Tag Archives: miljö

BOKASHI I MYANMAR DEL 2

Har du inte läst första delen av Myanmarberättelsen så finns den här – Bokashi i Myanmar del 1!

Vid det här laget vet ni att vi håller på med ett bokashiprojekt i Myanmar! Vi kommer att fortsätta att berätta mer om det här otroligt spännande projektet, och här kommer del 2:

Hur kom vi igång här?
Av en slump, råkade jag (Jenny) träffa två fina tjejer som nu är delaktiga i projektet här. Diana, från Tyskland, som är utbildad filmskapare och har pluggat språket Myanmar i Berlin (något som typ INGEN gör!!). Och Steffi, från Belgien, som är farmacist, är van att driva företag i andra branscher, håller på nu att starta upp bokashi i Belgien och är, som Diana och jag, fullständigt lockad av Myanmar. Tillsammans pratar vi sju språk. 

Ursprungliga Myanmar-gänget – Steffi, Jenny, Diana & Inda

Här i Myanmar är det Inda och Aye som är kärngänget just nu. Inda råkade jag träffa när jag var här med min dotter för ett år sedan.

Inda pratar bra engelska och var när vi träffades munk. Munkar får prata med folk, men märkligt nog gör han inte det jämt — vi hade bara tur att vi kände båda två att det viktigt att prata med varann, den där dagen på tempeltrapporna. Vi höll kontakt i många månader, engelskträning för honom och jag fick lära mig mycket om allt möjligt. Han är en superhärlig kille med så mycket potential.

Inda, Jenny & Stina på tempeltrapporna

Under tiden gick jag och funderade om inte jag skulle starta ett Bokashiprojekt i Myanmar, att jobba med Bokashi utomlands är något jag har velat göra sedan många år tillbaka och nu var ju Malin anställd hemma i Sverige, min dotter hade flyttat hemifrån och hag hade avslutat en lång relation. Ett bra tillfälle, med andra ord.

Sedan ändrades läget över en natt. Det visade sig att Inda hade lärt sig koreanska i smyg, för att kunna lämna munklivet och skaffa jobb i Korea. Ett så-kallad 3D-jobb, dangerous, dirty and demanding. Det finns en lång, lång historia bakom detta, men det var den enda utvägen, det förstår jag nu efter många långa diskussioner. Jag var lite chockad, han är alldeles för smart och utbildad för att kasta sig in i denna tuffa och farliga värld. Så jag “kom ut” med mina Bokashiplaner, skulle han kunna tänka sig vara med på detta istället? Med en riktig lön och allt som hör till. Det kunde han, och gärna! Det visade sig att han hade en flickvän sedan många år tillbaka (munkar är inte alltid vad man tror!), och i hans fall var detta med att vara munk ytterst ofrivilligt. Han hade varit munk sedan han var 6 år, utan att kunna välja själv, och utan att kunna hitta en utväg. Finns det inga pengar i familjen har man inte många val i livet här.

Små munkar Bokashi Myanmar

Det var en jättechansning för mig, och för honom med, vi kände inte varann egentligen. Men ibland leds man rätt rent instinktivt, och just denna gång var det så. Jag, Diana och Steffi kunde inte ha hittat en bättre kille att göra detta med. Och han trivs lika bra med oss, det är inte ett dugg komplicerat.

Och flickvännen? Det är ju Aye. De förlovade sig offentligt för två veckor sedan efter alla dessa år, en stor sak här och något som de nästan inte trodde själv på längre då de hade kämpat så länge för att få livet att funka för dem. Det är otroligt härligt att få vara med på denna resan med dem (och igen, allt hänger på att man har lite, bara lite pengar att komma igång med).

Bokashi Myanmar
Inda & Aye

Vad vill vi göra?
Vi har ju andra som vill vara med här i Yangon, många förstår att detta med Bokashi och EM är framtiden och att vi kommer lyckas. De vill vara med, om de kan. Just nu fokusera vi på att etablera organisationen här, att komma igång med vår “Bokashi yard” där vi kan köra demos och utbildningar, och visa rent praktiskt hur man gör med allting.

Ströproduktion och begynnande trädgård på Bokashi Myanmars bakgård

Vi har en rad riktiga projekt som är startklara, jag ska berätta mer om dem sedan. Men helst vill vi ha lite mer struktur i det vi gör, ha en fungerande produktion  av Bokashiströ och andra produkter och tillräckligt med egen erfarenhet för att kunna säga “gör så här, inte så här”. Och vi är så väldigt glada att ha ett hus vid vår “yard” , det hade inte gått annars i det här monsundränkta landet.

