Tag Archives: bokashi.se

“Nu behöver vi en jordrevolution!” – Jennys sommarprat om Bokashi Myanmar

Så här blev det, min sommarprat på Värmlands Radio, P4.

Nu får jag erkänna att det var kul att få vara med. Jag tackade faktiskt nej för att börja med, kände att jag hade redan mer än fullt upp med allt i Myanmar och hela den frenetiska bokashivåren i Sverige.

Men de tog inte emot nej som svar. Och det förstår jag nu – grejen är att Malin Björk på P4 Värmland som är producent vill att det ska pratas mer MILJÖ på svenskt radio och TV. Och det kan jag hålla med om. På den “riktiga” sommarprats programmet i år på P1 är det nästan ingen som pratar miljö.

Jag förstår inte varför heller jag. Är det NÅGOT vi ska prata om är det miljö.

Så då blev det så att i år sommarpratar jag om jord. Om bokashi. Och om den #soilrevolution vi vill starta i världen.

För att det behövs. För att det är dags.

Det ska sändas den 5:e augusti. Men så här blev texten…

Jag heter Jenny Harlen. Det här är min sommarprat…

DEL ETT 

3,06

Mingalabar.

Jag önskar dig en positiv och gynnsam framtid. 

Men egentligen betyder det just — god morgon. På burmesiska. 

Alla hälsar glatt när jag går genom marknaden tidigt på morgonen. Jag hälsar mingalabar tillbaka till den färgglada gumman som sitter på en matta på gatan med sina grönsaker. Och till den unga killen i longyi kjol som pressar sockerrör till en söt och klibbig saft. Mingalabar, ropar han. Vill du ha? 

Nja… Men jag köper gärna med mig ett par jordnöts och sesamfrö pannkakor som en kvinna i 40-års åldern har nyss stekt över öppen eld. Sätter mig på en plast barnstol tillsammans med gubbarna och beställer en kopp sirapsöt Myanmar té.

Tittar på en kille som hackar upp kokosnötter och häller över saften i plastpåsar.

Och undrar vart den stora högen av kokosskalen tar vägen sedan. Vart alla kålblad och vissna blommor och fiskrens tar vägen. Vart alla plastpåsar tar vägen. 

Jag dricker mitt te. En gonggong vibrerar och en rad munkar går förbi, tyst och barfotas, i sina mörka rober. En cykelskjuts passerar med en tant i sidostolen, hennes korgar fyllda med fisk och ägg och spenat till middag. Hunden som ligger på gatan bryr sig inte ett dugg; lyfter bara ett lat ögonlock och somnar om i den dammiga värme. Några bilar tutar och svävar runt en bambusäljare som går mitt i gatan, det luktar diesel och durian och damm. 

Och det kommer blir varmt igen idag, runt 40 grader. Dammigt och bullrigt och varmt. 

Det här är min vardag. 

Men hur hamnade jag här? 

Jag heter Jenny Harlén. Jag kommer från Nya Zeeland, bor i egentligen Säffle, men det senaste året har jag råkat bo i Myanmar. 

Ehh.. Myanmar? 

Jo, det land som kallades för Burma en gång i tiden. Ett stort land som ligger till vänster om Thailand, fast väldig få känner till det. 

Och inte är det så konstigt: Myanmar har varit isolerad i sju decennier. De har haft en stenhårt militärledning som än är inte helt borta.

Det är ett land med en hel uppsättning av problem — allt du kan tänka dig, egentligen — 

men de finaste människorna jag har träffat någonsin.  Livet är tufft, men folk skrattar och tar hand om varandra, lager mat på gatan och ler varmt, jämt. De är buddister, de förväntar sig inte mycket, de lever för det mesta i nuet. Kaotiskt, men skönt.

Och just där har jag råkat starta ett projekt som jag ska berätta om för dig idag.

Som har att göra med de högar av kokosskal och krossade sockerrör och vissna blommor jag funderade över tidigare.  

Vart tar de vägen, egentligen? Och: skulle vi kunna göra något vettigt med dem istället?

Jo. Det tror jag.. 

Vi har redan börjat. Vi samlar ihop dem och vi gör jord. Mitt i trånga Yangon, Myanmars största stad.

Nu en sång du har säkert aldrig hört, en klassiker från sjuttiotalet. Kiwi musik som bäst. Och min favorit band från Nya Zeeland, all-time… I got you, by Split Enz. 

I GOT YOU by Split Enz

DEL TVÅ

Jag heter Jenny Harlen och är väldigt nyfiken av mig. Vart hamnar allt det här “skräpet” som ligger på gatan? Alla de små högar med utpressad sockerrör, uttömd kokosnötter, vissna blommor, överblivna frukt och grönsaksrester. De samlas ihop i ganska fina småhögar, men sedan?

Jag reser mig, följer efter en spretig pojke med traditionell målat ansikte som bär iväg skräpkorgen från sin mors fruktstånd. Till en stor orange container på gatuhörnet, precis bredvid mannen som stekar griskött på småpinnar. Pojken dumpar det hela och knallar tillbaka. 

Containern stinker efter en dag i solen. Men det är hyfsat rent på gatan.

Runt mig är det en mylla av storstadsliv, den här staden Yangon är stor och bullrigt och ingenting har fixats under en herrens massa år. Det är inte ett land som orkar med sådant, fast de försöker så gott det går. Det finns lite grönt. Inget tropiskt känsla alls bortsett från värmen. Mest betong. 

Några trötta kvinnor i 30-års åldern som bär stadens orangea väster sopar gatan. Det blir rent. Några lika trötta män går förbi och plocka ihop vad de kan: tomflaskor, kartong, tjockplast och metall. De kallas för trashpickers och ingen vill vara som dem. Men de utgör stadens återvinning. De är viktiga.

Men de tar ingen mjukplast, det vill ingen ha. Det kan inte återvinnas av någon. De mesta hamnar i de öppna dräneringskanalerna som finns överallt, detta är ju ett monsunland. De kommer “försvinna” så fort det regnar. Det rinner ju en stor flod genom Yangon…

Kl 10 på kvällen är staden mörk, det finns mycket lite el här, så gott som ingen belysning. Jag går förbi containern igen, kikar in. Överfull. Den stinker. Det är för det mesta fullt med matavfall och annat organiskt. Japp.

Stadens oranga lastbilen kommer med ett gäng sopkillar och tömmer den. En sopdag är till enda. En ny dag kan börja. 

Men jag är förbannad. Frustrerad. Ledsen.

Jag vet vad som händer nu, jag behöver inte ens åka med. De kör till soptippen i den mörka natten, en av de 6-7 stora landfills som ligger på utkanten av Yangon. Folk bor här, familjer, småbarn, tonåringar, gummor. De går igenom allt det här en gång till i fall det finnas något de kan sälja. 

Under en natt kommer hundratals sådana laster dumpas på dessa soptippar i Yangon. Totalt blir det runt femtonhundra ton om dagen. Två-tredje delar av detta är organiskt, alltså matavfall och annat som inte är plast och metall och sådant. Och det är det som gör mig förbannat. 

Att det ligger några ruttna mangoes under ett träd är det en sak. De kommer ruttna, komposteras, och bli till jord. Lite CO2 visst, men mest jord. 

Skapar man ett hög med ton efter ton stadsavfall ruttnar det på ett annat sätt. De stora mängderna gör att det blir anaerobiskt direkt, inget bra. För att då omvandlas det mesta till metan. 

Inte koldioxid, men direkt till metan som är 25 gånger starkare som växthusgas. 

