Tag Archives: sophantering

BOKASHI I MYANMAR DEL 4

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper människor att komma igång med Bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2 och Bokashi i Myanmar del 3

Ward 67 – ett slumområde för klimatflyktingar
Varje vecka åker vi nu ut till ett officiellt slumområde i utkanten av Yangon, hem till 20.000 människor som kämpar för att tjäna pengar nog för att överleva. Ursprungligen var detta ett slags inflyttningsområde för klimatflyktingar som skapades för ungefär tio år sedan. Det finns ingen sophämtning och inte mycket annat heller. 

Att hitta ett värde för avfallet
En fransk ideell organisation som heter Green Lotus ville att vi skulle samarbeta med dem. De jobbar på det ideella viset med ett “gör-livet-bättre” program i Myanmar, och en komponent är just avfallshantering. Det vi vill hitta tillsammans med dem är ett sätt att skapa ett värde kring avfallet; att skapa en cirkulär ekonomi runt just organiskt avfall som gör att det får ett värde så som till exempel PET-flaskor har i Sverige. Det skulle kunna vara att man skapar en jordfabrik på riktigt, eller flera, med tillhörande odling och småskaliga affärer. 

På väg till jobbet i Ward 67

För några veckor sedan körde vi igång ett Bokashi-projekt i detta område. Jättespännande och hoppingivande! Vi tar det steg för steg, det som var helt oklart för oss för  inte så länge sedan har nu klarnat upp och vi känner att vi vet vad vi håller på med. De som är med i projektet börjar förstår vad det handlar om och är glada över att det händer något konkret. 

Vi vill vara på plats
Något vi är väldigt klara över är att vi behöver vara på plats ofta och på riktigt för att detta och liknande projekt ska gå vägen. Det fungerar inte att sitta på något kontor och bara åka på besök då och då. Just det kommer vara vår stil, att vara på plats! Hands-on, hot and sweaty, just do it. Vi skapar energi runt oss genom att visa att allt går!

Undersökning av sopor i Ward 67

Vad är det för sopor?
Innan vi kom igång med våra tunnor och Bokashiströ, genomförde Green Lotus en utvärdering av sopläget i området. Vi var med och pratade med ett 30-40 tal familjer i deras hem. De samlade ihop sina sopor under några dagar (utan att egentligen förstå vad vi skulle med dom till), och sedan vi gick igenom alltihop för hand. Det jag var förvånad över var vilka små mängder med matavfall de egentligen slängde.

Foto: Jenny Harlen
Bakom vissa hus bor det grisar

Folk är ju fattiga så de äter upp sin mat så klart. Blir det något över, går det till hundarna som stryker omkring. Några har grisar och höns (grisarna bor typ inomhus eller upphöjt bakom huset och hönsen går fria), och de får en del. De flesta äter väldigt lite frukt och färska grönsaker, det är mest ris och curry som gäller.

Ingen har möjlighet till riktig matlagning, och eftersom man kan köpa väldigt mycket “halvfabrikat” av någon på marknaden till ett rimligt pris, är det oftast enklare att köpa något och värma upp det. Ingen har ju kylskåp (eller el för den sakens skull) så mat är något man handlar måltid för måltid i denna värme. För många är det lika bra att bara skippa matlagningen totalt och äta på marknaden. 

Gemensam måltid under vårt besök i Ward 67

Skillnad på skräp och skräp
Något som jag lärde mig är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt skräp och icke-organiskt skräp. Allt sopas undan inne i huset och slängs utanför, på gatan eller till och med på den egna lilla jordplätten utanför huset (de flesta hus står i till stor del i vattnet men det finns oftast en remsa mellan vägen och huset som är någorlunda torr).

De mer ordentliga tar sin sopsäck med sig till den lokala soptippen (som inte laglig och ser helt eländig ut!). Fast när vi kom dit för en vecka sedan fick vi höra att den hade blivit avstängd av någon anledning, så nu finns det ingen lösning alls. Lättast är att låta soporna sköljas bort av vattnet och ut i floden…

Soporna hamnar lite varstans

Skräp på marknaden
Vi gjorde även en liknande undersökning på marknaden — hur mycket organiskt avfall slängs där och hur slängs det? Ja, du kan tänka dig. Mycket! Runt 500 liter om dagen, antagligen mer. Tills de stängde tippen slängde de allt där, nu finns det faktiskt ingen lösning. Bortsett från det vi nu börjar med. 

