Oj, vad tiden flyger iväg när man har kul. Och det har vi verkligen här på bokashi.se :-).
Skämt åsido och sanningen att säga så är det mycket som hänt här hos oss, både stort och smått, och vi var varit mycket aktiva i både verkliga livet och i cyberspace, det är bara vår fina blogg som fått stryka på foten litegrann.
En förändring här hos oss är att Jenny Harlen – som är grundaren och den första eldsjälen bakom bokashi.se – har tagit steget över till att vara pensionär. Om ni då tror att hon tänker sig att slå sig till ro och sakta farten, så tar ni nog fel: hon befinner (som vanligt) på resande fot medelst cykel någonstans i världen. Hon kommer dock att finnas med – fast på telefonlängds avstånd. Och hon fortsätter att vara spindeln i nätet och pådrivare för många globala bokashi-projekt! Malin, som varit den som aktivt drivit företaget sedan 2018, driver bokashi.se-skutan vidare i samma anda. Utöver Malin så består bokashigänget idag av Emma, Tina, Frezghi, Linda, Charlotta, med hjälpsamma inhopp av Bertil och Matti – nästan alla fick plats på bilden nedan. Som ni ser så är det ett härligt gäng!
Linda, Frezghi, Malin, Tina och Emma. Saknas gör Charlotta, Bertil och Matti.
Här är några viktiga saker som hänt under året som vi vill dela med oss av:
ÅRETS FÖRETAGARE 2021 I juli fick vi veta att Malin och Jenny blivit tilldelade den fina titeln ”Årets företagare” i Säffle.
Och i augusti blev de ”årets företagare” i Värmland.
I oktober var det dags att resa till Stockholm, och i självaste Blå hallen blev de korade till tredjepristagare i ”årets företagare” i Sverige! Så roligt och helt fantastiskt! Och välförtjänt, tycker vi på bokashi.se – hurra för er!
Jenny och Malin i Blå hallen.
BOKASHIPODDEN Vi har fortsatt att spela in vår bokashipodd – och nu finns det hela elva (!) avsnitt att ta del av. Bokashipodden finns där poddar finns, till exempel Spotify, Acast och på Youtube.
Bokashipodden.
STORA BOKEN OM BOKASHI Äntligen, äntligen tog vi oss tid, satte oss ner och tog tag i projektet att skriva ner allt som vi lärt oss och utvecklat under åren sedan 2008 . Det resulterade i denna pärla – Stora boken om bokashi! Vi är mycket stolta över den, och tror att alla ska hitta något matnyttigt i den, vare sig man är nybörjare, erfaren ”bokashare”, rent av proffs eller om man bara vill nörda ner sig riktigt i mikroorganismernas universum. Vi hoppas och tror att det är boken för alla oss som älskar bokashi!
Stora boken om bokashi – Leopard förlag.
NYA PRODUKTER En del nya produkter har vi fått in under året som gått – här kommer en liten presentation!
Biokol (från Skånefrö) – kanske bokashis bästa kompis någonsin! Vi har väldigt mycket att säga om kombinationen bokashi/biokol, så ett fördjupat inlägg är under skrivande. Tills vidare kan ni läsa mera här: https://www.bokashi.se/sv/artiklar/biokol-3-liter.html
Biokol.
Aquamixen från Birchmeier blev snabbt en favorit både hos personalen på bokashi.se och våra kunder. Häll bara i bokashivätska, flytande näring eller guldvatten och ställ in önskad dosering från 0,2 till 2,0 procent och vattna med en mjuk och bra stråle!
Aquamixen är superpraktisk för att näringsvattna!
En ny variant av vår budgethink – självklart svenskproducerad – finns både i storleken 12 liter – se bilden – samt i storleken 5 liter, perfekt för diskbänken. Tättslutande lock är ett måste.
Svenska budgethinken finns i två storlekar – 12 & 5 liter.
Vår numera klassiska kranhink i ny färgställning: vit och grön
Vår designhink 2.0 finns nu i i fyra fina färger – cappuccino, svart (ocean), gräddvit och olivgrön.
Designhinken 2.0 finns nu i fyra fina färger – Malin visar.
BOKASHI MYANMAR Bokashi-projekten i Myanmar fick med anledning av militärkupp och pandemi pausa helt under 2020. Inda och Aye Aye har istället gjort sitt bästa för att hjälpa till med matförsörjning till så många som möjligt i denna omöjligt eländiga situation i landet. Med hjälp av Jennys GoFundMe-insamling har de kunnat köpa säckar med ris som de under hela 2021 har delat ut till hundratals behövande familjer. Otroligt nog har de under 2022 lyckats startat upp en del bokashi-projekt igen, bland annat på olika kloster i landet där de hjälper till att skapa ett kretslopp för matavfall och odling!
Många säckar med ris har lyckats köpas in med hjälp av de insamlade pengarna.En säck med ris räcker i några veckor till en familj.Ett gäng med barn framför bokashi-jordfabriker på ett kloster.
MÅNADENS NYHETSBREV Det bästa sättet att få ta del av våra senaste idéer, tips och erbjudanden är att prenumerera på vårt nyhetsbrev. Det kommer oftast månadsvis och brukar vara fullproppat med bra information! Allra längst ner på vår hemsida: www.bokashi.se kan du skriva in din e-postadress för att få nyhetsbrevet skickat till dig.
I Bokashipodden pratar vi, Malin och Jenny från bokashi.se om allt som har har med bokashi att göra! Du får lära dig allt från grunderna till överkursen. Du kommer också få ta del av samtal med spännande gäster, som artisten och odlaren Stefan Sundström, trädgårdsbloggaren Sara Bäckmo och bokashi.ses första kund. Diskutera gärna podden och ställ dina frågor i Facebookgruppen ”Bokashi”.
Inda är en otroligt inspirerande person och hela teamet i Myanmar gör ett jättebra jobb under hans ledning medan Jenny är i Sverige! Drew Binsky, en resedokumentär-filmare råkade vara i Myanmar i början av 2020 och följde arbetet som Jenny och Inda startade 2018. Han döpte Inda till ”Food waste man”. Se filmen här:
Vi har skrivit mer om hur Jenny och Inda kom att träffas, jobba tillsammans och starta ett förändringsarbete i Myanmar här: Bokashi i Myanmar – del 2.