Och det som ligger kvar på tippen? Det är inte bra det heller, det blir till en giftig sörja. 

Problemet blir inte borta, även om gatorna blir rena. Det omvandlas bara till nya problem. 

Farliga problem.

Som att soptippen kan börja brinna. 

För precis ett år sedan började tippen här brinner. Det är ju en enorm metanbomb, så tänk dig den intensiva solen på en krossad glasflaska. Tippen började brinna och brann i veckor, så djupt ned i sopberget att ingen kunde släcka elden. Hela staden blev sjuk. 

Och självklart kommer det hända igen: nästa vecka kanske? Eller nästa år.  

Nu har jag bott i Sverige i 20 år, jag känner mig hemma i Värmland nu. Men även innan var ABBA min storfavorit. Speciellt, Dancing queen.

DANCING QUEEN by Abba

DEL TRE


Folk är påhittiga här. De löser problem jämt, och på något sätt blir det bra. Inget funkar men allt funkar ändå. 

Som det här med sopor. Det som inte hämtas (och det är mycket) måste man blir av med. 

Jag ser på när en gumma lägger ut sina sopor på gatan, med omsorg. Hundarna kommer gå igenom dem och äta sig mätta. Resten sköljs bort sedan av monsunregnet om det är blöt säsong. Är det torrt, då kommer hon sopa ihop dem med alla torra löv som blåser runt och elda upp det hela. Plast och löv, det brinner ju fort, och blir borta.

Det eldas jämt i Yangon. I varje gatuhörn, varje dag. Plast och löv. Luften är förfärligt. Men det finns inget annat att göra med alla dessa löv. De kommer inte att komposteras av sig själva då det inte kommer ett droppe regn under hela det torra halvåret. Det finns inte plats att bara samla dem i väntan på regn, och inte heller vill man skapa finbo för ormar och skorpioner. Så löven eldas. Jämt.

Jag heter Jenny Harlen och du lyssnar just nu på mitt semesterprat.

Så jag går runt i Yangon, hälsar Mingalabar glatt med alla, men egentligen är jag förbannad.

Förbannad som bara den. 

Allt det här organiskt som slängs. Det är inte “trash”. Det är det mest värdefullt vi har. 

Jag vill ju göra jord ut av det!

Så här kan vi inte hålla på.

Globalt har vi ett jätteproblem med matjord, att det försvinner. Det syns inte för oss här i Värmland, när vi kikar ut genom köksfönstret. Vi har ju hur mycket jord som helst. Vad då, problem? 

Men under det senaste seklet har vi slösat bort hälften av matjorden på planeten. Japp. Den finns inte längre. Vi har byggt städer på åkermark, vi har låtit stora områden blir till öknar, och vi har förgiftat rätt mycket. Bara cirka hälften av all jord är kvar. 

I städer som detta går det inte att odla något längre då det inte finns någon bra jord att odla i. 

Och samtidigt slänger vi bort, helt glatt, tonvis med matavfall och annat organiskt varje dag. I varje land, i varje stad.

Yangon, är en av de städerna i världen som vi läser en rad om då och då i nyheterna. Tropiska cykloner, översvämningar, hus som försvinner, folk som blir hemlösa, jordbruk som inte fungerar. 

Staden är platt som bara den, och ligger egentligen på en stor flodmynning. Den är byggt på sand. Sand, sand, sand och åter sand.

Och sand utan mull är svårt att odla i, så det går åt många kemikalier till jordbruket. 

Inne i själva staden finns det ingen riktigt matjord att odla i, och ingen kompostjord att köpa. Samtidigt dumpas dagligen några tusen ton med avfall på soptipparna, det mesta organiskt. 

Så klart blir jag förbannad. Vill göra något.

Matavfall som skulle kunna bli till jord. Jord som skulle kunna bli odlingsbart om det hade något organiskt i sig. 

Jag ser problem som behöver inte alls vara problem. Det går att lösa.

Och nu. Musiken som alltid hjälper mig om jag blir stressad, don’t you worry about a thing. Three little birds, Bob Marley.  THREE LITTLE BIRDS by Bob Marley 

DEL FYRA 3:22

Jag heter Jenny Harlen och just nu lyssnar du på mitt semesterprat i P4 Värmland.

Två stora problem. Oändligt med matavfall och oändligt med död jord. 

Hur vet jag att de löser varandra? 

Jo, för att detta har jag jobbat med i 11 år, här hemma i Sverige. Att hjälpa folk gör jord ut av sitt matavfall. Fantastisk, fin, levande jord.

Har du hört talas om bokashi? Jo, det är det vi pratar om här. Ett enkelt sätt att göra jord hemma i köket, på balkongen eller i odlingen. I kalla länder som Sverige och i varma länder som Myanmar funkar det lika bra.

Och nu, har konceptet fullkomligt exploderat i trädgårds Sverige. Alla vill börja. Alla vill göra egen jord. Alla vill vara med och göra något bra för planeten. 

Här i Sverige gör vi rätt för oss på så många fronter. Matavfall samlas in och vi gör biogas, tankar bussar och räddar miljön. Men har du tänkt på att då försvinner matavfallet ur kretsloppet? Det blir aldrig jord igen. Det blir energi, och det är ju bra, men det blir aldrig jord igen. Ingen kan odla i den mer, och sakta men säkert försvinner lite matjord till.

Det hela är rätt enkelt. Det handlar om en fermenteringsprocess som görs av naturliga bakterier och jästsvampar i en lufttät hink i köket. Allt matavfall kan vara med, det luktar i princip ingenting och det tar ett par minuter om dagen att sköta den. När hinken är full blandar du innehållet med jord — inomhus i en låda eller utomhus i en pallkrage — och sedan börjar odla i den. 

Det är en sluten cirkel som går fort — från den dagen du kastar lunchresterna tills den dagen du kan plantera en ny tomatplanta går det bara några få veckor. Och så fin jord går inte att köpa. Någonstans.

Så. Kretslopp. Finjord. Fantastiska tomater. Och inte särskilt mycket jobb. 

Varför har vi inte alltid gjort detta?

Metoden är inte ny den har funnits länge, sedan 80-talet, men den kom till Sverige för drygt 10 år sedan. Jag bestämde mig för att introducera det i Sverige. Som du kan förvänta dig, tyckte de flesta att jag var lite galen — hade det varit så bra som det låter så hade någon annan säkert gjort det redan. 

Den jorden man gör med hjälp av den här metoden är levande på ett helt annat sätt än jorden man köper i säckar. I varje tesked strö (det man använder för att köra igång processen) finns det lika många mikroorganismers som det finns människor på planeten. Otroligt, men sant. 

När mikroberna kommer ned i jorden fortsätter de att jobba. De är helt vanliga bakterier och jästsvampar som tillhör jorden, så det stör inte den naturliga balansen på något sätt, men i de flesta villaträdgårdar finns det väldigt lite mikroliv kvar i jorden. Jorden är utarmad på grund av att vi inte matar den med något vettigt, att vi tar och tar men inte ger någonting tillbaka. Jorden är trött, växterna är svaga, det är svårt att kicka igång rabatterna. 

Min dröm är att alla våra matrester blir till jord. Jag vill att vi börjar ge tillbaka till vår planet istället för att bara ta.

Och nu. An oldie by a goodie, Another one bites the dust, Queen. 

