Alla inlägg av JennyH

Så hur är det med Bokashi och växthusgaser?

Calendula

Funderar du över vad som egentligen händer i Bokashi processen? Blir det växthusgaser om vi alla börjar använda Bokashi hemma?
Vi vet ju att nu för tiden samlar man in matavfall för att göra biogas – just för att så mycket metan produceras. Grejen är att Bokashi är baserad på en helt annan process – en process som är mycket miljövänlig när det gäller växthusgaser. Från miljösynpunkt är det en av de bästa sätten att ta hand om köksavfall.

Ta ett djup andetag och läs varför!

”Det är inte alls fråga om jäsning rötning utan om jäsning syrning. Det är det som är själva poängen. Skillnaden är att vid rötning går nedbrytningen ytterligare flera steg längre, nämligen ända till proteinernas upplösning och som frisätter bland annat metan gas och flera kolväten (den stinkande doften). Vid Jäsning-Syrning däremot sker nedbrytningen bara till en viss grad och avbryts när ph har sjunkit till en viss nivå och där det organiska materialet konserveras. Kvalitén som utvecklats är ett försmält material som mycket snabbt omsätts i biomassa av levande organismer i marken ex-vis. Jäst och mjölksyrebakterier har dessutom utvecklat biologiska mervärden i materialet i form av aminosyror, vitaminer och enzymer som gynnar de flesta livsformers ämnesomsättning.

Det är detta som gör Bokashin så intressant att det handlar om en kombination av nedbrytning och konservering. Det är sant att en del gas bildas i processen och som vid all normal jäsning handlar om koldioxid. Det är emellertid av ringa betydelse. Kompostprover vid Attleverket i Örebro har visat att ex-vis amoniak utsläpp minskat och att den bundna ammoniaken i komposten ökat. Bokashi innehåller också fotosyntetiserande bakterier som tar kväve och svavelväten ur luften och omvandlar det till biomassa. Effekten blir minskat läckage av drivhusgaser.

Med biologiska utgångspunkter finns det ingen bättre teknologi för återvinning än EM-Bokashi. Nästan allt biologiskt material återupptas och gynnar tillväxt av biomassa samt sker en ökning av biologiska värden som ytterligare gynnar tillväxt av biomassa.  EM-Bokashi är ett effektivt sätt att åstadkomma en ökning av biomassa vilket är unikt i vår civiliserade och högteknologiska värld. Huvudproblemet är att vi tär på biomassan och upplever därför tilltagande miljöstörningar. EM Bokashi är därför en i hög grad viktig angelägenhet för oss att sprida till så många som möjligt.”

Men stor tack till Kai Vogt Westling, Greenfoot (representant för EM Effective Microorganisms i Sverige)

Prisons go green in Washington

Compost

Nu när hela världen följer med spänning det som händer i Washington, så kommer vi med en helt annan typ nyhet därifrån. Japp, kompostering i Washington! 

Phuong Le på Dailypress.com skriver om ett nytt och grönare liv backom murarna:

Producentansvar för batterier

Batteries

I förra veckan beslutade Regeringen att införa producentansvar för alla typer av batterier från och med årsskiftet. Genom beslutet blir EU:s batteridirektiv genomfört i Sverige och man ställer samtidigt högre krav på insamling och återvinning av batterier.

Miljöminister Andreas Carlgren, säger i ett pressmeddelande att Sverige är bland de bästa i världen på att samla in batterier, något som har varit viktigt för att undvika att miljöfarliga ämnen sprids. Men resursslöseriet för sådana batterier som inte är farliga måste stoppas.
   I den nya förordningen ställs krav på producenterna att samla in ännu mer batterier än idag. Kraven höjs successivt och 2016 ska 75 procent av alla små batterier samlas in. För övriga batterier, bland annat bilbatterier, ska 95 procent av alla batterier samlas in redan nästa år.
   En viktig ändring är att även icke-miljöfarliga batterier som samlats in ska återvinnas. Tidigare har nästan bara miljöfarliga batterier återvunnits och övriga lagts på deponi.
   Ändringarna träder i kraft den 1 januari 2009.

Källa: recyclingnet.se 2008-11-03

Sortera matavfall och…betala MER!

Sophämtning

Helt otroligt att man ska betala för att sopsortera!!