Inda, Jenny & Stina träffades av en händelse år 2017 när Inda levde som munk.
Har ni läst den jättefina och superinspirerande bloggen #fossilfri2025 av Heidi Andersson, armbryterska och klimatkämpe från Storuman? Här har hon skrivit om hur hon och hennes då 5-åriga son startade projektet att fermentera förskolans matavfall med Bokashi-metoden. Rekommenderad läsning!
Dante och jag har antagit utmaningen (som vi själva hittat på) att ta hand om femåringarnas matavfall på förskolan i Storuman. Vi började när förskolan drog igång på riktigt i augusti och har sedan dagligen hämtat hem äppelskruttar, skal och diverse matrester i 10 liters hinkar. De mesta ser riktigt gott ut! Skulle helst velat mata någon med resterna; höns, grisar.. Pappa Kent var annars sugen på att ta resterna som middagsmat. Hur som haver, så känns det ändå vettigare att vi komposterar det organiska avfallet, än att det slängs i de vanliga hushållssoporna och körs 25 mil till Umeå, vilket är alternativet. Något som Storumans Kommun dessutom betalar dyrt för. Hemma i Ensamheten har vi alltid komposterat, en stor hög vid vedbodknuten, som i stort sett fått klara sig själv och som vi då och då grävde igenom för att leta metmask och gräva ur jord till trädgårdslanden. När Björn och jag flyttade in här i lägenheten (eller radhuset som Anders, “Arge snickaren på kanal 5, anser att vi ska säga) beställde jag först en kompostbehållare och sedan en till…
Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.
Vi jobbar på många olika fronter här i Myanmar och för att vara helt ärlig känns det ibland som vi inte kommer någon vart.
Men då och då tar jag ett steg tillbaka, tittar på vad som sker och inser att något otroligt håller på att hända. Vi håller på att lyckas!
Inte så att vi förändrar världen, men att folk börjar lyssna på oss. De kommer till oss med projekt som de vill genomföra. De fattar att det här med bokashi är en riktig bra grej. Och att det är dags att GÖRA NÅGOT.
Tiden för att bara prata är över.
Tomater i varje gatuhörn
Vi jobbar mot en vision: Att det ska odlas tomater i varje gatuhörn.
Det låter väl mysigt, men nej, det är inte det som är det vktiga.
Myanmar är en av de länder i världen som är mest utsatt för klimatförändringen. Det är fattigt här, det är redan fruktansvärt varmt året om, det är vanligt med naturkatastrofer. Landet är helt beroende av jordbruk men matjorden funkar inte längre och i stora delar av landet regnar det så mycket att det inte går att odla, eller så lite att det inte går att odla.
Vårt fokus är på städerna och vi börjar med Yangon, f.d. Rangoon. En jättestad med 7-8 miljoner människor, några få är hur rika som helst och i princip alla andra är fattiga. Sophantering funkar inte, de deponier som finns är primitiva och överfulla och ingen har en aning om hur det ska lösas. 75 procent av allt avfall är organiskt. Så du kan tänka dig hur siffrorna ser ut.
Inte kan vi lösa detta själva.
Men det vi kan är att visa att det faktiskt går att göra något helt osannolikt bra med matavfallet, inte skicka det till deponi. Vi kan visa att man kan göra jord och sedan odla i den jord man själv har gjort. Man behöver inte vänta tills “någon annan” fixar det utan detta är något man själv kan göra här i staden.
Men Myanmar är inte ett europeiskt land där folk är självgående. Människorna här har varit nedtryckta i decennier, de har för det mesta ingen vettig utbildning och har inte kommit i kontakt med nya idéer förut. Internet har funnits bara i typ fem år.
Och de är lite rädda att ta initiativ, eller lägga sig i saker. Man vet aldrig om det är helt risktfritt.
Ett projekt vi just nu håller på med är mitt i downtown Yangon. Det är en tät-tät-tätbefolkad del av staden som är svår att beskriva i ord — kolla bilderna så får du se!
Mer av en utmaning får man nog inte men det skulle kunna bli banbrytande om det går vägen.
Mellan varje par av gator finns det en smal bakgata – en ”alley”. Traditionellt har dessa använts som soptippar, med sophögar upp till en meter djupa.
Varför? Ja det har det inte funnit så mycket annat man kunde göra med skräpet…
Vi jobbar nu tillsammans med en fantastisk organisation som heter Doh Eain som renoverar dessa bakgator, den ena efter den andra. Tillsammans med kommunen gräver de ut allt skräp, fixar de värsta sanitetsproblemen och försöker skapa en trevlig miljö för människor som bor där.
Det som kallas för renoverat här i Yangon skulle kallas för slum hemma i Sverige, men det är ändå en fantastisk förbättring med tanke på utgångsläget. Och helt otroligt fint när folk börjar umgås i dessa alleys, det finns pop-up tea shops, barn leker och det görs tappra försök med odlingar.
Men som alltid här, det finns ingen jord att få tag på någonstans. Bara en äcklig blandning av sand och aska. Egentligen är det helt otroligt att något växer över huvud taget. Tänk om de kunde bara få lite bra jord att odla i…
Matavfall från hundratals hushåll
Grönt och fint. Men än finns det mycket att göra.
Och tänk om allt matavfall från de hundratals hushåll som kantar varje alley skulle kunna göras om till bokashi. Råttorna skulle ha det betydligt tuffare men växterna desto bättre!
Det är just detta vi håller på att göra just nu.
Vi har börjat med ett pilot-projekt med 80 hushåll i två olika alleys. Doh Eain strukturerar upp det hela och vi står för bokashi-delen. Projektet sponsras av en organisation som heter Building Markets, bakom den står Coca Cola.
Men tro inte att vi bli rika på detta, så funkar det verkligen inte. Som vanligt jobbar vi mest som volontärer.
För mig är detta precis varför jag kom till Myanmar och körde igång Bokashi här. För att man blir så himla frustrerad av att se stora samhälls- och miljöproblem enkelt skulle kunna lösas med samma grej. Att göra jord av matresterna är så enkelt och logiskt — varför har det inte alltid varit så? Varför gör ingen annan det?