ANOTHER ONE BITES THE DUST by Queen

DEL FEM

Mhmm. Att jag gör detta i Sverige är en sak. Men i Myanmar. Hur i hela… 

Jo. I juli för två år sedan var jag ut på luffen en månad med min nu 23-åriga dotter Stina, i Myanmar, och vi blev förälskad båda två i landet. Vi fick många vänner och det var klart vi vill tillbaka någon gång. 

Men jag fick en utmaning av min dotter: hon vill att jag skulle åka tillbaka, själv, mens hon pluggade klart här hemma. Att jag skulle se till att de började göra jord därborta i Myanmar med. Där det behövs som mest. “Du kan det här mamma, du är precis rätt person för att göra detta. Jag tror på dig.” Fint, men oj vad läskigt. 

Så tillsammans med ett par europeiska kollegor åkte jag till Myanmar i mars förra året för att kolla läget, och då blev det klart: vi kör. Vi sätter ihop ett lokalt team, vi fixar mark och kontor någonstans, vi startar företag och… ehmm, vi kör. 

Galen? Antaglien. Men det behövs. Så vi satsar några år, rätt mycket egna pengar, massor med tid och energi, och vi ska se till att vi lyckas med det här.

Läget i Yangon är allvarligt. Läget i Myanmar är allvarligt. Och så är det i de flesta länderna i världen.

Vi har för lite matjord, den matjorden vi har är för dålig, vi tar inte hand om det. 

Städerna svämmar över av plast, av matavfall, av annat organiskt avfall som bruna löv som inget vet vad de ska göra med dem. Det finns mycket få lösningar. 

Det är för mycket regn och det är för lite regn. Aldrig är det lagom 

Myanmar är en av de mest utsatta länderna i världen när det gäller klimatkrisen. De har alltid liksom haft otur som land..

Vet du vad som händer med jord som har ingen mull att fastna i när det regnar?

Om det är bara sand, eller bara lera, så sköljer regnet bort en hel del av den, som då hamnar i den närmaste vattenvägen. Jorden försvinner, helt enkelt. Finns det en massa mull i jorden, alltså organic soil carbon, slipper man problemet. Jorden klumpar ihop sig och sitter fast. Det organiska materialet i jorden är som lim, det håller sanden eller leran på plats. Och det fungerar som ett vattenbatteri — lite som puckeln på en kamel. 

Mull är viktig. Men den finns inte längre i jordbruksmark. I Myanmar, som så många andra länder, finns det oftast 1-2 procent kvar bara. Det finns ingen vattenreservoar i marken. Det blir en tom och ganska meningslös “puckel”. 

Samma sak i städerna, som Yangon. Det finns ingen bra jord kvar alltså ingenting som kan ta fungerar som vattenreservoir. Jorden är svårodlat och innehåller inget vatten. Det är en katastrof när det regnar för mycket och en katastrof när det regnar för lite. Och det är just det som händer nu, jämt. 

Alltså, jord är viktigt. 

Jag tror vi behöver en soil revolution, en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att bygga jord inför framtiden. Precis överallt. NU!

Tillsammans har alltså jag och två av mina lokala vänner och kollegor startat ett företag i Yangon. Vi vill visa att det går att hitta hållbara lösningar samtidigt som vi löser ett jätteproblem i samhället, på ett hands-on och teknikfri sätt. Det är spännande, det är läskigt, och det är en ordentlig utmaning i ett land som Myanmar.

Vi jobbar hårt, jämt. Och vi gör Yangons finaste kompost. 

Många frågor mig var jag får all energi ifrån. Nja, ibland blir jag trött. Men bra musik peppar. En till favorit, She’s not there, Santana. 

SHE’S NOT THERE by Santana

DEL SEX

Hur gör vi detta? 

Jo, vi samlar in organiskt avfall från de två stora wet markets vi har på samma gata, en halv ton om dagen. För hand, i en tung och stadig pushcart. Vi känner ju alla på marknaden nu och de känner oss, det blir många Mingalabar åt alla hål. 

Vi får även in stora mängder med blåa tunnor fyllda med matavfall från hotell och internationella skolor., några ton i veckan. Tänk dig att ett stort hotell producerar 6 till 8 ton matavfall i månaden — och det finns ju många sådana hotell. 

Vi samlar in torra löv, säckvis i hyrda lastbilar. Som kostar oss en hel del, men de behövs i vår process, och varje säck med löv vi samlar in är en hög mindre som brinner på gatan. Sedan samlar vi även in kokosskal i stora mängder, pressade sockerrör och vissna offerblommor från de otaliga gyllena pagoderna. 

Ut av allt detta gör vi snygga och snabba komposter, vi har byggt 40 stycken i träramar — och vi producerar en ton primakompost om dagen. Processen tar 6 till 8 veckor, den är snabb och effektivt, och lite revolutionerande faktiskt. Vi är jättestolt över det vi gör. 

Och många börjar få upp ögonen för det vi gör. 

En sak till. Vi lär folk. Jag vet inte hur vi har lyckats, men fler och fler börjar höra av sig att de vill gå en kurs hos oss. Vi vill ju att så många som möjligt ska komma igång med att göra jord Myanmar, och vi har ingen chans att nå ut till dem. Kommer de till oss och utbildar sig är det perfekt. Det här är en soil revolution.

Vad gör vi med all kompost därborta? Ja, vi får försöka skapa en marknad för det med. Detta är något som inte har funnits förut, här i Yangon. Så det blir en marknadsförings pussel, som allt annat vi gör. Men vi lär oss, det är spännande. 

Och så har vi börjat odla träd. Myanmar håller ju på att bli varmare och varmare. Om det är tio fruktansvärt varma dagar om året nu, med typ 40-50 grader, så tror man att det kommer bli 200 sådana varma dagar om några få år. Tufft, om inte olidligt. Så vi använder en del av den fina kompostjorden vi producerar till att driva upp träd från frön, träd som vi om ett par år kan ge bort till kloster och skolor. Allt för att skapa skugga.

Mycket gör vi men vi kan och vill göra mycket mer. 

Men när jag är på väg hem genom marknaden, och vi alla hälsar lite trötta till varandra, så känns det värt det. 

Jag är stolt och glad över det vi åstadkommer både i Sverige och det vi gör i Myanmar. 

Men jag är fortfarande förbannad.

Förbannat att det går så sakta. Förbannat att inte jag och mitt team kan göra mer. Förbannat att inte fler fattar grejen. 

En ton om dagen är ju ingenting. Vi behöver nå ut till hela Myanmar. Vi behöver nå ut till hela Sverige. Vi behöver egentligen nå ut till hela världen, men vi håller på att göra även det, vi hjälper till med projekt i flera andra länder. 

Kommer vi hinna i tid? 

Huset brinner ju, precis som Greta Thunberg säger. Vi behöver göra mycket mycket mer, och det nu

Det här är ett sätt att hjälpa till att släcka branden.

Det är det vi kämpar för, dag och natt. 

Ingen av oss kan göra allt, men alla kan vi göra något. Det här är det jag och mitt team gör. För att vi kan. För att vi är faktiskt jäkligt bra på det. Och för att vi har bestämt oss för att inte vara rädda för något eller någon. Vi tänker istället: Vad är det bästa som kan hända? 

Och så gör vi det. 

Malin, Emma, Klara, Bertil, Lennart och Lennart. Inda, Aye Aye, Khaing, Maung Nan, Hans. Ni är bäst. 

Tillsammans fixar vi det här.

Jag heter Jenny Harlen och slutar här med en av mina all-time favourites. Tom Petty, och American Girl Tack för att du har lyssnat idag!