Nu blir jag upprörd igen.. Medborgarna i Karlstad uppmanas att vara duktig och sortera matavfall – det är ju självklart bra för miljön. MEN! Sedan visar det sig att projektet blir en dundersuccé. ALLA vill vara med.

Då tänkte kommunen till – oj då, detta blir lite väl dyrt. Grubblar lite till. Hur fixar vi detta? Hmm, får väl höja soptaxan, inte kan vi göra något gratis när det finns pengar att tjäna.

Läste häromdagen hur det gick till i Karlstad: ”Matsopor ger dyrare hämtning” skrev de i rubriken, tyvärr är det inte upplagt på nätet. Men så här lät det…

Nästan alla villor i Karlstad vill vara med och sortera sitt matavfall.

Därför blir sophämtningen dyrare.

Och mer i NWT: ”Stor ökning av soptaxan föreslås” Här skriver de att ”Enligt förslaget skulle höjningen för hushåll med varmkompost öka med hela 22 procent.” Finns det en mening i detta? 

Precis som det gick till i Stockholm för några månader sedan. ”Konstigt att betala för insats för miljön” skrev DN. Och visst kan man hålla med, konstigt är det minst man kan säga.

Kanske billigare och mer effektiv att ta hand om det själv. Bokashi anyone?

Bokashi i framtidens kök!

Foto: Philips 

Bokashi är här för att stanna! Och det kan vi gläda oss åt! Inte minst för att detta futuristiska koncept lyfter fram det som är viktigt här i livet — gemenskap och hållbarhet. Detta är inte bara gadgets-for-the-sake-of-gadgets, det ligger ett mer modern tankesätt bakom som satsa på att göra livet lite roligare, lite mjukare och vänligare, och lite mer hållbart.

Just nu så finns det inget Bokashi lösning så som Philips har gjort här men det är inte alls otänkbart att det bli av. I grund och botten det vi gör här och nu är samma sak som detta — de EM Effektiva Microorganismer i Bokashiströ fermentera maten och denna används sedan i trädgården. Som jag förstår det, det som händer här är att matresterna ”försvinner” i ett hål i bordet. Någonstans under bordet malas maten och blandas med Bokashi, dräneras och komprimeras på något sätt. Den färdiga produkten är en tablett som är fullt fermenterad och mycket komprimerat — men är i princip samma sak som vi får ut av våra hinker idag. Tabletten kan stoppas in i jorden direkt där det omvandlas till bra gödning, precis som vi är vana med.

Jag kan tänker mig det kommer att bli många spännande lösningar i framtiden som bygger på Bokashi grundpelaren. Det ska vara spännande att se vart det ta vägen, bara fantastin får flöda. Vi är — här och nu — i pionärfasen av en framtids utveckling som verkar går hand i handske med det som behövs för en ecovänlig framtid. Våra hinker är inte lika sexiga som Philips bord men resultatet är ju precis samma — vi får maten tillbaka till jorden där det hör hemma. Och hurrah för detta!!

http://www.cnet.com/8301-13553_1-10069193-32.html

Sista dagarna att slänga plastpåsar!

 

Från och med 1:e november ska vi inte slänga plastpåsar längre. 
I de allra flesta Svenska kommuner är det – äntligen – dags att sortera ut allt mjukplast. Plastpåsar och annat mjukplast ska inte brännas längre och det får vi fira. Mjukplast som samlas in ska bli ny plast så det betyder inte att frosseriet med plastpåsar tar slut. Men det är väl ett steg i rätt riktning — det är billigare (=mer resurssnålt) – att producera ny plast från ”gammal” än från helt nya råvaror.

Och råvaran då? Det är olja och ofattbara mängder går till att producera plasten. När den bara bränns som sopor efter att ha används i några få minuter så är blir det samma sak som att bränna olja direkt. Energi och värme i all ära men speciellt miljövänligt är det knappast när så mycket plast bränns i de stora sopförbränningsanläggningar.

Inte heller blir vi riktigt av med alla sopor som bränns. Mattias Hagberg beskriver det i sin ny bok Skräp,

Kvar efter förbränningen blir aska. Eller rättare sagt stora kakor med slagg och gifter. Ungefär tre fjärdelar av soporna omvandlas till rök, en fjärdedel till slagg och aska. Aska och slagg som slutförvaras på soptippan i väntan på att miljöingenjörena ska komma på ett system så att man kan ta hand om gifterna.