Så nu testar vi!
Doh Eain har gjort ett väldigt bra jobb att få dessa försökshushåll engagerade. Jag tycker de familjer som vill vara med på något så okänt och annorlunda är modiga! Vårt jobb är att se till att allt funkar — att vi löser alla problem och eventuella missförstånd så inte projektet spårar ur.
En kille har kommit ned med familjens matrester. Vår fina Station Manager till höger tar emot och packa tunnan.
Så här funkar det:
Doh Eain har byggt en skåpmodul i varje alley som heter “waste station”, en till varje alley. Egentligen är det bara en snygg förvaring för våra bokashitunnor, med förklarande grafik på utsidan. De har anställt en ”waste station manager”för varje, unga killar som ska vara på plats mellan kl. 14 och 17 varje dag. Varje hushåll har fått en hink för att samla sina matrester i under dagen, som de då ska komma ner och tömma varje eller varannan dag.
Våra waste station managers, som har fått väldigt grundlig träning hos oss, ska kolla att allt är som det ska med matavfallet och tömmer det sedan i bokashitunnan. De doserar bokashiströ och lämnar tillbaka hinken till den som kom med den.
Än så länge går det faktiskt bra och vi hoppas bara att det håller i sig.
När tunnorna är fulla ska de transporteras till vår bokashi-gård i norra Yangon. Det är just nu bara en temporär lösning, egentligen vill vi att det ska skapas någon form av stadsodling där all bokashi kan hamna. Men vi tar det steg för steg.
Vi har gjort en jordfabrik för att kunna visa hur det hänger ihop med matavfall och jord. Lite gradvis kan vi utöka, vi får känna oss fram och försöker nu få folk intresserade. Vi behöver bli helt säkra på att det inte attraherar råttor (som du kan tänka dig är de stora som små katter här…)
Det som är det allra svåraste är den mänskliga biten, att få till en metod som går hem och som motiverar folk.
Om ett par månader ska vi utvärdera pilotprojektet tillsammans och löser vi det har vi skapat något väldigt värdefullt!
Vi trodde de skulle bli mer skeptiska, men Doh Eain har gjort ett bra jobb att förankra projektet med båda boende och kommunen.
Sponsring
Varför sponsrar Coca Cola detta? Jo, för att de vill få tillbaka så många rena flaskor som möjligt till återvinning. Lär man folk hur de ska sopsortera blir det bättre återvinningssiffror.
Själv är jag lika skeptisk som alla andra till storföretags greenwashing men väljer att fokusera på den fina visionen vi har: Att odla tomater i varje gathörn. Detta är ett fantastiskt steg i rätt riktning om vi kan få till det!
Något som var oväntat för Building Markets and Doh Eain när vi började prata bokashi med dem var hur enkelt det faktiskt är.
De fick tänka till ganska rejält – deras världsbild har alltid varit fokuserad på att få ut rena PET-flaskor från avfallsflödet. De har liksom inte sett organiskt avfall som deras problem.
Vi förklarade att så ser världen inte ut för oss.
Det vi ser först och främst är den organiska delen av avfallet. Sorterar man bort det från början så får man en ren och prydlig hög av plast och annat som kan återvinnas. Ta först hand om matavfallet så får du sedan enklare återvinning av allt annat – för då bli det så mycket renare.
Alla är vi spända på hur detta kommer att gå. Vi vet att det KAN funka rent praktiskt, men att det hela hänger på hur det funkar socialt, om vi kan få till tillräckligt bra ledarskap helt enkelt.
Men klarar vi av att fixa en bra lösning, har vi skapat något som kan kopieras och skalas upp. Kostnaden är överkomlig, det är i princip ingen investering och de gröna miljöer som bokashi skulle kunna bidra till blir bara mer och mer värdefulla.
Hoppas hoppas att det går vägen!
Men vi återkommer, om det är något vi är så är det ärliga!
Tänk dig en värld där meterdjupa högar med sopor (och råttor, och lukt, och sjukdomar) omvandlas till hyfsat hygieniska bakgårdar med blommor och bin och lekande barn.
Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.
Nu får jag erkänna att det var kul att få vara med. Jag tackade faktiskt nej för att börja med, kände att jag hade redan mer än fullt upp med allt i Myanmar och hela den frenetiska bokashivåren i Sverige.
Men de tog inte emot nej som svar. Och det förstår jag nu – grejen är att Malin Björk på P4 Värmland som är producent vill att det ska pratas mer MILJÖ på svenskt radio och TV. Och det kan jag hålla med om. På den ”riktiga” sommarprats programmet i år på P1 är det nästan ingen som pratar miljö.
Jag förstår inte varför heller jag. Är det NÅGOT vi ska prata om är det miljö.
Så då blev det så att i år sommarpratar jag om jord. Om bokashi. Och om den #soilrevolution vi vill starta i världen.
För att det behövs. För att det är dags.
Det ska sändas den 5:e augusti. Men så här blev texten…
Jag heter Jenny Harlen. Det här är min sommarprat…
DEL ETT
3,06
Mingalabar.
Jag önskar dig en positiv och gynnsam framtid.
Men egentligen betyder det just — god morgon. På burmesiska.
Alla hälsar glatt när jag går genom marknaden tidigt på morgonen. Jag hälsar mingalabar tillbaka till den färgglada gumman som sitter på en matta på gatan med sina grönsaker. Och till den unga killen i longyi kjol som pressar sockerrör till en söt och klibbig saft. Mingalabar, ropar han. Vill du ha?
Nja… Men jag köper gärna med mig ett par jordnöts och sesamfrö pannkakor som en kvinna i 40-års åldern har nyss stekt över öppen eld. Sätter mig på en plast barnstol tillsammans med gubbarna och beställer en kopp sirapsöt Myanmar té.
Tittar på en kille som hackar upp kokosnötter och häller över saften i plastpåsar.
Och undrar vart den stora högen av kokosskalen tar vägen sedan. Vart alla kålblad och vissna blommor och fiskrens tar vägen. Vart alla plastpåsar tar vägen.
