotter hade flyttat hemifrån och hag hade avslutat en lång relation. Ett bra tillfälle, med andra ord.

Sedan ändrades läget över en natt. Det visade sig att Inda hade lärt sig koreanska i smyg, för att kunna lämna munklivet och skaffa jobb i Korea. Ett så-kallad 3D-jobb, dangerous, dirty and demanding. Det finns en lång, lång historia bakom detta, men det var den enda utvägen, det förstår jag nu efter många långa diskussioner. Jag var lite chockad, han är alldeles för smart och utbildad för att kasta sig in i denna tuffa och farliga värld. Så jag “kom ut” med mina Bokashiplaner, skulle han kunna tänka sig vara med på detta istället? Med en riktig lön och allt som hör till. Det kunde han, och gärna! Det visade sig att han hade en flickvän sedan många år tillbaka (munkar är inte alltid vad man tror!), och i hans fall var detta med att vara munk ytterst ofrivilligt. Han hade varit munk sedan han var 6 år, utan att kunna välja själv, och utan att kunna hitta en utväg. Finns det inga pengar i familjen har man inte många val i livet här.

Små munkar Bokashi Myanmar

Det var en jättechansning för mig, och för honom med, vi kände inte varann egentligen. Men ibland leds man rätt rent instinktivt, och just denna gång var det så. Jag, Diana och Steffi kunde inte ha hittat en bättre kille att göra detta med. Och han trivs lika bra med oss, det är inte ett dugg komplicerat.

Och flickvännen? Det är ju Aye. De förlovade sig offentligt för två veckor sedan efter alla dessa år, en stor sak här och något som de nästan inte trodde själv på längre då de hade kämpat så länge för att få livet att funka för dem. Det är otroligt härligt att få vara med på denna resan med dem (och igen, allt hänger på att man har lite, bara lite pengar att komma igång med).

Bokashi Myanmar
Inda & Aye

Vad vill vi göra?
Vi har ju andra som vill vara med här i Yangon, många förstår att detta med Bokashi och EM är framtiden och att vi kommer lyckas. De vill vara med, om de kan. Just nu fokusera vi på att etablera organisationen här, att komma igång med vår “Bokashi yard” där vi kan köra demos och utbildningar, och visa rent praktiskt hur man gör med allting.

Ströproduktion och begynnande trädgård på Bokashi Myanmars bakgård

Vi har en rad riktiga projekt som är startklara, jag ska berätta mer om dem sedan. Men helst vill vi ha lite mer struktur i det vi gör, ha en fungerande produktion  av Bokashiströ och andra produkter och tillräckligt med egen erfarenhet för att kunna säga “gör så här, inte så här”. Och vi är så väldigt glada att ha ett hus vid vår “yard” , det hade inte gått annars i det här monsundränkta landet.

Monsun Bokashi Myanmar
Monsunsäsong i Myanmar

Livet i Myanmar
Länge var vi inte säkra på var vi skulle ha vår bas, men det blev klart och tydligt efter ett tag att mest miljöintresse och flest potentiella samarbetspartners fanns i Yangon (Rangoon). De flesta organisationer har sin bas här – det är en mångmiljonstad med allt kaos som hör till, och det är många som vill och kan göra skillnad på olika sätt. Samtidigt är det en väldig utsatt stad, med en ständigt växande befolkning, ett allt större gap mellan de som har och de som inte har, och stora områden som vi lätt skulle kunna kalla för slum. 

Fattigt område i Rangoon, Myanmar

Fast nu, när jag har rört mig här ett tag, känner en del folk, och blivit lite hemtam i några av dessa områden, skulle jag inte använda ordet slum. Det har någon innebörd som inte riktigt passar, folk har ju sina liv och sin värdighet; sina familjer och sina affärer, deras liv är lika nyanserat som våra, bara lite enklare. Efter ett tag ser man det inte längre, det är som det är. Men inofficiella områden finns det gott om, shantytowns som har vuxit upp bredvid tågspåren, floden och industriområdena. Inte mycket är reglerat här, fast det som är reglerat är så otroligt byråkratiskt det går inte att fatta ändå. 

