Visste ni att vi håller på med ett bokashiprojekt i Myanmar (Burma)? Vi vill såklart berätta mer om det här otroligt spännande projektet, och här kommer del 1 av berättelsen:
Myanmar. Inte så långt ifrån Thailand, fast som en helt annan värld. De flesta av oss känner igen det som Burma, det var så det kallades fram till 1989 eller så. Inte något land man brukar åka till på semester då det har varit en militärdiktatur sedan 60-talet — avskärmat och isolerat som få andra länder.
Ja, här har vi hamnat med vårt bokashiprojekt. Och det känns så himla rätt!!
Vi satsar långsiktigt och seriöst med detta, det kommer ta många år och vi vill att det ska funka på riktigt. Inte bara en sådant där flumprojekt där man pratar mycket och får lite gjort. Här ska vi komma igång med Bokashi, sprida budskapet kors och tvärs över landet, och se till att allt mindre organisk avfall hamnar på soptippen. Att det blir möjligt att odla på gathörnen mitt i storstaden, och enklare att skapa mer stadsgrönska.
Det väcker så många frågor när jag väl börjar berätta, men häng med så ska jag beskriver varför vi är här, hur vi har tänkt jobba och vad vi har för mål.
Det här är inget stort, offentligt projekt. Det är något vi har hittat på själv för att vi brinner så extremt mycket för Bokashi. Än så länge finansierar vi hela projektet privat, genom vår försäljning på bokashi.se (all vinst går till detta) och med egna besparingar. Förhoppningsvis kan vi få stöd utifrån så småningom, när vi har visat vad vi går för, då kan vi verkligen komma någonstans!
Läget nu är att jag, Jenny, är i Myanmar sedan en månad tillbaka och kör igång projektet. Det är min tredje besök i år: för precis ett år sedan var jag här som turist (och blev blixtförälskad i landet) och i mars/april var hela vårt team här för att kolla om det verkligen var så smart som vi trodde. Svaret var ja, så i juli körde vi igång! Jag räknar med att vara här fram och tillbaka under några år för att driva detta på riktigt.
Vi är ett blandat gäng av lokala människor och européer, men främst är det vi (bokashi.se) som driver projektet och står för kostnaderna. Vi har haft en sådan otroligt tur att vi hittade ett par fantastiska människor här som är med från början; och vi har träffat några till som vi kunde gott tänka oss ha med sedan när vi har råd.
Vad vill vi?
Jo, precis som i Sverige, vill vi att folk ska sluta slänga matavfall!Att det ska bli jord av alltihop.
Det här handlar om två av de stora problemen här i världen, mängden mat- och organiskt avfall som skapar klimatgaser och är svåra att hantera, och brist på bra jord, jord som är ren, och näringsrik och mättad med kol.
Ni vet så väl hur detta hänger ihop: gör vi Bokashi av organiskt avfall får vi bra jord. Så enkelt är det. Man löser två problem samtidigt och får otroligt mycket på köpet!
Vi vill att kolet hamnar i marken!
Något som jag verkligen bryr mig om är detta med kol i marken. Det kan vara lite abstrakt men vi kommer att höra SÅ mycket mer om det i framtiden. Kol är ju allt som en gång har levt, C i det periodiska systemet. Allt som lever är i princip kol: var enda en av oss, varje djur, växt, träd, fisk, mikrob, you name it — tillsammans utgör vi “biomassan”. Det finns tre andra ställen där kol (carbon, C) finns i mängder: i atmosfären, i havet och i marken.
Det vi vet mycket väl är att det finns alldeles för mycket kol i luften. Det finns rätt mycket i havet. Men kol i jorden är en bristvara. Det är det vi kallar för humus, mull; det är det som gör en bra jord fertil och bra.
Så det är inte svårt att räkna ut – vi behöver se till att så mycket kol som möjligt hamnar i jorden. Vi behöver anstränga oss på varje nivå, i varje land, i varje villa, stuga, lägenhet, kolonilott, gård och skola för att se till att allt som kan hamna i jorden faktiskt gör det.
Och då menar jag att det ska hamna under jorden. Hamnar det på ytan är det självklart bättre än om det hamnar på soptippen (marktäckning ÄR ju bra), men hamnar det i gott skick under jorden så är det optimalt.
Och det är precis detta vi gör med varenda bokashihink. Mer storslaget än så kan det egentligen inte vara.
Tillbaka till Myanmar
Alltså, min drivkraft här i Myanmar är precis det samma som i Sverige: mer kol i marken. Vi har kört i gång Bokashi i Sverige och tillsammans med våra kollegor även i Norge och Danmark. (Steffi som är med i vårt team här startar nu även bokashi i Belgien.). Under åren har jag jobbat med bokashifolk i många länder (jag driver ju bloggen Bokashiworld på engelska) — vi är många som samarbetar runt detta, att sprida bokashibudskapet runt hela jorden.
Men det är trots allt ett långt steg till Myanmar. Hur i hela världen blev det just Myanmar, brukar folk fråga mig….
Så konstigt är det inte egentligen. Jag har rest mycket under mitt liv, var ut och luffade länge i mitten på 80-talet, och upplevde Asien som det var då. Fattigt, enkelt, magiskt och nästan ingen plast. Jag kom aldrig till Burma då fast jag försökte, verkligen. Landet var så gott som avstängt. Sedan fick jag aldrig till det tills min dotter ringde för ett år sedan, från Columbo eller någonstans, och undrade om jag ville träffa henne efter många månader hemifrån. OM jag ville? Ja! Och två veckor senare sågs vi i Yangon, den största staden i Myanmar, som förr i tiden hette Rangoon.
Det var som ett tidsresa att landa här. Ja det finns bilar, och mobiler, och internet sedan några år tillbaka, och ett par stycken KFC. Lite el här och var. Men annars var det ungefär som det Asien jag hade lärt känna på 80-talet. Alla går i sina longyis (typ sarong), folk är vänliga och charmiga och öppna, och det finns så lite materiellt att bry sig om att det materiella inte står i vägen jämt. Nej, jag är inte naiv när det gäller fattigdom och politik och brist på demokrati, men jag känner en värme här jag har inte upplevt någon annanstans. Och det var just detta som gjorde att jag vill vara här. Ofta, och länge, och försöka använda min kunskap och erfarenhet och i viss mån pengar till att göra något vettigt.
Företaget därhemma
Företaget i Sverige driver vi helhjärtat, Malin tar hand om allt på kontoret, vi har fyra killar som fixar all produktion, leveranser och annan logistik. Jag jobbar varje dag med det jag kan härifrån och Malin och jag håller tätt kontakt. Så på inget sätt har vi tappat fokus!
Om något, är det tvärtom. Jag kan tycka att det är lite svårt att driva företag ibland, inte för att jag inte kan, (jag har ju hållit på med företagande i typ 30 år) men för att just detta med att tjäna så mycket pengar som möjligt, att maxa vinsten jämt jämt jämt – det är ingen större drivkraft hos mig. Med bokashi.se vill jag att vi ska förändra Sverige (och det gör vi ju); med Bokashi Myanmar vill jag att vi ska förändra livet här (och det kommer vi att göra).
Men nu är jag så taggad att tjäna pengar där hemma! Ju mer vi säljer, ju mer vinst vi får att kunna driva projektet här. Ju mer ni köper av oss i Sverige, ju mer vi kan få gjort här! Så! Kom och köp!!
Följ oss på Facebook i gruppen Bokashi Myanmar och på bloggen (på engelska).
Diana har gjort en väldigt fin 5-minuterfilm som berättar mer om hela projektet. Se den här!