Jag dricker mitt te. En gonggong vibrerar och en rad munkar går förbi, tyst och barfotas, i sina mörka rober. En cykelskjuts passerar med en tant i sidostolen, hennes korgar fyllda med fisk och ägg och spenat till middag. Hunden som ligger på gatan bryr sig inte ett dugg; lyfter bara ett lat ögonlock och somnar om i den dammiga värme. Några bilar tutar och svävar runt en bambusäljare som går mitt i gatan, det luktar diesel och durian och damm.
Och det kommer blir varmt igen idag, runt 40 grader. Dammigt och bullrigt och varmt.
Det här är min vardag.
Men hur hamnade jag här?
Jag heter Jenny Harlén. Jag kommer från Nya Zeeland, bor i egentligen Säffle, men det senaste året har jag råkat bo i Myanmar.
Ehh.. Myanmar?
Jo, det land som kallades för Burma en gång i tiden. Ett stort land som ligger till vänster om Thailand, fast väldig få känner till det.
Och inte är det så konstigt: Myanmar har varit isolerad i sju decennier. De har haft en stenhårt militärledning som än är inte helt borta.
Det är ett land med en hel uppsättning av problem — allt du kan tänka dig, egentligen —
men de finaste människorna jag har träffat någonsin. Livet är tufft, men folk skrattar och tar hand om varandra, lager mat på gatan och ler varmt, jämt. De är buddister, de förväntar sig inte mycket, de lever för det mesta i nuet. Kaotiskt, men skönt.
Och just där har jag råkat starta ett projekt som jag ska berätta om för dig idag.
Som har att göra med de högar av kokosskal och krossade sockerrör och vissna blommor jag funderade över tidigare.
Vart tar de vägen, egentligen? Och: skulle vi kunna göra något vettigt med dem istället?
Jo. Det tror jag..
Vi har redan börjat. Vi samlar ihop dem och vi gör jord. Mitt i trånga Yangon, Myanmars största stad.
Nu en sång du har säkert aldrig hört, en klassiker från sjuttiotalet. Kiwi musik som bäst. Och min favorit band från Nya Zeeland, all-time… I got you, by Split Enz.
I GOT YOU by Split Enz
DEL TVÅ
Jag heter Jenny Harlen och är väldigt nyfiken av mig. Vart hamnar allt det här “skräpet” som ligger på gatan? Alla de små högar med utpressad sockerrör, uttömd kokosnötter, vissna blommor, överblivna frukt och grönsaksrester. De samlas ihop i ganska fina småhögar, men sedan?
Jag reser mig, följer efter en spretig pojke med traditionell målat ansikte som bär iväg skräpkorgen från sin mors fruktstånd. Till en stor orange container på gatuhörnet, precis bredvid mannen som stekar griskött på småpinnar. Pojken dumpar det hela och knallar tillbaka.
Containern stinker efter en dag i solen. Men det är hyfsat rent på gatan.
Runt mig är det en mylla av storstadsliv, den här staden Yangon är stor och bullrigt och ingenting har fixats under en herrens massa år. Det är inte ett land som orkar med sådant, fast de försöker så gott det går. Det finns lite grönt. Inget tropiskt känsla alls bortsett från värmen. Mest betong.
Några trötta kvinnor i 30-års åldern som bär stadens orangea väster sopar gatan. Det blir rent. Några lika trötta män går förbi och plocka ihop vad de kan: tomflaskor, kartong, tjockplast och metall. De kallas för trashpickers och ingen vill vara som dem. Men de utgör stadens återvinning. De är viktiga.
Men de tar ingen mjukplast, det vill ingen ha. Det kan inte återvinnas av någon. De mesta hamnar i de öppna dräneringskanalerna som finns överallt, detta är ju ett monsunland. De kommer “försvinna” så fort det regnar. Det rinner ju en stor flod genom Yangon…
Kl 10 på kvällen är staden mörk, det finns mycket lite el här, så gott som ingen belysning. Jag går förbi containern igen, kikar in. Överfull. Den stinker. Det är för det mesta fullt med matavfall och annat organiskt. Japp.
Stadens oranga lastbilen kommer med ett gäng sopkillar och tömmer den. En sopdag är till enda. En ny dag kan börja.
Men jag är förbannad. Frustrerad. Ledsen.
Jag vet vad som händer nu, jag behöver inte ens åka med. De kör till soptippen i den mörka natten, en av de 6-7 stora landfills som ligger på utkanten av Yangon. Folk bor här, familjer, småbarn, tonåringar, gummor. De går igenom allt det här en gång till i fall det finnas något de kan sälja.
Under en natt kommer hundratals sådana laster dumpas på dessa soptippar i Yangon. Totalt blir det runt femtonhundra ton om dagen. Två-tredje delar av detta är organiskt, alltså matavfall och annat som inte är plast och metall och sådant. Och det är det som gör mig förbannat.
Att det ligger några ruttna mangoes under ett träd är det en sak. De kommer ruttna, komposteras, och bli till jord. Lite CO2 visst, men mest jord.
Skapar man ett hög med ton efter ton stadsavfall ruttnar det på ett annat sätt. De stora mängderna gör att det blir anaerobiskt direkt, inget bra. För att då omvandlas det mesta till metan.
Inte koldioxid, men direkt till metan som är 25 gånger starkare som växthusgas.
Och det som ligger kvar på tippen? Det är inte bra det heller, det blir till en giftig sörja.
Problemet blir inte borta, även om gatorna blir rena. Det omvandlas bara till nya problem.
Farliga problem.
Som att soptippen kan börja brinna.
För precis ett år sedan började tippen här brinner. Det är ju en enorm metanbomb, så tänk dig den intensiva solen på en krossad glasflaska. Tippen började brinna och brann i veckor, så djupt ned i sopberget att ingen kunde släcka elden. Hela staden blev sjuk.
Och självklart kommer det hända igen: nästa vecka kanske? Eller nästa år.
Nu har jag bott i Sverige i 20 år, jag känner mig hemma i Värmland nu. Men även innan var ABBA min storfavorit. Speciellt, Dancing queen.
DANCING QUEEN by Abba
DEL TRE
Folk är påhittiga här. De löser problem jämt, och på något sätt blir det bra. Inget funkar men allt funkar ändå.
Som det här med sopor. Det som inte hämtas (och det är mycket) måste man blir av med.
