Svenskt strö

När Jenny startade Bokashiverksamheten år 2008 gjorde hon och Bertil bokashiströ i sitt garage! Vetekli från en närliggande kvarn, original-EM® och rörsockermelass från Agriton i Holland.

Jenny & Bertil i början av Bokashi-resan

Det blev för tungt till slut, Jenny gjorde illa sin axel och produktionen fördes över till Nils-Erik och hans bror i Assareby kvarn, som både malde vetekliet och tog över packningen av Bokashiströt. Det som de inte hann producera importerades från Holland.

Nils-Erik och hans bror i Assareby kvarn
Vackra Assarebyn

När Nils-Erik gick bort på hösten 2019 tog vi tillbaka produktionen till Säffle och har sedan dess kämpat för att få upp helt egen, 100 %-ig svensk produktion. Svenska bönder odlar mycket vete och det känns helt logiskt att slippa importera råvaran från andra länder i Europa när det finns i överflöd nära oss! Två mjölnare från Västra Götaland – Tommy och Christoffer mal vårt vetekli . Bertil har nu lärt både Malin och Frezghi den ädla konsten att tillverka strö – och det är verkligen inte bara! 12 år av erfarenhet och finjusteringar har vi i bagaget. Och packar ströt gör Emma och Tina, och det är inte heller bara!

Nu har vi 100% svenskt Bokashiströ – närproducerat och effektivt

Så till hela Bokashi-Sverige vill vi säga: – ”Importera inte – köp svenskt!” Eller för all del, gör själv! Receptet finns här.

Hälsningar Jenny, Bertil, Nils-Erik, Lennart, Lennart, Malin, Tommy, Christoffer, Emma, Frezghi, Tina, Linda (och Dejen, Lotta, Isak, Melker, Emmy, Moa och Noomianna som hjälper till när det behövs)!

Bokashi i expressen

I helgen dök Bokashi och jag (Malin) upp i Expressens Leva & Bo-sektion! Här är artikeln:

Bokashi – så enkelt gör du ditt matavfall till jord 

Två veckor i en plasthink – sen kan du gräva ner ditt matavfall i köksträdgården. Du har väl inte missat den allt trendigare komposteringsmetoden bokashi? Det är enkelt, du kan sköta det inomhus vid diskbänken och får en fantastisk bra jord. 

Läs resten av artikeln här!

2 av 2: Du kan lägga nästan alla matrester i bokashihinken men undvik sådant som är rinnigt, som exempelvis yoghurt och mjölk. I övrigt finns inga begränsningar. Foto: Istockphoto

Besatt av bokashi!

Förra året berättade Victoria Skoglund från Zetas Trädgårdar om Bokashi i TV4 Nyhetsmorgon. Ett jättebra inslag där många säkert fick sin första introduktion till hur man gör och vad som händer i jorden! Klicka på bilden så kan du se klippet.

En rolig bakom-kulisserna grej var att Victoria ringde mig i reklampausen för att få hjälp att svara på en fråga om besprutade fruktskal varande eller icke varande i hinken. Väldigt kul att få hjälpa till och väldigt kul att Zetas säljer våra hinkar som vi är så stolta över!

/Malin på bokashi.se

Bokashi på förskolan

Har ni läst den jättefina och superinspirerande bloggen #fossilfri2025 av Heidi Andersson, armbryterska och klimatkämpe från Storuman? Här har hon skrivit om hur hon och hennes då 5-åriga son startade projektet att fermentera förskolans matavfall med Bokashi-metoden. Rekommenderad läsning!

Dante och jag har antagit utmaningen (som vi själva hittat på) att ta hand om femåringarnas matavfall på förskolan i Storuman. Vi började när förskolan drog igång på riktigt i augusti och har sedan dagligen hämtat hem äppelskruttar, skal och diverse matrester i 10 liters hinkar. De mesta ser riktigt gott ut! Skulle helst velat mata någon med resterna; höns, grisar.. Pappa Kent var annars sugen på att ta resterna som middagsmat. Hur som haver, så känns det ändå vettigare att vi komposterar det organiska avfallet, än att det slängs i de vanliga hushållssoporna och körs 25 mil till Umeå, vilket är alternativet. Något som Storumans Kommun dessutom betalar dyrt för. Hemma i Ensamheten har vi alltid komposterat, en stor hög vid vedbodknuten, som i stort sett fått klara sig själv och som vi då och då grävde igenom för att leta metmask och gräva ur jord till trädgårdslanden. När Björn och jag flyttade in här i lägenheten (eller radhuset som Anders, “Arge snickaren på kanal 5, anser att vi ska säga) beställde jag först en kompostbehållare och sedan en till…

Fortsätt att läsa blogginlägget här…

ALLT SOM HAR HÄNT i år! — BOKASHI MYANMAR, DEL 11

Vi har nu hållit på med vårt bokashi projekt i Myanmar i två år. Och vilken resa det har varit!

Det som började med “Vi åker dit och ser om det skulle kunna gå” för ett par år sedan har nu blivit ett lokalt företag med snart 10 team medlemmar och en massa projekt på gång. 

Och allt detta är möjligt tack vara er, våra kunder på bokashi.se. Det är ni som sponsrar detta projekt helt och hållit, utan er hade det inte gått. 

Läs mer:
Tidigare berättelser om Bokashi Myanmar

Månad för månad

Osäkert var hur jag skulle börja, slog jag ner mig nyss med en kopp kaffe och försökte komma ihåg vad vi har gjort i år. Jisses, vilken lista det blev!

Ska nu berätta för er månad för månad vad som har hänt här i Yangon, Myanmars största stad.

December 2018

Vi är tre personer, Inda, Aye Aye och jag. I flera månader har vi testat allt möjligt hos oss i en litet trädgård i utkanten av Yangon. Vi har lärt oss en massa om bokashi, om varandra, om organiskt avfall och om hur livet fungerar här. Vi har faktiskt ingen aning hur vi ska gå vidare med projektet, men vi pratar om det öppet och säger, som vanligt, “let’s just work it out”. 

Ingen av dem har någon speciell bakgrund till detta, Inda har varit munk fram tills några månader sedan och Aye Aye har växt upp på en ö, långt upp på kusten nordväst om Myanmar. Men de är två av de finaste människor man kunde råka känna och på något sätt har vi bestämt oss för att lyckas med det här. 

