Nyhetsbrev januari
Etikettarkiv: bokashi
BOKASHI I MYANMAR – DEL 5
Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk att komma igång med Bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är ”Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.
Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2 och Bokashi i Myanmar del 3 och Bokashi i Myanmar del 4
Vi jobbar på med jordprojektet i Ward 67
Varje tisdag är vi här och jobbar med gänget på Ward 67, ett slumområde i Yangon. Det börjar ta form nu efter några veckor; det som var högst oklart när vi började är nu en del av vardagen.
Tillsammans med våra projektpartners, den franska ideella organisationen Green Lotus, har vi skapat ett stjärngäng som driver detta. De fyller själva nu ett par blåa tunnor om dagen med organiskt avfall från marknaden. Marknaden är bara ett par hundra meter från den nya community centre där vi håller till så länge, så vi börjar få bra rutiner i det hela.
Vi bottnar varje tunna med kokosskal, fibrerna suger upp väldigt mycket vätska. Sedan lager på lager med organiskt avfall, finhackat om det behövs (med en machete!) och med Bokashiströ mellan lagerna. Bokashiströet gör vi hos oss och de använder ett kilo till två 60-liters tunnor. Tunnorna står och jäser i en vecka. Det räcker i denna värme.
Sedan, varje tisdag, bygger vi jord. Det var inte solklart i början var vi skulle göra detta då det egentligen inte finns någon jord någonstans. De flesta hus står på pålar i vattnet. Till och med detta community centre är byggt på pålar.
Vi har gjort två saker: det ena är att skapa en mindre Bokashi-bädd framför huset där det finns lite plats, och det andra var att bygga ett mycket större område i själva vattnet.
Den första bädden, som är ett par kvadratmeter bara, gjorde vi i en inhägnad av bambupålar och flätade bambuskivor. Det gick fort och den blev förvånansvärt stadig!
Vår metod här är lite annorlunda jämfört med hur vi gör hemma i Sverige. Vi bygger “deep Bokashi beds” med cirka hälften kolrika grejer som kokosfiber, bruna löv, rivna tidningspapper och kartong, och hälften fermenterad marknadsavfall som är mer kväverik. Detta kan vi göra under jorden, i ett hål, eller över, som här i vår bambu-inhägnad. Hur vi än gör, toppar vi med sand, det finns ju ingen riktig jord att få tag i.
Det finns två fördelar med detta: Att vi kan får ner STORA mängder med organiskt avfall i ett litet området, alltså det öppnar verkligen för att kunna hantera storskalig Bokashi. Det andra är att vi kommer skapa sanslöst fin jord som kan odlas i, eller grävas upp och säljas, eller användas på andra ställen som gödsel.
Och eftersom det är så varmt, kommer det att gå fort. Även om grundförutsättningar inte alls är bra — typ ingen jord, bara sand, översvämningar och brist på mark.
Den andra, stora bädden, kommer att ta ett par månader att bygga. Vi har börjat med ett område som ligger under vatten, en halvmeter minst, med en ganska hög salthalt. Vi har slagit in några stadiga pålar, ramat in området med bambumattor som är lätta att skaffa här. Vi beställde sedan en lastbil med byggsand, 3 kubik, och fyllde på tills vi kom upp över vattennivån.
På detta ska vi bygga den stora bokashibädden.
Något som var helt fantastiskt var hur fort det gick. Den dagen vi skulle bygga allt detta hade inget förberetts. Kommunikationsmiss mellan det franska teamet och den lokala kvinna som hade ansvar helt enkelt.
Inda tog tag i det hela, och på nolltid for folk åt alla håll och stämningen var hög. Någon fixade lastbilen med sand, några gick till marknaden för att hämta dagens rester, andra gick runt och samlade bruna löv, någon annan fixade en hög med tidningspapper och några till gick runt och skaffade en hög med kokosskal. Helt fantastiskt att se!
Några starka killar kom med alla bambugrejer vi behövde och helt plötsligt hade de börjat att bygga med dem. Den stora högen med sand lastade in på plats. Vi fick vår första “compost farm”!
12 tunnor Bokashi tömdes in i den nya Bokashi-bädden framför community centern, varvat med lika mycket kokosskal, löv och tidningspapper. Vi sprayade varje brunt lager med EM för att kickstarta det hela och toppade med sand. Redo att plantera, om en vecka.
Den stora bädden, som är kanske 10 x 3 meter, har nu en bra bas av sand som vi kan fylla på. Vi siktar på att bygga en Bokashi-bädd som täcker hela området på samma sätt som vi gjorde bädden framför huset. Då kommer vi ha ett tjock lager odlingsjord, upp till en meter djupt, där vi kan odla precis vad som helst.
Det kommer ta några veckor att fylla detta område. Tanken är att vi under tiden utvecklar våra rutiner, tränar upp gänget så att de vet precis vad de håller på med. Kvinnorna som odlar har säkert redan börjat få bra resultat och folk blir nyfikna. Sedan kan vi fortsätta att göra nya odlingsbäddar där folk vill ha dem. Inte vet vi hur det ska gå till men vi tror och hoppas att det ska ordna sig.