Blött i monsuntiden

Härlig stämning
Självklart är det marknaden som är målet. Vill de samarbeta med oss? Jo! Folk är trevliga, och vänliga, och vissa fattar grejen och är mycket glada för det. Vi känner en värme när vi går runt med våra tunnor, pratar och skrattar med folk, och samlar in dagens sopor. Andra fattar nog ingenting och tycker vi är knäppa men för det mesta är det bara härligt att gå runt och samla skräp. Vi sorterar bort plasten på plats och ge den tillbaka till butiksägaren. Förhoppningsvis kommer de lära sig att vi är glada i organiskt avfall men inte i plast, och att de lika gärna kan sortera det från början. 

Jag ska berätta mer sedan hur vi gör med allt detta, men vecka för vecka går det framåt. Vi försöker inte göra något storskaligt till att börja med, utan framför allt att få det sociala att fungera, hitta bra rutiner runt att göra jord ut av det, och skapa en bra stämning. Sedan kommer det blir lättare att skala upp det hela. 

Glada miner på marknaden

Fler projekt
Vi lär oss något för varje vecka, och allt eftersom börjar vi alla känna oss lite tryggare i det vi gör. En otrolig utmaning! Men något av det mest givande jag har gjort. Och det kommer funka! Andra projekt har vi på hög, vi tänker ta dem en och en och lära oss hur vi ska göra. Lite mer pengar behöver vi för att kunna klara av mer, inget är gratis och det finns en del kostnader med allt detta.

Vi har startat en ideell organisation
Eftersom vi vill att allt detta i Myanmar ska komma igång på riktigt, och inte stanna vid planer och drömmar, bestämde vi oss tidigt för att bara köra! Någon egentlig finansieringsplan finns det inte, vi sponsrar allt genom bokashi.se och privata besparingar än så länge.

Men för att kunna växa, och det vill vi ju, kommer vi ta in extern finansiering. Vi behöver göra det, faktiskt. Jag är inte den som tycker det är kul att söka projektpengar, och jag hinner inte heller med det eftersom vi har fullt upp att driva företag och projektet här i Myanmar. 

Sponsringsprodukter i webbshoppen
Som en mjukstart har vi lagt upp några sponsringsprodukter i webbshoppen på bokashi.se – där kan man vara med och sponsra något delprojekt här i Myanmar. Typ som att köpa en blå tunna till ett byområde eller sponsra en utbildningspaket. 

Det är lätt att vara med och sponsra projektet i Myanmar

Vi har skapat en NGO (Non-government organisation, en idéell förening helt enkelt) i Sverige för att kunna göra detta bättre, pengarna vi får in där ska gå oavkortat till projektet här. Mina kostnader (och alla andra kostnader så länge) täcker vi via bokashi.se,  men så småningom hoppas vi kunna betala de lokala lönerna och projektkostnaderna genom olika form av sponsring. 

Vill du vara med och hjälpa till skulle vi uppskatta vi det oerhört mycket!

Aye Aye gör bokashi

Hur är det att bo i Myanmar?
Land och stad är två skilda världar i Myanmar, som i de flesta utvecklingsländer. Vi är i Yangon (det för detta Rangoon), en hektisk och kaotisk stad med runt 7 miljoner människor. De flesta bor mycket enkelt, men det finns en medelklass som bor på ett ganska bra sätt. Shoppingcentrum , bilar, privata skolor och bra utbildningar hör livet till för dem. För de flesta andra är det dock ett enklare liv, och många försörjer sig, och några till i familjen, med ströjobb med låga dagslöner. 

Vårt Bokashi-hus
North Dagon, där vi har vår Bokashi-bakgård, är på norra sidan Yangon, cirka en timme med buss från centrum. Det passar oss perfekt, eftersom vi då har råd att hyra vårt lilla hus och vår markbit och även för att det är en oerhört trevlig miljö. Vi stortrivs där allihopa. Som utlänning i Myanmar kan man inte bo var som helst, det har varit en militär diktatur här i många decennier och någon ren demokrati är det inte nu heller. Det finns regler för allt! Man måste bo i officiella hotell och hostels och se till att bli registrerad på rätt sätt. Men det finns sätt att lösa det, och så småningom kommer jag att kunna bo på plats.

Jenny på Bokashi-bakgården

Livet kommer igång tidigt varje dag, när det ljusnar. För det mesta finns det väldigt lite el här i landet, nu byggs det ut överallt, och i städerna funkar det hyfsat även om vi har elavbrott jämt. Men livet och ljuset är ett, och det är också skönt att få saker och ting gjort tidigt innan det blir för varmt. 