Jag ser på när en gumma lägger ut sina sopor på gatan, med omsorg. Hundarna kommer gå igenom dem och äta sig mätta. Resten sköljs bort sedan av monsunregnet om det är blöt säsong. Är det torrt, då kommer hon sopa ihop dem med alla torra löv som blåser runt och elda upp det hela. Plast och löv, det brinner ju fort, och blir borta.
Det eldas jämt i Yangon. I varje gatuhörn, varje dag. Plast och löv. Luften är förfärligt. Men det finns inget annat att göra med alla dessa löv. De kommer inte att komposteras av sig själva då det inte kommer ett droppe regn under hela det torra halvåret. Det finns inte plats att bara samla dem i väntan på regn, och inte heller vill man skapa finbo för ormar och skorpioner. Så löven eldas. Jämt.
Jag heter Jenny Harlen och du lyssnar just nu på mitt semesterprat.
Så jag går runt i Yangon, hälsar Mingalabar glatt med alla, men egentligen är jag förbannad.
Förbannad som bara den.
Allt det här organiskt som slängs. Det är inte “trash”. Det är det mest värdefullt vi har.
Jag vill ju göra jord ut av det!
Så här kan vi inte hålla på.
Globalt har vi ett jätteproblem med matjord, att det försvinner. Det syns inte för oss här i Värmland, när vi kikar ut genom köksfönstret. Vi har ju hur mycket jord som helst. Vad då, problem?
Men under det senaste seklet har vi slösat bort hälften av matjorden på planeten. Japp. Den finns inte längre. Vi har byggt städer på åkermark, vi har låtit stora områden blir till öknar, och vi har förgiftat rätt mycket. Bara cirka hälften av all jord är kvar.
I städer som detta går det inte att odla något längre då det inte finns någon bra jord att odla i.
Och samtidigt slänger vi bort, helt glatt, tonvis med matavfall och annat organiskt varje dag. I varje land, i varje stad.
Yangon, är en av de städerna i världen som vi läser en rad om då och då i nyheterna. Tropiska cykloner, översvämningar, hus som försvinner, folk som blir hemlösa, jordbruk som inte fungerar.
Staden är platt som bara den, och ligger egentligen på en stor flodmynning. Den är byggt på sand. Sand, sand, sand och åter sand.
Och sand utan mull är svårt att odla i, så det går åt många kemikalier till jordbruket.
Inne i själva staden finns det ingen riktigt matjord att odla i, och ingen kompostjord att köpa. Samtidigt dumpas dagligen några tusen ton med avfall på soptipparna, det mesta organiskt.
Så klart blir jag förbannad. Vill göra något.
Matavfall som skulle kunna bli till jord. Jord som skulle kunna bli odlingsbart om det hade något organiskt i sig.
Jag ser problem som behöver inte alls vara problem. Det går att lösa.
Och nu. Musiken som alltid hjälper mig om jag blir stressad, don’t you worry about a thing. Three little birds, Bob Marley.THREE LITTLE BIRDS by Bob Marley
DEL FYRA 3:22
Jag heter Jenny Harlen och just nu lyssnar du på mitt semesterprat i P4 Värmland.
Två stora problem. Oändligt med matavfall och oändligt med död jord.
Hur vet jag att de löser varandra?
Jo, för att detta har jag jobbat med i 11 år, här hemma i Sverige. Att hjälpa folk gör jord ut av sitt matavfall. Fantastisk, fin, levande jord.
Har du hört talas om bokashi? Jo, det är det vi pratar om här. Ett enkelt sätt att göra jord hemma i köket, på balkongen eller i odlingen. I kalla länder som Sverige och i varma länder som Myanmar funkar det lika bra.
Och nu, har konceptet fullkomligt exploderat i trädgårds Sverige. Alla vill börja. Alla vill göra egen jord. Alla vill vara med och göra något bra för planeten.
Här i Sverige gör vi rätt för oss på så många fronter. Matavfall samlas in och vi gör biogas, tankar bussar och räddar miljön. Men har du tänkt på att då försvinner matavfallet ur kretsloppet? Det blir aldrig jord igen. Det blir energi, och det är ju bra, men det blir aldrig jord igen. Ingen kan odla i den mer, och sakta men säkert försvinner lite matjord till.
Det hela är rätt enkelt. Det handlar om en fermenteringsprocess som görs av naturliga bakterier och jästsvampar i en lufttät hink i köket. Allt matavfall kan vara med, det luktar i princip ingenting och det tar ett par minuter om dagen att sköta den. När hinken är full blandar du innehållet med jord — inomhus i en låda eller utomhus i en pallkrage — och sedan börjar odla i den.
Det är en sluten cirkel som går fort — från den dagen du kastar lunchresterna tills den dagen du kan plantera en ny tomatplanta går det bara några få veckor. Och så fin jord går inte att köpa. Någonstans.
Så. Kretslopp. Finjord. Fantastiska tomater. Och inte särskilt mycket jobb.
Varför har vi inte alltid gjort detta?
Metoden är inte ny den har funnits länge, sedan 80-talet, men den kom till Sverige för drygt 10 år sedan. Jag bestämde mig för att introducera det i Sverige. Som du kan förvänta dig, tyckte de flesta att jag var lite galen — hade det varit så bra som det låter så hade någon annan säkert gjort det redan.
Den jorden man gör med hjälp av den här metoden är levande på ett helt annat sätt än jorden man köper i säckar. I varje tesked strö (det man använder för att köra igång processen) finns det lika många mikroorganismers som det finns människor på planeten. Otroligt, men sant.
När mikroberna kommer ned i jorden fortsätter de att jobba. De är helt vanliga bakterier och jästsvampar som tillhör jorden, så det stör inte den naturliga balansen på något sätt, men i de flesta villaträdgårdar finns det väldigt lite mikroliv kvar i jorden. Jorden är utarmad på grund av att vi inte matar den med något vettigt, att vi tar och tar men inte ger någonting tillbaka. Jorden är trött, växterna är svaga, det är svårt att kicka igång rabatterna.
Min dröm är att alla våra matrester blir till jord. Jag vill att vi börjar ge tillbaka till vår planet istället för att bara ta.
Och nu. An oldie by a goodie, Another one bites the dust, Queen.
