Etikettarkiv: jord

bokashi, Media

Jennys sommarprat. Bokashi Myanmar — del 8

Lämna en kommentar

Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är “Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.

Har du inte läst de första delarna av Myanmarberättelsen så finns de här – Bokashi Myanmar berättelser

Så här blev det, min sommarprat på Värmlands Radio, P4.

Nu får jag erkänna att det var kul att få vara med. Jag tackade faktiskt nej för att börja med, kände att jag hade redan mer än fullt upp med allt i Myanmar och hela den frenetiska bokashivåren i Sverige.

Men de tog inte emot nej som svar. Och det förstår jag nu – grejen är att Malin Björk på P4 Värmland som är producent vill att det ska pratas mer MILJÖ på svenskt radio och TV. Och det kan jag hålla med om. På den ”riktiga” sommarprats programmet i år på P1 är det nästan ingen som pratar miljö.

Jag förstår inte varför heller jag. Är det NÅGOT vi ska prata om är det miljö.

Så då blev det så att i år sommarpratar jag om jord. Om bokashi. Och om den #soilrevolution vi vill starta i världen.

För att det behövs. För att det är dags.

Det ska sändas den 5:e augusti. Men så här blev texten…

Jag heter Jenny Harlen. Det här är min sommarprat…

DEL ETT 

3,06

Mingalabar.

Jag önskar dig en positiv och gynnsam framtid. 

Men egentligen betyder det just — god morgon. På burmesiska. 

Alla hälsar glatt när jag går genom marknaden tidigt på morgonen. Jag hälsar mingalabar tillbaka till den färgglada gumman som sitter på en matta på gatan med sina grönsaker. Och till den unga killen i longyi kjol som pressar sockerrör till en söt och klibbig saft. Mingalabar, ropar han. Vill du ha? 

Nja… Men jag köper gärna med mig ett par jordnöts och sesamfrö pannkakor som en kvinna i 40-års åldern har nyss stekt över öppen eld. Sätter mig på en plast barnstol tillsammans med gubbarna och beställer en kopp sirapsöt Myanmar té.

Tittar på en kille som hackar upp kokosnötter och häller över saften i plastpåsar.

Och undrar vart den stora högen av kokosskalen tar vägen sedan. Vart alla kålblad och vissna blommor och fiskrens tar vägen. Vart alla plastpåsar tar vägen. 

Jag dricker mitt te. En gonggong vibrerar och en rad munkar går förbi, tyst och barfotas, i sina mörka rober. En cykelskjuts passerar med en tant i sidostolen, hennes korgar fyllda med fisk och ägg och spenat till middag. Hunden som ligger på gatan bryr sig inte ett dugg; lyfter bara ett lat ögonlock och somnar om i den dammiga värme. Några bilar tutar och svävar runt en bambusäljare som går mitt i gatan, det luktar diesel och durian och damm. 

Och det kommer blir varmt igen idag, runt 40 grader. Dammigt och bullrigt och varmt. 

Det här är min vardag. 

Men hur hamnade jag här? 

Jag heter Jenny Harlén. Jag kommer från Nya Zeeland, bor i egentligen Säffle, men det senaste året har jag råkat bo i Myanmar. 

Ehh.. Myanmar? 

Jo, det land som kallades för Burma en gång i tiden. Ett stort land som ligger till vänster om Thailand, fast väldig få känner till det. 

Och inte är det så konstigt: Myanmar har varit isolerad i sju decennier. De har haft en stenhårt militärledning som än är inte helt borta.

Det är ett land med en hel uppsättning av problem — allt du kan tänka dig, egentligen — 

men de finaste människorna jag har träffat någonsin.  Livet är tufft, men folk skrattar och tar hand om varandra, lager mat på gatan och ler varmt, jämt. De är buddister, de förväntar sig inte mycket, de lever för det mesta i nuet. Kaotiskt, men skönt.

Och just där har jag råkat starta ett projekt som jag ska berätta om för dig idag.

Som har att göra med de högar av kokosskal och krossade sockerrör och vissna blommor jag funderade över tidigare.  

Vart tar de vägen, egentligen? Och: skulle vi kunna göra något vettigt med dem istället?

Jo. Det tror jag.. 

Vi har redan börjat. Vi samlar ihop dem och vi gör jord. Mitt i trånga Yangon, Myanmars största stad.

Nu en sång du har säkert aldrig hört, en klassiker från sjuttiotalet. Kiwi musik som bäst. Och min favorit band från Nya Zeeland, all-time… I got you, by Split Enz. 

I GOT YOU by Split Enz

DEL TVÅ

Jag heter Jenny Harlen och är väldigt nyfiken av mig. Vart hamnar allt det här “skräpet” som ligger på gatan? Alla de små högar med utpressad sockerrör, uttömd kokosnötter, vissna blommor, överblivna frukt och grönsaksrester. De samlas ihop i ganska fina småhögar, men sedan?

Jag reser mig, följer efter en spretig pojke med traditionell målat ansikte som bär iväg skräpkorgen från sin mors fruktstånd. Till en stor orange container på gatuhörnet, precis bredvid mannen som stekar griskött på småpinnar. Pojken dumpar det hela och knallar tillbaka. 

Containern stinker efter en dag i solen. Men det är hyfsat rent på gatan.

Runt mig är det en mylla av storstadsliv, den här staden Yangon är stor och bullrigt och ingenting har fixats under en herrens massa år. Det är inte ett land som orkar med sådant, fast de försöker så gott det går. Det finns lite grönt. Inget tropiskt känsla alls bortsett från värmen. Mest betong. 

Några trötta kvinnor i 30-års åldern som bär stadens orangea väster sopar gatan. Det blir rent. Några lika trötta män går förbi och plocka ihop vad de kan: tomflaskor, kartong, tjockplast och metall. De kallas för trashpickers och ingen vill vara som dem. Men de utgör stadens återvinning. De är viktiga.

Men de tar ingen mjukplast, det vill ingen ha. Det kan inte återvinnas av någon. De mesta hamnar i de öppna dräneringskanalerna som finns överallt, detta är ju ett monsunland. De kommer “försvinna” så fort det regnar. Det rinner ju en stor flod genom Yangon…

Kl 10 på kvällen är staden mörk, det finns mycket lite el här, så gott som ingen belysning. Jag går förbi containern igen, kikar in. Överfull. Den stinker. Det är för det mesta fullt med matavfall och annat organiskt. Japp.

Stadens oranga lastbilen kommer med ett gäng sopkillar och tömmer den. En sopdag är till enda. En ny dag kan börja. 

Men jag är förbannad. Frustrerad. Ledsen.

Jag vet vad som händer nu, jag behöver inte ens åka med. De kör till soptippen i den mörka natten, en av de 6-7 stora landfills som ligger på utkanten av Yangon. Folk bor här, familjer, småbarn, tonåringar, gummor. De går igenom allt det här en gång till i fall det finnas något de kan sälja. 

Under en natt kommer hundratals sådana laster dumpas på dessa soptippar i Yangon. Totalt blir det runt femtonhundra ton om dagen. Två-tredje delar av detta är organiskt, alltså matavfall och annat som inte är plast och metall och sådant. Och det är det som gör mig förbannat. 

Att det ligger några ruttna mangoes under ett träd är det en sak. De kommer ruttna, komposteras, och bli till jord. Lite CO2 visst, men mest jord. 

Skapar man ett hög med ton efter ton stadsavfall ruttnar det på ett annat sätt. De stora mängderna gör att det blir anaerobiskt direkt, inget bra. För att då omvandlas det mesta till metan. 

Inte koldioxid, men direkt till metan som är 25 gånger starkare som växthusgas. 

Och det som ligger kvar på tippen? Det är inte bra det heller, det blir till en giftig sörja. 

Problemet blir inte borta, även om gatorna blir rena. Det omvandlas bara till nya problem. 

Farliga problem.

Som att soptippen kan börja brinna. 