Compost farms
Tanken är, i slutänden, att vi kan skapa något slags företagande runt allt detta. Vi kommer ha en slags compost farm så småningom, eller många små, som kan används till att odla mat i, eller för att sälja som Yangons bästa jordförbättring. Det finns många möjligheter!
Och allt detta är skapat av något som har alltid setts som skräp!
Vi tror också – när vi har fått igång en fungerande process här – att många kommer intressera sig för hur det går till. Det är ju inte bara att ta hand om allt organiskt avfall från en rimligt stor marknad. Att slippa dumpa det hela i floden för att det inte finns någon avfallslösning.
De flesta tror inte att detta är möjligt. Ingen annan jobbar med organiskt avfall här i staden på ett vettigt sätt.
Så det ska bli väldigt kul att visa dem att det faktiskt går! Och är så makalöst smidigt och billigt.
Jag tror att vi har ett gäng här som kommer bli rätt stolta sedan över vad de har åstadkommit!
Projekt med RecyGlo
Nästa projekt på schemat är tillsammans med ett företag som heter RecyGlo – Recycling Global. De är proffsiga och tänker stort; affärsidén är att göra det som ingen annan gör. Alltså, hämta upp återvinningsbara material.
Företaget startades för ett par år sedan av en norsk-utbildad burmesisk kille och hans affärspartner, men även om företaget är relativt nystartat är de klara över vad de vill. De skriver avtal med större företag, restauranger, hotell och liknande och sedan sköter de allt som har med återvinning att göra. De hämtar glas, plast, papper, metall och elektroniskt skrot med jämna mellanrum och ser till att det återvinns på rätt sätt. Det finns faktiskt en väldigt liten återvinningsindustri här i Yangon, men problemet för de flesta företag är att få till det. Det finns ju ingen infrastruktur så som vi är vana med här hemma.
Det är det som är så smart med det som RecyGlo gör — de underlättar för företag att göra rätt för sig. Det finns även en stor skara inofficiella “trash pickers” i Myanmar, folk som går runt på gatorna och samlar allt som kan säljas: hårdplast, metall, flaskor. Det är ju faktiskt en bra grej att någon tar hand om detta, det finns ju en primitivt men fungerande marknad. RecyGlo inkluderar även dem i sin business på olika sätt.
Läs mer: www.recyglo.com
Men nu har vi börjat samarbeta med RecyGlo!
Helt perfekt för oss, då de har ett stort nätverk av kunder de tar hand om, och alla har ju mer eller mindre organiskt avfall. Helt perfekt för dem då de kan nu erbjuda upphämtning av organiskt avfall i sina tjänster.
Och en riktig bonus för oss är att vi kan sälja Bokashiströ till dem och tjäna lite riktigt pengar, det behövs.
Blåa tunnor
Vi använder blåa tunnor till Bokashiprocessen. Varje kund som är med får en tunna med ett lager kokosskal i (för att absorbera vätskan) och en påse bokashiströ (producerad av oss i Yangon). En kilo påse räcker till två 60-liters tunnor, så det är inte svårt.
Vi har gjort en träningsfilm till dem, i all enkelhet, som visar hur man fyller en tunna. De behöver inte lära sig hur man tömmer den då “någon annan” kommer ta hand om det. Filmerna gör vi på burmesiska och engelska; Inda och jag turas om att prata och visa upp hur man gör på var sitt språk. Enkelt men bra!
Tunnorna hämtas upp och ersätts med nya enligt kundens upphämtningsschema — vissa får veckohämtning, andra får hämtning mer sällan. Och det är just det som är så fint med bokashi, att det är så oerhört flexibelt. Det spelar egentligen ingen roll hur lång tid det tar.
Tanken är att dessa tunnor ska levereras till oss när vi får vår nya Bokashi yard (vi behöver lite mer plats än vi har just nu). Men under tiden ska de levereras till en urban farm som vi har samarbetat med sedan mars i år. De håller på att utöka sin mark så det passar perfekt.
Det känns så bra att kunna hitta små cirkulära processer som detta utan att krångla till det. Det är ju egentligen precis detta vi vill, att skapa någon slags compost farm i varje kvarter, ju enklare ju bättre.
Samarbete
Allt hänger på samarbete, och det känns som vi har haft otroligt mycket flyt med att hitta bra samarbetspartners. Man skulle kunna tro att det skulle bli hur tufft som helst i ett helt främmande och annorlunda land som Myanmar, men så är det inte. Det är lätt att lära känna folk, alla känner alla när man väl kommer in i kretsar som handlar om miljön. Det finns så många starka krafter som arbetar för att landet ska komma ur den dimma det har varit i så länge. Vi har ingenting med den offentliga världen att göra, kommuner mm, de får köra sitt race och vi kör vårt. Enklast så.
Det vi försöker göra är att hålla oss fokuserade.