ANOTHER ONE BITES THE DUST by Queen
DEL FEM
Mhmm. Att jag gör detta i Sverige är en sak. Men i Myanmar. Hur i hela…
Jo. I juli för två år sedan var jag ut på luffen en månad med min nu 23-åriga dotter Stina, i Myanmar, och vi blev förälskad båda två i landet. Vi fick många vänner och det var klart vi vill tillbaka någon gång.
Men jag fick en utmaning av min dotter: hon vill att jag skulle åka tillbaka, själv, mens hon pluggade klart här hemma. Att jag skulle se till att de började göra jord därborta i Myanmar med. Där det behövs som mest. “Du kan det här mamma, du är precis rätt person för att göra detta. Jag tror på dig.” Fint, men oj vad läskigt.
Så tillsammans med ett par europeiska kollegor åkte jag till Myanmar i mars förra året för att kolla läget, och då blev det klart: vi kör. Vi sätter ihop ett lokalt team, vi fixar mark och kontor någonstans, vi startar företag och… ehmm, vi kör.
Galen? Antaglien. Men det behövs. Så vi satsar några år, rätt mycket egna pengar, massor med tid och energi, och vi ska se till att vi lyckas med det här.
Läget i Yangon är allvarligt. Läget i Myanmar är allvarligt. Och så är det i de flesta länderna i världen.
Vi har för lite matjord, den matjorden vi har är för dålig, vi tar inte hand om det.
Städerna svämmar över av plast, av matavfall, av annat organiskt avfall som bruna löv som inget vet vad de ska göra med dem. Det finns mycket få lösningar.
Det är för mycket regn och det är för lite regn. Aldrig är det lagom
Myanmar är en av de mest utsatta länderna i världen när det gäller klimatkrisen. De har alltid liksom haft otur som land..
Vet du vad som händer med jord som har ingen mull att fastna i när det regnar?
Om det är bara sand, eller bara lera, så sköljer regnet bort en hel del av den, som då hamnar i den närmaste vattenvägen. Jorden försvinner, helt enkelt. Finns det en massa mull i jorden, alltså organic soil carbon, slipper man problemet. Jorden klumpar ihop sig och sitter fast. Det organiska materialet i jorden är som lim, det håller sanden eller leran på plats. Och det fungerar som ett vattenbatteri — lite som puckeln på en kamel.
Mull är viktig. Men den finns inte längre i jordbruksmark. I Myanmar, som så många andra länder, finns det oftast 1-2 procent kvar bara. Det finns ingen vattenreservoar i marken. Det blir en tom och ganska meningslös “puckel”.
Samma sak i städerna, som Yangon. Det finns ingen bra jord kvar alltså ingenting som kan ta fungerar som vattenreservoir. Jorden är svårodlat och innehåller inget vatten. Det är en katastrof när det regnar för mycket och en katastrof när det regnar för lite. Och det är just det som händer nu, jämt.
Alltså, jord är viktigt.
Jag tror vi behöver en soil revolution, en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att bygga jord inför framtiden. Precis överallt. NU!
Tillsammans har alltså jag och två av mina lokala vänner och kollegor startat ett företag i Yangon. Vi vill visa att det går att hitta hållbara lösningar samtidigt som vi löser ett jätteproblem i samhället, på ett hands-on och teknikfri sätt. Det är spännande, det är läskigt, och det är en ordentlig utmaning i ett land som Myanmar.
Vi jobbar hårt, jämt. Och vi gör Yangons finaste kompost.
Många frågor mig var jag får all energi ifrån. Nja, ibland blir jag trött. Men bra musik peppar. En till favorit, She’s not there, Santana.
SHE’S NOT THERE by Santana
DEL SEX
Hur gör vi detta?
Jo, vi samlar in organiskt avfall från de två stora wet markets vi har på samma gata, en halv ton om dagen. För hand, i en tung och stadig pushcart. Vi känner ju alla på marknaden nu och de känner oss, det blir många Mingalabar åt alla hål.
Vi får även in stora mängder med blåa tunnor fyllda med matavfall från hotell och internationella skolor., några ton i veckan. Tänk dig att ett stort hotell producerar 6 till 8 ton matavfall i månaden — och det finns ju många sådana hotell.
Vi samlar in torra löv, säckvis i hyrda lastbilar. Som kostar oss en hel del, men de behövs i vår process, och varje säck med löv vi samlar in är en hög mindre som brinner på gatan. Sedan samlar vi även in kokosskal i stora mängder, pressade sockerrör och vissna offerblommor från de otaliga gyllena pagoderna.
Ut av allt detta gör vi snygga och snabba komposter, vi har byggt 40 stycken i träramar — och vi producerar en ton primakompost om dagen. Processen tar 6 till 8 veckor, den är snabb och effektivt, och lite revolutionerande faktiskt. Vi är jättestolt över det vi gör.
Och många börjar få upp ögonen för det vi gör.
En sak till. Vi lär folk. Jag vet inte hur vi har lyckats, men fler och fler börjar höra av sig att de vill gå en kurs hos oss. Vi vill ju att så många som möjligt ska komma igång med att göra jord Myanmar, och vi har ingen chans att nå ut till dem. Kommer de till oss och utbildar sig är det perfekt. Det här är en soil revolution.
Vad gör vi med all kompost därborta? Ja, vi får försöka skapa en marknad för det med. Detta är något som inte har funnits förut, här i Yangon. Så det blir en marknadsförings pussel, som allt annat vi gör. Men vi lär oss, det är spännande.
Och så har vi börjat odla träd. Myanmar håller ju på att bli varmare och varmare. Om det är tio fruktansvärt varma dagar om året nu, med typ 40-50 grader, så tror man att det kommer bli 200 sådana varma dagar om några få år. Tufft, om inte olidligt. Så vi använder en del av den fina kompostjorden vi producerar till att driva upp träd från frön, träd som vi om ett par år kan ge bort till kloster och skolor. Allt för att skapa skugga.
Mycket gör vi men vi kan och vill göra mycket mer.
Men när jag är på väg hem genom marknaden, och vi alla hälsar lite trötta till varandra, så känns det värt det.