AMERICAN GIRL by Tom Petty

Ava:

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Musiken i programmet ärförkortat av upphovsrättsliga själ.

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

TRAILER:

Jag tror vi behöver en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att göra just jord. NU! 

Min vardag går ut på att samla matrester och göra det till jord. Både här och Myanmar. 

Varför det är så himla viktigt får du reda på i mitt semesterprat

Lyssna på Jenny Harlens prat här i P4 Värmland nu på måndag.

LYSSNA PÅ PODRADIO!

Projekt överallt! Bokashi i Myanmar — del 6

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2 och Bokashi i Myanmar del 3 och Bokashi i Myanmar del 4och Bokashi i Myanmar del 5.

Det går framåt! Inda, Aye Aye och jag. Tillsammans har vi bildat ett företag.

Allt har med regn att göra

Det märkliga med Myanmar är att det regnar jämt i ett halvt år och sedan regnar det ingenting i ett halvt år.  

Och just nu regnar det ingenting. Monsunsäsongen slutade någongång i oktober och nu väntar vi regn näst i maj. Fascinerande att se hur livet rullar på ändå, det gör inte så mycket egentligen, regn eller inte. 

Varmt är det ju jämt, och alla bara anpassar sig på ett otroligt lugnt sätt. 

Men ur odlingssynpunkt är det fascinerande. 

Inte bara för att vi får vattna en massa (nu, när det inte regnar) och hjälper växterna att överleva (på den blöta halvåret) när de egentligen håller på att drunkna. 

Monsunsäsongen ändras här som överallt i asien och det är verkligen inte bra för bönderna (vilket de flesta i Myanmar fortfarande är). 

Här i Myanmar är de extremet utsatta — tror inte många känner till detta, men Myanmar är en av de tre mest klimatutsatta länderna i världen just nu beroende på hur man räknar. Det regnar för mycket eller det regnar för lite. Hälften av landet är extremet torrt jämt, den andra hälften håller på att tvättas bort regelbundet. 

Så att jobba med jord känns rätt så viktigt här.

Det är ju våran matjord som är det stora kolbatteriet på jordklotet. Det finns två-tre gånger mer kol i marken än det finns i luften, och då luften är redan överfullt är det ju klokt att få ned mer i marken där det fattas verkligen. Och ju mer kol i marken, soil organic carbon, ju bättre jorden kan hantera vatten — vara sig för mycket eller för lite. 

En ny bokashi “compost farm”

Den senaste nyheten här — och detta brinner jag för att berätta – är att vi har fått en ny bokashi yard!

Inte så långt från den gamla, som vi kommer ha kvar som kontor och bas, men mycket större och på en gata där det finns två stora marknader, “wet markets” med färsk mat. 

Och med allt organiskt avfall du kan tänka dig. Ren lycka för oss!

Vi betalar 4 lakhs per månad, 400.000 kyat, vilket motsvarar 2.400 kronor. Marken är 60 feet x 80 feet, två standard hustomtar här, och har en fin mur och två portar som vi kan låsa. Vatten, el och utedass.

Hela denna veckan har vi rensat och fyllt på med sand för att jämna ut marken, annars blir det stora pölar under monsunsäsongen. Ingen har använt tomten i 20 år så du kan tänka dig vilken djungel den var. 

Vi fick hjälp av ett fantastiskt gäng dagsarbetare och det gick verkligen undan. Inga ormar eller skorpioner heller, vi var förvånad! På ett annat jobb har vi en headcount som nu i upp i 20 skorpioner och en orm…

Kompost av allt!

Inget av detta avfall ska nu lämnar tomten. 

Allt plastskräp har vi plockat och skickat iväg, men allt annat ska vi göra en jättekompost av nu imorgon. Ingen bokashikompost i och för sig, men en ny slags komposthög som vi har redan testat på ett par andra projekt. 

Vi bygger en lång inhägnad av lastpallar (trä eller plast) eller bambu, och fyller på i sektioner en kubikmeter var. Det ska inte vara löst och luftig som en vanlig kompost, utan tät och kompakt, en mellanting mellan aerobiskt och anaerobiskt. Och vi kommer inte att vrida och vända på den, utan skördar så fort det går. Om en månad kanske.

Lager på lager: tjocka trädelar längst ner, bruna löv, gröna löv, lite befintlig jord (eller kogödsel för att snabba på nu när vi har bråttom). Vi sprayar varje lager med EM (Mikroferm som vi brygger själv, och som kallas CEM här) och trampar på det hela om och om igen. 

Läs mer: How to make a bokashi compost stack

Vi gjorde precis en sådan jättehög på annat hål för fyra veckor sedan, och där har vi har redan börjat skörda grov, men oj så fin, kompost redan. Helt fantastisk metod. 

Och du kan tänka dig hur det blir när vi sedan börjar blanda i bokashi på riktigt. 

Visionen är en ton om dagen

Som vanligt har vi stora visioner här på Bokashi Myanmar! Tre saker ska hända här på vår nya compost farm. 

En. Vi ska ta hand om matavfallet från de två närliggande gatumarknader. 

De ligger på samma gata som oss, den ena som är tio minuters gångavstånd håller till varje morgon, och den andra, precis bredvid oss, startar upp på kvällen. 

Vi räknar med att kunna få hem en ton om dagen. 

Det är ju mycket, så vi ska ta det steg för steg, men vi har redan hållit på med dessa två marknader i några månader på ett mycket mindre skala och har lärt oss mycket. 

Det finns ju en hel del politik på sådana marknader, men vi har nu slutat fred med “the cabbage guy” och “the coconut guy” och även “the YCDC guy” som är på något sätt anställt av kommunen och knallarna för att ta hand om avfallet. Många av dem var rätt så skeptiska i början, och det blev lite motstånd, lite missförstånd, men allt detta har vi redat ut för länge sedan och de nu vill att vi ska hjälpa till. 

Vi planerar att köpa en kokoskrossare så småningom för att hjälpa till med hanteringen, just nu sitter vi i skuggan och hackar upp frukt och grönt för hand med en machete, men det håller ju inte i längden. 

Vi kommer även att samla in en massa bruna löv (de bränns ju precis överallt annars) och annat trädgårdsavfall for att ha med i våra bokashi högar. 

Det var del ett. 

Bokashitunnor från RecyGlo

Del två är att vi, från och med nästa vecka, ska börja få hem blåa tunnor från restauranger, skolor och hotell. 

Det är ett samarbete med en återvinnings startup här i Yangon som är mycket spännande, RecyGlo heter den, jag berättade mer i om i en tidigare post. De håller redan på med de torra fraktionerna (glas, plast, metall, elektronik mm) och nu lägger vi till matavfall.

Allt sorteras på bästa möjliga sätt, även om det är inte så avancerat här i Yangon som vi är vana med hemma. 

Bokashitunnorna ska hämtas från kunderna och köras hem till oss efter en veckoschema, och vi skickar rena tunnor tillbaka med lastbilen. I varje ren tunna kommer vi bottna med ett lager risskal för att suga upp fukten, och fyller på kundens behållare med bokashiströ till den nya tunnan. 

Ungefär så har vi tänkt oss. Spännande!

Prototyp compost farm

Del tre är att så fort vi själva vet vad vi håller på med, ska vi börja träna andra. 

Det borde vara möjligt att skapa en sådan compost farm i varje kvarter, i samband med varje marknad. Vårt jobb är att göra så många misstag som möjligt, så vi lära oss hur vi ska göra och hur vi inte ska göra.
Och sedan visa upp det för alla som vill lära sig. 