Inte för många projekt på gång samtidigt. Och vi satsar ordentligt på att få bra resultat av det vi gör – lära oss hur det fungerar och vilka metoder vi ska använda för själva Bokashi-komposteringen och även när det gäller kommunikation.
Hur tänker folk? Vad vill de? Hur förklarar vi på bästa sätt? Hur skapar vi motivation och spänning runt detta med avfall? Vad är det viktigaste budskap i det hela? Hur undviker vi missförstånd och krångel…?
Men det går bra!
Många är nyfikna och imponerade över att det är möjligt att över huvudtaget göra något bra med organiskt avfall. Alla vi som har hållit på med Bokashi ett tag här vet att det är inte ett dugg svårt att göra jord, men för många är det rena rama magin. Det har inte funnits på kartan helt enkelt att det går att göra något.
Fascinerande eller hur? Och självklart en utmaning storlek large. Men vi är oerhört stolta här på bokashi.se att kunna göra detta. Det värmer, och det gör skillnad. Det vi förändrar nu, i det lilla, kan vi expandera sedan så det även gör skillnad i det stora.
Och det är något som behövs, verkligen.
/Jenny på bokashi.se och Bokashi Myanmar
Nyhetsbrev november
Här är vårt nyhetsbrev för november – fullproppat med spännande information! Klicka på någon av bilderna för att öppna nyhetsbrevet i en webbläsare. Trevlig läsning!
/Jenny och Malin
BOKASHI I MYANMAR DEL 4
Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper människor att komma igång med Bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är ”Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.
Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi i Myanmar del 1 och Bokashi i Myanmar del 2 och Bokashi i Myanmar del 3
Ward 67 – ett slumområde för klimatflyktingar
Varje vecka åker vi nu ut till ett officiellt slumområde i utkanten av Yangon, hem till 20.000 människor som kämpar för att tjäna pengar nog för att överleva. Ursprungligen var detta ett slags inflyttningsområde för klimatflyktingar som skapades för ungefär tio år sedan. Det finns ingen sophämtning och inte mycket annat heller.
Att hitta ett värde för avfallet
En fransk ideell organisation som heter Green Lotus ville att vi skulle samarbeta med dem. De jobbar på det ideella viset med ett ”gör-livet-bättre” program i Myanmar, och en komponent är just avfallshantering. Det vi vill hitta tillsammans med dem är ett sätt att skapa ett värde kring avfallet; att skapa en cirkulär ekonomi runt just organiskt avfall som gör att det får ett värde så som till exempel PET-flaskor har i Sverige. Det skulle kunna vara att man skapar en jordfabrik på riktigt, eller flera, med tillhörande odling och småskaliga affärer.
För några veckor sedan körde vi igång ett Bokashi-projekt i detta område. Jättespännande och hoppingivande! Vi tar det steg för steg, det som var helt oklart för oss för inte så länge sedan har nu klarnat upp och vi känner att vi vet vad vi håller på med. De som är med i projektet börjar förstår vad det handlar om och är glada över att det händer något konkret.
Vi vill vara på plats
Något vi är väldigt klara över är att vi behöver vara på plats ofta och på riktigt för att detta och liknande projekt ska gå vägen. Det fungerar inte att sitta på något kontor och bara åka på besök då och då. Just det kommer vara vår stil, att vara på plats! Hands-on, hot and sweaty, just do it. Vi skapar energi runt oss genom att visa att allt går!
Vad är det för sopor?
Innan vi kom igång med våra tunnor och Bokashiströ, genomförde Green Lotus en utvärdering av sopläget i området. Vi var med och pratade med ett 30-40 tal familjer i deras hem. De samlade ihop sina sopor under några dagar (utan att egentligen förstå vad vi skulle med dom till), och sedan vi gick igenom alltihop för hand. Det jag var förvånad över var vilka små mängder med matavfall de egentligen slängde.
Folk är ju fattiga så de äter upp sin mat så klart. Blir det något över, går det till hundarna som stryker omkring. Några har grisar och höns (grisarna bor typ inomhus eller upphöjt bakom huset och hönsen går fria), och de får en del. De flesta äter väldigt lite frukt och färska grönsaker, det är mest ris och curry som gäller.
Ingen har möjlighet till riktig matlagning, och eftersom man kan köpa väldigt mycket “halvfabrikat” av någon på marknaden till ett rimligt pris, är det oftast enklare att köpa något och värma upp det. Ingen har ju kylskåp (eller el för den sakens skull) så mat är något man handlar måltid för måltid i denna värme. För många är det lika bra att bara skippa matlagningen totalt och äta på marknaden.
Skillnad på skräp och skräp
Något som jag lärde mig är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt skräp och icke-organiskt skräp. Allt sopas undan inne i huset och slängs utanför, på gatan eller till och med på den egna lilla jordplätten utanför huset (de flesta hus står i till stor del i vattnet men det finns oftast en remsa mellan vägen och huset som är någorlunda torr).