Januari 2019

Vi har redan gjort några projekt i olika sammanhang (slumområden, ambassadresidenser, vanliga trädgårder) och nu tänker vi skala upp det hela. Vi börjar med att fixa en jätte trädgårdskompost på U Thant House, ett känt museum här i Yangon. Vi jobbar där av och till i några månader, tränar trädgårdspersonalen att göra bokashi av marknadsavfall för att berika jorden. Andra börjar höra talas om det och vill komma dit för att lära av oss. 

Vi kör igång ett skol-bokashiprojekt på Dulwich College, en stor internationell skola, där studenterna vill sluta kretsloppet själva i sina klassodlingar. Barnen börjar prata med sina föräldrar och sprider bokashikunskap den vägen. 

Vi startar upp bokashi på den Brittiska Ambassaden, Ali Chugg som är ambassadörens fru, bjuder in oss till storlunch och ber oss prata med gästerna om bokashi.

Jag håller ett publikt föredrag om Soil and Climate Change med ett 50-tal lyssnare som sedan skapat förvånansvärt många ringar på vattnet. 

Februari 2019

Vi kör igång ett stort skolprojekt i samband med ISY, International School Yangon. Vi pratar med hela skolan, lär dem sortera sitt matavfall, tränar personalen. Vi vet inte om vi kommer att lyckas eller inte. Men det gör vi. Nästan ett år senare har skolan blivit en förebild här i Yangon med sin återvinning, och många av föräldrarna är nu våra kunder. 

Många vill jobba som volontär hos oss, låter fint, men vi lär oss fort att vi har inte resurser för att kunna hantera det. Men två stannar kvar, Hans från Sverige, och Khaing (en mycket smart tjej som har nu gjort färdig sin post-graduate diploma in Environmental Studies och är anställd).

Vi startar företag! Efter mycket diskussion om vi skulle bli NGO (förening) eller företag bestämmer vi oss för företag. Syftet är att skapa något som är hållbart i längden, inte beroende på externa bidrag. Men allt kapitalet sponsras ju av bokashi.se.

Inda, Aye Aye och jag är co-founders, och vi har till och med var sin director’s stamp: inget att skratta över här i landet där allt är så hopplöst byråkratiskt. Myanmar har precis gjort om sitt Companies Act efter mer än ett hundra år, så det är överkomligt att starta aktiebolag även om ingen av oss har gjort det förut. (Men vi har en duktig revisor). 

Vi  har växt ur det lilla huset där vi höll till första året och skaffar oss en riktig bokashi yard. Plus huset intill. Hyran är överkomligt (fast Yangon är egentligen ganska dyrt) och tomten är överväxt sedan tjugo år. Så vi rensar, fyller på med sand (mot monsunregnet) och planterar ett 50-tal bananträd i var sin bokashigrop.

Mars 2019

Inda och Aye Aye gifter sig! Och vi lägger mycket energi på detta, det kommer ju folk från alla håll och som utlänning fattar man ju ingenting. Det blev en väldig fin dag, och med den bakgrund de har som är långt, långt ifrån enkel, är det så rörande att det nästan inte går att fatta. (Och även detta, kära läsare, har ni gjort möjligt genom detta projekt.)

Vi är på kurs i Thailand hela gänget, på den fina EMRO kursgården utanför Bangkok. Samlar på oss värdefull kunskap och globala kontakter. Två av våra externa team members är med, Stefi som driver bokashi i Belgien, och Claire som håller på med bokashi i Nya Zeeland. De är i Yangon med oss några veckor och hjälper till, tillsammans med Tracy, en gammal (och duktig) vän till mig, som hjälper oss strukturera upp det nystartade företaget. 

In emellan kör vi igång vår nya bokashiyard, och har som mål att hämta några hundra kilo marknadsavfall om dagen för att komma igång med en storskalig kompostproduktion. 

April 2019

Folk runt omkring i landet börjar intressera sig för bokashi. Vi åker till Ngapali (en fin turiststrand ganska långt från Yangon) där vi håller en tvådagars kurs i bokashi för ett 50-tal hotellpersonal. Det går bra, men vi lär oss fort att detta är inte rätt strategi, vi behöver gå mer på djupet och jobba med hotellen ett och ett. Men just nu går det mycket dåligt i hotellbranschen här i landet, så detta med matavfall är ingen prioritet, även om det behövs som bara den. Vi har inte heller råd att göra så mycket gratis utbildning, vi måste hitta ett sätt att tjäna pengar. Vi testar oss fram.

Vi har också ett möte med några nyckelpersoner i en annan turiststad, Nyaung Shwe/Inle Lake, där det också finns massiva problem med sopor. Vi har sedan dess kommit längre med dem, de har skickat tre grupper till oss i Yangon för träning, och vi kommer starta något projekt där sedan.

Indas bror Maung Nan stannar kvar efter bröllopet och börjar jobba med oss, han visar sig vara perfekt. Jobbar hårt, stark som bara den, och smart trots total brist på utbildning. Aye Aye är yard boss och strukturerar upp det hela. Komposten ser lovande ut. Vi har beställt en fin flismaskin i Thailand och efter mycket slit fått hem den (transport och gränser är inte så jätteenkelt här) och det fungerar utmärkt. Precis vad vi behöver.

Vi har en pågående kontrakt med ett företag som heter RecyGlo, en återvinnings startup. De hämtar alla fraktioner från kunder, och matavfallet levererar de till oss i blåa bokashitunnor. En tjänst som har aldrig existerat förut i Myanmar. Det låter bra men det är inte lätt att få kunderna att fylla sina bokashitunnor på rätt sätt (blir en del plast och annat i dem) men vi ska testa ett par år och ser hur det utvecklar sig.

Ingen av oss i det nya företaget är särskilt förtjusta i administration, men vi börjar med onsdagsmöten och snart får vi ordning. Jag är så imponerad över vårt team, de växer för varje månad, och alla är vi självgående. Vi får gjort allt vi säger vi ska göra, utan tjafs. Teamwork är ett okänt begrepp här i Myanmar, ingen här är vana att jobba utan hierarki men nu efter några månader har det blivit riktigt bra. Jag har lärt mig mer om ledarskap detta år än under hela min yrkeskarriär.