Socialt företag

Egentligen har vi en del fyra här.

Det vi vill reda ut är ekonomien i det hela. Just nu har vi ingen extern finansiering, allt detta gör vi själva ur egna pengar. 

Syftet är att se om inte vi kan skapa ett företag ur detta och ett affärsmodell som är självgående. 

Alltså, ett företag som producerar eftertraktat eko-kompost, organiskt gödsel, flyttande näring, you name it, som kan stå på egna ben. 

Fixar vi detta har vi lyckats big time. 

Det skulle innebär att organiskt avfall ÄR INTE LÄNGRE AVFALL. 

Istället, blir det till något som är så oerhört mer värdefullt: en resurs, eller input, till en produktionsprocess. Avfallet kommer få ett värde. Det kommer kunna skapa jobb, många små enkla jobb antagligen, och bidrar till ett mer hållbart samhälle på många olika nivåer. 

Fixar vi detta kan vi andas ut. Då har vi lyckats men en samhällsförändring som kan skalas upp fort och frivilligt.

Machetes och bokashigänger

Men som sagt, detta är visionen. 

In real life jobbar vi på med våra machetes, våra kål- och kokosgubbar, och våra bokashi teams på de olika projekten vi håller på med. 

Ska berätta mer sedan om våra andra stora projekter, men lite snabbt har vi kommit igång med två stora, nya projekt sedan sist och har en tredje på gång. 

Vi bygger en jätte bokashikompost på U Thant House. Stolt!

U Thant House

Den ena är U Thant House. 

Kommer du ihåg U Thant? Han var Secretary General av FN i tio år strax efter Dag Hammarskjöld. En otrolig prestation i en orolig tid, och speciellt bra jobbat för en Burmes att komma så långt på den tiden. 

I alla fall, hans hus här i Yangon håller på att bli museum — och ett centrum för diskussioner och inspiration om allt han stod för. Fred, globalt samarbete, och hållbarhet. 

Huset finns i ett otroligt lummigt trädgård, en oasis här mitt i det stökiga Yangon, och där jobbar vi och skapar jord till den fina trädgård som ska helrenoveras över tid. Sååå skönt att få vara med!

Tanken är att bygga upp en bokashi yard där vi kan visa upp hållbarhet på riktigt. En del av den utbildningen som reflekterar U Thants värderingar och en otrolig viktigt budskap till alla som kommer på besök: vi kan, var och en, faktiskt gör skillnad. 

Vi är redan på gång sedan en månad tillbaka, den första fina jordhögar börjar bli redo nu, och snart ska vi skala upp det hela genom att ta in bokashi från utvalda hotell och skolor här i Yangon. 

Ett helt perfekt projekt med ett härligt gäng som jag ska berätta mer om sedan!

Skol-bokashi

Vi har, de senaste veckorna, även startat upp två internationella skolor med bokashi, Dulwich College och International School Yangon. Båda väldiga fina (och dyra!) skolor som vill lyfta sina miljöprofiler och få med studenterna i en mer hands-on miljödiskussion. 

Den ena ska hantera sitt eget bokashi på skolgården där de har ett köksträdgård som behöver näring. Den andra ska i början skicka sina bokashitunnor till oss för att ta hand om, men sedan utvecklar en egen kompostering på samma sätt som vi håller på i vår egen bokashi yard. I längden, en mycket mer rationellt lösning då de kan även börja ta hand om allt trädgårds “avfall” och göra egen kompostjord. 

Så — mycket på gång, mycket att se fram emot, och mycket som redan funkar.

Vi är nöjda!

/Jenny från bokashi.se och Bokashi Myanmar


Than Zaw Htay och Inda på U Thant House, vi har byggt köksträdgård!

Gör eget syrligt doftande nässelvatten

Nässelvatten och guldvatten är fantastiskt enkla sätt att göra eget kraftfullt gödsel på! Men stanken…
Visste du att du kan använda EM-mikroberna till att göra både nässelvatten och guldvatten som inte stinker, utan bara doftar syrligt? Här är receptet!

Lycklig gödsling!

/Malin & Jenny på bokashi.se

Läs gärna: Våra 8 bästa vintertips för Bokashi

En ny generation Bokashi-hink

Bokashi 2.0 designad kökskompost

För några veckor sedan fick vi hem de första lådorna med de nya Bokashi-hinkarna. Lite skeptiska (vi är både Malin och Jenny löjligt förtjusta i vår kranhink…) och väldigt frågande till hur denna nya hink kunde vara så mycket bättre (enligt tillverkaren) och motivera det mycket högre priset… I samma veva fick vi besök av Mira från fabriken i Slovenien, så vi passade på att peppra henne med frågor, och hon svarade så gott hon kunde (vi kan nog vara ganska intensiva… ) men det mesta hon egentligen sa var:  “Try, just try, and you will see…”, med sin Slovenska engelska.

Mira, Jenny och Malin – skyselfie!

Så vi provade! Malin (som har en lukt-känslig familj och därför brukar ha kranhinkarna lite undangömda för att slippa höra klagomål) körde fullt ut och ställde den nya hinken på köksbänken för att riktigt provocera! Jenny (som har en katt som nog inte bryr sig så mycket) gjorde likadant.

När vi jämförde erfarenheter kom vi båda fram till att… den nya hinken faktiskt är jättebra! Istället för ett tätslutande lock så har den en innerplatta med en mjuk kant som sugs fast i hinken i höjd med matresterna för att stänga ute luft och pressa ihop allt. Bokashi-processen är i princip densamma som med våra andra hinkar med kran, men eftersom extremt lite syre kommer in i processen, blir den väldigt effektiv!

De fermenterade matresterna blir torrare än i en vanlig hink vilket betyder mindre risk för lukt. Det kommer även ut mer av det eftertraktade Bokashi-lakvatten än från en traditionell kranhink.

När man läser produktbladet så förstår man att det finns en lång designprocess bakom den nya Bokashi 2.0. Dels för att hitta ett nytt sätt att göra Bokashi på som är så luktfritt och torrt som möjligt, men även för att skapa en produkt som är snygg nog att passa in i ett designat kök. Utvecklarna har även tänkt på att göra denna hink lättare att använda med en hand. Locket som sitter överst är lätt att lyfta och kan användas som en avlastningsyta för matresterna. Den runda plattan som gör hinken lufttät invändigt har en silikonkant som gör den lätt att sätta på plats. Du pressar ner den bara för att pressa ut luft och pressa ihop matresterna. När du vill dra upp den för att lägga till fler matrester, drar du i sidan som har ett litet handtag.

Plattan har även en annan funktion, och det är att skrapa ut hinken när man tömmer den. Smart! Med en hand kan man pressa ihop plattan till en halvcirkel som man då kan skrapa med. Den är precis rätt storlek för att göra hinken ren och kladdfri utan att bli kladdig själv. Och delarna kan du sedan stoppa in i diskmaskinen.

Hinken har ett mjukt handtag som du kan använda som ett traditionell handtag genom att fästa det på båda sidorna av hinken. Eller så kan du fästa båda ändar på samma sida och lyfta hinken med ett handgrepp.

Bokashi 2.0-hinken har en innerhink och en ytterhink. Den inre hinken har dräneringshål och en rund botten som dränerar bort vätskan från matresterna. Den inre hinken är lätt att lyfta ut för att rengöra eller tömma, och det finns ingen lös dräneringsplatta som kan lätt fastna eller tappas bort.