Monsun Bokashi Myanmar
Monsunsäsong i Myanmar

Livet i Myanmar
Länge var vi inte säkra på var vi skulle ha vår bas, men det blev klart och tydligt efter ett tag att mest miljöintresse och flest potentiella samarbetspartners fanns i Yangon (Rangoon). De flesta organisationer har sin bas här – det är en mångmiljonstad med allt kaos som hör till, och det är många som vill och kan göra skillnad på olika sätt. Samtidigt är det en väldig utsatt stad, med en ständigt växande befolkning, ett allt större gap mellan de som har och de som inte har, och stora områden som vi lätt skulle kunna kalla för slum. 

Fattigt område i Rangoon, Myanmar

Fast nu, när jag har rört mig här ett tag, känner en del folk, och blivit lite hemtam i några av dessa områden, skulle jag inte använda ordet slum. Det har någon innebörd som inte riktigt passar, folk har ju sina liv och sin värdighet; sina familjer och sina affärer, deras liv är lika nyanserat som våra, bara lite enklare. Efter ett tag ser man det inte längre, det är som det är. Men inofficiella områden finns det gott om, shantytowns som har vuxit upp bredvid tågspåren, floden och industriområdena. Inte mycket är reglerat här, fast det som är reglerat är så otroligt byråkratiskt det går inte att fatta ändå. 

Hur folk lever här har jag börjat förstå så smått, men det som stör mig varenda minut av varenda dag när jag är ut och rör på mig är alla sopor. Det här landet drunknar i plast, precis som alla andra. 

Plast, matavfall, djurmat?

Vad kan man göra åt skräpet?
Det finns många organisationer och andra krafter som är med och försöker göra skillnad, de flesta vill att vi ska samarbeta mer med dem så fort det går. Vi har varit med på några cleanup days, men så oändligt mycket mer behövs. Och i ett land som detta, där det inte ens finns el till ens hälften av invånarna och något så enkelt som trottoarer inte funkar, kan man inte förlita sig på att “någon” ska fixa det.  “Någon” är ju vi! Och medan hela världen pratar om plast helt plötsligt (bra! bra! bra!), ser jag som vanligt bara allt organiskt avfall. 

Här i Yangon gör staden faktist en rimligt bra insats att samla upp soporna och köra dem till de överfulla deponier. Ute på landet är det något annat, det finns ingen sophämtning överhuvudtaget.

Ihopsamlat skräp – mest plast och matavfall

Soporna bränns, eller grävs ner, eller ligger bara på marken.
Det är ju ingen idé att skylla på folk, bakgrunden i ett sådant här land är inte som vi är vana med. Folk förstår inte. De kämpar med så mycket annat. Det skulle behövas en jätteinsats med utbildning för att ändra sopsituationen här. Men samtidigt, behövs det ju en jätteinsats för nästan allt möjligt, så varför ska vi tro att just detta ska prioriteras?

Skillnaden mellan skräp och skräp

Organiskt avfall är inte skräp!

Grundproblemet, som jag ser det, är att ingen förstår skillnaden mellan organiskt och icke-organiskt avfall. Mellan plast och frukt/grönt och matrester. Helt ofattbart för oss nu kanske, men tänk tillbaka. Det var inte så länge sedan vi gjorde samma dumheter själva. Så där någonstans får vi börja. Vårt slagord är att “Organic waste is not trash”.
Genom att jobba ihop med de andra “avfalls”-organisationerna, kan vi komma in i detta. Vi kan ju inte stå för en massiv utbildningskampanj, men andra kan. Däremot så har vi en fantastiskt enkel och fin metod som kan vara som en pusselbit i lösningen. Bokashi vill vi lära ut till så många vi kan!

Vill du stötta Bokashi Myanmar? Vi använder det vi tjänar på Bokashi.se för att sponsra projektet i Myanmar. Du kan stötta projektet direkt genom att skänka en slant här!

Följ oss på Facebook i gruppen Bokashi Myanmar och på bloggen (på engelska).

Hälsningar från Jenny i Myanmar!

Närproducerat bokashiströ

Häromdagen besökte Malin vår lokala producent av bokashi-strö. Nils-Erik och Gunnar på Assareby kvarn heter herrarna som maler vetekliet i sin kvarn, fermenterar det i många veckor och packar det till sist i påsar.