Hur folk lever här har jag börjat förstå så smått, men det som stör mig varenda minut av varenda dag när jag är ut och rör på mig är alla sopor. Det här landet drunknar i plast, precis som alla andra. 

Plast, matavfall, djurmat?

Vad kan man göra åt skräpet?
Det finns många organisationer och andra krafter som är med och försöker göra skillnad, de flesta vill att vi ska samarbeta mer med dem så fort det går. Vi har varit med på några cleanup days, men så oändligt mycket mer behövs. Och i ett land som detta, där det inte ens finns el till ens hälften av invånarna och något så enkelt som trottoarer inte funkar, kan man inte förlita sig på att “någon” ska fixa det.  “Någon” är ju vi! Och medan hela världen pratar om plast helt plötsligt (bra! bra! bra!), ser jag som vanligt bara allt organiskt avfall. 

Här i Yangon gör staden faktist en rimligt bra insats att samla upp soporna och köra dem till de överfulla deponier. Ute på landet är det något annat, det finns ingen sophämtning överhuvudtaget.

Ihopsamlat skräp – mest plast och matavfall

Soporna bränns, eller grävs ner, eller ligger bara på marken.
Det är ju ingen idé att skylla på folk, bakgrunden i ett sådant här land är inte som vi är vana med. Folk förstår inte. De kämpar med så mycket annat. Det skulle behövas en jätteinsats med utbildning för att ändra sopsituationen här. Men samtidigt, behövs det ju en jätteinsats för nästan allt möjligt, så varför ska vi tro att just detta ska prioriteras?

Skillnaden mellan skräp och skräp

Organiskt avfall är inte skräp!

Grundproblemet, som jag ser det, är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt och icke-organiskt avfall. Mellan plast och frukt/grönt och matrester. Helt ofattbart för oss nu kanske, men tänk tillbaka. Det var inte så länge sedan vi gjorde samma dumheter själva. Så där någonstans får vi börja. Vårt slagord är att “Organic waste is not trash”.
Genom att jobba ihop med de andra “avfalls”-organisationerna, kan vi komma in i detta. Vi kan ju inte stå för en massiv utbildningskampanj, men andra kan. Däremot så har vi en fantastiskt enkel och fin metod som kan vara som en pusselbit i lösningen. Bokashi vill vi lära ut till så många vi kan!

Vill du stötta Bokashi Myanmar? Vi använder det vi tjänar på Bokashi.se för att sponsra projektet i Myanmar. Du kan stötta projektet direkt genom att skänka en slant här!

Följ oss på Facebook i gruppen Bokashi Myanmar och på bloggen (på engelska).

Hälsningar från Jenny i Myanmar!

Närproducerat bokashiströ

Häromdagen besökte Malin vår lokala producent av bokashi-strö. Nils-Erik och Gunnar på Assareby kvarn heter herrarna som maler vetekliet i sin kvarn, fermenterar det i många veckor och packar det till sist i påsar.

Knappt en timme från oss – det kan man kalla närproducerat!! Och vilka omgivningar dom har, helt otroligt vackert!

En gång i månaden hämtar vi sedan ströet, och denna gången passade Malin på att praoa lite och lära sig hur allt går till. Besöken avslutas alltid med att man bjuds på kaffe! Hur mysigt som helst!

Glad prao-elev

Vi ska öka vår egen svenska produktion av bokashiströ här på bokashi.se, inte minst för att slippa de långa transporterna samband med import från andra länder. Och eftersom Jenny och Bertil sedan starten för 10 år sedan själva har tillverkat strö vet vi precis hur man gör! När företaget växte hanns det inte med att tillverka allt själva och därför köper vi en del från Holland. Nu har vi större möjligheter igen att göra mera strö själva, och det ska vi!