Bokashi-lakvattnet är precis som det brukar vara, processen är ju i princip densamma. Skillnaden är att du antagligen kommer att få lite mer och mindre luktande lakvatten från den nya Bokashi 2.0. Bristen på luft gör att det luktar mindre.

Lakvattnet dräneras ut genom dräneringshålet längst ner på hinken. Till skillnad från tidigare hinkar finns det ingen krånglig kranlösning, utan utvecklarna har använt ett helt vanligt skruvlock. Tappa inte bort det! När du tömmer ut lakvattnet ska du luta hinken bakåt när du tar av kranen, så att inte vätskan rinner ut i förväg.
En faktisk fördel med det är att risken för att matresterna fastnar i kranen och blockerar funktionen, eller att den går sönder eller läcker är borta.

Själva hanteringen med matavfallet är precis detsamma med denna hink som med våra traditionella kranhinkar. Du fyller hinken och strör på bokashiströ, och ger den två veckor att fermentera när den är fylld. Sedan gräver du ner den fermenterade bokashin i trädgården eller gör en jordfabrik inne eller ute – precis som vanligt!

Den nya Bokashi 2.0-hinken säljs en och en. Du kan välja att ha två av de nya hinkarna, eller kombinera dem med dina tidigare hinkar. Det som passar bäst för dig! Den kostar mycket mer att köpa in än de traditionella kranhinkarna, och därför är också priset högre. Den är designad för att vara både snygg och effektiv och gör det möjligt för även de som vill att allt i köket ska vara fint att kunna komma igång med Bokashi direkt på köksbänken.

Bokashi 2.0-hinken går att förbeställa i webbshoppen på Bokashi.se, med leverans i slutet av januari. Det ska bli så spännande att se vad ni tycker om den! Vi gissar att det kommer att variera mellan “helt onödig” och “superbra”! 🙂

Hälsningar Jenny & Malin

Ta bakterier till hjälp och må bättre

Hur mår du? Och hur mår dina bakterier?

Vi har ju så otroligt många bakterier i kroppen, och kan så lite om dem egentligen. De styr och ställer med oss, och har vi tur och sköter vår hälsa på ett bra sätt, hjälper de oss att vara friska.

Visste du att du har mellan 1,5-2 kg bakterier i din mage? Otroligt men sant!

Mest håller våra bakterier till i tarmen; där jobbar de med att ta hand om alla näringsämnen som passerar, och även att mota bort det som helst inte ska vara där. Hela 70% av vårt immunförsvar ligger i tarmen, och det är tack vara alla våra mikrober att den fungerar.

Men vilka är de, dessa tarmbakterier? Och hur kan man hjälpa dem göra ett så bra jobb som möjligt?

Som med så mycket annat i naturen, är mångfald nyckelordet. Vi har alla en egen uppsättning av mikrober i våra tarmar, och ju bredare sortiment vi har ju bättre. Precis som vi pratar om med Bokashi i jorden, så är det viktigt att “de goda” bakterierna är många fler än “de dåliga”.

På fackspråk heter denna koloni av mikrober vår microbiome, eller mikrobiota på svenska. Dels beror den på genetiska faktorer och dels är det något vi kan förbättra eller försämra genom hur vi äter och lever. Komplicerat! Men lika bra att ta ställning till det hela och se till att vi hjälps åt, våra kroppar och vi.

Läs mer:  Om mikrobiota och tarmflora

För lite mikrober
Många vanliga sjukdomar och hälsoproblem har sitt ursprung i tarmen. Modern kost försurar tarmen och innehåller idag för lite mikrober som stödjer mag- och tarmfunktion. En försurad tarm kan gynna vissa mikrober som blir dominerande och kan skapa problem.

Mycket av de naturliga och nyttiga bakteriekulturerna går förlorade på grund av odlingsmetoder, tvättning, upphettning, raffinering samt strålning av råvaror. De mjölksyrebakterier, mikrober och jästsvampar som vi tidigare fick i oss i stora mängder via vår föda hjälper till att spjälka och smälta vår mat samt bilda viktiga näringsämnen i tarmen.

Helt tydligt är det dags att lära oss mer om allt detta.

Food Pharmacy
Vi har en favoritbok i ämnet, som heter Food Pharmacy, och är skriven av ett par svenska tjejer som är både härliga och inspirerande. De finns även på blogg, podd och facebook. 

De beskriver hur kroppen fungerar och hur du kan hjälpa den att bli frisk med hjälp av bra mat och ett probiotiskt tänkande.

Probiotika? Det är som antibiotika fast tvärtom. Meningen med antibiotiker är att de rensar ut så många bakterier som möjligt, både goda och dåliga; probiotika ökar mängden goda bakterier istället.  Enligt världshälsoorganisationen (WHO), är probiotika “levande mikroorganismer som, när de administreras i adekvata mängder, ger en gynnsam hälsoeffekt”.

Läs mer: “Tarmflorans budord” på Food Pharmacy

10% human!
En annan bok vi tycker om är 10 % Human av Allana Collen. Den finns bara på engelska än så länge men är lätt att få tag på i Sverige.

Här kan du läsa om hur vår personliga koloni av mikrober påverkar vår vikt, vårt immunsystem, vår mentala hälsa och även vem vi väljer som partner. Och hur allt det hjälper oss förstår många moderna sjukdomar som övervikt, autism, psykiska problem, magproblem, allergier, autoimmuna sjukdomar och även cancer. 

Otroligt intressant. Känns som vi står på tröskeln av något nytt och mycket spännande här.

Nytt på bokashi.se
Organisationen bakom Bokashi och Effektiva Mikroorganismer – EMRO Japan, har jobbat med EM och hälsa i många år. Lika länge som EM har funnits, och med bra resultat. (Information om forskning finns längre ned).

De har utvecklat EM-baserade produkter som bidrar till ett normalt hälsotillstånd — det är det vi vanliga människor kallar för att vara frisk. 

Då många vill få tag i dessa produkter har vi nu börjat sälja dem i webbshoppen på bokashi.se. Spännande! Och början på något nytt för oss.

Vi har två produkter baserade på EM-tekniken som bidrar till en väl fungerande hälsa.  De främjar en bra tarmflora på lite olika sätt, och självklart är allt baserad på det konsortium av EM-mikrober som utvecklas och patenterats av EMRO i Japan. Som alla våra andra EM-produkter är de naturliga, ofarliga, och innehåller inga kemikalier eller genmodifierade ämnen.

Den ena produkten heter EM Bright och är en dryck som innehåller levande EM-mjölksyrebakterier och jästsvampar. Den smakar apelsin och är något som hela familjen kan använda. Det är förebyggande på samma sätt som probiotiska tabletter som man kan köpa på apoteket, fast i flytande form. 

Vi gillar våra mikrober

Den andra heter EM-X Gold och är mer avancerad. Den är baserad på fermenterade EM-mikrober och växter som är rika i olika näringsämnen som den japanska nigari. 

Under fermenteringen produceras en mängd nyttiga enzymer och annat som kroppen mår bra av. Efter fermenteringen filtreras dock alla levande mikrober bort; vätskan som kvarstår innehåller istället bioaktiva ämnen som spårmineraler, vitaminer och enzymer vilka har producerats under fermenteringsprocessen och är lätt för kroppen att ta upp. EM-X Gold är genomskinlig och smakar neutralt, du kan gärna hälla upp den i en kopp te.

Hur mycket du behöver beror lite på ditt hälsotillstånd och syfte; en kapsyl om dagen är en rimlig början men det kan vara värt att ta mer om situationen kräver det. Det går inte att överdosera men kroppen kan behöva tid att bli van.