Värmen och monsunen
För varmt blir det ju, det ligger runt 30 grader hela tiden. Och under regnsäsongen – monsunen, som varar från juni till september är det väldigt fuktigt jämt. Det regnar oerhört mycket, och oftast går man runt i stora pölar. Det är ingen idé att försöka undvika regnet, man får bara leva med det. Och bära med sig ett stor paraply var man än går! Det är heller ingen idé med en regnjacka, då svettar man bara på insidan. 

Inget kylskåp och ibland ingen el
Vi handlar mat på marknaden tidigt på morgonen, lagar lunch under dagen om vi har el till riskokaren. Ett gasolkök har vi i nödfall. Men inget kylskåp än så länge, så du kan tänka sig hur det är med matförvaring. Märkligt nog har jag inte blivit sjuk, kan det ha med de EM klunkar jag tar med jämna mellanrum?

Frukost, lunch och middag är typ samma sak. Ris. Den klassiska frukosten här är något som heter mohinga, en slags vermicelli-soppa med fisk, chili och vitlök. Väldigt gott faktiskt, och det går att köpa på varje gatuhörn. Annars är det oftast diverse smårätter som man dela på, sallader gjorda av fermenterade teblad till exempel, eller rivna morötter med ingefära, eller uppkokta bönor, stekta pumpablad, eller torkade småfiskar. Allt med chili, vitlök, ingefära och koriander. Är det nylagat och gjort av någon som kan smakar det mesta väldigt gott, men det finns alla variationer och ibland är det lite kämpigt. 

Bananer, kläder och plaststolar att köpa på marknaden

Frukten är fantastisk
Som kompensation är det alltid säsong för någon fantastisk frukt, och vi har unnat oss en mixer för att kunna göra smoothies. Gubben på den lokala hörnbutiken gör is åt oss, och vi springer och hämtar en påse när vi har både el och en hög mangos eller avokados vi vill göra juice av. Så himla gott!

Det är inte dyrt eller märkvärdigt att äta ute här, så det gör vi ofta och gärna. Vi har två “beer stations” inte så långe ifrån vår bakgård, några hundra meter bara, och de gör fantastisk bra ångad fisk, nystekta cashewnötter och olika curryrätter. Priset, inklusive en öl eller två, är runt 20-30 kr, så ingen större kostnad. För oss, i alla fall. 

Busstidtabeller finns inte
Transporter görs med bussar. Det är få människor egentligen som har bil, men vägarna är överfulla i alla fall. Bussarna kör överallt, bara man lär sig systemet, och hur man läser siffrorna på burmesiska. En utmaning i sig! Tidtabeller finns det inte, de kör bara. Inga två bussar ser likadana ut, och det fascinerade mig tills jag förstod att de inte ägs av bussföretaget utan av privata företag som har köpt sig en buss eller två och vill haka på en linje. Man kör liksom när man vill. 

Traditionella kläder är vanligt

Kläder
Kläderna är traditionella för det mesta. Män och kvinnor går i longjis jämt, en slags sarong som är ihopsydd i en cirkel. Mycket praktiskt, och något man är stolt över, en slags identitet som hålls fast. Även många barn går i traditionell klädsel, även om det blir mer och mer inslag av jeans och klänningar. Eftersom Myanmar är ett buddistiskt land, så är det ingenting i klädseln som har med religionen att göra, man behöver inte täcka huvudet eller något. Men det är väldigt ovanligt med shorts och korta klänningar. 

Tunnor med vatten
Något som imponerar mig är hur rena alla är. Även om det är hur varmt och svettigt som helst så går folk i snygga, hela och väldigt rena kläder jämt. De tvättar oftast för hand och skulle aldrig komma på tanken att gå i samma kläder två dagar i rad. Det är lätt att tvätta sig; varje hus har en vattentunna inne eller ute där man skopar vatten över sig själv. Detta göra man med sin longji på, oftast finns vattentunnan framför huset och det finns ingen avskildhet att få. Varmtvatten finns inte och behövs inte heller, vattnet och luften är aldrig kallt!

Vattentunna utanför ett hus

Jag återkommer mer sedan till vardagslivet – det är fascinerande och en omställning men inte heller svårt. Det mesta är enkelt och flyter på, bara man sätter sig in i hur det fungerar. 

Hälsningar från Jenny i Myanmar!

Jenny med nyfikna barn i Ward 67

City Gross matavfall blir fordonsbränsle

Foto: Fredrik Johansson

Vi konsumenter vill inte köpa svartbruna bananer. Inte heller gammalt bröd, taskig korv eller ost som har sett sina bättre dagar. Vi förväntar oss att livsmedelbutiker alltid har ett fullständigt sortiment av tipptopp matvaror för oss att välja.

Så är det bara. Men klart får vi betalar för det.