De mer ordentliga tar sin sopsäck med sig till den lokala soptippen (som inte laglig och ser helt eländig ut!). Fast när vi kom dit för en vecka sedan fick vi höra att den hade blivit avstängd av någon anledning, så nu finns det ingen lösning alls. Lättast är att låta soporna sköljas bort av vattnet och ut i floden…
Skräp på marknaden
Vi gjorde även en liknande undersökning på marknaden — hur mycket organiskt avfall slängs där och hur slängs det? Ja, du kan tänka dig. Mycket! Runt 500 liter om dagen, antagligen mer. Tills de stängde tippen slängde de allt där, nu finns det faktiskt ingen lösning. Bortsett från det vi nu börjar med.
Härlig stämning
Självklart är det marknaden som är målet. Vill de samarbeta med oss? Jo! Folk är trevliga, och vänliga, och vissa fattar grejen och är mycket glada för det. Vi känner en värme när vi går runt med våra tunnor, pratar och skrattar med folk, och samlar in dagens sopor. Andra fattar nog ingenting och tycker vi är knäppa men för det mesta är det bara härligt att gå runt och samla skräp. Vi sorterar bort plasten på plats och ge den tillbaka till butiksägaren. Förhoppningsvis kommer de lära sig att vi är glada i organiskt avfall men inte i plast, och att de lika gärna kan sortera det från början.
Jag ska berätta mer sedan hur vi gör med allt detta, men vecka för vecka går det framåt. Vi försöker inte göra något storskaligt till att börja med, utan framför allt att få det sociala att fungera, hitta bra rutiner runt att göra jord ut av det, och skapa en bra stämning. Sedan kommer det blir lättare att skala upp det hela.
Fler projekt
Vi lär oss något för varje vecka, och allt eftersom börjar vi alla känna oss lite tryggare i det vi gör. En otrolig utmaning! Men något av det mest givande jag har gjort. Och det kommer funka! Andra projekt har vi på hög, vi tänker ta dem en och en och lära oss hur vi ska göra. Lite mer pengar behöver vi för att kunna klara av mer, inget är gratis och det finns en del kostnader med allt detta.
Vi har startat en ideell organisation
Eftersom vi vill att allt detta i Myanmar ska komma igång på riktigt, och inte stanna vid planer och drömmar, bestämde vi oss tidigt för att bara köra! Någon egentlig finansieringsplan finns det inte, vi sponsrar allt genom bokashi.se och privata besparingar än så länge.
Men för att kunna växa, och det vill vi ju, kommer vi ta in extern finansiering. Vi behöver göra det, faktiskt. Jag är inte den som tycker det är kul att söka projektpengar, och jag hinner inte heller med det eftersom vi har fullt upp att driva företag och projektet här i Myanmar.
Sponsringsprodukter i webbshoppen
Som en mjukstart har vi lagt upp några sponsringsprodukter i webbshoppen på bokashi.se – där kan man vara med och sponsra något delprojekt här i Myanmar. Typ som att köpa en blå tunna till ett byområde eller sponsra en utbildningspaket.
Vi har skapat en NGO (Non-government organisation, en idéell förening helt enkelt) i Sverige för att kunna göra detta bättre, pengarna vi får in där ska gå oavkortat till projektet här. Mina kostnader (och alla andra kostnader så länge) täcker vi via bokashi.se, men så småningom hoppas vi kunna betala de lokala lönerna och projektkostnaderna genom olika form av sponsring.
Vill du vara med och hjälpa till skulle vi uppskatta vi det oerhört mycket!
Hur är det att bo i Myanmar?
Land och stad är två skilda världar i Myanmar, som i de flesta utvecklingsländer. Vi är i Yangon (det för detta Rangoon), en hektisk och kaotisk stad med runt 7 miljoner människor. De flesta bor mycket enkelt, men det finns en medelklass som bor på ett ganska bra sätt. Shoppingcentrum , bilar, privata skolor och bra utbildningar hör livet till för dem. För de flesta andra är det dock ett enklare liv, och många försörjer sig, och några till i familjen, med ströjobb med låga dagslöner.
Vårt Bokashi-hus
North Dagon, där vi har vår Bokashi-bakgård, är på norra sidan Yangon, cirka en timme med buss från centrum. Det passar oss perfekt, eftersom vi då har råd att hyra vårt lilla hus och vår markbit och även för att det är en oerhört trevlig miljö. Vi stortrivs där allihopa. Som utlänning i Myanmar kan man inte bo var som helst, det har varit en militär diktatur här i många decennier och någon ren demokrati är det inte nu heller. Det finns regler för allt! Man måste bo i officiella hotell och hostels och se till att bli registrerad på rätt sätt. Men det finns sätt att lösa det, och så småningom kommer jag att kunna bo på plats.
Livet kommer igång tidigt varje dag, när det ljusnar. För det mesta finns det väldigt lite el här i landet, nu byggs det ut överallt, och i städerna funkar det hyfsat även om vi har elavbrott jämt. Men livet och ljuset är ett, och det är också skönt att få saker och ting gjort tidigt innan det blir för varmt.