Jag är stolt och glad över det vi åstadkommer både i Sverige och det vi gör i Myanmar.
Men jag är fortfarande förbannad.
Förbannat att det går så sakta. Förbannat att inte jag och mitt team kan göra mer. Förbannat att inte fler fattar grejen.
En ton om dagen är ju ingenting. Vi behöver nå ut till hela Myanmar. Vi behöver nå ut till hela Sverige. Vi behöver egentligen nå ut till hela världen, men vi håller på att göra även det, vi hjälper till med projekt i flera andra länder.
Kommer vi hinna i tid?
Huset brinner ju, precis som Greta Thunberg säger. Vi behöver göra mycket mycket mer, och det nu
Det här är ett sätt att hjälpa till att släcka branden.
Det är det vi kämpar för, dag och natt.
Ingen av oss kan göra allt, men alla kan vi göra något. Det här är det jag och mitt team gör. För att vi kan. För att vi är faktiskt jäkligt bra på det. Och för att vi har bestämt oss för att inte vara rädda för något eller någon. Vi tänker istället: Vad är det bästa som kan hända?
Och så gör vi det.
Malin, Emma, Klara, Bertil, Lennart och Lennart. Inda, Aye Aye, Khaing, Maung Nan, Hans. Ni är bäst.
Tillsammans fixar vi det här.
Jag heter Jenny Harlen och slutar här med en av mina all-time favourites. Tom Petty, och American Girl Tack för att du har lyssnat idag!
AMERICAN GIRL by Tom Petty
Ava:
Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland
Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting
Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland
Musiken i programmet ärförkortat av upphovsrättsliga själ.
Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting
TRAILER:
Jag tror vi behöver en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att göra just jord. NU!
Min vardag går ut på att samla matrester och göra det till jord. Både här och Myanmar.
Varför det är så himla viktigt får du reda på i mitt semesterprat
Lyssna på Jenny Harlens prat här i P4 Värmland nu på måndag.
Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är ”Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.
Det går framåt! Inda, Aye Aye och jag. Tillsammans har vi bildat ett företag.
Allt har med regn att göra
Det märkliga med Myanmar är att det regnar jämt i ett halvt år och sedan regnar det ingenting i ett halvt år.
Och just nu regnar det ingenting. Monsunsäsongen slutade någongång i oktober och nu väntar vi regn näst i maj. Fascinerande att se hur livet rullar på ändå, det gör inte så mycket egentligen, regn eller inte.
Varmt är det ju jämt, och alla bara anpassar sig på ett otroligt lugnt sätt.
Men ur odlingssynpunkt är det fascinerande.
Inte bara för att vi får vattna en massa (nu, när det inte regnar) och hjälper växterna att överleva (på den blöta halvåret) när de egentligen håller på att drunkna.
Monsunsäsongen ändras här som överallt i asien och det är verkligen inte bra för bönderna (vilket de flesta i Myanmar fortfarande är).
Här i Myanmar är de extremet utsatta — tror inte många känner till detta, men Myanmar är en av de tre mest klimatutsatta länderna i världen just nu beroende på hur man räknar. Det regnar för mycket eller det regnar för lite. Hälften av landet är extremet torrt jämt, den andra hälften håller på att tvättas bort regelbundet.
Så att jobba med jord känns rätt så viktigt här.
Det är ju våran matjord som är det stora kolbatteriet på jordklotet. Det finns två-tre gånger mer kol i marken än det finns i luften, och då luften är redan överfullt är det ju klokt att få ned mer i marken där det fattas verkligen. Och ju mer kol i marken, soil organic carbon, ju bättre jorden kan hantera vatten — vara sig för mycket eller för lite.
En ny bokashi “compost farm”
Den senaste nyheten här — och detta brinner jag för att berätta – är att vi har fått en ny bokashi yard!
Inte så långt från den gamla, som vi kommer ha kvar som kontor och bas, men mycket större och på en gata där det finns två stora marknader, “wet markets” med färsk mat.
Och med allt organiskt avfall du kan tänka dig. Ren lycka för oss!
Vi betalar 4 lakhs per månad, 400.000 kyat, vilket motsvarar 2.400 kronor. Marken är 60 feet x 80 feet, två standard hustomtar här, och har en fin mur och två portar som vi kan låsa. Vatten, el och utedass.
Hela denna veckan har vi rensat och fyllt på med sand för att jämna ut marken, annars blir det stora pölar under monsunsäsongen. Ingen har använt tomten i 20 år så du kan tänka dig vilken djungel den var.
Vi fick hjälp av ett fantastiskt gäng dagsarbetare och det gick verkligen undan. Inga ormar eller skorpioner heller, vi var förvånad! På ett annat jobb har vi en headcount som nu i upp i 20 skorpioner och en orm…
Kompost av allt!
Inget av detta avfall ska nu lämnar tomten.
Allt plastskräp har vi plockat och skickat iväg, men allt annat ska vi göra en jättekompost av nu imorgon. Ingen bokashikompost i och för sig, men en ny slags komposthög som vi har redan testat på ett par andra projekt.
Vi bygger en lång inhägnad av lastpallar (trä eller plast) eller bambu, och fyller på i sektioner en kubikmeter var. Det ska inte vara löst och luftig som en vanlig kompost, utan tät och kompakt, en mellanting mellan aerobiskt och anaerobiskt. Och vi kommer inte att vrida och vända på den, utan skördar så fort det går. Om en månad kanske.
Lager på lager: tjocka trädelar längst ner, bruna löv, gröna löv, lite befintlig jord (eller kogödsel för att snabba på nu när vi har bråttom). Vi sprayar varje lager med EM (Mikroferm som vi brygger själv, och som kallas CEM här) och trampar på det hela om och om igen.
Vi gjorde precis en sådan jättehög på annat hål för fyra veckor sedan, och där har vi har redan börjat skörda grov, men oj så fin, kompost redan. Helt fantastisk metod.
Och du kan tänka dig hur det blir när vi sedan börjar blanda i bokashi på riktigt.
Visionen är en ton om dagen
Som vanligt har vi stora visioner här på Bokashi Myanmar! Tre saker ska hända här på vår nya compost farm.
En. Vi ska ta hand om matavfallet från de två närliggande gatumarknader.