EM-1 och melass är vi noga med att alltid köpa från certifierade EMRO-leverantörer eftersom vi vill ha den patenterade mikrobblandningen och inte någon av alla de kopior som finns hos andra leverantörer.

Kvarnentrén

Tack för titten!

/Malin & Jenny på bokashi.se

Bli fadder till ett kafé!

Holgers är ett riktigt mysigt gammaldags konditori på torget i Säffle. Och sedan ett par år tillbaka har jag adopterat det!

Nja, inte så att jag sitter och fika jämt (fast det skulle vara lyxigt!) men att jag hämtar all kaffesump därifrån. Och det blir förvånansvärt mycket! Minst ett par stora hinkar i veckan, 20-25 kilo tippar jag.

Jag erkänner att jag var lite nervös när jag frågade första gången — skulle de tycker jag var en galning som går och rotar i andras sopor? Men nej. De var glatt överraskad, tyckte det var riktigt kul att kaffesumpen skulle komma till rätta. Sedan dess har de tömt all kaffesump i en hink under diskbänken där bak. Och varje vecka hämtar jag hinkarna. Svårare än så är det inte. Och det har blivit en trevlig liten veckorutin på köpet.

Nu har det blivit mycket kaffesump i trädgården hemma hos oss under de två åren! I början gjorde jag en Bokashi blanding ut av det men för att förenkla livet strö jag bara ut hinkarna direkt nu. Sköljer dem och slänger in i bilen till nästa turen. Det finns tydligen många delade meningar om kaffesump i trädgården men jag tycker det funkar bra till det mesta.

På vintern får buskarna var sin hink i tur och ordning, kaffet ligger som en brun klump tills det snöar igen. Till våren sprider jag bara ut klumparna under buskarna, så värst mycket jobb är det inte.

På sommaren tömmar jag hinkar direkt i rabatterna, de får alla sin kaffekick under säsongen. Rätt mycket kväve är det nog, det märks att växterna mår bra.

Men igår stod jag där med så många hinkar att jag visst inte vad jag skulle göra med dem. En hel skottkärra full med kaffesump — skulle ha tagit kort det såg så lustigt ut. Men som tur är håller vi på med en ny häck så det blev lösningen. Häcken har vi gjort det från sticklingar så den ser också rätt lustigt ut än så länge, några stora och några små. Men det blir nog bra till slut!

Först blev det lite kaffesump runt var och en. Sedan på med tidningspapper längs hela sträckan, en rejäl dos med kaffesump på varje och sedan några skottkärror med Bokashi jord från “jordfabriken”. Fullt med maskar och alldeles underbart! Sedan några fler skottkärror träflis som vi hade flisat i våras och nästan glömt bort. Klart!

Ingen aning hur detta kommer att gå men det blir nog bra?

Känns i alla fall helt rätt att ta hand om så mycket som skulle annars har slängt — och får en fin häck på köpet.

Men helt allvarligt — Holgers är ett litet kafé i en liten stad i ett ganska litet land. Slänger de 25 kaffesump i veckan hur mycket slänger vi inte totalt från våra kafér runt om kring i landet? Tänk om vi var och en kunde vara fadder till ett kafé och gör något gott med deras kaffesump.

Visst skulle det göra skillnad i slutänden?

Änglamarksdagen!

Ja, här var det många bilder! Men jag vill så gärna dela med mig den fina dag vi fick i Stockholm förra veckan vid Änglamarksdagen. (Mer info på www.coop.se)

Vi började vid 9 på Fotografiska museet i Stockholm (vid vattnet, nära Slussen); vädret var strålande och Stockholm så otroligt vackert. Inte konstigt att det vimlade av turister i hela stan.