Hur som helst blir det mycket över. Även mat som är fullt ätbar slängs för att inte nagga på känslan att vi shoppar i mathimlen. Det går tydligen inte att ge bort överflödet (skapar andra problem), inte heller realisera ut det eller något annat förnuftigt.

Kvar finns bara att slänga allt. “Energiåtervinning” har varit vanligt fram till nu. Men matavfall är dåligt bränsle, för fuktigt och inte riktigt vad de vill ha att mata sina fabriker med. Biogas är nästa alternativ och ett stort pilotprojekt pågår nu med City Gross. Faller det ut väl och det sprids till andra butikskedjor kan vi i förvänta oss att köra bilar och andra fordon på biogas gjort av gammal mat. Vilket är häftigt och känns väldigt korrekt miljömässigt.

Kanske.

Men jag tror inte riktigt på det. Inte för att det är dumt att producera biogas (det behöver vi väl?). Men för att mat = jord, och gammal mat måste i framtiden blir till ny jord. Det finns bara ett ställe där matavfall hör hemma och det är i jorden. Det är framtidens kapital och vi ska inte köra våra bilar på matjord av samma skäl som vi inte ska köra dem på olja. Matjord är en dyrbar resurs som ska inte slösas bort. Framtida generationer behöver den!

Visst slösar vi nu när vi vrakar och väljer, slängar och bränner. Men måste vi fortsätta att hitta på nya varianter av slöseri att möta framtiden med?

Men, lite mer nu om CityGross projektet, som verkar väldigt bra gjort och lovande på sitt sätt. Och oerhört mycket bättre är det att göra biogas av matrester än att skicka bort dem till förbränning!!

I dag slängs maten som restavfall och går till förbränning. NSR, det kommunägda bolaget som driver återvinningsanläggningen på Filborna, har länge sett detta system som ett stort resursslöseri.

Matavfall är ett dåligt bränsle eftersom det är så fuktigt. Den kasserade maten passar bättre i biogasproduktionen. Problemet har varit hur man ska få ut maten ur förpackningarna på ett rationellt sätt.

Nu är den nöten knäckt och NSR och City Gross på Ättekulla  utvecklar tillsammans ett prototypsystem för matåtervinning.

Butikschefen Mikael Lindahl förklarar varför han gick igång på alla cylindrar:

— Vi vill ligga i framkant, särskilt när det gäller miljön.

Hans affär genererar årligen runt 200 ton wellpappsavfall och cirka 50 ton andra sopor. Uppemot 80 procent av de övriga soporna, alltså cirka 40 ton, utgörs av förpackat matavfall som nu kan gå till pressning på Filborna.

Palltömmaren vänder upp och ned på pallen med livsmedel. Maten trillar ner på ett transportband som matar en tratt. I botten på tratten pressar en kolv förpackningarna mot en giljotinlucka. Alla förpackningar utom glas kan matas in.

Vätskan, och matbitar som är upp till 10 millimeter stora, går till biogasanläggningen i grannbyggnaden. Kvar blir en lång “korv” där NSR förhoppningsvis kan gallra ur förpackningarna och skicka dem till återvinning. Av en pall på 560 kilo blir resten 30–40 kilo.

Läs artikeln här!

Vem äger soporna — egentligen?

Foto: www.skovde.se

Jag har länge undrat hur det hela kunde ha gått så långt. Att kommunerna liksom “äger” våra sopor. Ta hand om det själv? Nej, det får man definitivt inte göra känns det som.

Men det börjar ljusna. Kanske. Miljödepartementet har nu föreslagit att restauranger skulle kunna hitta egna lösningar när det gäller sophanteringen. Lösningar som mer miljövänliga och kostnadseffektiva för restaurangarna själva. Och dessutom bra för miljön kan vi hoppas.

En sådan “frihet” krånglar nog till det för kommunerna som få svårt att räkna på hur mycket matavfall de kommer att “äga”. Matavfall börjar blir värdefullt nu för tiden — alla vill ha så mycket som möjligt till sina biogasfabriker. Matas jättarna inte jämt och ständigt så faller hela investeringen!

Men förhoppningsvis (om förslaget går igenom alltså) blir det ett startskott för en ny era. En era där man kan vara entreprenör i allt som har med ens egen rörelse att göra. Även hur man slänger det som inte blir uppätet och hur man kan göra det som är bäst för miljön.

Tänk om man nu kunde göra små lokala “jordfabriker” baserat på matavfall som slängs av restaurangerna i närområdet. Skapa lokala kretslopp på riktigt, kretslopp där allt som en gång var jord (läs: matavfall!) återigen blir jord. Utan att fraktas kors och tvärs över landet. Utan att den dyrbara kolen går förlorad och utan växthusgaser. Biogas i all ära men vi behöver den goda jorden minst lika mycket. Framtiden hänger på det!