Så bort med plastpåsarna! Frakta hem mindre plast, sortera bort det som inte går att undvika och se vilken skillnaden det blir i sophinken. Vad? Är det mest matavfall som finns kvar? Då är det dags att skaffa sig en Bokashi hink och ta hand om det med! 

Läs mer>>

Läs artikeln i DN ”De gräver djup i våra sopor” >> 

Läs artikeln i DN ”Också mjukplast ska återvinnas” >>

Green Gardening: Try bokashi for quicker composting

 

Ann Lovejoy är en amerikansk författare, skriver trädgårdsböcker och tidningsartiklar om allt som har med trädgården att göra. Här skriver hon på en Seattle news sajt om Bokashi som ett bra sätt att återföra köksrester till trädgården hemma. En mycket enkelt och effektiv lösning tycker hon …

A reader wants to recycle kitchen waste into the compost. She has a garbage disposal in her sink but prefers to use the food scraps rather than waste them. Can she rescue the food scraps and mix them into the planted pots on her tiny patio?

Composting food scraps in a small space is not easy, but it can be done. Rather than try to tuck food scraps into soil where potted plants already are growing, you might puree scraps in a food processor daily. The resulting slurry can be composted without attracting pests, or can be buried in soil, though it will take months to break down.

Over the years, I have tried many kinds of composting devices made for home gardeners. In my experience, indoor composting buckets don’t really work. Indoor or outdoor worm bin systems can work, but only for plant-based waste. And in small spaces, the bins are pretty hard to hide.

Happily, a simple composting system developed in Japan allows you to recycle all non-liquid food scraps, including dairy and meat. Called bokashi — the Japanese word for fermented organic material — the system relies on efficient microbes (EM) to transform leftovers into finished compost in four to six weeks.

EM bokashi is a lot faster than traditional composting and works in an entirely different way. Instead of rotting, bokashi ferments food waste, then breaks it down into enzymes and amino acids directly usable by plant roots. The fermentation stage takes about two weeks, and the composting phase takes between two to four weeks.

To use bokashi, you put all non-liquid food scraps into an airtight bucket with some bokashi starter, usually wheat or rice bran inoculated with beneficial microbes. When the first bucket is full, set it aside to ferment and begin filling a second bucket. /…/

Bokashi food recycling is practiced in many schools around the country and in more than 80 countries around the world.

Läs mer>>

Kompostturism: Slottsträdgården i Malmö

Foto: Jenny Harlen

Sista skörden var på gång när jag gick en rundvandring i Slottsträdgården i Malmö för några veckor sedan. Som tur var fick jag en pratstund med John Taylor, trädgårdsmästaren på Slottsträdgården sedan några år tillbaka. Här odlas allt ekologiskt — och gissa om han och kollegarna var stolt över de fina komposthögarna de hade precis byggt. En stor limpa i varje ”åker”, hur varmt som helst om man bara stoppar handen mitt i och drar ut en näve nästan-jord kryllande med maskar.

Foto: Jenny Harlen

Pratade lite med John Taylor om Bokashi, ett nytt koncept till och med för en trädgårdsmästare med sin rötter i England. Visste vore det roligt, tyckte han, om fler människor fick en möjlighet att inse att det finns en koppling mellan den mat vi äter och den jord den kommer från. Och om fler kunde återföra det de inte kan ätea själv –  tillbaka till jorden.

Slottsträdgården är hur fin som helst, men lite speciellt är det också i att mycket byggs på lokalt samarbete — det hela började som en trädgård för dem som bor i lägenhet utan egen plätt att odla på. De första spadtagen togs i 1997 — och då var det inte lättgrävt. Mycket kompost har det varit under åren alltså!

Foto: Jenny Harlen

 

 

Waste equals food, part II

A while ago I wrote about Cradle to Cradle by William McDonough and Michael Braungart, a book about remaking the way we make things. Thinking differently about how waste can be seen in a new light, as a valuable raw material for the next process rather than something we should simply get away from.

Here’s what they have to say about closing the loop and looking at all products, biological or otherwise, from a cradle-to-cradle perspective rather than the traditional, and hopelessly unsustainable, cradle-to-grave approach. The world we live in has two essential elements: mass (the Earth) and energy (the sun).