Värmen och monsunen
För varmt blir det ju, det ligger runt 30 grader hela tiden. Och under regnsäsongen – monsunen, som varar från juni till september är det väldigt fuktigt jämt. Det regnar oerhört mycket, och oftast går man runt i stora pölar. Det är ingen idé att försöka undvika regnet, man får bara leva med det. Och bära med sig ett stor paraply var man än går! Det är heller ingen idé med en regnjacka, då svettar man bara på insidan.
Inget kylskåp och ibland ingen el
Vi handlar mat på marknaden tidigt på morgonen, lagar lunch under dagen om vi har el till riskokaren. Ett gasolkök har vi i nödfall. Men inget kylskåp än så länge, så du kan tänka sig hur det är med matförvaring. Märkligt nog har jag inte blivit sjuk, kan det ha med de EM klunkar jag tar med jämna mellanrum?
Frukost, lunch och middag är typ samma sak. Ris. Den klassiska frukosten här är något som heter mohinga, en slags vermicelli-soppa med fisk, chili och vitlök. Väldigt gott faktiskt, och det går att köpa på varje gatuhörn. Annars är det oftast diverse smårätter som man dela på, sallader gjorda av fermenterade teblad till exempel, eller rivna morötter med ingefära, eller uppkokta bönor, stekta pumpablad, eller torkade småfiskar. Allt med chili, vitlök, ingefära och koriander. Är det nylagat och gjort av någon som kan smakar det mesta väldigt gott, men det finns alla variationer och ibland är det lite kämpigt.
Frukten är fantastisk
Som kompensation är det alltid säsong för någon fantastisk frukt, och vi har unnat oss en mixer för att kunna göra smoothies. Gubben på den lokala hörnbutiken gör is åt oss, och vi springer och hämtar en påse när vi har både el och en hög mangos eller avokados vi vill göra juice av. Så himla gott!
Det är inte dyrt eller märkvärdigt att äta ute här, så det gör vi ofta och gärna. Vi har två “beer stations” inte så långe ifrån vår bakgård, några hundra meter bara, och de gör fantastisk bra ångad fisk, nystekta cashewnötter och olika curryrätter. Priset, inklusive en öl eller två, är runt 20-30 kr, så ingen större kostnad. För oss, i alla fall.
Busstidtabeller finns inte
Transporter görs med bussar. Det är få människor egentligen som har bil, men vägarna är överfulla i alla fall. Bussarna kör överallt, bara man lär sig systemet, och hur man läser siffrorna på burmesiska. En utmaning i sig! Tidtabeller finns det inte, de kör bara. Inga två bussar ser likadana ut, och det fascinerade mig tills jag förstod att de inte ägs av bussföretaget utan av privata företag som har köpt sig en buss eller två och vill haka på en linje. Man kör liksom när man vill.
Kläder
Kläderna är traditionella för det mesta. Män och kvinnor går i longjis jämt, en slags sarong som är ihopsydd i en cirkel. Mycket praktiskt, och något man är stolt över, en slags identitet som hålls fast. Även många barn går i traditionell klädsel, även om det blir mer och mer inslag av jeans och klänningar. Eftersom Myanmar är ett buddistiskt land, så är det ingenting i klädseln som har med religionen att göra, man behöver inte täcka huvudet eller något. Men det är väldigt ovanligt med shorts och korta klänningar.
Tunnor med vatten
Något som imponerar mig är hur rena alla är. Även om det är hur varmt och svettigt som helst så går folk i snygga, hela och väldigt rena kläder jämt. De tvättar oftast för hand och skulle aldrig komma på tanken att gå i samma kläder två dagar i rad. Det är lätt att tvätta sig; varje hus har en vattentunna inne eller ute där man skopar vatten över sig själv. Detta göra man med sin longji på, oftast finns vattentunnan framför huset och det finns ingen avskildhet att få. Varmtvatten finns inte och behövs inte heller, vattnet och luften är aldrig kallt!
Jag återkommer mer sedan till vardagslivet – det är fascinerande och en omställning men inte heller svårt. Det mesta är enkelt och flyter på, bara man sätter sig in i hur det fungerar.
Hälsningar från Jenny i Myanmar!
Nyhetsbrev september
BOKASHI I MYANMAR DEL 2
Har du inte läst första delen av Myanmarberättelsen så finns den här – Bokashi i Myanmar del 1!
Vid det här laget vet ni att vi håller på med ett bokashiprojekt i Myanmar! Vi kommer att fortsätta att berätta mer om det här otroligt spännande projektet, och här kommer del 2:
Hur kom vi igång här?
Av en slump, råkade jag (Jenny) träffa två fina tjejer som nu är delaktiga i projektet här. Diana, från Tyskland, som är utbildad filmskapare och har pluggat språket Myanmar i Berlin (något som typ INGEN gör!!). Och Steffi, från Belgien, som är farmacist, är van att driva företag i andra branscher, håller på nu att starta upp bokashi i Belgien och är, som Diana och jag, fullständigt lockad av Myanmar. Tillsammans pratar vi sju språk.