Tänk om vi kunde börja hjälpas åt på rätt sätt! Vi behöver inte vänta på kommunala lösningar. Den goda entreprenörskapet skulle också kunna räcka till våra sophantering.

Alla vinner vi på att ta hand om vår odlingsjord. Vi måste lära våra barn att odling är det naturligaste som finns, att det är ett kretslopp där kol, mineraler och vitaminer går tillbaks till jorden och blir ny mat istället för ut i luften där det bara skapar problem.

Och restaurangerna själva? De kommer nog inte klaga så högt. Att återvinna matavfall lokalt så det blir till jord skulle kunna avlasta företagets kostnader lika mycket som det avlastar miljön.

Källa: recyclingnet.se

Bokashi en del av lösningen?

Foto: Magnus Hallgren, DN
Foto: Magnus Hallgren, DN

Idag är det sopgubbarnas tur. De håller på att bränna ut sig, i Stockholm åtminstone. Långa dagar, äckliga sopsäckor, och sopmängden bara ökar, ökar, ökar.

Att de får löner uppemot 30 000 i månaden hjälper inte längre, strejk och sopkaos ligger bra nära, skriver Ulrika By in DN idag.

En av sopgubbarna, Berra Ramhquist, klagar över att mängden sopor har ökat ofantligt. “Nu storhandlar folk, jobbar över och hinner inte käka upp maten de köper.” Och han vet nog  vad han pratar om, han har varit med i branschen i 27 år…

Nej. Dags att fråga vad vi var och en kan göra att minska sophögarna. Inte bara i Stockholm men i varje villa, lägenhet, radhus, kontor i landet. Sorteringsmöjligheter finns för de mesta “torrvaror”, det är bara de där äckliga matresterna som är så svårhanterade. Och allt som allt är det matresterna som räknas i sophinken: oftast runt hälften av allt som Berra får bära ut är mat som vi inte käkar upp.

Bokashi kökskompostering skulle kunna vara en bra del av lösningen. Med en Bokashihink i köket kan man ta hand om precis alla matrester från kaffefilter till räkor. Inomhus. Så det funkar faktiskt för folk som bor i lägenhet — det är en klar trend i stora städer som London, Sydney och New York.

Det är inte alltid vi behöver vänta tills någon annan löser problemet åt oss. Våga tänka nytt och går något själv!

Bor man i lägenhet i Stockholm skulle man kunna ha en Bokashihink i köket, fylla på ett par tre veckor sedan ge det till en granne som har kolonilott. Jag lovar, de blir överlyckliga att få det, så bra näring finns inte att köpa i affären. Har lägenhet en kompostanläggning så är problemet löst — du behöver inte springa ut par gånger om dagen utan kan tömma din Bokashihink en eller två gånger i månaden. (Att det blir mycket bättre kompost därute är en annan historie…).

Vinterförvaring då? Även om man har kolonilott eller sommarstuga själv så är det lätt att förvara Bokashikomposten över vinter. Samla i lufttätta lådor i källaren — det luktar inget, uppfyller alla hälsokrav och du får en fantastisk start i landet när det är dags att åka ut på våren med en massa egenhändig jordförbättring i bakluckan.

Kostnaden: typ en krona om dagen. Fördel samhällsmässigt: ofantligt.

Och Berra kommer att bli mycket glad!

Läs artikeln i DN>>

Dyrt att inte sopsortera

  

Gunilla Skog skriver i Göteborgs-Posten om en kraftfull höjning av soptaxor i Göteborg. Skillnaden mellan de som sopsortera fullt ut — med hjälp av Bokashi eller kompostering — är hela 2354 kr.

Soptaxan höjs med nio procent.    Kostnaden för en del villaägare blir 2 788 kronor, men den som sorterar väl slipper undan med 434 kronor per år.

Höjningen införs den 1 januari 2009 och motsvarar cirka 30 öre per dag för villaägare som sorterar sitt avfall. Den som behöver tömning varannan vecka ska betala 889 kronor per år. Lägsta årsavgiften 434 kronor gäller bara dem som har egen kompost, sopsorterar väl, nöjer sig med litet kärl och får sophämtning var fjärde vecka.
Stora barnfamiljer och andra med stora kärl som kräver tömning varje vecka betalar den högsta avgiften på 2 788 kronor. Beslutet har fattats av kommunfullmäktige och beror till stor del på höjda transportkostnader…
>>Läs mer på Göteborgs-Posten