Och även detta med bokföring börjar ta form. Inte helt enkelt, det heller, men det går. Vi kör med gammaldags liggare, då ingen har datakunskap som räcker.

Detta är början på semestersäsongen, Thingyan är en jättefestival med mycket vatten och dans och kaos, helt underbart egentligen. Det är oerhört varmt, dag efter dag över 40 grader, folk har sin semester nu och åker hem till sina släktingar, till landsbygden. Men vi jobbar på, i värmen, med typ 34 grader och mygg på kontoret.

Maj 2019

Jag åker hem till Sverige en sväng, vill ju träffa familjen och jobbar med Malin (fast hon och bokashi.se teamet klarar sig så bra utan mig). Jag spelar in ett sommarprat på P4 Värmland, rensar trädgården så gott det går, och jobbar som vanligt åt båda håll: Myanmar och Sverige. 

Tillbaka i Yangon, teamet saktar inte ned ett dugg. Vi kör igång en ny satsning, att vara på Yangon Farmers Market varje lördag. Det ställer lite krav på oss att fixa till produkterna; etiketter, bruksanvisningar, broschyrer, skyltar, kompost… Och allt på två språk, såklart. Vi har ingen transport, så vi hyr en liten lastbil varje lördag. Det blev bra, nu är det rutin att vara där kl 7 varje lördag, träffa folk, prata bokashi, sälja kompost och bokashiströ.

Vi fixar en “webbshop” på facebook och börjar göra leveranser hem till folk, bokashi och kompost, till och med hemgjorde pallkragar. Det finns inget postsystem här, inget självklart sätt att göra leveranser, så vi skickar grejerna med taxi, hyr light truck eller till och med tar med dem på bussen. Cash-on-delivery och mycket tillit, det funkar faktiskt bra. 

Det blir varmare och varmare och monsunsäsongen är snart på väg. Vi ser över vårt kontor och bokashiyard. Kontoret behöver egentligen ett nytt tak men vi lappar ihop det. Vi fyller på med sand för att höja marknivån utanför. Det visar sig att våra diken inte tar vägen någonstans så det blir översvämning jämt, men det är inte något som går att lösa –vi köper myggspray, paraplyer och några nya spadar istället, och aktar oss för vattenormar! 

Vi bygger även ett skjul av bambu och naturtak att skydda mot sol och regn. Det ser så fint ut!

Juni 2019

Monsunen är på gång, taket håller någorlunda och teamet i Yangon jobbar på så gott det går. Hämtar ett halvt ton marknadsavfall varenda dag, gör bokashi, gör kompost, gång på gång. 

Vårt team är inbjudna till ett stort Hotel & Food Expo i Yangon och ställer upp med nya rollups, t-shirts och broschyrer. Inda pratar på scenen som om han aldrig har gjort något annat, Aye Aye och Khaing tränar alla chefer i bokashi, tror det var ett par hundra kökspersonal. Allt matavfall från det stora eventet tar vi med oss hem och komposterar. Tydligen har ingen gjort detta förut, vi träffar folk från the World Master Chef’s Association som är mycket imponerade. Men inget hotell nappar på bokashikonceptet direkt, även om många nu börjar känna till det.

Till vår bokashi yard och kontor kommer folk kommer ofta för att se vad vi gör. Möten tar vi på ett traditionellt och enkelt sätt, bambumattor på golvet, lågbord, inga stolar. Vi bemöts med respekt av alla vi träffar, vi behandlar alla precis på samma sätt (oavsett vem de är) och de flesta verkar uppskatta de kunskaper vi har samlat på oss. Hemmaodlare, ambassadfolk, hotellägare, grannar, bönder, elefantskötare, avfallsföretag, konsulter, NGOs, många olika människor med olika kapacitet har hittat till oss. Det blir mycket lite affär av detta, men det är inte det vi i första hand är ute efter utan det är att navigera oss fram. Och de hittar till oss, inte tvärtom.

Vi sprider vårt budskap främst på facebook, som är egentligen den enda kanalen här i Myanmar (väldig få har lärt sig googla men de flesta har mobiler nu för tiden, sedan internet kom för 5 år sedan). Varje dag uppdaterar vi med någon berättelse, vi har snart 6,000 följare och det känns bra. Vissa inlägg har delats 500-1,000 gånger, kunskap är en bristvara här och för många är allt detta helt nytt och hoppingivande. Vi gör alla våra inlägg på båda burmesiska och engelska, Khaing tar hand om alla kommentar och meddelanden vi får från kunder och Inda gör alla översättningar.

Vi använder regntiden till att göra broschyrer, jobba med hemsidan, klippa ihop enkla videos. Nya kunskaper för oss allihopa, och vi är förvånade över hur bra vi klarar oss. 

Juli 2019

Jag åker tillbaka till Yangon från Säffle, byter ut den svenska sommaren för den tunga monsunen, men det är det värt. Vi blir sjuka hela gänget med något som liknar dengue feber och är helt utslagna men på något sätt kämpar vi på ändå.

Vi får besök av journalister från Myanmars huvud tv-kanal, de pratar länge om oss på nyheterna och bjuder in Inda och Aye Aye att prata bokashi på morgon tv i en hel halvtimme. Vilket de gör på ett otroligt bra sätt, kompetenta och avspända.

Vi är inbjuden att söka till TEDx Yangon för att vara med på nästa års TED event. Självklart skickar vi in en provfilm.

Augusti 2019

Den tyngsta regnmånaden och ingen av oss är särskilt starka. Men vi fixar det så gott det går. Vi anställer en ny kille, Wai Linn, att hjälpa Maung Nan i vår bokashi yard, varje dag forsätter de att hämta hem marknadsavfall och göra kompost. Inte enkelt i regnet, men dessa killar är slitstarka och de trivs med oss. De bor i kontoret, som egentligen är ett hyfsat stort trähus, och städar efter sig varje morgon. Ordning och reda, det är mycket mer av det här än man skulle kunna tro.