För precis ett år sedan började tippen här brinner. Det är ju en enorm metanbomb, så tänk dig den intensiva solen på en krossad glasflaska. Tippen började brinna och brann i veckor, så djupt ned i sopberget att ingen kunde släcka elden. Hela staden blev sjuk. 

Och självklart kommer det hända igen: nästa vecka kanske? Eller nästa år.  

Nu har jag bott i Sverige i 20 år, jag känner mig hemma i Värmland nu. Men även innan var ABBA min storfavorit. Speciellt, Dancing queen.

DANCING QUEEN by Abba

DEL TRE


Folk är påhittiga här. De löser problem jämt, och på något sätt blir det bra. Inget funkar men allt funkar ändå. 

Som det här med sopor. Det som inte hämtas (och det är mycket) måste man blir av med. 

Jag ser på när en gumma lägger ut sina sopor på gatan, med omsorg. Hundarna kommer gå igenom dem och äta sig mätta. Resten sköljs bort sedan av monsunregnet om det är blöt säsong. Är det torrt, då kommer hon sopa ihop dem med alla torra löv som blåser runt och elda upp det hela. Plast och löv, det brinner ju fort, och blir borta.

Det eldas jämt i Yangon. I varje gatuhörn, varje dag. Plast och löv. Luften är förfärligt. Men det finns inget annat att göra med alla dessa löv. De kommer inte att komposteras av sig själva då det inte kommer ett droppe regn under hela det torra halvåret. Det finns inte plats att bara samla dem i väntan på regn, och inte heller vill man skapa finbo för ormar och skorpioner. Så löven eldas. Jämt.

Jag heter Jenny Harlen och du lyssnar just nu på mitt semesterprat.

Så jag går runt i Yangon, hälsar Mingalabar glatt med alla, men egentligen är jag förbannad.

Förbannad som bara den. 

Allt det här organiskt som slängs. Det är inte “trash”. Det är det mest värdefullt vi har. 

Jag vill ju göra jord ut av det!

Så här kan vi inte hålla på.

Globalt har vi ett jätteproblem med matjord, att det försvinner. Det syns inte för oss här i Värmland, när vi kikar ut genom köksfönstret. Vi har ju hur mycket jord som helst. Vad då, problem? 

Men under det senaste seklet har vi slösat bort hälften av matjorden på planeten. Japp. Den finns inte längre. Vi har byggt städer på åkermark, vi har låtit stora områden blir till öknar, och vi har förgiftat rätt mycket. Bara cirka hälften av all jord är kvar. 

I städer som detta går det inte att odla något längre då det inte finns någon bra jord att odla i. 

Och samtidigt slänger vi bort, helt glatt, tonvis med matavfall och annat organiskt varje dag. I varje land, i varje stad.

Yangon, är en av de städerna i världen som vi läser en rad om då och då i nyheterna. Tropiska cykloner, översvämningar, hus som försvinner, folk som blir hemlösa, jordbruk som inte fungerar. 

Staden är platt som bara den, och ligger egentligen på en stor flodmynning. Den är byggt på sand. Sand, sand, sand och åter sand.

Och sand utan mull är svårt att odla i, så det går åt många kemikalier till jordbruket. 

Inne i själva staden finns det ingen riktigt matjord att odla i, och ingen kompostjord att köpa. Samtidigt dumpas dagligen några tusen ton med avfall på soptipparna, det mesta organiskt. 

Så klart blir jag förbannad. Vill göra något.

Matavfall som skulle kunna bli till jord. Jord som skulle kunna bli odlingsbart om det hade något organiskt i sig. 

Jag ser problem som behöver inte alls vara problem. Det går att lösa.

Och nu. Musiken som alltid hjälper mig om jag blir stressad, don’t you worry about a thing. Three little birds, Bob Marley.  THREE LITTLE BIRDS by Bob Marley 

DEL FYRA 3:22

Jag heter Jenny Harlen och just nu lyssnar du på mitt semesterprat i P4 Värmland.

Två stora problem. Oändligt med matavfall och oändligt med död jord. 

Hur vet jag att de löser varandra? 

Jo, för att detta har jag jobbat med i 11 år, här hemma i Sverige. Att hjälpa folk gör jord ut av sitt matavfall. Fantastisk, fin, levande jord.

Har du hört talas om bokashi? Jo, det är det vi pratar om här. Ett enkelt sätt att göra jord hemma i köket, på balkongen eller i odlingen. I kalla länder som Sverige och i varma länder som Myanmar funkar det lika bra.

Och nu, har konceptet fullkomligt exploderat i trädgårds Sverige. Alla vill börja. Alla vill göra egen jord. Alla vill vara med och göra något bra för planeten. 

Här i Sverige gör vi rätt för oss på så många fronter. Matavfall samlas in och vi gör biogas, tankar bussar och räddar miljön. Men har du tänkt på att då försvinner matavfallet ur kretsloppet? Det blir aldrig jord igen. Det blir energi, och det är ju bra, men det blir aldrig jord igen. Ingen kan odla i den mer, och sakta men säkert försvinner lite matjord till.

Det hela är rätt enkelt. Det handlar om en fermenteringsprocess som görs av naturliga bakterier och jästsvampar i en lufttät hink i köket. Allt matavfall kan vara med, det luktar i princip ingenting och det tar ett par minuter om dagen att sköta den. När hinken är full blandar du innehållet med jord — inomhus i en låda eller utomhus i en pallkrage — och sedan börjar odla i den. 

Det är en sluten cirkel som går fort — från den dagen du kastar lunchresterna tills den dagen du kan plantera en ny tomatplanta går det bara några få veckor. Och så fin jord går inte att köpa. Någonstans.

Så. Kretslopp. Finjord. Fantastiska tomater. Och inte särskilt mycket jobb. 

Varför har vi inte alltid gjort detta?

Metoden är inte ny den har funnits länge, sedan 80-talet, men den kom till Sverige för drygt 10 år sedan. Jag bestämde mig för att introducera det i Sverige. Som du kan förvänta dig, tyckte de flesta att jag var lite galen — hade det varit så bra som det låter så hade någon annan säkert gjort det redan. 

Den jorden man gör med hjälp av den här metoden är levande på ett helt annat sätt än jorden man köper i säckar. I varje tesked strö (det man använder för att köra igång processen) finns det lika många mikroorganismers som det finns människor på planeten. Otroligt, men sant. 

När mikroberna kommer ned i jorden fortsätter de att jobba. De är helt vanliga bakterier och jästsvampar som tillhör jorden, så det stör inte den naturliga balansen på något sätt, men i de flesta villaträdgårdar finns det väldigt lite mikroliv kvar i jorden. Jorden är utarmad på grund av att vi inte matar den med något vettigt, att vi tar och tar men inte ger någonting tillbaka. Jorden är trött, växterna är svaga, det är svårt att kicka igång rabatterna. 

Min dröm är att alla våra matrester blir till jord. Jag vill att vi börjar ge tillbaka till vår planet istället för att bara ta.

Och nu. An oldie by a goodie, Another one bites the dust, Queen. 

ANOTHER ONE BITES THE DUST by Queen

DEL FEM

Mhmm. Att jag gör detta i Sverige är en sak. Men i Myanmar. Hur i hela… 

Jo. I juli för två år sedan var jag ut på luffen en månad med min nu 23-åriga dotter Stina, i Myanmar, och vi blev förälskad båda två i landet. Vi fick många vänner och det var klart vi vill tillbaka någon gång. 

Men jag fick en utmaning av min dotter: hon vill att jag skulle åka tillbaka, själv, mens hon pluggade klart här hemma. Att jag skulle se till att de började göra jord därborta i Myanmar med. Där det behövs som mest. “Du kan det här mamma, du är precis rätt person för att göra detta. Jag tror på dig.” Fint, men oj vad läskigt. 

Så tillsammans med ett par europeiska kollegor åkte jag till Myanmar i mars förra året för att kolla läget, och då blev det klart: vi kör. Vi sätter ihop ett lokalt team, vi fixar mark och kontor någonstans, vi startar företag och… ehmm, vi kör. 