Otherwise, for our practical purposes, the system is closed, and its basic elements are valuable and finite. Whatever is naturally here is all we have. Whatever humans make does not go ”away”.

Go on throwing away our valuable resources they say, and our world will literally become a grave.

If humans are truly going to prosper, we will have to learn to imitate nature’s highly effective cradle-to-cradle system of nutrient flow and metabolism, in which the very concept of waste does not exist. To eliminate the concept of waste means to design things — products, packaging, and systems — from the very beginning on the understanding that waste does not exist.

They divide products up into those that should stay in closed-loop biological cycles (such as food) and those that should stay in closed-loop technical cycles (such as electronics).

Things that go into the organic metabolism must not containe mutagens, carcinogens, persistent toxins, or other substances that accumulate in natural systems to damaging effect.

Materials and products that are designed to return to the biological cycle they call biological nutrients, things that can be consumed by microorganisms in the soil and by other animals. By thinking new products could be designed from the beginning so they could safely remain in this loop.

Worry-free packaging could safely decompose or be gathered and used as fertilizer, bringing nutrients back to the soil. Shoe soles could degrade to enrich the environment. Soaps and other liquid cleaning products could be designed as biological nutrients as well; that way, when they wash down the drain, pass through a wetland, and end up in a lake or river, they support the balance of the ecosystem.

Wouldn’t it be fun if this sort of smart design could help take the guilt out of much of our everyday life. As they say, throwing something away can be fun — and giving a guilt-free gift to the natural world is an incomparable pleasure.

Waste equals food, part I

Här skriver jag om en bok som hade mycket bra att säga om våra teman här på bokashi.se. Cradle to Cradle heter den — och finns bara på engelska än så länge. Då kändes det lika bra för mig (som har engelska som modersmål) att blogga om den på engelska. Läsvärt (boken alltså)!

Foto: Jenny Harlen

A while ago I found myself going through a book with a pencil in my hand (something I don’t do often!) enthusiastically underlining words, sentences, whole paragraphs. The book was Cradle to Cradle, Remaking the way we make things, by William McDonough and Michael Braungart. The authors are guided by a basic principle – Waste equals food – that the ”waste” from one process can become a valuable resource for another.

Nature operates according to a system of nutrients and metabolisms in which there is no such thing as waste. A cherry tree makes many blossoms and fruit to (perhaps) germinate and grow. That is why the tree blooms. But the extra blossoms are far from useless. They fall to the ground, decompose, feed various organisms and microorganisms, and enrich the soil.

A cradle to grave approach, they say, is not sustainable because in many fields we’re not replacing resources at the rate we use them up. And not giving nature the chance to do its work…

Early agricultural communities continued to return biological wastes to the soil, replacing nutrients. Farmers rotated crops, letting fields lie fallow in turn until nature made them fertile again. Over time new agricultural tools and techniques led to quicker food production. Populations swelled, and many communities began to take more resources and nutrients than could be naturally restored. With people more tightly packed, sanitation became a problem. Societies began to find ways to get rid of their wastes. They also began to take more and more nutrients from the soil and to eat up resources (such as trees) without replacing them at an equal rate.

The same can be said about the way we’ve handled many of our resources, but I found myself most interested in the chapter on one of our most unseen resources: good old fertile soil. How we’ve taken and taken but not given back.

Soils now yield more crops than they naturally could, but with some severe effects: they are eroding at an unprecedented rate, and they are drained of nutrient-rich humus. Very few small farmers return local biological wastes to the soil as a primary source of nutrients any longer, and industrialzed farming almost never does.

But what I didn’t realise is that nature needs so much time to replace the soil we’re so happily using up, we see it as an unlimited resource that can’t run out. Much as we saw clean water and air many years ago.

Humans are the only species that takes from the soil vast quantities of nutrients needed for biological processes but rarely puts them back in a usable form. Our systems are no longer designed to return nutrients in this way, except on small, local levels. Harvesting methods like clear-cutting precipitate soil erosion, and chemical processes used in both agriculture and manufacture often lead to salination and acidification, helping to deplete more than twenty times as much soil each year as nature creates. It can take approximately five hundred years for soil to build up an inch of its rich layers of microorganisms and nutrient flows, and right now we are losing five thousand times more soil than is being made.

 Food for thought. And there’ll be more to come on the subject later!!