Vi börjar vår nya utbiuldningssatsning. Varje månad ska vi hålla ett par träningar för trädgårdsmästare, ett par workshops för hemmaodlare, och efter behov för restauranger, hotell mm. Vi är nervösa men det går bra, rycket börjar sprida sig. 

Inda är handledare, och det funkar perfekt. 

Vi fortsätter att prata med hotell och restauranger som har sagt att de vill göra något åt sitt matavfall, men det är tungjobbat. De har inga pengar, men egentligen tror jag att de är rädda.

September 2019

Vi har några grupper från Inle Lake och andra områden, hotellägare och kommunfolk som är nyfikna på vad är för dem en helt ny lösning. Alla är imponerade, men det finns varken resurser eller organisationsstrukturer för att något ska hända. Men det sätter igång en process, och det är nog tillräckligt just här och nu. 

Alla vet ju att det ska sluta regna snart och vi börja planera några restaurang och hotellprojekt. Vi har fortfarande inte helt klart för oss precis hur vi ska göra detta, men någonstans får vi börja. Prissättning, offerter, presentationer, kommunikation fram och tillbaka tar upp min tid, allt är nytt för oss. Som vanligt säger vi bara: We’ll work it out. 

Vi startar ett projekt med Doh Eain, ett socialt företag/NGO, i det trånga och nedgången downtown Yangon (Doh Eain gör många andra samhällsprojekt i dessa bakgränder och har jobbat upp ett nätverk där). Också helt nytt för oss, och därför spännande. Det har visat sig att rent tekniskt fungerar det mycket bra med bokashi, men det krävs en större insats för att få igång den sociala biten. Vi har lärt oss att många organisationer är bra på att starta projekt men inte uthålliga på det sätt vi vet att man måste vara med bokashi. Att ändra beteende är det svåra och inte det tekniska (det kan vi ju). Så vi vet inte hur vi ska göra i fortsättningen, men det finns andra aktörer som har sett och förstått så jag tror det kommer ordnar sig.

Oktober 2019

Vi är accepterade till TEDx talk i Yangon och nu behöver vi skriva ett manuskript! Lite läskigt. Jag skriver, men Inda ska prata, på burmesiska. En fördel med alla hans år som munk är att han är inte rädd för att prata framför stora grupper och har en tränad röst. Men å andra sidan, vem blir inte rädd för att hålla TED-tal? Själva eventet är på den andra februari, men det blir en intensiv process fram tills dess.

Vi är vana nu att tidningar, tv-kanaler och andra medier ringer till oss och vill filma och göra intervjuar. Hela teamet har visat sig vara jätteduktig framför tv-kameror, som om de aldrig har gjort något annat. 

Vi är även inbjudna att prata i olika paneldiskussioner och håller föredrag. Bra träning, och bra marknadsföring, vi får inte betalt för något vi gör men kan vara något som kan utvecklas i framtiden.

Vi producerar bokashiströ varje månad, 10-20 tunnor om gången. En del säljer vi, en del använder vi själva, men sakta sakta börjar vi jobba upp en kundkrets. 

Det största vi gör är att starta ett hotellprojekt på Ngwe Saung, den närmaste turiststranden till Yangon. Äntligen ett hotell som vill satsa på bokashi och få ordning i sitt matavfall. Vi tränar hela personalen (60 st) över två besök: efter den första träningen börjar de fylla bokashitunnor, 6-7 om dagen; på den andra träningen 10 dagar senare lära vi trädgårdspersonalen hur de ska tömma dem och göra kompost tillsammans med sitt trädgårdsavfall. 

Fram till dess hade allt skickats till deponi. 6-7 ton i månaden, plus allt trädgårdsavfall, kastades rätt ut i djungeln. Nu gör just detta hotell inte så längre, men det finns ett 50-tal hotell ytterligare som fortfarande slänger allt i naturen. Förhoppningsvis kommer gästerna (en vacker dag) att ställa så pass mycket krav att de måste sluta med detta oförsvarbara beteende.

Vi ringer och följer upp projektet varje vecka; so far so good, de är mycket nöjda. Och vi har lärt oss hur vi ska göra.

November 2019

Teman för november är skol- och andra gruppbesök och vi har över 300 personer på besök hos oss. Återigen lite nervöst i början, men allt gick bra och vi fick väldig positiv feedback. Och det var faktiskt riktigt roligt. 

Vi har som mål att alla barn (och vuxna) ska “touch the trash”, att de ska ta i komposten, leta insekter och maskar, greja med löv och vatten och plantera fröer. Vi delar upp vår bokashi yard i fem stationer med olika teman och vi tar en station var. Barnen lär sig något på varje station: om matavfall, löv, jord, växter och vatten — och hur allt hänger ihop.

Vi kör igång en “leaf campaign”, då vi vill att folk ska sluta elda lövhögar (med plast) i varje gathörn. Inte bra för hälsan och luften, och inte bra för jorden. Vi delar ut broschyrer med bättre idéer (lövburar, mikrokomposter mm) och erbjuder oss att hämta löv i säckar om de fyller dem åt oss. Ryktet sprider sig, vi har ett hämtningsschema, och vi komposterar allt vi får hem. Även detta har uppmärksamts i lokal tv och tryckt media och vi får en hel del reklam, då ingen har gjort något liknande förut.
För oss är det självklart att införmationskampanjer som detta görs av samhället, men här funkar det inte så. Så vi gör det vi kan.

Vi har ett gäng universitetstudenter som jobbar löst ihop med oss och försöker göra skillnad på campus. Vi stöttar dem och de gör vad de kan för att kämpa emot all eldning på skolan, de lider av det hälsomässigt, men det är ingen i ledningen som bryr sig. Kom ihåg att detta har varit ett mycket stängt samhälle i 70-80 år, det har varit farligt att klaga och än mindre smart att protestera och den traditionen finns kvar. Våra studenter är modiga, och uppskattar att vi står bakom dem. 

Vi börjar få samtal från större producenter av organiskt avfall, grönsaksgrossister (ca 50 ton om dagen, men det klarar vi inte av), fiskfabriker (den vi pratar med just nu producerar 1-2 ton om dagen, men det finns många fler), tobak och bryggerier. Känns lite oöverkomligt med de stora volymerna, men vi testar vad vi klarar av rent praktiskt, sedan får vi se vad vi kommer fram till. 