Läs mer: Hälsokost på bokashi.se

Vilken är bäst för dig?
EM-X Gold är mycket dyrare än EM Bright då produktionsprocessen är väldigt avancerat för just EM-X Gold. Gold passar dig som är mån om din immunsystem och vill förebygga och förbättra den. EM Bright är en produkt som passar dig som är egentligen frisk och vill passa på att stötta din tarmflora. Perfekt inför påfrestningar som en lång vinter, utlandsresor, eller sjuka barn då man vill ha ett så starkt immunförsvar som möjligt. 

Det finns forskning att läsa (kolla nedan) men som så mycket annat i livet får man egentligen ta ställning själv. Testa och se. Många rapporterar bra resultat i olika sammanhang, det finns ju inga garantier men vi tycker vi har hört så pass mycket bra att vi vill göra produkterna tillgängliga för alla. 

Hur göra vi själva då?
Båda Malin och jag använder EM Bright och EM-X Gold då och då. Vi är friska bägge två, så det är lätt att tycka det är inte så viktigt att satsa på immunförsvaret men vi gör det ändå. Och mår bra av det. 

Malin har småbarn, och det har sina påfrestningar. Men hon är för det mesta frisk; svårt att säga om det har med EM-dryckerna att göra eller inte. Hur ska man kunna veta? (En viktig aspekt enligt henne själv är också att hon rensade ut alla städkemikalier för många år sedan, och städar numera bara med EM-mikroberna i Wipe & Clean och mikrofibertrasor!) Men ett starkare immunförsvar är aldrig fel och vi kommer fortsätta med detta. Vi har ju ett företag att driva och har inte råd att bli sjuka!

Jag, Jenny, har inga barn hemma längre och har länge haft tur att vara frisk. Men nu när jag åker fram och tillbaka till Myanmar väldigt ofta och jobbar är det extremt viktigt att jag har ett bra immunförsvar. Dels för att hygienen är så god som obefintlig där i den tropiska värmen, men dels för att jag har inte heller råd att bli sjuk. Just nu dricker jag EM-X Gold och EM Bright för att förbereda mig inför nästa resa.

Mer om EM-X Gold
Vad gör alla dess bioaktiva ämnen i EMX-Gold?

De hjälper till att förbättra kroppens allmänna tillstånd och kan därför påverka symptom som hör sjukdom till. EM-X Gold har en stark antioxidant effekt, vilket betyder att överskottet av fria radikaler oskadliggörs. Detta stärker immunförsvaret och aktiverar kroppens självläkande mekanismer.

Fördelarna med detta är att du får en:

  • Snabbare och mer effektiv utrensning och avgiftning av organen
  • Förbättring av kroppens syra/bas-balans (PH-värdet i kroppen)
  • Generell förstärkning av immunförsvaret
  • Minskning av infektioner i kroppen
  • Reducering av allergier

Läs mer: Hur mikrober påverkar vår hälsa

Läs mer: Hur EM-X Gold produceras

Mer om EM Bright
EM Bright är en ekologisk fermenterad dryck, fylld av hälsofrämjande bakterier som optimerar de nyttiga beståndsdelarna i EM. EM Bright är ett aktivt hälsotillskott för hela familjen, den förbättrar immunsystemet genom att stötta och balansera den viktiga bakteriekulturen i tarmarna.

Alla vill vi må bra
Det finns mycket att lära sig här och mycket som är värt att testa. 

Som vanligt, är vi alltid intresserad av hur du upplever våra produkter. Hör gärna av dig till oss om du funderar över något – men även hur det känns för dig att använda dessa nya EM-produkter. 

Må bra!

/Jenny och Malin på bokashi.se

EM Bright & EM Gold i webbshoppen

Vetenskap
Flertal vetenskapliga studier påvisar de goda effekterna av EM-X Gold. Artiklarna nedan visar att EM-X Gold aktiverar kroppens naturliga försvar mot cancer. ECEM och EM-X2 = EM-X Gold.

Chung Hin Chui et.al, International Journal of Molecular Medicine, 2006 – Apoptotic potential of the concentrated effective microorganism fermentation extract on human cancer cells

Citat: ….  we have shown that the second generation of the effective microorganism fermentation extract (EM-X2) possessed growth inhibition on human cancer cells involving MDA-MB231 breast cancer and K-562 chronic myelogenous leukaemia cells.

Masaki Shintaniet.et.al, Food and Nutrition Sciences, 2015 – Anti-Inflammatory and Immunostimulatory Effects of Extract from Culture of Effective Microorganisms (ECEM) Revealed by Functional Genomics and Metabolome Analyses, EMX_ Food & Nutrition Sciences 2015

Citat: ECEM inhibited the LPS-upregulated expression of one group of, pro-inflammatory genes (iNos, Il6 and Cox2) but not another group genes (Tnf, Ccl7 and Dusp2); it also upregulated the expression of Cd1d1, which participates in antigen presentation on lipids, resulting in activation of natural killer T (NKT) cells related to infection defense and cancer.

Peer-review vetenskapliga rapporter kan beställas från oss på info@bokashi.se

BOKASHI I MYANMAR DEL 2

Har du inte läst första delen av Myanmarberättelsen så finns den här – Bokashi i Myanmar del 1!

Vid det här laget vet ni att vi håller på med ett bokashiprojekt i Myanmar! Vi kommer att fortsätta att berätta mer om det här otroligt spännande projektet, och här kommer del 2:

Hur kom vi igång här?
Av en slump, råkade jag (Jenny) träffa två fina tjejer som nu är delaktiga i projektet här. Diana, från Tyskland, som är utbildad filmskapare och har pluggat språket Myanmar i Berlin (något som typ INGEN gör!!). Och Steffi, från Belgien, som är farmacist, är van att driva företag i andra branscher, håller på nu att starta upp bokashi i Belgien och är, som Diana och jag, fullständigt lockad av Myanmar. Tillsammans pratar vi sju språk. 

Ursprungliga Myanmar-gänget – Steffi, Jenny, Diana & Inda

Här i Myanmar är det Inda och Aye som är kärngänget just nu. Inda råkade jag träffa när jag var här med min dotter för ett år sedan.

Inda pratar bra engelska och var när vi träffades munk. Munkar får prata med folk, men märkligt nog gör han inte det jämt — vi hade bara tur att vi kände båda två att det viktigt att prata med varann, den där dagen på tempeltrapporna. Vi höll kontakt i många månader, engelskträning för honom och jag fick lära mig mycket om allt möjligt. Han är en superhärlig kille med så mycket potential.

Inda, Jenny & Stina på tempeltrapporna

Under tiden gick jag och funderade om inte jag skulle starta ett Bokashiprojekt i Myanmar, att jobba med Bokashi utomlands är något jag har velat göra sedan många år tillbaka och nu var ju Malin anställd hemma i Sverige, min dotter hade flyttat hemifrån och hag hade avslutat en lång relation. Ett bra tillfälle, med andra ord.