Galen? Antaglien. Men det behövs. Så vi satsar några år, rätt mycket egna pengar, massor med tid och energi, och vi ska se till att vi lyckas med det här.

Läget i Yangon är allvarligt. Läget i Myanmar är allvarligt. Och så är det i de flesta länderna i världen.

Vi har för lite matjord, den matjorden vi har är för dålig, vi tar inte hand om det. 

Städerna svämmar över av plast, av matavfall, av annat organiskt avfall som bruna löv som inget vet vad de ska göra med dem. Det finns mycket få lösningar. 

Det är för mycket regn och det är för lite regn. Aldrig är det lagom 

Myanmar är en av de mest utsatta länderna i världen när det gäller klimatkrisen. De har alltid liksom haft otur som land..

Vet du vad som händer med jord som har ingen mull att fastna i när det regnar?

Om det är bara sand, eller bara lera, så sköljer regnet bort en hel del av den, som då hamnar i den närmaste vattenvägen. Jorden försvinner, helt enkelt. Finns det en massa mull i jorden, alltså organic soil carbon, slipper man problemet. Jorden klumpar ihop sig och sitter fast. Det organiska materialet i jorden är som lim, det håller sanden eller leran på plats. Och det fungerar som ett vattenbatteri — lite som puckeln på en kamel. 

Mull är viktig. Men den finns inte längre i jordbruksmark. I Myanmar, som så många andra länder, finns det oftast 1-2 procent kvar bara. Det finns ingen vattenreservoar i marken. Det blir en tom och ganska meningslös “puckel”. 

Samma sak i städerna, som Yangon. Det finns ingen bra jord kvar alltså ingenting som kan ta fungerar som vattenreservoir. Jorden är svårodlat och innehåller inget vatten. Det är en katastrof när det regnar för mycket och en katastrof när det regnar för lite. Och det är just det som händer nu, jämt. 

Alltså, jord är viktigt. 

Jag tror vi behöver en soil revolution, en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att bygga jord inför framtiden. Precis överallt. NU!

Tillsammans har alltså jag och två av mina lokala vänner och kollegor startat ett företag i Yangon. Vi vill visa att det går att hitta hållbara lösningar samtidigt som vi löser ett jätteproblem i samhället, på ett hands-on och teknikfri sätt. Det är spännande, det är läskigt, och det är en ordentlig utmaning i ett land som Myanmar.

Vi jobbar hårt, jämt. Och vi gör Yangons finaste kompost. 

Många frågor mig var jag får all energi ifrån. Nja, ibland blir jag trött. Men bra musik peppar. En till favorit, She’s not there, Santana. 

SHE’S NOT THERE by Santana

DEL SEX

Hur gör vi detta? 

Jo, vi samlar in organiskt avfall från de två stora wet markets vi har på samma gata, en halv ton om dagen. För hand, i en tung och stadig pushcart. Vi känner ju alla på marknaden nu och de känner oss, det blir många Mingalabar åt alla hål. 

Vi får även in stora mängder med blåa tunnor fyllda med matavfall från hotell och internationella skolor., några ton i veckan. Tänk dig att ett stort hotell producerar 6 till 8 ton matavfall i månaden — och det finns ju många sådana hotell. 

Vi samlar in torra löv, säckvis i hyrda lastbilar. Som kostar oss en hel del, men de behövs i vår process, och varje säck med löv vi samlar in är en hög mindre som brinner på gatan. Sedan samlar vi även in kokosskal i stora mängder, pressade sockerrör och vissna offerblommor från de otaliga gyllena pagoderna. 

Ut av allt detta gör vi snygga och snabba komposter, vi har byggt 40 stycken i träramar — och vi producerar en ton primakompost om dagen. Processen tar 6 till 8 veckor, den är snabb och effektivt, och lite revolutionerande faktiskt. Vi är jättestolt över det vi gör. 

Och många börjar få upp ögonen för det vi gör. 

En sak till. Vi lär folk. Jag vet inte hur vi har lyckats, men fler och fler börjar höra av sig att de vill gå en kurs hos oss. Vi vill ju att så många som möjligt ska komma igång med att göra jord Myanmar, och vi har ingen chans att nå ut till dem. Kommer de till oss och utbildar sig är det perfekt. Det här är en soil revolution.

Vad gör vi med all kompost därborta? Ja, vi får försöka skapa en marknad för det med. Detta är något som inte har funnits förut, här i Yangon. Så det blir en marknadsförings pussel, som allt annat vi gör. Men vi lär oss, det är spännande. 

Och så har vi börjat odla träd. Myanmar håller ju på att bli varmare och varmare. Om det är tio fruktansvärt varma dagar om året nu, med typ 40-50 grader, så tror man att det kommer bli 200 sådana varma dagar om några få år. Tufft, om inte olidligt. Så vi använder en del av den fina kompostjorden vi producerar till att driva upp träd från frön, träd som vi om ett par år kan ge bort till kloster och skolor. Allt för att skapa skugga.

Mycket gör vi men vi kan och vill göra mycket mer. 

Men när jag är på väg hem genom marknaden, och vi alla hälsar lite trötta till varandra, så känns det värt det. 

Jag är stolt och glad över det vi åstadkommer både i Sverige och det vi gör i Myanmar. 

Men jag är fortfarande förbannad.

Förbannat att det går så sakta. Förbannat att inte jag och mitt team kan göra mer. Förbannat att inte fler fattar grejen. 

En ton om dagen är ju ingenting. Vi behöver nå ut till hela Myanmar. Vi behöver nå ut till hela Sverige. Vi behöver egentligen nå ut till hela världen, men vi håller på att göra även det, vi hjälper till med projekt i flera andra länder. 

Kommer vi hinna i tid? 

Huset brinner ju, precis som Greta Thunberg säger. Vi behöver göra mycket mycket mer, och det nu

Det här är ett sätt att hjälpa till att släcka branden.

Det är det vi kämpar för, dag och natt. 

Ingen av oss kan göra allt, men alla kan vi göra något. Det här är det jag och mitt team gör. För att vi kan. För att vi är faktiskt jäkligt bra på det. Och för att vi har bestämt oss för att inte vara rädda för något eller någon. Vi tänker istället: Vad är det bästa som kan hända? 

Och så gör vi det. 

Malin, Emma, Klara, Bertil, Lennart och Lennart. Inda, Aye Aye, Khaing, Maung Nan, Hans. Ni är bäst. 

Tillsammans fixar vi det här.

Jag heter Jenny Harlen och slutar här med en av mina all-time favourites. Tom Petty, och American Girl Tack för att du har lyssnat idag!

AMERICAN GIRL by Tom Petty

Ava:

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

Du har precis lyssnat på Jenny Harlens Semesterprat här i P4 Värmland

Musiken i programmet ärförkortat av upphovsrättsliga själ.

Producent Malin Björk och tekniker Örjan Bengting

TRAILER:

Jag tror vi behöver en jordrevolution. Vi behöver ALLA göra allt vi kan för att göra just jord. NU! 

Min vardag går ut på att samla matrester och göra det till jord. Både här och Myanmar. 

Varför det är så himla viktigt får du reda på i mitt semesterprat

Lyssna på Jenny Harlens prat här i P4 Värmland nu på måndag.

LYSSNA PÅ PODRADIO!

Bokashi i trädgården, Jord och kompost

Hur fungerar bokashi i jorden?

3 kommentarer

Följande text är ett kapitel från boken ”Bokashi: Kjøkkenkompost för alle” av Anette Hjerde, översatt till svenska. Boken finns bara på norska än så länge, men snart får vi hoppas att den finns även på svenska. Kapitlet här, om hur bokashi fungerar i jorden, har jag skrivit. Ett annan kapitel, om hur bokashi fungerar i köksträdgården, har skrivits av Sara Bäckmo.

En riktig bra bok, alltså. Finns på AdLibris om du vill köpa hem den. Men läs gärna texten här, det är otroligt intressant, allt som händer i jorden!

/Jenny Harlen

Visst kan vi bokashianvändare se (och känna på lukten..) att mikroorganismerna i bokashin jobbar på. Men vad gör de egentligen där nere i bokashihinken? Och vad går deras jobb i jorden egentligen ut på? 

Ända sedan vi fick vår allra första bokashihink här hemma, har jag varit så nyfiken på vad som egentligen sker där nere i hinken.

Det kan nästa låta som rena rama magin: vi kan ha fisk och kött ståendes i rumstemperatur i köket veckovis, utan att det ruttnar eller ens luktar minsta lilla.  Och så snabbt det blir jord av det sen! Men det finns ingen hokus-pokus i naturen. Ingen magi här inte!

Bokashi är faktiskt bara helt vanlig vardagsbiologi som plötsligt uppenbarar sig för oss här hemma; det är en del av naturen som vi annars inte lägger märke till. Matavfallet blir till jord – vilket såklart är bra! Men vad är det som sker egentligen, rent biologiskt?

I bokashihinken

Jag minns så väl första gången jag öppnade locket på en bokashihink efter två veckors jäsning/fermentering). Inget hade hänt! Allt matavfall såg ut precis som jag hade lämnat det för två veckor sedan. Eller ja, lite mjukare var det kanske.. Annars, ingen skillnad alls. Det hade varken ruttnat eller blivit det minsta slemmigt. Så något var det ju som försiggick där nere. Just det, det var bokashimikrober som var igång för fullt i hinken!

Så fort bokashimikrober kommer i kontakt med det fuktiga matavfallet, startar de Effektiva Mikroorganismerna (EM) som finns i bokashiströet en jäsnings- och syrningsprocess; alltså en fermenteringsprocess.

De olika mikrogrupperna i EM samarbetar.  Bokashiströ innehåller en speciell jordsvamp (Saccharomyces cerevisiae) som tar ansvar för jäsningsprocessen, och även två bakteriearter (Lactobacillus plantarum och Lactobacillus casei) som står för syrningen. Dessutom finns det också två väldigt viktiga fotosyntesbakterier (Rhodopseudomonas palustris och Rhodospirillum rubrum). 

Mikroorganismerna i bokashi reproducerar sig var tjugonde minut. Ett par matskedar bokashiströ innehåller mer mikrober än det finns människor på jorden. Och efter två veckor i bokashihinken så är det helt obegripligt många där! Och som de jobbar…

Matavfallet som vi kastar i hinken, är egentligen stora klumpar av näring och energi. Matavfallet består av bland annat proteiner, cellulosa, stärkelse och fett. Var och en av dessa  näringsämnen består av många, mycket mindre “byggstenar”, som bland annat aminosyror och sockerarter. Mikroorganismerna i bokashihinken delar klumparna  – alltså proteinet, cellulosan, stärkelsen och allt det andra – till de mindre byggstenarna som sedan blir mycket mer värdefulla i jorden.

Byggstenarna bidrar till att det viktiga mikrolivet i jorden kan växa så otroligt snabbt. Och cellulosa och stärkelse som brutits ned till sockerarter, är som ren energi för livet i jorden.

Efter två veckor är innehållet i hinken stabilt; det har fermenterats klart. Bokashimikroberna har jobbat sig igenom allt matavfall. De har tagit hand om allt protein och fett, all cellulosa och stärkelse och omvandlat det till enklare (och nyttigare) småkomponenter.

Nu är det aminosyror, sockerarter, enzymer, vitaminer och antioxidanter i hinken. Dessutom finns en bra portion färdigmineraliserad näring och energi!

Det är också mycket fler aktiva bokashimikrober i hinken nu än vad det var för några veckor sen. Den är helt full av dem! Mikroberna har gjort att matavfallet inte ruttnat, genom att konservera det i ett tillstånd där näringsinnehållet är på topp.

Det samma gäller kväve och energi: ingenting går till spillo. Allt finns kvar – bara i mycket mer värdefulla former än då det endast var matavfall på köksbänken.

När de två fermenterings-/jäsningsveckorna har gått, så kanske du tar med dig din bokashihink och spade ut och gräver en grop i jorden eller pallkragen. Det luktar sötsurt (lukten är starkare om det varit fuktigt i hinken). Men innehållet ser ut ungefär som då du lade i det.

Så det är bara att blanda bokashin rikligt med jord, och se till att det är ett bra lager med jord på toppen. Ge det sedan ett par veckor i jorden, så att pH-värdet stabiliserar sig, så är det bara att börja plantera!

Att gräva ned bokashi i jorden på detta vis ger en fantastiskt bra punktförbättring av växtjorden, precis där det behövs som bäst. Det är en bra laddning av näring och – sist men inte minst – energi. Precis så som växterna vill ha det!

Men vad är det som händer i jorden nu då? För mikroberna, de ligger ju inte direkt på latsidan i jorden heller.. Där får de nya uppgifter, och nya kollegor i form av jordbakterier. Så nu kan det lagas jord! Då sker ett samarbete med de andra bakteriearterna och mikroorganismerna som redan finns i jorden.

Mikroberna blir som kyparna på en restaurang. Gästerna, alltså växtrötterna  – beställer den näring de vill ha. 

Rötternas kypare

En rad olika “aktörer” drar nytta av alla mikroskopiska näringspartiklar i den nedgrävda bokashin – hinken var ju full av aminosyror, enzymer, vitaminer, antioxidanter och mineraliserad näring och energi.

För det första så vill plantväxterna ha sin del. Det är växtrötterna som har ansvaret för provianteringen, och den uppgiften löser de tillsammans med mikroorganismerna. Mikroberna blir som kyparna på en restaurang. Gästerna – alltså växtrötterna  – beställer den näring de vill ha av en väntande mikroorganism, som snabbt springer och hämtar beställningen, Lite kväve, kanske? Eller magnesium? Eller hur vore det med lite fosfor? Växterna vet precis vad de vill ha, så det är bara för dem att hoppas att det finns på menyn. Som betalning får den lilla kyparen lite socker av växten. Det har växten tillräckligt av, då växter producerar socker genom fotosyntesen.

Hämtning och servering av maten försiggår extremt lokalt, just runt växtrötterna, i den så kallade rhizosfären. Mikroberna behöver inte springa långt. Mycket av detta arbetet hade växterna tekniskt sätt kunnat göra själv. I värsta fall kan ju en restauranggäst gå ut i köket och laga sin egen mat…

Men det är ju mycket enklare att få maten serverad till sig, det är mindre jobb och mycket trevligare. Och gästerna blir mycket gladare. Om en växt kan spara på sin energi och bara beställa middag, så gör den det.

Jordens plankton

Samspelet i jorden är ett ekosystem, det går som i en cirkel och mikroberna är själva basen för ekosystemet i jorden. Mikroberna motsvarar plankton i havet. Hela näringskedjan är baserad på att mikroorganismerna finns.

Genom en process som kallas mineralisering bryter mikroberna, i samarbete med resten av ekosystemet, ned organisk material och frigör näringsämnen från jorden. Mineraliseringsprocessen är en viktig grundpelare för att kunna skapa en rik och produktiv jord.

Mikroberna behöver själva också näring, såklart. De tar det de behöver från området runt om sig, och omvandlar det till mineraler inuti sig själva. Mikroberna reproducerar sig, jobbar, och dör. Kanske blir de uppätna medan de lever, kanske när de är döda; i en levande jord finns det alltid något som är lite större än en själv. En mikrokropp brukar vara proppfull av mineraler och energi, och är därför extremt värdefull för den som äter mikrober.

Precis som daggmaskens bajs, är också mikrobernas restprodukter nyttiga i jorden: det de bajsar ut är mer värdefullt än det de tog in. Desto mer mikrober du har i jorden i ditt trädgårdsland, desto mer resurser tillför du i form av levande och döda mikrokroppar och probiotiska aktiva ämnen (eller mikrobbajs).

Jord som har ett aktivt mikroliv, ger ett ekosystem med hög biomassa. Denna jord är väldigt bra på att behålla vatten, luft och näringsämnen. Näring lagras i det biologiska livet i jorden, och läcker därför inte ut. Tänk dig en svamp till exempel. Svampjord kan lagra luft, vatten och näringsämnen väldigt länge.

Det är biomassan vi odlar vår mat i, det är den vi ska leva av i framtiden. Och vi har redan gjort oss av med hälften. 

Energi och jordens ABC: Always Be Charging

Om det är mikrolivet som är basen i jordens ekosystem, så är det energin som är katalysatorn som sätter igång allting. Mer energi jorden, i form av energirika kolföreningar, är precis det vi vill ha! Allt som är eller har varit levande, består ju av kolföreningar.

Vilket då alltså mikrokropparna i bokashijorden också gör. Kol finns i många olika former, i bokashi finns det mycket kolväte (kemiska föreningar som endast består av kol och väte).

Tänk dig ett batteri – det måste laddas för att systemet ska fungera. Du behöver alltså både ett batteri och något att ladda det med. Batteriet är biomassan – allt biologiskt liv som finns i jorden. Energiladdningen, den kan då komma till exempel i form av kolväten och näringsämnen i bokashi.

Så länge batteriet laddas, så kommer biomassan att ta till sig energi och binda den. Utan biomassa lagras inte energi i jorden.

Sedan vi började använda handelsgödsel eller industriellt framställt gödsel i lantbruken, så har vi tömt batteriet genom att endast tillföra näring i form av salter, och allt för lite energirikt organiskt material. På grund av detta så har vi alltså reducerat biomassan i jorden.

För endast 60 år sedan hade vi dubbelt så mycket biomassa i världen än vad vi har idag. Det är biomassan vi odlar vår mat i, det är den vi ska leva av i framtiden; och vi har redan gjort oss av med halvparten.

Resultatet blir att vi har mindre lagringskapacitet i jorden, och att mycket energi då går till spillo. Kolen släpps istället ut i atmosfären som klimatgaser från lantbruken. En betydlig del av klimatproblematiken är direkt kopplad till det moderna industrijordbruket, som inte har tagit hänsyn till det biologiska livet i jorden.

Men det sker förändringar. I Holland och Belgien har konventionella bönder börjat använda sig av bokashimetoden för att ge näring och energi tillbaka till jorden. Genom att fermentera organiskt restmaterial med Effektiva Mikroorganismer blir både näringsämnena och energin (kolbindningarna) bevarade och kan föras tillbaka till jorden där de kommer till nytta. Det blir mindre resursslöseri och mindre utsläpp av växthusgaser. Kolkretsloppet sluts, och jordbruket blir mer hållbart.

Det lilla kolkretsloppet som du och jag skapar hemma i köket och i trädgårdslandet kanske inte gör en stor skillnad för jordklotet. Men det ger oss en stor glädje att se hur det påverkar vår odlingsjord och allt som växer i den; och summan av kardemumman är densamma:

Varje bokashihink du gräver ned skapar som ett litet lager av kol, ett hållbart sätt att binda energi i jorden på. Bokashi ger både batterier och energiladdning på samma gång, allt i en liten hink.

/Jenny Harlen, bokashi.se

Bokashi i trädgården

Hur blir det med ben i bokashijord?

2 kommentarer

Många funderar över det här med ben.

Ska man slänga dem i bokashihinken eller inte?

Gör som du vill, helt enkelt. Många slänger i alla ben i hinken, andra väljer att bara lägga i de mindre, typ kycklingben, i bokashikomposten. Andra skickar det mesta till kommunen via sophinken eller mat-avfallsinsamlingen.

Ben tar väldigt lång tid att bryta ner och  bli jord, speciellt de stora. Kycklingben försvinner oftast under några månader i jorden. De stora som syns i bilden hittade jag nyligen. Jag har ingen aning vilken historia de har, om de har legat i jorden ett år eller fem. Det kan vara länge.

Det jag brukar göra när jag hittar sådana ben är att banka sönder dem med en hammare eller stor sten. De är oftast väldigt porösa och lätta att krossa. Och vilken skatt! En hög med benmjöl som är hur nyttig som helst i landet.

Andra gånger, orkar jag inte med dem. Och då stoppar jag bara ner dem lite djupare i landet. Syns de inte så finns de ju inte 😉 Men jag har gott om plats i min odling så jag störs inte av det. Andra, som har mindre odlingar eller bor i radhus, tycker det ser ut som en gravplats om det blir för många ben. Och det kan jag förstå!

Sedan beror det lite på hur mycket kött man faktiskt äter. Här hemma blir det mindre och mindre, som för många andra. Det är inte så ofta vi har stora ben längre. Så det blir ingen stor fråga i landet heller. Äter man mycket kött med ben (jag tänker t.ex. på alla jägare runtom i landet!) så blir det lite mer att ta hänsyn till.

En annan faktor är hur man har det med sophämtning. Här har vi i princip ingen sophämtning (två gånger om året) och ingen matavfallsinsamling heller. Så jag har helt enkelt ingenting annat att göra med mina ben än att de får följa med i bokashin. I hinken blir de rena i alla fall. Och trivs jag inte med dem i landet sedan, kan jag samla upp de rena benen och göra något annat med dem.

Så — ben i bokashi eller inte? Helt upp till dig.

Som så mycket annat med bokashi, gör det som känns rätt, testa dig fram, hitta en lösning som passar din logistik hemma.

Det blir så bra så.

 

Fakta och forskning

En av de mest mångsidiga bakterierna i världen

5 kommentarer

Foto: sciencedaily.com

För ett tag sedan hade vi en intressant diskussion med Jan Röed, EM-biolog  i Sverige, om hur det fungerar med en av våra bakterier i bokashihinken. Nämligen den vi brukar kalla för ”urbakterien” som verkar kunna göra allt. En märklig bakterie som har varit med på planeten sedan 3,8 miljarder år tillbaka. En tager-vad-man-haver bakterie som kan överleva på vadhelst som finns till hands.

Bakterien heter Rhodopseudomonas palustris. Den är en så kallad fotosyntesbakterier och är en viktig del av det som gör EM/bokashi så bra för själva jorden. Den gör nytta på många sätt.

Jag tycker det är otroligt fascinerande. Men ändå svårt att förstå. Så klart blir det många funderingar…

Varför har vi den i EM/bokashi blandningen? Vad är den bra för? Och är det inte lite märkligt att en bakterie är så, vad ska man säger, konstigt? Och kan allt?

Här kommer en gedigen rapport på engelska för er som kan tugga i sig detta. Men lite kortfattad har Jan förklarat det så här för oss:

Vi: Varför är dessa bakterier så unika?

Jan: Fotosyntesbakterierna är unika eftersom de med fotosyntes kan producera sockerarter. Eftersom de har fyra olika strategier att driva fotosyntesen blir de enormt anpassningsbara och kan leva och föröka sig i miljöer där andra mikrober har det mycket svårt. De klarar sig gott och väl utan ljus.

Vi: Och varför är det bra att ha dem med i EM?

Jan: När de dör blir den energi de producerat tillgängliga för de andra mikroberna i EM och hela blandningen kan klara sig i en ogästvänlig miljö. 

Det är bakgrunden till att bokashibollar används med framgång i sjöar med ruttnande och syrefritt slam. I det fallet använder fotosyntesbakterierna svavelvätet som energikälla.

Vi: Vad händer när man får ett gäng av dessa bakterier i odlingslandet när man gräver ner en hink bokashi?

Jan: EM-mikroberna i sin aktiva form gör mycket stor nytta i jorden. När man gräver ner bokashi, fungerar det som en startpunkt varifrån EM-mikroberna kan sprida sig.

I artiklen (som finns att läsa här) finns i informationen på första sidan bra och gedigen fakta om en av fotosyntesbakterierna i EM, den som heter  Rhodopseudomonas palustris. Artikeln är publicerad i den världsledande vetenskapliga tidskriften Nature Biotechnology.



Ett citat:

Rhodopseudomonas palustris is among the most metabolically versatile bacteria known. It uses light, inorganic compounds, or organic compounds, for energy. It acquires carbon from many types of green plant–derived compounds or by carbon dioxide fixation, and it fixes nitrogen.

R. palustris is a purple photosynthetic bacterium that belongs to the alpha proteobacteria and is widely distributed in nature as indicated by its isolation from sources as diverse as swine waste lagoons, earthworm droppings, marine coastal sediments and pond water. It has extraordinary metabolic versatility and grows by any one of the four modes of metabolism that support life: photoautotrophic or photosynthetic (energy from light and carbon from carbon dioxide), photoheterotrophic (energy from light and carbon from organic compounds), chemoheterotrophic (carbon and energy from organic compounds) and chemoautotrophic (energy from inorganic compounds and carbon from carbon dioxide) (Fig. 1). R. palustris enjoys exceptional
flexibility within each of these modes of metabolism. It grows with or without oxygen and uses many alternative forms of inorganic electron donors, carbon  and nitrogen. It degrades plant biomass and chlorinated pollutants and it generates hydrogen as a product of nitrogen fixation1, 2.

Återvinning och matavfall, Miljö

Varför det är så himla viktigt med matjord.

Lämna en kommentar

Varför pratar ingen om jord?

Alla tjatar jämt om vatten, om energi, om utrotningshotade djur, om luft. Och så ska det vara. Men jord då?

Det har blivit så tyst.

Nu har den stora globala organisation Food and Agriculture Organisation (FAO) kommit igång med några riktigt bra filmer. På engelska, visst, men det kommer kanske översättningar sedan.

Soil organic  carbon heter den första här nere, organiskt kol i jorden –”Skatten under våra fötter”. En riktig bra rubrik som sätter fingret på just det som är så viktigt: att en av de viktigaste skatter vi har är precis det som finns i marken. Brun och osynlig, liksom.

Att tillföra kol tillbaka till jorden är en av de viktigaste saker vi kan göra på planeten nu. Ordet ”kol” representerar ju allt som har varit levande, om det nu är matrester, skörderester, naturlig gödsel, gröngödsel. Whatever. Bara vi ger tillbaka minst lika mycket som vi tar. Och börjar att ge tillbaka lite till, vi har ju skördat och förstört ofattbart mycket jord de senaste åren utan att ens tänka på det.

Att ge tillbaka. Varenda bokashihink vi gräver ner i backen är faktiskt ett steg i rätt riktning. Det gör skillnad.

Det är precis det som FAO uppmanar oss till — att ta hand om skatten under våra fötter.

Det räcker inte, förstås. Men ju fler vi är som håller på med bokashi, som uppmanar våra grannar, kollegor och släkt att komma igång, ju större skillnad gör vi. Och oftast blir man också mer uppmärksam på allt matspill när man väl börjar med bokashi, det blir så påtagligt när man behöver slänga något som skulle kunna har ätits upp.

Kolla gärna dessa filmer. Har du möjlighet att visa upp någon av dem på skolan, i någon förening, i en studiecirkel, på jobbet: gör gärna det. Det är dags att våga prata om jord!

Många bäckar små. Men vi är i alla fall på rätt spår. Lite grann, i alla fall.

 

Om skatten under våra fötter — matjord, helt enkelt.

 

Om varför matjord är så himla viktigt.

 

Om matjord och vart den tar vägen. Tror inte vi fattar hur mycket som går förlorad precis hela tiden.

 

Om matspill globalt. Det är så ofattbart mycket som går förlorad. Vad ska man göra?

 

 

Fakta och forskning

”Vanlig” kompostering vs bokashi?

31 kommentarer

En fråga vi får ofta är ”vad är det för skillnad mellan traditionell kompostering och bokashi?”

Svaret: ganska mycket!

Bokashi är egentligen inte ”kompostering”, inte förmultning heller. Vi borde egentligen inte kalla Bokashi för kompostering alls, men i bemärkelsen ”att göra jord” så är det ett användbart begrepp.

”Vanlig” kompostering är en förmultningsprocess. Allt läggs på hög och allt eftersom blir det mull ut av det hela. Mikrober, maskar, fukt och värme hjälper till. Processen använder sig av syre och stannar av om det inte kommer in tillräckligt med luft; därför ska man vända en komposthög då och då för att hålla den i liv.

Bokashi däremot är en syrningsprocess, ungefär som mjölksyrade grönsaker. Fermentering (som detta kallas) är en kall anaerobisk process, luft och värme vill den inte ha. Allra helst ska man gräva ner sin bokashihink i jorden direkt så matresterna blir till jord så fort som möjligt. Bokashiströet innehåller mjölksyrebakterier, en jästsvamp och fototrofa bakterier som samarbetar oerhört bra tillsammans.

Två helt olika tillvägagångssätt alltså.  Men de blir ju båda till jord i slutändan, så vad spelar det för roll?

Den stora skillnaden är denna: det blir mycket växthusgaser från en vanlig  komposthög. Det blir mycket lite växthusgaser från Bokashi som grävs ner i jorden.

Är det bara du och jag som komposterar så spelar det inte så stor roll, men skulle hela världen börja kompostera skulle det bli oändligt mycket växthusgaser ut av det. Sådant har vi helt enkelt råd med, globalt sett.

Varje bokashihink som grävs ner i backen fungerar som en mini-kolsänka. Alltså ett sätt att förvara kol i marken istället för i luften. Kol i marken är i princip mull/humus; kol i luften är koldioxid och metan – växthusgaser som vi inte vill ha.

Här finns en ordentligt granskad vetenskaplig rapport från 2016 om skillnaden på vanlig kompostering och fermentering av gräs genom Bokashi-metoden.

Fermentation-versus-Composting-Nagoya-2016Download

Experimentet utfördes genom att gräsklipp lades i tjocka strängar (eng. windrows) och hälften behandlades med Bokashi-metoden, och hälften med traditionell komposteringsmetod. Bland annat temperatur och näringsinnehåll mättes i regelbundet i båda strängarna. Informationen användes för att räkna ut förlust av organiskt material, kol- och kväveförluster.

Här kommer några viktiga utdrag ur rapporten.

Tabellen nedan visar det beräknade koldioxidavtrycket för Bokashi och den traditionella kompostprocessen (i kg koldioxid-ekvivalenter).

En sammanfattning av resultaten i rapporten visar att Bokashi jämfört med traditionell kompostering resulterar i:
– Lägre näringsförlust
– Betydligt lägre utsläpp av växthusgaser (koldioxid, metan, och kvävedioxid)
– Per enhet av slutprodukt, ett 27 gånger lägre koldioxidavtryck
– Mindre arbete krävs eftersom den inte behöver blandas om regelbundet.

En annan vetenskaplig rapport som undersökte jordens egenskaper vid tillsats av organiskt material och EM-mikrober kom fram till att införlivandet av en blandning av EM intensifierade den biologiska markaktiviteten och förbättrade fysikaliska och kemiska markegenskaper, vilket bidrog till en snabb humifiering av färskt organiskt material. Rapporten finns att ladda ner här:

Assessment-of-soil-properties…Download

Förutom dessa vetenskapliga rapporter, så finns det många andra som har undersökt andra aspekter av användningen av EM – Effektiva Mikroorganismer. Några hittar ni i ett av våra blogginlägg här! Och på vår hemsida under rubriken Vetenskap här!

Men tillbaka till grunden. Allt levande är ju kol. Vi är gjorda utav kol, allt som växer (eller har växt) är i princip kol: djur, träd, människor, blommor, papper, grönsaker, matavfall. När något växer är allt väl. När ett träd omvandlas till ett trähus är allt väl (kolet ”förvaras” i huset). När matavfall ligger under jorden och omvandlas till mull är allt väl. Men när levande kol-grejer ”dör”, alltså börjar multna, då omvandlas kolet till något annat. När det gäller matavfall och växtrester som ligger på hög så är det koldioxid och metan man får.

Detta kan undvikas genom att göra något anaeorobiskt ut av det hela. Men en vanlig kompost som är anaerobisk vill man inte ha, den luktar och  behöver skötas om, och ändå omvandlas hälften av energin till växthusgaser. Genom att lägga ditt matavfall i en bokashihink, syra det, sedan stoppa ner det i jorden så skapar du en anaerobisk process som är faktiskt sund. Mängder med bioaktiva ämnen bildas av Bokashimikroberna vilket gör att andra nedbrytare i jorden får tillgång till lättillgänglig näring och en hälsosam miljö utan de skadliga bakterier som kan bildas vid förruttnelse.

Läs även: EM – vad är det egentligen?

Väldigt lite koldioxid/metan släpps från hinken när du öppnar den för påfyllning (annars hade den blivit till en ballong under tiden). Och mycket lite släpps ut när Bokashin grävs ner. Väl i jorden sköter kväve- och kolfixerande bakterier i Bokashiströt om att dessa ämnen binds fast i jorden. Även kol och kväve från atmosfären binds till jorden då det finns ett fungerande mikroliv!

Dessutom får du mycket mer jord från det hela eftersom ingenting slösas bort.

Foto: Jenny Harlen

So far so good, men man får väl bra jord från en vanlig kompost?

Visst gör man det, har man hållit på länge med kompostering blir man överlycklig över skatten man får varje gång man sprider ut den färdiga komposten.

Men något som är lite sorgligt (utöver kolförlusterna) är att man även förlorar en hel del av den näring som finns i växt- och köksrester när man komposterar på hög (oavsett om komposten är varm eller kall).

En trädgårdskompost har inte så mycket näring från början men en traditionell kökskompost har däremot ganska mycket näring på grund av matresterna. Men mycket av den näring som finns sipprar ut pö om pö. Den hamnar i marken under komposten, oftast till ingen nytta eftersom inget kommer att växa där.

Men även om all näring skulle sippra ut från komposten (vilket den inte gör) blir det bra ändå: den fina mullen man får från komposten är fantastisk fin jordförbättring, oavsett om den har mycket näring eller lite. Den gör jorden där den hamnar mer mullrik, lättare och skönare att hantera, trevligare för växterna och mikrolivet.

Med Bokashi å andra sidan kan du punktförbättra landet direkt. Om du, till exempel, gräver ner en hink med Bokashi i en pallkrage där du ska odla squash till våren vet du att precis all näring kommer tillgodo. Inget sipprar ut (även om den står några månader), och den fina mikrovärld som skapas på plats av mikroberna, maskarna och deras kollegor blir inte störd. Får de jobba i fred med sina tunnlar, vätska, mineralskapande med mera, får vi en bättre jordstruktur. Allt sådant gynnar våra växter.

Går vi ner på molekylnivå finns det även skillnader. Det som händer när ett bananskal, till exempel, förmultnar på komposten är att proteinstrukturen förstörs. Det blir ju till mull allt eftersom men utan lättillgängliga munsbitar som mikroberna kan tugga i sig. Det som händer i en Bokashihink är att proteinerna i bananskalen spälkas upp i sina aminosyror. Dessa är värdefulla för mikroberna både i hinken och i jorden sedan eftersom det är något de kan tillägna sig direkt.

Och det är just detta som gör att Bokashiprocessen går så snabbt. Inget hokus-pokus alls, utan att man skapar ett väldigt fint och effektivt matbord av matresterna för småkrypen som gör resten av jobbet.

När mikroberna i jorden stoppar i sig allt gott från Bokashihinken som du har grävt ner åt dem, så förvaras en hel del av näringen i deras kroppar. De lever inte särskilt länge (och det kommer en ny generation mikrober var 20:e minut ungefär). Alla dessa ”döda” mikrober är fantastiskt nyttiga för jorden. De blir finfin mat åt maskar och andra småkryp och nedbrytare. De som inte äts upp fungerar som långtidsförvaring av näring i mineralform (processen heter mineralisering) och det betyder att näringen inte sipprar bort från jorden utan stannar på plats.

En bättre hantering är svår att hitta egentligen.

Det är mycket som händer som vi omöjligt kan se. Däremot kan vi se när våra växter mår bra, och det gör vi alla som har hållit på med Bokashi ett tag.

Så nästa gång någon frågar dig vad det är för skillnad mellan kompostering och Bokashi kan du förhoppningsvis  svara. Inte är det nödvändigt att ta upp allt på molekylnivå med grannen, men det kan vara intressant att känna till (hoppas jag!).

Dra gärna det där med växthusgaser. Och att det är oftast enklare i vardagen att slippa fylla på, vända och gräva ut en kompost som tar två-tre år att bli klar och blir inte så näringsrik som man tror.

Men  även detta att man tar näringen i princip direkt från matbordet i köket till nästa års squash och morötter! Då blir det kanske busenkelt att förstå.

/Jenny på bokashi.se

Bokashi i trädgården

Dahlior blev fina i murbruksbaljor

3 kommentarer

Sorgligt nog är det nu dags att plocka ut dahliorknölarna, frosten gör sitt och den underbara sommaren är, suck, snart till ända.

Jag hade frösått massa med dahlior i våras och de hamnade lite varstans i landet. Men även i stora murbruksbaljor på grusgången. Jättefina blev dem, en bra lösning som jag kommer att köra i många år till.

Murbruksbaljor har jag skrivit om tidigare, de fungerar otroligt bra. Dessutom är de mycket billigare än krukor!

Lecakulor, lite ”fuljord”, en hink med Bokashi, en säck med köpjord, fixat! Dräneringshålet borrar jag på sidan, vid ungefär samma nivå som lecakulorna så man får en slags underbevattningssystem. Näringen rinner inte bort och baljorna behöver man sällan vattna. Perfekt om man ska åka bort under sommaren.

På vintern nu kommer jag lämna de på plats, plasten verkar tålig och jag orkar inte flyttar dem. Men annars är de stapelbara, om man vill flytta undan dem. Jag brukar täcka med lite granris för att göra de vintertrevliga.

Men snart är det vår igen och dahliornas återkomst!

 Mer om murbruksbaljor finns att läsa här>>

Foto: Jenny Harlen

Bokashi i trädgården

Gammal ensilage + Bokashi = lycka!

2 kommentarer

Gammal ensilage är något av det bästa som finns!

Som tur är bor vi på landet med en jättetrevlig bonde som tar hand om de flesta åkrarna runt om kring. Gamla, dåliga ensilage balar finns det gott om — de blir mest i vägen för bönderna. Han skrattar gott åt mig när jag berättar att det är precis en sådan där jättesunkig bal jag vill så gärna ha, nu igen. Kom du bara förbi med kärran då efter vårsådden är klar så fixar vi en till dig säger han. Inget som helst problem. Det är ju bara att lyfta upp den på kärran med traktorn så är det klart.

Tur att det finns sådana grannar!

Nu är balen hemma och jag håller på att sprida ut det gamla höet lite varstans i kökstrådgården. Det blir perfekt till täckodling, allra helst med lite Bokashi under.

Rabarberlådan var först att få lite påfyllning. Jordnivåen har sänkt sig lite väl mycket. Ut med en hink Bokashi (direkt på marken under bladerna) och på med en tjock lager hö. Tidigare har jag haft problem med sniglar i rabarberlådan, bara vanliga tack och lov och inte mördarsniglar. Vinterns täckning tog jag bort ganska tidigt och marken har varit bar sedan dess mens snigelrensning pågick. Känns ok nu att täcka på igen med lite snigel pellets på.

Det är skönt att slippa gräva ner Bokashi jämt. Det går ju så fort när man kan bara sprida ut smeten och sedan sprider ut täcket.

Hela våren har vi haft problem med kråkor så jag la på lite extra hö denna gången, rabarberbladerna hjälper också till att göra ytan lite oåtkomligt. Ska hålla ett öga på det, i värsta fall blir det bärnät ett tag. Eller så flyttar kråkfamiljen…

Men snygg blev det i alla fall!

Foto: Jenny Harlen

En bekymmer med täckodling kan vara att en kolrik täckmaterial som denna kan stjäla kväve från växterna. Oftast tycker jag det har gått bra eftersom det finns gott om kväve i Bokashin. Men jag ska hålla ett öga på det också, det kanske behövs vattning med lite snabbmat: Bokashivätska, nässelvatten, guldvatten.

Vi har kört med gammal ensilage i flera år nu och lärt oss lite grann. För det första, att man måste få hjälp av bonden att lasta kärran! En bal väger runt 500 kilo och är helt omöjligt att hantera själv. Första året försökte vi att packa ut balen själv på gärdet och lasta kärran med en högaffel. Det tog en halvdag per bal, man kan inte tro hur krångligt det är att lossna det hoppsnurrade höet. Största nackdelen var dock att höet blir så löst att man behöver en kärra med sidor för att få plats med allt, inte en vanlig kärra som vi har.

Väl hemma kan man skära upp balen med kniv och låter regnen hjälper till att lossna snurren. Då kan man köra ut den en skottkärra om gången i sin egen takt… Det luktar bondgård ett tag, vilket känns otroligt härligt.

Jag har länge tänkt spraya balens innehållet med EM när den väl står hemma. Tanken är att låta våra goda mikroberna jobbar sig in i ensilagen och förökar sig som en enda stor Bokashi hink. Har inte fått det till helt enkelt, men tror ändå att det är värt att göra. Kanske till hösten?

Det finns många tillvägagångssätt med Bokashi och EM och det är ju alltid kul att testa. Men har du möjlighet att skaffa dig traktens sunkigaste ensilagebalen tycker jag du ska göra det!

Bokashi i trädgården

Vinterförvaring av Bokashi

13 kommentarer


Det är nog ingen av oss som vill ha vinter nu.

Men. Inget att göra åt det.

Hur ska man göra med Bokashi under vintern då? Det kan jag säga är en fråga vi får jämt! Och helt enkelt är det inte här i Sverige. Men under åren har vi testat en del olika metoder och vilken du nu tycker är bäst beror helt och hållit på dig. Hur du bor, hur du odlar, hur långt du har till landet, hur mycket matrester du producerar…

Men här kan vi rada upp de idéer vi (och många fler) har testat. Bara att testa dig fram och ser vad du trivs med!

1. Varmkompost
Har man redan varmkompost så är det ju en enkel lösning. Bara att tömma hinken och gå därifrån. På plussidan så kommer komposten att håller igång längre in i vintern och kommer igång snabbare till våren. På minussidan förlora man alltid en del näring från en traditionell kompost. Men enkelt är det. Ett tips är att ta med en kassa papperskräp från köket när du går ut med hinken, skaka ut den över bokashin för att balansera kol och kväve i komposten och ta upp fukten. Lite jord eller löv då och då är också bra för att hjälpa det hela blir till jord.

2. Odlingslådor
Tills de fryser kan man gräva ner Bokashi men sedan kan man även vinterförvara bokashin i odlingslådorna om man hittar en fiffig lösning. Typ en lock på pallkragorna (bräder, frigolit eller något), bara att lyfta och slänga bokashin under. Funkar även med halm eller en trassmatta om man inte har djur på besök. Det blir ju ingen aktivitet i odlingslådan under vintern men processen kommer igång igen till våren. Varva gärna med löv, tidningar eller något, skotta jord över alltihop till våren. Det går även att ställa en bottenlösa tunna med lock direkt på odlingslådan och fyll på. Hos oss ska vi testa en bikupa (!) utan honungsplattorna i en av odlingslådorna. Den är gjort av frigolit och man stapla bara på en ny ”våning” när man behöver det, den har en bra lock och galler i botten. Tror den kommer bli bra!

3. Lövsäckar
Nu är det dags! Samla TORRA höstlöv i plastsäckar och rader upp i växthuset, bakom garaget eller på altanen. Då är det bara att tömma bokashihinkarna i allt eftersom. Håll lufttätt med en påsklämma eller något. Blir det för fuktigt i säcken kommer det att lukta, släng bara i en tidning eller något för att ta upp fukten. Gammal torr jord är också bra att ha i. Till våren är det bara att ställa ut säckarna i solen, processen kommer i gång i värmen och blir till fin lövkompost — näringsrik och fullt med mikrober.

4. Biopåsar
Biopåsare är gjort ut av mais och blir till jord så småningom, de är ett enkelt sätt att vinterförvara Bokashi. Använder du gröna hinkar kan du ta påsen i hinken direkt från början, fyll på som vanligt och knyter påsen sedan. Ska den förvaras länge är det bra att slänga i en extra tidning för att absorbera fukten. Jag lovar att du kommer att undra vad du håller på med mitt i kallast februari när påsarna hopar sig men till våren är det en oerhört lyx att kunna fylla skottkärran med bokashipåsar och plantera ner dem i landet. Funkar lika bra med vanliga (lite tjockare) plastpåsar, men då måste man slänga plasten sedan. ”Planterar” du hela biopåsar så är det ändå värt att hacka upp dem lite med en spade ner de kommer ned i jorden, annars tar de för lång tid att bryta ner. Förvara påsarna i en låda/tunna/säck eller något under vintern, de behöver inte vara varma.

5. Sommarkrukor
Inte så konstig som det låter! Under vårvintern kan man rader upp krukorna på altanen eller i garagen och förbereda dem till sommaren. En hink med bokashi till två hinkar med jord brukar fungera bra. Gör som vanligt med lecakulor och sådant och tänk lite på var rötterna kommer att hamna sedan — där ska näringen vara! Växterna mår väldigt bra i ”Bokashi krukor” och dessutom får man fin jord att tömma i rabatterna följande höst. På pluskontot är också att man blir av med en hel del hinkar under vintern!

6.  Jordfabrik
Många har testat detta — att göra jord i en plastback inomhus — och visst fungerar det om det är tillräckligt varmt. 20 plusgrader behövs för att det ska bli någon fart i det. Men egentligen är det ingen storskalig lösning. Det är svårt att ta hand om en hel familjs matavfall på detta sättet. Men perfekt om man vill göra en egen blandning till omplantering i vårvinter. Ställ då ”jordfabriken” så varmt som möjligt (intill en element?) och blanda för att snabba på det hela. I bästa fall får du jord i ett par veckor. Luktar det eller få du kondens på insidan av locket är det för blött. Torr kokosfiber eller torv tar upp fukten direkt i så fall.

7. En himla massa hinkar
Man behöver inte göra någonting egentligen — bara skaffar fler hinkar! De finns gratis på pizzerior och konditorier. Staplar dem i garagen eller vedskjulen och tar hand om dem till våren. De behöver inte står varmt.

8. I växthuset
Har man växthus så är det är bra vinterförvaringsställe för Bokashi, bara man skottar dit. Det blir ju lite varmare där och oftast har man inget annat på gång i växthuset. Säckar med löv kan ställas på bäddarna, klipper du små dräneringshål i dem så får du näring på plats. Gammal tomatjord kan man helrenovera genom att varva i säckar/blå Ikea kassor/lådor med Bokashi. Skönt att kunna återanvända det.

Nu finns det säkert fler idéer och jag skulle jättegärna höra om vad du har kommit fram till. Vi är ju pionjärer allihopa och allra bäst är om vi kan hjälpas åt och hitta metoder som funkar här i Sverige. Enkla, praktiska lösningar som funkar i vardagen.

Men lycka till! Och hör gärna av dig om du har några frågor!
/Jenny