Just fiskgrejen jobbar vi faktist ganska allvarligt med. Det är ett stort japanskt avfallsföretag som vill ha hjälp, just nu hamnar allt fiskavfall på soptippen och skapar stora problem. Vi har testfermenterat ett ton fiskrens, och det gick mycket bra. Vi har erbjudit företaget hjälp att fixa ett eget bokashiyard, men de vill att vi ska göra det åt dem, så just nu förhandlar vi om priset. Vi behöver även en större yard för att kunna hantera detta, och det tror vi att vi har hittat nu.  Löser vi detta har vi ett intressant affärsområde framför oss där vi förhoppningsvis kan få in lite pengar. Fram tills nu tjänar vi mycket lite på allt vi gör, men vi tror det kommer ordna sig bara vi blir bra på det vi gör. 

Vi håller vi på med bokslut igen, det kom en ny lag i augusti i år att ALLA företag i landet ska byta redovisningsår 31 september. Typ 6 veckors förvarning. Mutter mutter, men nu har vi gjort det. Bra träning, det med. 

December 2019

Vi behöver nya personal, även om vi inte egentligen har råd. Administration, marknadsföring och en ny yardkille, eller två. Just nu utvärderar vi några stycken, och vi har haft jättetur att träffa en taiwanesiska kvinna med europeisk MBA och mycket yrkeserfarenhet som vill jobba frivilligt åt oss, i princip heltid. Otroligt vad vi får hjälp och stöd och detta behöver vi ju.

Vi håller på med många diskussioner med hotell, restauranger, industrier, ambassader, NGOs, ja alla möjliga. De kommer till oss, inte vi till dem, men mycket är utforskande och leder inte direkt till någon affär. Men vi lär oss mycket och allt eftersom kommer det vara något som funkar. 

Vi är på TED träning varje söndag, Inda och jag, och han kommer att bli jättebra på det här. Det är en privilegium att träffa några av de smartaste och mest utbildade unga människorna i Myanmar och en mycket bra stämning när vi alla tränar ihop. 

Klimatkrisen blir mer och mer påtaglig, här som överallt. Något vi pratar mycket om är hur vi ska utveckla våra utbildningsprogram de kommande åren. Inte våra workshops och träningar, de kan bara rulla på, men hur vi skall nå ut till skolor och andra grupper om klimatkrisen och om hur centralt det är att återvinna kol och bevara det i jorden. Att ta hand om matjorden helt enkelt så den kan ta hand om oss. Just detta är oerhört viktigt för oss och vi kommer göra allt vi bara kan för att utbilda folk. Det kan innebära att vi delar vår organisation i två, en affärsdel som ska dra in pengar och en utbildningsdel som kan söka medel till specifika satsningar. Just nu känns det övermäktigt, så vi tar babysteps bara tills vi har mer koll, mer tid, och mer energi.

Vi har skaffat oss en videokille och ska snart börja göra småfilmer: hur man gör bokashi i köket och trädgården, på burmesiska. Möjligtvis med en extra version med engelska voiceover och undertext. 

Vad händer näst?

Första året, 2018, började vi med att lära oss och komma igång. Andra året, 2019, har vi haft fokus på att genomföra projekt. Så många som möjligt så vi kan bli bra på det vi gör – och det är vi. Nästa år blir det expansion på något sätt – större team, fler bokashiyards, nya städer, mer utbildning och många fler projekt. Vi får se vad känns rätt.

Vi har egentligen ingen affärsplan då det känns mest som det skulle begränsa oss. Vi jobbar opportunistiskt men ändå smart och sansat, vi har lärt oss mycket om hur och var vi ska sätta gränser. 

 Något som är mycket klart hur vi än ser på det, är att detta behövs. Det behövs över hela världen, men speciellt mycket här i Myanmar, där så lite fungerar och där människorna är så fina. 

Stort tack till alla er som läser detta, som bryr sig om det vi gör, som stöttar genom att köpa produkter från bokashi.se. Följ oss gärna dag-för-dag på facebook, Bokashi Myanmar och har du någon gång vägen förbi Yangon kom gärna och hälsa på!

/Jenny på bokashi.se och Bokashi Myanmar

Bladmögel på hösten – hjälper Bokashi och EM?

Vår expert på bokashi.se poängterar att bladmögel är flera arter av naturligt förekommande organismer, och att man aldrig helt kan bli av med dem. För att en växt ska bli angripen måste vissa miljöförhållanden vara gynnsamma för bladmögels-svampen. Till exempel ska det vara rätt temperatur och luftfuktighet plus att ju svagare en växt blir desto mer mottaglig blir den för angrepp. I fallet med tomater är det naturligt att det sker när temperaturen går ner och luftfuktigheten upp, och plantan börjat försvagas inför hösten.

Riktigt aggressiv röta – som potatisbladmögel – är säkrast att bränna. ”Snällare” bladmögelsarter kan man behandla med EM-mikrober eftersom de till viss del kan konkurrera ut dessa sporer. Och behandlar man jorden med EM (Mikroferm eller Bokashi) hela året så ger man både jorden och växternas störst möjliga motståndskraft. Att välja resistenta växtsorter är också bra. Men potatisbladmögel går inte att behandla, bara bränna!

Vill du veta mer om potatisbladmögel? Kolla in Sara Bäckmos jättebra och viktiga serie om just detta:
https://sarabackmo.se/sa-sprids-potatisbladmogel/

Höstiga kramar från Malin & Jenny

Att gräva ner eller inte gräva ner?

Ibland blir det så många alternativ med Bokashi att man kan känna sig vilsen. Hur ska man göra med hinken nu igen när den har jäst färdig?

Allra bäst, om man kan och vill, är att gräva ner innehållet direkt. Inga krusidullar, bara gräv en grop, töm hinken, kratta över lite jord och gå därifrån. Om två veckor kan du plantera.

Det tar några minuter bara och då har man fixat näring som räcker länge till de växterna du ska plantera.

Varför är det så bra att gräva ner?

– Näringen kommer direkt på plats där växterna behöver det. Man punktförbättrar jorden precis som man vill ha det.

– Du kan välja hur djup du vill att näringen ska vara. Gräv djupt om du ska plantera något med långa rötter. Sprida bokashin ganska yttligt om du ska ha något med korta rötter.