Här i Myanmar är det Inda och Aye som är kärngänget just nu. Inda råkade jag träffa när jag var här med min dotter för ett år sedan.
Inda pratar bra engelska och var när vi träffades munk. Munkar får prata med folk, men märkligt nog gör han inte det jämt — vi hade bara tur att vi kände båda två att det viktigt att prata med varann, den där dagen på tempeltrapporna. Vi höll kontakt i många månader, engelskträning för honom och jag fick lära mig mycket om allt möjligt. Han är en superhärlig kille med så mycket potential.
Under tiden gick jag och funderade om inte jag skulle starta ett Bokashiprojekt i Myanmar, att jobba med Bokashi utomlands är något jag har velat göra sedan många år tillbaka och nu var ju Malin anställd hemma i Sverige, min dotter hade flyttat hemifrån och hag hade avslutat en lång relation. Ett bra tillfälle, med andra ord.
Sedan ändrades läget över en natt. Det visade sig att Inda hade lärt sig koreanska i smyg, för att kunna lämna munklivet och skaffa jobb i Korea. Ett så-kallad 3D-jobb, dangerous, dirty and demanding. Det finns en lång, lång historia bakom detta, men det var den enda utvägen, det förstår jag nu efter många långa diskussioner. Jag var lite chockad, han är alldeles för smart och utbildad för att kasta sig in i denna tuffa och farliga värld. Så jag “kom ut” med mina Bokashiplaner, skulle han kunna tänka sig vara med på detta istället? Med en riktig lön och allt som hör till. Det kunde han, och gärna! Det visade sig att han hade en flickvän sedan många år tillbaka (munkar är inte alltid vad man tror!), och i hans fall var detta med att vara munk ytterst ofrivilligt. Han hade varit munk sedan han var 6 år, utan att kunna välja själv, och utan att kunna hitta en utväg. Finns det inga pengar i familjen har man inte många val i livet här.
Det var en jättechansning för mig, och för honom med, vi kände inte varann egentligen. Men ibland leds man rätt rent instinktivt, och just denna gång var det så. Jag, Diana och Steffi kunde inte ha hittat en bättre kille att göra detta med. Och han trivs lika bra med oss, det är inte ett dugg komplicerat.
Och flickvännen? Det är ju Aye. De förlovade sig offentligt för två veckor sedan efter alla dessa år, en stor sak här och något som de nästan inte trodde själv på längre då de hade kämpat så länge för att få livet att funka för dem. Det är otroligt härligt att få vara med på denna resan med dem (och igen, allt hänger på att man har lite, bara lite pengar att komma igång med).
Vad vill vi göra?
Vi har ju andra som vill vara med här i Yangon, många förstår att detta med Bokashi och EM är framtiden och att vi kommer lyckas. De vill vara med, om de kan. Just nu fokusera vi på att etablera organisationen här, att komma igång med vår ”Bokashi yard” där vi kan köra demos och utbildningar, och visa rent praktiskt hur man gör med allting.
Vi har en rad riktiga projekt som är startklara, jag ska berätta mer om dem sedan. Men helst vill vi ha lite mer struktur i det vi gör, ha en fungerande produktion av Bokashiströ och andra produkter och tillräckligt med egen erfarenhet för att kunna säga “gör så här, inte så här”. Och vi är så väldigt glada att ha ett hus vid vår ”yard” , det hade inte gått annars i det här monsundränkta landet.
Livet i Myanmar
Länge var vi inte säkra på var vi skulle ha vår bas, men det blev klart och tydligt efter ett tag att mest miljöintresse och flest potentiella samarbetspartners fanns i Yangon (Rangoon). De flesta organisationer har sin bas här – det är en mångmiljonstad med allt kaos som hör till, och det är många som vill och kan göra skillnad på olika sätt. Samtidigt är det en väldig utsatt stad, med en ständigt växande befolkning, ett allt större gap mellan de som har och de som inte har, och stora områden som vi lätt skulle kunna kalla för slum.
Fast nu, när jag har rört mig här ett tag, känner en del folk, och blivit lite hemtam i några av dessa områden, skulle jag inte använda ordet slum. Det har någon innebörd som inte riktigt passar, folk har ju sina liv och sin värdighet; sina familjer och sina affärer, deras liv är lika nyanserat som våra, bara lite enklare. Efter ett tag ser man det inte längre, det är som det är. Men inofficiella områden finns det gott om, shantytowns som har vuxit upp bredvid tågspåren, floden och industriområdena. Inte mycket är reglerat här, fast det som är reglerat är så otroligt byråkratiskt det går inte att fatta ändå.
Hur folk lever här har jag börjat förstå så smått, men det som stör mig varenda minut av varenda dag när jag är ut och rör på mig är alla sopor. Det här landet drunknar i plast, precis som alla andra.
Vad kan man göra åt skräpet?
Det finns många organisationer och andra krafter som är med och försöker göra skillnad, de flesta vill att vi ska samarbeta mer med dem så fort det går. Vi har varit med på några cleanup days, men så oändligt mycket mer behövs. Och i ett land som detta, där det inte ens finns el till ens hälften av invånarna och något så enkelt som trottoarer inte funkar, kan man inte förlita sig på att “någon” ska fixa det. “Någon” är ju vi! Och medan hela världen pratar om plast helt plötsligt (bra! bra! bra!), ser jag som vanligt bara allt organiskt avfall.
Här i Yangon gör staden faktist en rimligt bra insats att samla upp soporna och köra dem till de överfulla deponier. Ute på landet är det något annat, det finns ingen sophämtning överhuvudtaget.
Soporna bränns, eller grävs ner, eller ligger bara på marken.
Det är ju ingen idé att skylla på folk, bakgrunden i ett sådant här land är inte som vi är vana med. Folk förstår inte. De kämpar med så mycket annat. Det skulle behövas en jätteinsats med utbildning för att ändra sopsituationen här. Men samtidigt, behövs det ju en jätteinsats för nästan allt möjligt, så varför ska vi tro att just detta ska prioriteras?
Skillnaden mellan skräp och skräp
Grundproblemet, som jag ser det, är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt och icke-organiskt avfall. Mellan plast och frukt/grönt och matrester. Helt ofattbart för oss nu kanske, men tänk tillbaka. Det var inte så länge sedan vi gjorde samma dumheter själva. Så där någonstans får vi börja. Vårt slagord är att “Organic waste is not trash”.
Genom att jobba ihop med de andra “avfalls”-organisationerna, kan vi komma in i detta. Vi kan ju inte stå för en massiv utbildningskampanj, men andra kan. Däremot så har vi en fantastiskt enkel och fin metod som kan vara som en pusselbit i lösningen. Bokashi vill vi lära ut till så många vi kan!
Vill du stötta Bokashi Myanmar? Vi använder det vi tjänar på Bokashi.se för att sponsra projektet i Myanmar. Du kan stötta projektet direkt genom att skänka en slant här!
Följ oss på Facebook i gruppen Bokashi Myanmar och på bloggen (på engelska).
Närproducerat bokashiströ
Häromdagen besökte Malin vår lokala producent av bokashi-strö. Nils-Erik och Gunnar på Assareby kvarn heter herrarna som maler vetekliet i sin kvarn, fermenterar det i många veckor och packar det till sist i påsar.
Knappt en timme från oss – det kan man kalla närproducerat!! Och vilka omgivningar dom har, helt otroligt vackert!
En gång i månaden hämtar vi sedan ströet, och denna gången passade Malin på att praoa lite och lära sig hur allt går till. Besöken avslutas alltid med att man bjuds på kaffe! Hur mysigt som helst!
Vi ska öka vår egen svenska produktion av bokashiströ här på bokashi.se, inte minst för att slippa de långa transporterna samband med import från andra länder. Och eftersom Jenny och Bertil sedan starten för 10 år sedan själva har tillverkat strö vet vi precis hur man gör! När företaget växte hanns det inte med att tillverka allt själva och därför köper vi en del från Holland. Nu har vi större möjligheter igen att göra mera strö själva, och det ska vi!
EM-1 och melass är vi noga med att alltid köpa från certifierade EMRO-leverantörer eftersom vi vill ha den patenterade mikrobblandningen och inte någon av alla de kopior som finns hos andra leverantörer.
Tack för titten!
/Malin & Jenny på bokashi.se
Kål + bokashi = sant
Det är första året jag odlar kål. Jag började med att låta mina plantor nästan torka ut i tunneln (inte med mening förstås!). Och hade alltså litet hopp om att dessa krävande plantor skulle klara sig.
Jag planterade ut dom i min bästa pallkrage där jag grävt ner bokashi i flera år, där jag odlade ärtor förra året, och för att ge dom ännu större chans grävde jag innan planteringen ner två kranhinkar med färdigjäst bokashi. Det såg ut så här:
Åh vad ynkliga dom små kålplantorna såg ut när dom äntligen fick komma ut… Detta var den 13 maj:
Efter 10 dagar:
Och nu, efter 1,5 månad (utan gödsling):
Häftigt, eller hur!
Det jag lärt mig till nästa kålplantering är att inte sätta plantorna så tätt, att allt som jag sätter bredvid (sallat, dill, morot) kommer att bli antingen utträngt eller fullständigt överskuggat… Och att göra precis så med jorden som jag gjort! Proppa i bokashi!! 😊
Hur gör du med din kål? Vad samplanterar du med? Hur gödslar du?
/Malin
Behandling av buxbomsot med EM
EM är ett konsortium av naturliga jordmikrober
Mikroferm: EM i flytande form
Bokashiströ: EM ympat in i vetekli
Den aggressiva svampen Cylindrocladium buxicola kan konkurreras ut av naturliga jordmikrober och helt utan gifter. Metoden har utvecklats i Nederländerna och har använts under många år av de stora buxbomodlarna. Metoden har även stöd av forskningsrapporter.
Symtom: Bladen blir blekgula och faller sedan av. På undersidan av bladen kan vita sporer förekomma. Svarta streck på grenarna är vanligt.
Metoden är enkel, man sprutar plantorna med en lösning som består av Mikroferm, en grupp av naturliga jordmikrober (EM), samt vidhäftningsmedlet Guard2000. Under busken myllas bokashiströ ned ytligt. De probiotiska EM mikroberna konkurrera ut patogenen. Det är därför viktigt att få bra kontaktverka. EM mikroberna bryter ned det yttre cellulosa lagret som omger patogenens sporer. Sporerna blir fermenterade och dör.
1. Sprid bokashiströ under buskarna. Det gör ni för att fånga upp de infekterade bladen och förstärka jordens mikroflora. De räcker med ca 0,2 kg per m2 (0,2 kg = 1 L). Behandla höst och vår. Bokashiströ ger en långtidseffekt.
2. Spruta med Mikroferm och Guard2000. Mikroferm är ett tillväxtstimulerande preparat, som består av kväve och CO2 fixerande fotosyntesbakterier, mjölksyrebakterier och jästvampar. Dessa EM mikrober producerar mjölksyra, enzymer, vitaminer och organiska syror som direkt eller indirekt gynnar tillväxt och buxbomens egna försvar. OBS att EM mikroberna inte är registrerade som ett växtskyddsmedel utan att effekten är indirekt genom en positiv konkurrens.
Dosering vid behandling av Buxbom: 2ml Mikroferm/L rumstemperat vatten.
Viktigt att även använda vidhäftningsmedlet Guard 2000 i förhållande 1:1000 (1 ml/L sprutvätska). Detta för att väl täcka både över och undersidan av de vattenavstötande bladen. För akut sjuka buskar bör man behandla 1 gång i veckan under den första månaden. Därefter 1-2 gånger i månaden, i synnerhet efter regn eftersom patogenens sporer sprids med regnvatten.
Behandla även efter klippning och när buxbomen sätter nya skott.
Om du fått ett ordentligt angrepp så upprepa besprutningen med Mikroferm 2- 3 gånger och en gång per vecka i början.
Tänk på att Mikroferm är ett levande preparat och om ni har möjlighet att använda vatten utan klor så är det bättre. Alternativet är att låta vattnet stå i rumstemperatur över natten i öppna hinkar eller kar så att klor kan avdunsta. Undvik om möjligt snabba temperatur förändringar. Det är viktigt att uppnå bra täckning vid besprutningen på både under och översida av bladen.
Ref: Agronomen Gert Top på Embo Tree:
http://www.embo-tree.eu/nl/contact.html.
Hemsidan har tydliga bilder som visar just före och efter behandling mot buxbomsoten.
LÄS MER: Buxbom. En lösning i sikt?
Vetenskap: EM & Mikroferm — mikrobiell teknik på friland
En sammanställning av ett urval vetenskapliga artiklar:
1. Lök, Ärtor & Majs
Journal of Sustainable Agriculture, 1999 ( Peer review )
I studien blev avkastning när EM + melass ingick i odlindsmetoden:29% högre för lök
31 % högre för ärtor
23 % högre för majs
För lök steg antalet klass 1 lökar med 76
Läs mer: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1300/J064v14n02_04#.VLI1JCjvX_A
2. Veteodling
European Journal of Agronomy, 2013 ( Peer review )
En 11 år lång studie som visar signifikant högre skörd & kvalité i odling av bland annat vete. Artikeln innehåller många referenser till andra studier som i de flesta fall har liknande resultat.
Läs mer: Wheat production in China
3. Vinodling
New Zealand Nature Farming Society, 2004
Den mikrobiella tekniken har stor betydelse enligt odlaren och artikelförfattaren på följande områden:
Fertilare jord & bättre motståndskraft för vinrankorna bättre effekt av gödsling en högre kvalité i komposteringen rening av avloppsvatten.
Läs mer: EM in winegrowing
4. EM & organiskt gödsel effektiviserar och sänker givorna av NPK
Bioresource Technology 97 (2006) 967–972 ( Peer review )
Citat: En ekonomisk analys kommer fram till att om NPK används i förhållandet 1/2 med EM + organiskt material så spar odlaren 50 % av utgiftena för gödsel.
( Economic analysis suggested the use of 1/2 mineral NPK with EM + OM saves the mineral N fertilizer by almost 50% compared to a system with only mineral NPK application )
Läs mer: EM and NPK in Pakistan
5. En sammanställning av den mikrobiella tekniken inom lantbruket i Nya Zeeland, 2004
New Zealand Nature Farming Society, 2004
Artikeln presenterar och beskriver den snabba utvecklingen och spridningen av den mikrobiella odlings-tekniken i Nya Zeeland.
Läs mer: EM in New Zealand