De ligger på samma gata som oss, den ena som är tio minuters gångavstånd håller till varje morgon, och den andra, precis bredvid oss, startar upp på kvällen.
Vi räknar med att kunna få hem en ton om dagen.
Det är ju mycket, så vi ska ta det steg för steg, men vi har redan hållit på med dessa två marknader i några månader på ett mycket mindre skala och har lärt oss mycket.
Det finns ju en hel del politik på sådana marknader, men vi har nu slutat fred med “the cabbage guy” och “the coconut guy” och även “the YCDC guy” som är på något sätt anställt av kommunen och knallarna för att ta hand om avfallet. Många av dem var rätt så skeptiska i början, och det blev lite motstånd, lite missförstånd, men allt detta har vi redat ut för länge sedan och de nu vill att vi ska hjälpa till.
Vi planerar att köpa en kokoskrossare så småningom för att hjälpa till med hanteringen, just nu sitter vi i skuggan och hackar upp frukt och grönt för hand med en machete, men det håller ju inte i längden.
Vi kommer även att samla in en massa bruna löv (de bränns ju precis överallt annars) och annat trädgårdsavfall for att ha med i våra bokashi högar.
Det var del ett.
Bokashitunnor från RecyGlo
Del två är att vi, från och med nästa vecka, ska börja få hem blåa tunnor från restauranger, skolor och hotell.
Det är ett samarbete med en återvinnings startup här i Yangon som är mycket spännande, RecyGlo heter den, jag berättade mer i om i en tidigare post. De håller redan på med de torra fraktionerna (glas, plast, metall, elektronik mm) och nu lägger vi till matavfall.
Allt sorteras på bästa möjliga sätt, även om det är inte så avancerat här i Yangon som vi är vana med hemma.
Bokashitunnorna ska hämtas från kunderna och köras hem till oss efter en veckoschema, och vi skickar rena tunnor tillbaka med lastbilen. I varje ren tunna kommer vi bottna med ett lager risskal för att suga upp fukten, och fyller på kundens behållare med bokashiströ till den nya tunnan.
Ungefär så har vi tänkt oss. Spännande!
Prototyp compost farm
Del tre är att så fort vi själva vet vad vi håller på med, ska vi börja träna andra.
Det borde vara möjligt att skapa en sådan compost farm i varje kvarter, i samband med varje marknad. Vårt jobb är att göra så många misstag som möjligt, så vi lära oss hur vi ska göra och hur vi inte ska göra. Och sedan visa upp det för alla som vill lära sig.
Socialt företag
Egentligen har vi en del fyra här.
Det vi vill reda ut är ekonomien i det hela. Just nu har vi ingen extern finansiering, allt detta gör vi själva ur egna pengar.
Syftet är att se om inte vi kan skapa ett företag ur detta och ett affärsmodell som är självgående.
Alltså, ett företag som producerar eftertraktat eko-kompost, organiskt gödsel, flyttande näring, you name it, som kan stå på egna ben.
Fixar vi detta har vi lyckats big time.
Det skulle innebär att organiskt avfall ÄR INTE LÄNGRE AVFALL.
Istället, blir det till något som är så oerhört mer värdefullt: en resurs, eller input, till en produktionsprocess. Avfallet kommer få ett värde. Det kommer kunna skapa jobb, många små enkla jobb antagligen, och bidrar till ett mer hållbart samhälle på många olika nivåer.
Fixar vi detta kan vi andas ut. Då har vi lyckats men en samhällsförändring som kan skalas upp fort och frivilligt.
Machetes och bokashigänger
Men som sagt, detta är visionen.
In real life jobbar vi på med våra machetes, våra kål- och kokosgubbar, och våra bokashi teams på de olika projekten vi håller på med.
Ska berätta mer sedan om våra andra stora projekter, men lite snabbt har vi kommit igång med två stora, nya projekt sedan sist och har en tredje på gång.
Vi bygger en jätte bokashikompost på U Thant House. Stolt!
U Thant House
Den ena är U Thant House.
Kommer du ihåg U Thant? Han var Secretary General av FN i tio år strax efter Dag Hammarskjöld. En otrolig prestation i en orolig tid, och speciellt bra jobbat för en Burmes att komma så långt på den tiden.
I alla fall, hans hus här i Yangon håller på att bli museum — och ett centrum för diskussioner och inspiration om allt han stod för. Fred, globalt samarbete, och hållbarhet.
Huset finns i ett otroligt lummigt trädgård, en oasis här mitt i det stökiga Yangon, och där jobbar vi och skapar jord till den fina trädgård som ska helrenoveras över tid. Sååå skönt att få vara med!
Tanken är att bygga upp en bokashi yard där vi kan visa upp hållbarhet på riktigt. En del av den utbildningen som reflekterar U Thants värderingar och en otrolig viktigt budskap till alla som kommer på besök: vi kan, var och en, faktiskt gör skillnad.
Vi är redan på gång sedan en månad tillbaka, den första fina jordhögar börjar bli redo nu, och snart ska vi skala upp det hela genom att ta in bokashi från utvalda hotell och skolor här i Yangon.
Ett helt perfekt projekt med ett härligt gäng som jag ska berätta mer om sedan!
Skol-bokashi
Vi har, de senaste veckorna, även startat upp två internationella skolor med bokashi, Dulwich College och International School Yangon. Båda väldiga fina (och dyra!) skolor som vill lyfta sina miljöprofiler och få med studenterna i en mer hands-on miljödiskussion.
Den ena ska hantera sitt eget bokashi på skolgården där de har ett köksträdgård som behöver näring. Den andra ska i början skicka sina bokashitunnor till oss för att ta hand om, men sedan utvecklar en egen kompostering på samma sätt som vi håller på i vår egen bokashi yard. I längden, en mycket mer rationellt lösning då de kan även börja ta hand om allt trädgårds “avfall” och göra egen kompostjord.
Så — mycket på gång, mycket att se fram emot, och mycket som redan funkar.
Nässelvatten och guldvatten är fantastiskt enkla sätt att göra eget kraftfullt gödsel på! Men stanken… Visste du att du kan använda EM-mikroberna till att göra både nässelvatten och guldvatten som inte stinker, utan bara doftar syrligt? Här är receptet!