– Du kan anpassa näringen efter hur du ska plantera. Till ett potatisland kan du blanda bokashin in i jorden, till ett bönränna kan du gräva en dike som du fylla med bokashi, till ett pumpa kan du ta hela hinken i en och samma hål: pumpan vill ha det gott under sommaren.

– Du kan gödsla så det passar växtföljden. Ibland räcker det att gödsla bara en del av landet om året, eller en av dina odlingslådor — den som kommer ha de mest krävande växter i. Nästa år när allt flyttas fram ett steg gödslar du där istället. Enkelt att hålla reda på.

Så blir det bra för växterna.

Läs mer:
Vad händer i jorden med bokashi?

Men det finns två stora argument till: det ska även vara bra för oss och bra för miljön.

För oss är det skönt att slippa jobba i onödan. Gräv ner en gång för alla så är det gjort. Ingen kompost som ska vändas, flyttas, pysslas om. Gräv ner så sköter jorden och maskarna resten av processen.

För miljön är det väldigt viktigt att stoppa ner så mycket organisk material som möjligt direkt i marken. Då blir det till kol i marken och inte kol i luften. Kol i marken är ju jord (humus, mull). Kol i luften är koldioxid och metan, växthusgaser vi behöver inte mer av.

Det finns dock ett argument varför man inte ska gräva. Att jorden jobbar bäst ostörd: maskar, mikrober och allt annat smått och gott under ytan mår bra av lugn och ro. Det är just detta som är så bra med täckodling: att man bygga jord och matar dem kontinuerligt överifrån. Utan att störa.

Man kan kombinera bokashi och täckodling genom att peta under ett lager bokashi under en täcke halm eller annan marktäckning (har du problem med grävlingar, råttor eller annat kan du täcka ett par veckor med armeringsjärn, hönsnät mm)

Det går även bra att göra i ordning en bottenlös tunna eller hink direkt på plats i odlingen — man fyller den då och då med bokashi och lite jord och låt jobbet pågår underifrån. Näringen sipprar ut i jorden under med hjälp av maskar och mikrober och ingen blir störd. Allt eftersom omvandlas det hela till näringsrik jord och kan krattas ut.

Läs mer:
Så här gör man en bottenlös tunna

Återigen så finns det inget rätt eller fel med hur man gör. Välj det som känns rätt för just dig, eller ännu hellre testa lite olika metoder tills du hittar ett arbetssätt som passar dig. Oftast är det lite olika på olika säsong.

Hur man än gör blir det inte fel. Och inte finns det mycket att förlora om man inte hitta rätt direkt — trädgården får näring hur man än gör och du kommer säkert ha roligt under tiden med dina olika experiment.

Så gräv på! Eller hur du nu vill göra. Och säg gärna till om du hittar på något som andra kunde kanske ha glädje av.

Läs mer:
Vintertips när det inte går att gräva

/Jenny och Malin på bokashi.se

Lekplatser istället för sophögar! Bokashi Myanmar — del 10

BOKASHI MYANMAR DEL 10

Downtown alley.

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi Myanmar berättelser

Vi jobbar på många olika fronter här i Myanmar och för att vara helt ärlig känns det ibland som vi inte kommer någon vart.

Men då och då tar jag ett steg tillbaka, tittar på vad som sker och inser att något otroligt håller på att hända. Vi håller på att lyckas!

Inte så att vi förändrar världen, men att folk börjar lyssna på oss. De kommer till oss med projekt som de vill genomföra. De fattar att det här med bokashi är en riktig bra grej. Och att det är dags att GÖRA NÅGOT.

Tiden för att bara prata är över.

Tomater i varje gatuhörn

Vi jobbar mot en vision: Att det ska odlas tomater i varje gatuhörn.

Det låter väl mysigt, men nej, det är inte det som är det vktiga.

Myanmar är en av de länder i världen som är mest utsatt för klimatförändringen. Det är fattigt här, det är redan fruktansvärt varmt året om, det är vanligt med naturkatastrofer. Landet är helt beroende av jordbruk men matjorden funkar inte längre och i stora delar av landet regnar det så mycket att det inte går att odla, eller så lite att det inte går att odla.

Vårt fokus är på städerna och vi börjar med Yangon, f.d. Rangoon. En jättestad med 7-8 miljoner människor, några få är hur rika som helst och i princip alla andra är fattiga. Sophantering funkar inte, de deponier som finns är primitiva och överfulla och ingen har en aning om hur det ska lösas. 75 procent av allt avfall är organiskt. Så du kan tänka dig hur siffrorna ser ut.

Inte kan vi lösa detta själva.

Men det vi kan är att visa att det faktiskt går att göra något helt osannolikt bra med matavfallet, inte skicka det till deponi. Vi kan visa att man kan göra jord och sedan odla i den jord man själv har gjort. Man behöver inte vänta tills “någon annan” fixar det utan detta är något man själv kan göra här i staden.

Men Myanmar är inte ett europeiskt land där folk är självgående. Människorna här har varit nedtryckta i decennier, de har för det mesta ingen vettig utbildning och har inte kommit i kontakt med nya idéer förut. Internet har funnits bara i typ fem år.

Och de är lite rädda att ta initiativ, eller lägga sig i saker. Man vet aldrig om det är helt risktfritt.

Ett tufft utgångsläge för att säga det milt.

Läs mer:
Yangon residents dissatisfied with municipal services
No time to waste dealing with Yangon’s trash problem


Jo. Det är sant. (Foto: irrawaddy.com)

Bokashi downtown Yangon

Ett projekt vi just nu håller på med är mitt i downtown Yangon. Det är en tät-tät-tätbefolkad del av staden som är svår att beskriva i ord — kolla bilderna så får du se!

Mer av en utmaning får man nog inte men det skulle kunna bli banbrytande om det går vägen.

Mellan varje par av gator finns det en smal bakgata – en ”alley”. Traditionellt har dessa använts som soptippar, med sophögar upp till en meter djupa.

Varför? Ja det har det inte funnit så mycket annat man kunde göra med skräpet…

Vi jobbar nu tillsammans med en fantastisk organisation som heter Doh Eain som renoverar dessa bakgator, den ena efter den andra. Tillsammans med kommunen gräver de ut allt skräp, fixar de värsta sanitetsproblemen och försöker skapa en trevlig miljö för människor som bor där.