Sedan ändrades läget över en natt. Det visade sig att Inda hade lärt sig koreanska i smyg, för att kunna lämna munklivet och skaffa jobb i Korea. Ett så-kallad 3D-jobb, dangerous, dirty and demanding. Det finns en lång, lång historia bakom detta, men det var den enda utvägen, det förstår jag nu efter många långa diskussioner. Jag var lite chockad, han är alldeles för smart och utbildad för att kasta sig in i denna tuffa och farliga värld. Så jag “kom ut” med mina Bokashiplaner, skulle han kunna tänka sig vara med på detta istället? Med en riktig lön och allt som hör till. Det kunde han, och gärna! Det visade sig att han hade en flickvän sedan många år tillbaka (munkar är inte alltid vad man tror!), och i hans fall var detta med att vara munk ytterst ofrivilligt. Han hade varit munk sedan han var 6 år, utan att kunna välja själv, och utan att kunna hitta en utväg. Finns det inga pengar i familjen har man inte många val i livet här.

Små munkar Bokashi Myanmar

Det var en jättechansning för mig, och för honom med, vi kände inte varann egentligen. Men ibland leds man rätt rent instinktivt, och just denna gång var det så. Jag, Diana och Steffi kunde inte ha hittat en bättre kille att göra detta med. Och han trivs lika bra med oss, det är inte ett dugg komplicerat.

Och flickvännen? Det är ju Aye. De förlovade sig offentligt för två veckor sedan efter alla dessa år, en stor sak här och något som de nästan inte trodde själv på längre då de hade kämpat så länge för att få livet att funka för dem. Det är otroligt härligt att få vara med på denna resan med dem (och igen, allt hänger på att man har lite, bara lite pengar att komma igång med).

Bokashi Myanmar
Inda & Aye

Vad vill vi göra?
Vi har ju andra som vill vara med här i Yangon, många förstår att detta med Bokashi och EM är framtiden och att vi kommer lyckas. De vill vara med, om de kan. Just nu fokusera vi på att etablera organisationen här, att komma igång med vår “Bokashi yard” där vi kan köra demos och utbildningar, och visa rent praktiskt hur man gör med allting.

Ströproduktion och begynnande trädgård på Bokashi Myanmars bakgård

Vi har en rad riktiga projekt som är startklara, jag ska berätta mer om dem sedan. Men helst vill vi ha lite mer struktur i det vi gör, ha en fungerande produktion  av Bokashiströ och andra produkter och tillräckligt med egen erfarenhet för att kunna säga “gör så här, inte så här”. Och vi är så väldigt glada att ha ett hus vid vår “yard” , det hade inte gått annars i det här monsundränkta landet.

Monsun Bokashi Myanmar
Monsunsäsong i Myanmar

Livet i Myanmar
Länge var vi inte säkra på var vi skulle ha vår bas, men det blev klart och tydligt efter ett tag att mest miljöintresse och flest potentiella samarbetspartners fanns i Yangon (Rangoon). De flesta organisationer har sin bas här – det är en mångmiljonstad med allt kaos som hör till, och det är många som vill och kan göra skillnad på olika sätt. Samtidigt är det en väldig utsatt stad, med en ständigt växande befolkning, ett allt större gap mellan de som har och de som inte har, och stora områden som vi lätt skulle kunna kalla för slum. 

Fattigt område i Rangoon, Myanmar

Fast nu, när jag har rört mig här ett tag, känner en del folk, och blivit lite hemtam i några av dessa områden, skulle jag inte använda ordet slum. Det har någon innebörd som inte riktigt passar, folk har ju sina liv och sin värdighet; sina familjer och sina affärer, deras liv är lika nyanserat som våra, bara lite enklare. Efter ett tag ser man det inte längre, det är som det är. Men inofficiella områden finns det gott om, shantytowns som har vuxit upp bredvid tågspåren, floden och industriområdena. Inte mycket är reglerat här, fast det som är reglerat är så otroligt byråkratiskt det går inte att fatta ändå. 

Hur folk lever här har jag börjat förstå så smått, men det som stör mig varenda minut av varenda dag när jag är ut och rör på mig är alla sopor. Det här landet drunknar i plast, precis som alla andra. 

Plast, matavfall, djurmat?

Vad kan man göra åt skräpet?
Det finns många organisationer och andra krafter som är med och försöker göra skillnad, de flesta vill att vi ska samarbeta mer med dem så fort det går. Vi har varit med på några cleanup days, men så oändligt mycket mer behövs. Och i ett land som detta, där det inte ens finns el till ens hälften av invånarna och något så enkelt som trottoarer inte funkar, kan man inte förlita sig på att “någon” ska fixa det.  “Någon” är ju vi! Och medan hela världen pratar om plast helt plötsligt (bra! bra! bra!), ser jag som vanligt bara allt organiskt avfall. 

Här i Yangon gör staden faktist en rimligt bra insats att samla upp soporna och köra dem till de överfulla deponier. Ute på landet är det något annat, det finns ingen sophämtning överhuvudtaget.

Ihopsamlat skräp – mest plast och matavfall

Soporna bränns, eller grävs ner, eller ligger bara på marken.
Det är ju ingen idé att skylla på folk, bakgrunden i ett sådant här land är inte som vi är vana med. Folk förstår inte. De kämpar med så mycket annat. Det skulle behövas en jätteinsats med utbildning för att ändra sopsituationen här. Men samtidigt, behövs det ju en jätteinsats för nästan allt möjligt, så varför ska vi tro att just detta ska prioriteras?

Skillnaden mellan skräp och skräp

Organiskt avfall är inte skräp!

Grundproblemet, som jag ser det, är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt och icke-organiskt avfall. Mellan plast och frukt/grönt och matrester. Helt ofattbart för oss nu kanske, men tänk tillbaka. Det var inte så länge sedan vi gjorde samma dumheter själva. Så där någonstans får vi börja. Vårt slagord är att “Organic waste is not trash”.
Genom att jobba ihop med de andra “avfalls”-organisationerna, kan vi komma in i detta. Vi kan ju inte stå för en massiv utbildningskampanj, men andra kan. Däremot så har vi en fantastiskt enkel och fin metod som kan vara som en pusselbit i lösningen. Bokashi vill vi lära ut till så många vi kan!

Vill du stötta Bokashi Myanmar? Vi använder det vi tjänar på Bokashi.se för att sponsra projektet i Myanmar. Du kan stötta projektet direkt genom att skänka en slant här!

Följ oss på Facebook i gruppen Bokashi Myanmar och på bloggen (på engelska).

Hälsningar från Jenny i Myanmar!

Närproducerat bokashiströ

Häromdagen besökte Malin vår lokala producent av bokashi-strö. Nils-Erik och Gunnar på Assareby kvarn heter herrarna som maler vetekliet i sin kvarn, fermenterar det i många veckor och packar det till sist i påsar.

Knappt en timme från oss – det kan man kalla närproducerat!! Och vilka omgivningar dom har, helt otroligt vackert!

En gång i månaden hämtar vi sedan ströet, och denna gången passade Malin på att praoa lite och lära sig hur allt går till. Besöken avslutas alltid med att man bjuds på kaffe! Hur mysigt som helst!

Glad prao-elev

Vi ska öka vår egen svenska produktion av bokashiströ här på bokashi.se, inte minst för att slippa de långa transporterna samband med import från andra länder. Och eftersom Jenny och Bertil sedan starten för 10 år sedan själva har tillverkat strö vet vi precis hur man gör! När företaget växte hanns det inte med att tillverka allt själva och därför köper vi en del från Holland. Nu har vi större möjligheter igen att göra mera strö själva, och det ska vi!

EM-1 och melass är vi noga med att alltid köpa från certifierade EMRO-leverantörer eftersom vi vill ha den patenterade mikrobblandningen och inte någon av alla de kopior som finns hos andra leverantörer.

Kvarnentrén

Tack för titten!

/Malin & Jenny på bokashi.se