Knappt en timme från oss – det kan man kalla närproducerat!! Och vilka omgivningar dom har, helt otroligt vackert!

En gång i månaden hämtar vi sedan ströet, och denna gången passade Malin på att praoa lite och lära sig hur allt går till. Besöken avslutas alltid med att man bjuds på kaffe! Hur mysigt som helst!

Glad prao-elev

Vi ska öka vår egen svenska produktion av bokashiströ här på bokashi.se, inte minst för att slippa de långa transporterna samband med import från andra länder. Och eftersom Jenny och Bertil sedan starten för 10 år sedan själva har tillverkat strö vet vi precis hur man gör! När företaget växte hanns det inte med att tillverka allt själva och därför köper vi en del från Holland. Nu har vi större möjligheter igen att göra mera strö själva, och det ska vi!

EM-1 och melass är vi noga med att alltid köpa från certifierade EMRO-leverantörer eftersom vi vill ha den patenterade mikrobblandningen och inte någon av alla de kopior som finns hos andra leverantörer.

Kvarnentrén

Tack för titten!

/Malin & Jenny på bokashi.se

Bli fadder till ett kafé!

Holgers är ett riktigt mysigt gammaldags konditori på torget i Säffle. Och sedan ett par år tillbaka har jag adopterat det!

Nja, inte så att jag sitter och fika jämt (fast det skulle vara lyxigt!) men att jag hämtar all kaffesump därifrån. Och det blir förvånansvärt mycket! Minst ett par stora hinkar i veckan, 20-25 kilo tippar jag.

Jag erkänner att jag var lite nervös när jag frågade första gången — skulle de tycker jag var en galning som går och rotar i andras sopor? Men nej. De var glatt överraskad, tyckte det var riktigt kul att kaffesumpen skulle komma till rätta. Sedan dess har de tömt all kaffesump i en hink under diskbänken där bak. Och varje vecka hämtar jag hinkarna. Svårare än så är det inte. Och det har blivit en trevlig liten veckorutin på köpet.

Nu har det blivit mycket kaffesump i trädgården hemma hos oss under de två åren! I början gjorde jag en Bokashi blanding ut av det men för att förenkla livet strö jag bara ut hinkarna direkt nu. Sköljer dem och slänger in i bilen till nästa turen. Det finns tydligen många delade meningar om kaffesump i trädgården men jag tycker det funkar bra till det mesta.

På vintern får buskarna var sin hink i tur och ordning, kaffet ligger som en brun klump tills det snöar igen. Till våren sprider jag bara ut klumparna under buskarna, så värst mycket jobb är det inte.

På sommaren tömmar jag hinkar direkt i rabatterna, de får alla sin kaffekick under säsongen. Rätt mycket kväve är det nog, det märks att växterna mår bra.

Men igår stod jag där med så många hinkar att jag visst inte vad jag skulle göra med dem. En hel skottkärra full med kaffesump — skulle ha tagit kort det såg så lustigt ut. Men som tur är håller vi på med en ny häck så det blev lösningen. Häcken har vi gjort det från sticklingar så den ser också rätt lustigt ut än så länge, några stora och några små. Men det blir nog bra till slut!

Först blev det lite kaffesump runt var och en. Sedan på med tidningspapper längs hela sträckan, en rejäl dos med kaffesump på varje och sedan några skottkärror med Bokashi jord från “jordfabriken”. Fullt med maskar och alldeles underbart! Sedan några fler skottkärror träflis som vi hade flisat i våras och nästan glömt bort. Klart!

Ingen aning hur detta kommer att gå men det blir nog bra?

Känns i alla fall helt rätt att ta hand om så mycket som skulle annars har slängt — och får en fin häck på köpet.

Men helt allvarligt — Holgers är ett litet kafé i en liten stad i ett ganska litet land. Slänger de 25 kaffesump i veckan hur mycket slänger vi inte totalt från våra kafér runt om kring i landet? Tänk om vi var och en kunde vara fadder till ett kafé och gör något gott med deras kaffesump.

Visst skulle det göra skillnad i slutänden?

Änglamarksdagen!

Ja, här var det många bilder! Men jag vill så gärna dela med mig den fina dag vi fick i Stockholm förra veckan vid Änglamarksdagen. (Mer info på www.coop.se)

Vi började vid 9 på Fotografiska museet i Stockholm (vid vattnet, nära Slussen); vädret var strålande och Stockholm så otroligt vackert. Inte konstigt att det vimlade av turister i hela stan.

Den ekologiska teman började med en lång grön matta utanför entrén och fortsatt med en trevlig inredning med grönmålade lastpallar, solrosor och eko frukost. Stora fina bilder av tidigare vinnare hängde på väggarna, stämningen var härligt. Opretentiöst och proffsigt. Rätt bra.

Första programpunkt var en panel diskussion om ekologiska mat och hållbar utveckling. Fokus på mat, miljö och framtid. Med var Amanda (student), Maria Wetterstrand (mp), Johanna Björklund (har skrivit Mat & Klimat boken med Pär Holmgren, undervisar i Örebro) och Johan Kuylenstierna (Stockholm Environment Institute, SEI). Kunniga människor och mycket intressant.

Tänkt att skriva några axplock från debatten här men insåg att det blir lite väl mycket. Jag tar det sedan!

Sedan var det lunch! Utomhus i solen, bättre kunde inte det har blivit. Vi fick fina lunch korgar (tillverkat i Burkina Faso av återvunnit material) med picnic till fyra. Enkelt och fräscht, det var Coops matinspiratören Sara Begner som hade tänkt ut det hela. Som tur var fick vi dela korgen med Petra Wadström och hennes man från Solvatten, självklart var det mycket att prata om där på kajen. Men mest blev jag väldigt tagen av deras engagemang för det de gör, sällan man träffar så äkta människor.

Sedan var det lite roligt att de hade bott i Sydney ett tag (det var där Petra fick idén att använda solenergi till något nyttigt, det finns ju gott om det där), och då hade de bott bara ett par kilometer från där min familj bor nu. Världen är inte alltid så stort som man tror!

Eftermiddagen började med filmarna om “oss”, en kort film om varje finalist. De blev väldigt bra, otroligt skönt att slippa stå där och berätta själv om vad man håller på med. Juryen hade varit med och lagt sina röster innan, och i samband med webbröstningen var det oscardags. Vem skulle får den fina stipendium Coop delar ut till Änglamarksvinnaren? Och visst blev det Solvatten — en värdigare vinnare kunde man knappt får. Vi var många som blev rörda. Men Mikael Robertsson, miljöchef på Coop, var noga att poangtera att vi var alla vinnare av Änglamarkspris. Solrosor fick vi och även en varsin fin tavla “Ånglamarkspris 2011”.

Sedan rullade dagen bara på, Sven-Bertil Taube kom fram och sjung, imponerande med tanke på att han är nästan blind. Musik, ett glas vin, mycket prat med en massa härliga människor. Och inte minst några bra kontakter på Bokashifronten. Det var ju guldvärt att få komma ut och träffa lite “miljöfolk” på plats, så mycket enklare än att ringa och tjata hemifrån. Några riktig bra öppningar fick vi hem med oss.

Sedan blev det båtfärd genom skärgården ut till Saltsjöbaden i strålande sol, vilken lyx. Middag och övernattning på Coops fd kursgård Vår Gård i Saltsjöbaden, ligger precis vid vattnet. Mycket trevligt på alla sätt, och lika opretentiöst på kvällen som det var på dagen.

En lång dag, kort sagt! Med mycket innehåll. Men det största vi fick hem med oss var den känsla att vi har mycket stöd. Från många olika håll. Vi är många som kämpar på med Bokashi för att vi tror på det, för att vi vet det är viktigt. För att den är en “bra grej”. Men det är fler och fler som ser var vi gör allihopa och förstår helheten med det. Tillsammans blir vi stark!!

Så, återigen, ett stort tack till all er som fick detta till. Alla er som har nominerat oss, röstat för oss och som tror på Bokashi. Vi ska göra vårt bästa för att detta ska bli bra!

COOPs Änglamarkspris — vi är med som finalist!

Tack vara våra fina kunder som har nominerat oss har vi kommit in som finalist i COOPs Änglamarkspris.

Det känns helt underbart att kunna få vara med och får en så fin chans att sprida vår Bokashi budskap till så många fler.

“Den Stora Dagen” för Änglamarkspriset är 9:e juni. Under maj ska vinnaren röstas fram på webben. Här kan du gå in och rösta för Bokashi! (Och du får gärna be dina vänner att hjälpa till!)

COOP skriver “Temat för Änglamarkspriset 2011 är resurshushållning. Vi har plockat ut nio finalister, som alla jobbar hårt för att minska slöseriet och skapa långsiktig hållbarhet. Var med och rösta fram din favorit till seger.”

Vi kommer att berätta om vad som planeras — och hur det går sedan!  Men stort TACK återigen för att ni har varit med och nominerat oss. Och för att ni röstar för Bokashi :-)!!

Lite julstämning…

Visst är det vackert!

Mitt i den kallast vinter någonsin (känns det som) känns det lite udda att tänka om kompostering. Men det gör jag ändå! Vi är ju många som drömmer om vårens projekt, att få lite jord mellan fingrarna igen.

Så det är ju ändå inte så dumt att tänka på jord nu. Det kan vi trots allt producera hela vintern. Och även om det känns lite desperat ibland att stapla hinkar och påsar och backar och gud-vet-vad så blir det helt plötsligt klockrent när våren väl kommer. Det är nu vi har tid att göra jord, sedan blir det fullt sjå att hänga med i odlingen.

Något vi funderar mycket över här är hur vi skulle kunna göra Bokashi “mainstream” här i Sverige. För miljöns skuld har vi inte råd att slänga så mycket mat som vi gör, och även om vi inte komma odla själv har vi barn och barnbarn som kanske vill — eller kanske måste — odla på egen täppa. Då kommer de behöva den bästa jord vi kan lämna åt dem — vi har ju så kort säsong här och då är det ännu viktigare med bra jord.

Men som det är nu har vi inte riktigt kommit fram till ett metod som funkar för alla. Jo, själva hinken i köket är enkelt, men det är hanteringen sedan som är svår hos oss här i Sverige. Runt köksbordet och med en massa konstiga experiment i trädgården har vi hittat på en rad olika sätt att göra jord från Bokashi. I de flesta andra länder behöver de inte fundera så mycket, det funkar för de flesta att bara gräva ner Bokashin året om.

Det kan inte vi. Och det är kanske precis det som är möjligheten här, att vara innovativa och skapa nya sätt att göra jord. Oavsett om man bor i stan eller på landet, i villa eller lägenhet, tycker det är kul att odla, eller avskyr det.

Vi har kommit fram till att man kan göra jord på många sätt från Bokashi. Gräva ner så klart, stoppa i komposten lika självklart. Men också i plastbackar (jordfabrik!), sopsäckar med löv, i korgar gömde i rabatten, även i bananlådor. Och i pallkragar och odlingslådor.

Saker jag håller på att testa nu (jo, även mitt på vintern..) är att göra jord i staplade terrakotta storkrukor utomhus, i staplade brödbackar och i en gammaldags ståltråds sopsäcksbehållare. Idén är att hitta nya sätt att göra jord utan att man behöva gräva, och utan att man måste ha mycket plats. Brödbackarna kan man även använda på asfalt. Eller altanen…

Vi håller också på att testa olika sätt att göra Bokashi i köket — vi vet ju alla hur väl det funkar men finns det andra sätt? Bara det är lufttätt, varmt och inte för blött tror jag man kan göra det på rätt många olika sätt. Just nu testa vi biopåsar med påsklämmor (och tidningspapper inuti). Inte de tunna biopåsar man köper på Clas Olsson, utan en tjockare modell som används i storkök. Jag tror faktiskt det kommer att funka — och då kan man hantera Bokashin på ett helt annat sätt under vintern. Påsarna kommer säkert att ta år och dag att bryta ner i jorden så det är nog inget för odlare, men tänk bara hur mycket enklare det skulle kunna vara för de som vill ha det lite mer bekvämt. Och kanske inte ha så bråttom att komma åt jorden.

Då kan man börja prata om en investering för framtiden. Att göra jord för kommande generationerna. För jag tror nog de kommer att vara glad för det.

Biodlarna tar strid mot GMO-grödor

Foto: www.biodlarna.se

Jag läste en artikel nu imorse som gjorde mig riktigt upprörd. 

En Svenskt lantbrukare, Rune Lanestrand har skrivit ett debattinlägg i NWT och jag hoppas verligen att han kan mobilisera fler än bara biodlare till att säga stopp. Innan det blir för sent.

Rapporter från främst USA visar på massdöd bland bin, fjärilar och humlor i spannmåls- och bomullsdistrikten, därför att det används så mycket växtgifter och allt fler GMO-grödor.

Ta bara bomullsodling som exempel. USA är störst i världen på GMO-bomull — 80 procent av deras bomullsodling är GMO-baserad. Det största odlingarna med GMO-bomull ligger i Kalifornien och där är tydligen bidöden så omfattande att mandelodlingen håller på att slås ut. Och i Kalifornien skördas 60 procent av världens samlade mandelar…

Räknar med att julmandlar komma att kosta skjortan i år och framöver. Släng mormors gamla mandelkakor recept och glöm mandlar i glöggen…

Självklart kan vi inte hålla på så här! Bin, insekter, fåglar… utan dem kommer vi inte långt. Visst behöver vi producera mer mat — mycket mer mat — i framtiden, men att göra det på bekostnad av våra medhjälpare är inte klokt. Inte kortsiktigt. Och verkligen inte långsiktigt.

Läs mer>>

Grön soptipp

En ny Vi i Villa damp ner idag. Med alla de vanliga färgglada tipsen om hur man skulle kunna göra det trendigare hemma.MEN denna gång också med en mycket bra krönika om kompostering — “Grön soptipp”.

Johan Tell, som skriver om miljö, föreläser om miljö, verkar för miljö i allmänhet skriver nu i Vi i Villa om kompostering. Han knyter ihop säcken: varför ska vi frakta bort fina råvaror från våra trädgårdar för att någon annan ska ta hand om dem? När de skulle kunna bli till ny jord hemma. Som han säger:

Rödbetor blir jord som blir till nya rödbetor. Liv blir mull, mull blir liv.

Aha! Säger vi. Såklart! Så kommer smällen…

Är traditionell kompostering det absolut bästa för miljön?

Tyvärr inte.

Orsaken heter metan, den gas som bildas när organiskt material bryts ner i syrefattiga miljöer. Metan kallas även sumpgas och kan driva min bil framåt.

I en kompost bildas således gaser som läcker ut och stiger till väders. Istället för att driva en bil spär denna läckande metan på den globala uppvärmningen eftersom den är en växthusgas, dessutom 21 gånger kraftigare än koldioxid.

Vad ska vi nu göra? Använd allt det här metanet till biogas, menar Johan Tell. Och biogas behövs, det som finns räcker inte till. Man skulle kunna göra det med hjälp av avfallskvarnar — matrester körs till en soppa som tas om hand på reningsverket förklarar han. Av allt detta blir biogas. Men matjord blir det inte.

Och det är just det här med matjord vi tycker är allra viktigaste: att rödbetor blir jord som blir till nya rödbetor.

Självklart så kan Bokashi kompostering vara en del av lösningen. Det kom japanerna på för 30 år sedan och det fungerar hur bra som helst för dem. Visst låter det low-tech i våra öron, men det finns knappast något som är lika avancerat som de mikroskopiska bakterier som i 4 miljarder år skapat jorden åt oss. De kan lika gärna få fortsätta så behåller vi jorden lite längre till som vårt hem.

Matjord vill vi ha. Och med hjälp av de goda bakterierna skulle vi kunna få hur många nya rödbetor som helst.

Här och nu!

Läs Johans artikel här!

Lite mer om vårt flyttande guld

utedass

Jo, urin igen!

(Men sedan slipper ni, jag lovar…)

Lite mer vetenskapligt än jag skrev igår om den fiffiga pottan-vattenkannan skriver Sveriges Radio om urin och vilka möjligheter som finns om bara vi kunde komma över äcklighetens tröskel. Faktum är att urin är en av det mest värdefullt vi har — och vad gör vi med det? Slösar bort det…

Rent tekniskt är det inte så självklart hur vi ska göra, att sortera plastpåsar är en sak men att sortera urin i en storstadsmiljö är långtifrån enkelt. Men det är klart dags att börja ser det mer som den värdefult resurs den är än som ett äckligt problem.

Mänsklig urin som enligt forskare på SLU skulle kunna ersätta 20% av allt konstgödsel som används i Sverige går till spillo. Trots åratal av planer på att använda urin på åkermark så har metoden aldrig slagit igenom helt, varför frågar vi oss i Klotet?

Läs svaret på Klotet på SR, ett intressant inlägg med många bra funderingar.

Och i grunden samma tankesätt som vi har med Bokashi — ta något som är ivägen och ingen vill ha och gör om det till en fin resurs!