Det som kallas för renoverat här i Yangon skulle kallas för slum hemma i Sverige, men det är ändå en fantastisk förbättring med tanke på utgångsläget. Och helt otroligt fint när folk börjar umgås i dessa alleys, det finns pop-up tea shops, barn leker och det görs tappra försök med odlingar.

Men som alltid här, det finns ingen jord att få tag på någonstans. Bara en äcklig blandning av sand och aska. Egentligen är det helt otroligt att något växer över huvud taget. Tänk om de kunde bara få lite bra jord att odla i…

Matavfall från hundratals hushåll

Grönt och fint. Men än finns det mycket att göra.

Och tänk om allt matavfall från de hundratals hushåll som kantar varje alley skulle kunna göras om till bokashi. Råttorna skulle ha det betydligt tuffare men växterna desto bättre!

Det är just detta vi håller på att göra just nu.

Vi har börjat med ett pilot-projekt med 80 hushåll i två olika alleys. Doh Eain strukturerar upp det hela och vi står för bokashi-delen. Projektet sponsras av en organisation som heter Building Markets, bakom den står Coca Cola.

Men tro inte att vi bli rika på detta, så funkar det verkligen inte. Som vanligt jobbar vi mest som volontärer.

För mig är detta precis varför jag kom till Myanmar och körde igång Bokashi här. För att man blir så himla frustrerad av att se stora samhälls- och miljöproblem enkelt skulle kunna lösas med samma grej. Att göra jord av matresterna är så enkelt och logiskt — varför har det inte alltid varit så? Varför gör ingen annan det?

Så nu testar vi!

Doh Eain har gjort ett väldigt bra jobb att få dessa försökshushåll engagerade. Jag tycker de familjer som vill vara med på något så okänt och annorlunda är modiga! Vårt jobb är att se till att allt funkar — att vi löser alla problem och eventuella missförstånd så inte projektet spårar ur.

Läs mer:
NGO launches new effort to make Yangon cleaner

En kille har kommit ned med familjens matrester. Vår fina Station Manager till höger tar emot och packa tunnan.

Så här funkar det:

Doh Eain har byggt en skåpmodul i varje alley som heter “waste station”, en till varje alley. Egentligen är det bara en snygg förvaring för våra bokashitunnor, med förklarande grafik på utsidan. De har anställt en ”waste station manager”för varje, unga killar som ska vara på plats mellan kl. 14 och 17 varje dag. Varje hushåll har fått en hink för att samla sina matrester i under dagen, som de då ska komma ner och tömma varje eller varannan dag.

Våra waste station managers, som har fått väldigt grundlig träning hos oss, ska kolla att allt är som det ska med matavfallet och tömmer det sedan i bokashitunnan. De doserar bokashiströ och lämnar tillbaka hinken till den som kom med den.

Än så länge går det faktiskt bra och vi hoppas bara att det håller i sig.

När tunnorna är fulla ska de transporteras till vår bokashi-gård i norra Yangon. Det är just nu bara en temporär lösning, egentligen vill vi att det ska skapas någon form av stadsodling där all bokashi kan hamna. Men vi tar det steg för steg.

Vi har gjort en jordfabrik för att kunna visa hur det hänger ihop med matavfall och jord. Lite gradvis kan vi utöka, vi får känna oss fram och försöker nu få folk intresserade. Vi behöver bli helt säkra på att det inte attraherar råttor (som du kan tänka dig är de stora som små katter här…)

Det som är det allra svåraste är den mänskliga biten, att få till en metod som går hem och som motiverar folk.

Om ett par månader ska vi utvärdera pilotprojektet tillsammans och löser vi det har vi skapat något väldigt värdefullt!

Vi trodde de skulle bli mer skeptiska, men Doh Eain har gjort ett bra jobb att förankra projektet med båda boende och kommunen.

Sponsring

Varför sponsrar Coca Cola detta? Jo, för att de vill få tillbaka så många rena flaskor som möjligt till återvinning. Lär man folk hur de ska sopsortera blir det bättre återvinningssiffror.

Själv är jag lika skeptisk som alla andra till storföretags greenwashing men väljer att fokusera på den fina visionen vi har: Att odla tomater i varje gathörn. Detta är ett fantastiskt steg i rätt riktning om vi kan få till det!

Något som var oväntat för Building Markets and Doh Eain när vi började prata bokashi med dem var hur enkelt det faktiskt är.

De fick tänka till ganska rejält – deras världsbild har alltid varit fokuserad på att få ut rena PET-flaskor från avfallsflödet. De har liksom inte sett organiskt avfall som deras problem.

Vi förklarade att så ser världen inte ut för oss.

Det vi ser först och främst är den organiska delen av avfallet. Sorterar man bort det från början så får man en ren och prydlig hög av plast och annat som kan återvinnas. Ta först hand om matavfallet så får du sedan enklare återvinning av allt annat – för då bli det så mycket renare.

Alla är vi spända på hur detta kommer att gå. Vi vet att det KAN funka rent praktiskt, men att det hela hänger på hur det funkar socialt, om vi kan få till tillräckligt bra ledarskap helt enkelt.

Men klarar vi av att fixa en bra lösning, har vi skapat något som kan kopieras och skalas upp. Kostnaden är överkomlig, det är i princip ingen investering och de gröna miljöer som bokashi skulle kunna bidra till blir bara mer och mer värdefulla.

Hoppas hoppas att det går vägen!

Men vi återkommer, om det är något vi är så är det ärliga!

Tänk dig en värld där meterdjupa högar med sopor (och råttor, och lukt, och sjukdomar) omvandlas till hyfsat hygieniska bakgårdar med blommor och bin och lekande barn.

Håll tummarna!