Den ekologiska teman började med en lång grön matta utanför entrén och fortsatt med en trevlig inredning med grönmålade lastpallar, solrosor och eko frukost. Stora fina bilder av tidigare vinnare hängde på väggarna, stämningen var härligt. Opretentiöst och proffsigt. Rätt bra.

Första programpunkt var en panel diskussion om ekologiska mat och hållbar utveckling. Fokus på mat, miljö och framtid. Med var Amanda (student), Maria Wetterstrand (mp), Johanna Björklund (har skrivit Mat & Klimat boken med Pär Holmgren, undervisar i Örebro) och Johan Kuylenstierna (Stockholm Environment Institute, SEI). Kunniga människor och mycket intressant.

Tänkt att skriva några axplock från debatten här men insåg att det blir lite väl mycket. Jag tar det sedan!

Sedan var det lunch! Utomhus i solen, bättre kunde inte det har blivit. Vi fick fina lunch korgar (tillverkat i Burkina Faso av återvunnit material) med picnic till fyra. Enkelt och fräscht, det var Coops matinspiratören Sara Begner som hade tänkt ut det hela. Som tur var fick vi dela korgen med Petra Wadström och hennes man från Solvatten, självklart var det mycket att prata om där på kajen. Men mest blev jag väldigt tagen av deras engagemang för det de gör, sällan man träffar så äkta människor.

Sedan var det lite roligt att de hade bott i Sydney ett tag (det var där Petra fick idén att använda solenergi till något nyttigt, det finns ju gott om det där), och då hade de bott bara ett par kilometer från där min familj bor nu. Världen är inte alltid så stort som man tror!

Eftermiddagen började med filmarna om “oss”, en kort film om varje finalist. De blev väldigt bra, otroligt skönt att slippa stå där och berätta själv om vad man håller på med. Juryen hade varit med och lagt sina röster innan, och i samband med webbröstningen var det oscardags. Vem skulle får den fina stipendium Coop delar ut till Änglamarksvinnaren? Och visst blev det Solvatten — en värdigare vinnare kunde man knappt får. Vi var många som blev rörda. Men Mikael Robertsson, miljöchef på Coop, var noga att poangtera att vi var alla vinnare av Änglamarkspris. Solrosor fick vi och även en varsin fin tavla “Ånglamarkspris 2011”.

Sedan rullade dagen bara på, Sven-Bertil Taube kom fram och sjung, imponerande med tanke på att han är nästan blind. Musik, ett glas vin, mycket prat med en massa härliga människor. Och inte minst några bra kontakter på Bokashifronten. Det var ju guldvärt att få komma ut och träffa lite “miljöfolk” på plats, så mycket enklare än att ringa och tjata hemifrån. Några riktig bra öppningar fick vi hem med oss.

Sedan blev det båtfärd genom skärgården ut till Saltsjöbaden i strålande sol, vilken lyx. Middag och övernattning på Coops fd kursgård Vår Gård i Saltsjöbaden, ligger precis vid vattnet. Mycket trevligt på alla sätt, och lika opretentiöst på kvällen som det var på dagen.

En lång dag, kort sagt! Med mycket innehåll. Men det största vi fick hem med oss var den känsla att vi har mycket stöd. Från många olika håll. Vi är många som kämpar på med Bokashi för att vi tror på det, för att vi vet det är viktigt. För att den är en “bra grej”. Men det är fler och fler som ser var vi gör allihopa och förstår helheten med det. Tillsammans blir vi stark!!

Så, återigen, ett stort tack till all er som fick detta till. Alla er som har nominerat oss, röstat för oss och som tror på Bokashi. Vi ska göra vårt bästa för att detta ska bli bra!

COOPs Änglamarkspris — vi är med som finalist!

Tack vara våra fina kunder som har nominerat oss har vi kommit in som finalist i COOPs Änglamarkspris.

Det känns helt underbart att kunna få vara med och får en så fin chans att sprida vår Bokashi budskap till så många fler.

“Den Stora Dagen” för Änglamarkspriset är 9:e juni. Under maj ska vinnaren röstas fram på webben. Här kan du gå in och rösta för Bokashi! (Och du får gärna be dina vänner att hjälpa till!)

COOP skriver “Temat för Änglamarkspriset 2011 är resurshushållning. Vi har plockat ut nio finalister, som alla jobbar hårt för att minska slöseriet och skapa långsiktig hållbarhet. Var med och rösta fram din favorit till seger.”

Vi kommer att berätta om vad som planeras — och hur det går sedan!  Men stort TACK återigen för att ni har varit med och nominerat oss. Och för att ni röstar för Bokashi :-)!!

Lite julstämning…

Visst är det vackert!

Mitt i den kallast vinter någonsin (känns det som) känns det lite udda att tänka om kompostering. Men det gör jag ändå! Vi är ju många som drömmer om vårens projekt, att få lite jord mellan fingrarna igen.

Så det är ju ändå inte så dumt att tänka på jord nu. Det kan vi trots allt producera hela vintern. Och även om det känns lite desperat ibland att stapla hinkar och påsar och backar och gud-vet-vad så blir det helt plötsligt klockrent när våren väl kommer. Det är nu vi har tid att göra jord, sedan blir det fullt sjå att hänga med i odlingen.

Något vi funderar mycket över här är hur vi skulle kunna göra Bokashi “mainstream” här i Sverige. För miljöns skuld har vi inte råd att slänga så mycket mat som vi gör, och även om vi inte komma odla själv har vi barn och barnbarn som kanske vill — eller kanske måste — odla på egen täppa. Då kommer de behöva den bästa jord vi kan lämna åt dem — vi har ju så kort säsong här och då är det ännu viktigare med bra jord.

Men som det är nu har vi inte riktigt kommit fram till ett metod som funkar för alla. Jo, själva hinken i köket är enkelt, men det är hanteringen sedan som är svår hos oss här i Sverige. Runt köksbordet och med en massa konstiga experiment i trädgården har vi hittat på en rad olika sätt att göra jord från Bokashi. I de flesta andra länder behöver de inte fundera så mycket, det funkar för de flesta att bara gräva ner Bokashin året om.

Det kan inte vi. Och det är kanske precis det som är möjligheten här, att vara innovativa och skapa nya sätt att göra jord. Oavsett om man bor i stan eller på landet, i villa eller lägenhet, tycker det är kul att odla, eller avskyr det.

Vi har kommit fram till att man kan göra jord på många sätt från Bokashi. Gräva ner så klart, stoppa i komposten lika självklart. Men också i plastbackar (jordfabrik!), sopsäckar med löv, i korgar gömde i rabatten, även i bananlådor. Och i pallkragar och odlingslådor.

Saker jag håller på att testa nu (jo, även mitt på vintern..) är att göra jord i staplade terrakotta storkrukor utomhus, i staplade brödbackar och i en gammaldags ståltråds sopsäcksbehållare. Idén är att hitta nya sätt att göra jord utan att man behöva gräva, och utan att man måste ha mycket plats. Brödbackarna kan man även använda på asfalt. Eller altanen…

Vi håller också på att testa olika sätt att göra Bokashi i köket — vi vet ju alla hur väl det funkar men finns det andra sätt? Bara det är lufttätt, varmt och inte för blött tror jag man kan göra det på rätt många olika sätt. Just nu testa vi biopåsar med påsklämmor (och tidningspapper inuti). Inte de tunna biopåsar man köper på Clas Olsson, utan en tjockare modell som används i storkök. Jag tror faktiskt det kommer att funka — och då kan man hantera Bokashin på ett helt annat sätt under vintern. Påsarna kommer säkert att ta år och dag att bryta ner i jorden så det är nog inget för odlare, men tänk bara hur mycket enklare det skulle kunna vara för de som vill ha det lite mer bekvämt. Och kanske inte ha så bråttom att komma åt jorden.

Då kan man börja prata om en investering för framtiden. Att göra jord för kommande generationerna. För jag tror nog de kommer att vara glad för det.

Biodlarna tar strid mot GMO-grödor

Foto: www.biodlarna.se

Jag läste en artikel nu imorse som gjorde mig riktigt upprörd. 

En Svenskt lantbrukare, Rune Lanestrand har skrivit ett debattinlägg i NWT och jag hoppas verligen att han kan mobilisera fler än bara biodlare till att säga stopp. Innan det blir för sent.

Rapporter från främst USA visar på massdöd bland bin, fjärilar och humlor i spannmåls- och bomullsdistrikten, därför att det används så mycket växtgifter och allt fler GMO-grödor.

Ta bara bomullsodling som exempel. USA är störst i världen på GMO-bomull — 80 procent av deras bomullsodling är GMO-baserad. Det största odlingarna med GMO-bomull ligger i Kalifornien och där är tydligen bidöden så omfattande att mandelodlingen håller på att slås ut. Och i Kalifornien skördas 60 procent av världens samlade mandelar…

Räknar med att julmandlar komma att kosta skjortan i år och framöver. Släng mormors gamla mandelkakor recept och glöm mandlar i glöggen…

Självklart kan vi inte hålla på så här! Bin, insekter, fåglar… utan dem kommer vi inte långt. Visst behöver vi producera mer mat — mycket mer mat — i framtiden, men att göra det på bekostnad av våra medhjälpare är inte klokt. Inte kortsiktigt. Och verkligen inte långsiktigt.

Läs mer>>

Grön soptipp

En ny Vi i Villa damp ner idag. Med alla de vanliga färgglada tipsen om hur man skulle kunna göra det trendigare hemma.MEN denna gång också med en mycket bra krönika om kompostering — “Grön soptipp”.

Johan Tell, som skriver om miljö, föreläser om miljö, verkar för miljö i allmänhet skriver nu i Vi i Villa om kompostering. Han knyter ihop säcken: varför ska vi frakta bort fina råvaror från våra trädgårdar för att någon annan ska ta hand om dem? När de skulle kunna bli till ny jord hemma. Som han säger:

Rödbetor blir jord som blir till nya rödbetor. Liv blir mull, mull blir liv.

Aha! Säger vi. Såklart! Så kommer smällen…

Är traditionell kompostering det absolut bästa för miljön?

Tyvärr inte.

Orsaken heter metan, den gas som bildas när organiskt material bryts ner i syrefattiga miljöer. Metan kallas även sumpgas och kan driva min bil framåt.

I en kompost bildas således gaser som läcker ut och stiger till väders. Istället för att driva en bil spär denna läckande metan på den globala uppvärmningen eftersom den är en växthusgas, dessutom 21 gånger kraftigare än koldioxid.

Vad ska vi nu göra? Använd allt det här metanet till biogas, menar Johan Tell. Och biogas behövs, det som finns räcker inte till. Man skulle kunna göra det med hjälp av avfallskvarnar — matrester körs till en soppa som tas om hand på reningsverket förklarar han. Av allt detta blir biogas. Men matjord blir det inte.

Och det är just det här med matjord vi tycker är allra viktigaste: att rödbetor blir jord som blir till nya rödbetor.

Självklart så kan Bokashi kompostering vara en del av lösningen. Det kom japanerna på för 30 år sedan och det fungerar hur bra som helst för dem. Visst låter det low-tech i våra öron, men det finns knappast något som är lika avancerat som de mikroskopiska bakterier som i 4 miljarder år skapat jorden åt oss. De kan lika gärna få fortsätta så behåller vi jorden lite längre till som vårt hem.

Matjord vill vi ha. Och med hjälp av de goda bakterierna skulle vi kunna få hur många nya rödbetor som helst.

Här och nu!

Läs Johans artikel här!