/Jenny och gänget på Bokashi Myanmar

Läs mer:
Bokashi Myanmar Del 9
Bokashi Myanmar Del 8
Bokashi Myanmar Del 7
Bokashi Myanmar Del 6
Bokashi Myanmar Del 5
Bokashi Myanmar Del 4
Bokashi Myanmar Del 3
Bokashi Myanmar Del 2
Bokashi Myanmar Del 1

Nu är vi igång! Sex hushåll har redan lämnat in sina hinkar — det funkar!
Isca och Moh Moh från Doh Eain

Vi pratar, vi filmar, vi skriver! Bokashi Myanmar — del 9

BOKASHI MYANMAR DEL 9

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi Myanmar berättelser

Nästan varannan dag händer det något spännande för oss här på Bokashi Myanmar. Otroligt egentligen att så många är nyfikna om bokashi — att de känner till oss, vill träffas, vill lära sig mer. Vi tackar ja till det mesta, det är inspirerande med alla dessa möten. Vi lär oss mycket — och delar med oss av allt vi kan.

Det betyder inte att vi tjänar pengar på något än. Det är frustrerande för att säga det milt, vi försöker hitta en income stream från det vi gör och det vi kan, men det tar tid. Men viktigast är kanske ändå att sprida budskapet, att göra bokashi till en grej. En vacker dag kommer folk att boka sig in på våra betalda utbildningar, köpa våran bokashikompost, abonnera till bokashiströ och hämttjänster på matavfall. Alla är eniga om att detta är viktigt – men ingen vill betala än så länge. Och något som är viktigt för oss är att vi gör detta till ett hållbart företag som kan leva sitt eget liv sedan. Ett lokalt företag som tjänar sina egna pengar och inspirerar andra till att starta företag i detta helt nytt men så oerhört spännande avfallssektor.

Under tiden är det vi som får vara uthålliga!

Vill du vara med och träffa några av de som vi har träffat under juli här i monsunstaden Yangon?

En regnig lördagseftermiddag fick vi besök av en hel buss australiensare som är här i Myanmar för att lära sig mer om hållbarhet i Asien. De fattade grejen direkt — att enkelt är oftast bäst. Storskaliga lösningar har sin plats, men enkla, jordnära lösningar så som vi håller på att utveckla kan lösa så mycket om de lönar sig och idéerna kan spridas. Fantastisk härligt att få träffa det här gänget! Och som du ser, vi är numera proffs på group photos Asian-style 😉

I downtown Yangon bor folk så täta som det går i gamla hus med förfallna bakgårdar. Och där håller den fantastiska organisationen Doh Eain till — de hjälper till att renovera hus och skapa ordning i de avfallsfyllda bakgårdar. Rensar, fixar, bygger lekplatser – och förhoppningsvis snart kommer det även finnas lite stadsodling med hjälp av bokashi. Här pratar vi med några av de som bor i området om hur vi kan bäst få till en hållbar förändring. Många vill det men ännu fler fattar inte riktigt grejen. Så det blir nog en långsam process. Men någonstans får man börja, och det är just det vi gör nu.

Här har vi ett gäng hotellägare och trädgårdsmästare som hade åkt ned från Inte Lake för att besöka oss och lära sig mer om bokashi. Området däruppe är en naturpärla som håller på att förstöras — de gör allt de kan för att fixa det som staten vägrar hjälpa till med. Kan vi hjälpa till så gör vi det. Den mindre gruppen till vänster kommer från samma området — de driver en hästgård med ridturer i en ekomiljö. Och där behövs allt från avlopp, kompostering och hjälp med djurhållning. Vi hade mycket att prata om – som vanligt!

Varje lördag är vi på Yangon Farmers Market, en otroligt fint ekologiskt marknad i downtown Yangon. Det har varit i gång ett år nu, allt är ekologiskt och syftet är att även vara plastfri — men det tar sin lilla tid. Vi visar upp vår kompost, säljer det i balkongstorlekar, och tar beställningar för leveranser. Än går det mycket sakta men det är trots allt mitt i monsunsäsongen. Att prata med våra kunder varje lördag är inspirerande!

Trash Hero är en fantastisk organisation som samlar voluntär över hela Asien för att plocka skräp. Här i Myanmar har de gjort stor skillnad att engagera och motivera — och det behövs, verkligen. Som de allra flesta länder i Asien går Myanmar under av allt skräp. Sophämtning fungerar dåligt, det finns ingen offentlig återvinning, och en mycket stor andel hamnar i floden och sedan ut i havet. Här har vi en inspirerande besök av Trash Hero gänget hos oss – de vill hjälpa till att sprida bokashi budskapet här i landet. De tog med ett gäng filmare för att göra en mini dokumentär. Skönt med teamwork!

Vi hjälper till att bygga en stadsodling! Här, mitt i stan, bakom den franska institutet, intill en av Yangons mysigast caféer, ska det odlas örter och mikrogrönt. Komposten är från oss – vi är stolta och nöjda!

Här är vi inbjuden till en av de finare golf resorts/residential estates här i Yangon för att prata matavfall och kompost. Äntligen någon som vill fixa en hållbar lösning — hoppas att det går vägen. Det finns många restauranger, caféer och kantiner här på Pun Hlaing Estate, men vi satsar på att göra en pilotprojekt för att se hur vi kan bäst få till en vettig sortering av matavfallet i alla kök, och samarbetar med trädgårdspersonalen för att göra en bokashikompost ut av det hela.

Och en filmteam till! AnyRevMedia är en stor online media kanal, de tycker vi gör ett fantastisk jobb och har en kul attityd — vi är inte rädd för något, och vi har roligt hur vi än gör. Vi pratar jord, och girlpower, och hur vi kan skapa en ny mindset i Myanmar runt matavfall — att det inte är skräp utan är en av de mest värdefulla resurser vi har. Låter allvarligt och det är det, men vi hade jätteroligt under den här filmdagen i regnet. Måste säger jag är så oerhört stolt över vårt team här — ingen av dem har professionella bakgrunder men de kan sin sak nu när det gäller bokashi. Och de filmar som proffs. Som om de aldrig hade gjort något annat. Helt fantastiskt att se så mycket personlig utveckling på toppen av allt annat!

Så ser en helt vanlig juli ut hos Bokashi Myanmar! Och det var inte allt – vi hade många fler besök och diskussioner, stora som små. Folk är verkligen nyfiken och intresserade. Det här kommer gå vägen.

/Jenny på Bokashi Myanmar och bokashi.se

Gör jord av ditt matavfall!

%d bloggare gillar detta: