Ibland blir det så många alternativ med Bokashi att man kan känna sig vilsen. Hur ska man göra med hinken nu igen när den har jäst färdig?
Allra bäst, om man kan och vill, är att gräva ner innehållet direkt. Inga krusiduller, bara gräv en grop, töm hinken, kratta över lite jord och gå därifrån. Om två veckor kan du plantera.
Det tar några minuter bara och då har man fixat näring som räcker länge till de växterna du ska plantera.
Varför är det så bra att gräva ner?
– Näringen kommer direkt på plats där växterna behöver det. Man punktförbättrar jorden precis som man vill ha det.
– Du kan välja hur djup du vill att näringen ska vara. Gräv djupt om du ska plantera något med långa rötter. Sprida bokashin ganska yttligt om du ska ha något med korta rötter.
– Du kan anpassa näringen efter hur du ska plantera. Till ett potatisland kan du blanda bokashin in i jorden, till ett bönränna kan du gräva en dike som du fylla med bokashi, till ett pumpa kan du ta hela hinken i en och samma hål: pumpan vill ha det gott under sommaren.
– Du kan gödsla så det passar växtföljden. Ibland räcker det att gödsla bara en del av landet om året, eller en av dina odlingslådor — den som kommer ha de mest krävande växter i. Nästa år när allt flyttas fram ett steg gödslar du där istället. Enkelt att hålla reda på.
Men det finns två stora argument till: det ska även vara bra för oss och bra för miljön.
För oss är det skönt att slippa jobba i onödan. Gräv ner en gång för alla så är det gjort. Ingen kompost som ska vändas, flyttas, pysslas om. Gräv ner så sköter jorden och maskarna resten av processen.
För miljön är det väldigt viktigt att stoppa ner så mycket organisk material som möjligt direkt i marken. Då blir det till kol i marken och inte kol i luften. Kol i marken är ju jord (humus, mull). Kol i luften är koldioxid och metan, växthusgaser vi behöver inte mer av.
Det finns dock ett argument varför man inte ska gräva. Att jorden jobbar bäst ostörd: maskar, mikrober och allt annat smått och gott under ytan mår bra av lugn och ro. Det är just detta som är så bra med täckodling: att man bygga jord och matar dem kontinuerligt överifrån. Utan att störa.
Man kan kombinera bokashi och täckodling genom att peta under ett lager bokashi under en täcke halm eller annan marktäckning (har du problem med grävlingar, råttor eller annat kan du täcka ett par veckor med armeringsjärn, hönsnät mm)
Det går även bra att göra i ordning en bottenlös tunna eller hink direkt på plats i odlingen — man fyller den då och då med bokashi och lite jord och låt jobbet pågår underifrån. Näringen sipprar ut i jorden under med hjälp av maskar och mikrober och ingen blir störd. Allt eftersom omvandlas det hela till näringsrik jord och kan krattas ut.
Återigen så finns det inget rätt eller fel med hur man gör. Välj det som känns rätt för just dig, eller ännu hellre testa lite olika metoder tills du hittar ett arbetssätt som passar dig. Oftast är det lite olika på olika säsong.
Hur man än gör blir det inte fel. Och inte finns det mycket att förlora om man inte hitta rätt direkt — trädgården får näring hur man än gör och du kommer säkert ha roligt under tiden med dina olika experiment.
Så gräv på! Eller hur du nu vill göra. Och säg gärna till om du hittar på något som andra kunde kanske ha glädje av.
Vi på bokashi.se driver ett projekt i Myanmar (Burma) där vi hjälper folk kommer igång med bokashi i sina lokalområden. Vårt motto är ”Organic waste is not trash”. Det kommer ta tid men det kommer göra skillnad.
Det går framåt! Inda, Aye Aye och jag. Tillsammans har vi bildat ett företag.
Allt har med regn att göra
Det märkliga med Myanmar är att det regnar jämt i ett halvt år och sedan regnar det ingenting i ett halvt år.
Och just nu regnar det ingenting. Monsunsäsongen slutade någongång i oktober och nu väntar vi regn näst i maj. Fascinerande att se hur livet rullar på ändå, det gör inte så mycket egentligen, regn eller inte.
Varmt är det ju jämt, och alla bara anpassar sig på ett otroligt lugnt sätt.
Men ur odlingssynpunkt är det fascinerande.
Inte bara för att vi får vattna en massa (nu, när det inte regnar) och hjälper växterna att överleva (på den blöta halvåret) när de egentligen håller på att drunkna.
Monsunsäsongen ändras här som överallt i asien och det är verkligen inte bra för bönderna (vilket de flesta i Myanmar fortfarande är).
Här i Myanmar är de extremet utsatta — tror inte många känner till detta, men Myanmar är en av de tre mest klimatutsatta länderna i världen just nu beroende på hur man räknar. Det regnar för mycket eller det regnar för lite. Hälften av landet är extremet torrt jämt, den andra hälften håller på att tvättas bort regelbundet.
Så att jobba med jord känns rätt så viktigt här.
Det är ju våran matjord som är det stora kolbatteriet på jordklotet. Det finns två-tre gånger mer kol i marken än det finns i luften, och då luften är redan överfullt är det ju klokt att få ned mer i marken där det fattas verkligen. Och ju mer kol i marken, soil organic carbon, ju bättre jorden kan hantera vatten — vara sig för mycket eller för lite.
En ny bokashi “compost farm”
Den senaste nyheten här — och detta brinner jag för att berätta – är att vi har fått en ny bokashi yard!
Inte så långt från den gamla, som vi kommer ha kvar som kontor och bas, men mycket större och på en gata där det finns två stora marknader, “wet markets” med färsk mat.
Och med allt organiskt avfall du kan tänka dig. Ren lycka för oss!
Vi betalar 4 lakhs per månad, 400.000 kyat, vilket motsvarar 2.400 kronor. Marken är 60 feet x 80 feet, två standard hustomtar här, och har en fin mur och två portar som vi kan låsa. Vatten, el och utedass.
Hela denna veckan har vi rensat och fyllt på med sand för att jämna ut marken, annars blir det stora pölar under monsunsäsongen. Ingen har använt tomten i 20 år så du kan tänka dig vilken djungel den var.
Vi fick hjälp av ett fantastiskt gäng dagsarbetare och det gick verkligen undan. Inga ormar eller skorpioner heller, vi var förvånad! På ett annat jobb har vi en headcount som nu i upp i 20 skorpioner och en orm…
Kompost av allt!
Inget av detta avfall ska nu lämnar tomten.
Allt plastskräp har vi plockat och skickat iväg, men allt annat ska vi göra en jättekompost av nu imorgon. Ingen bokashikompost i och för sig, men en ny slags komposthög som vi har redan testat på ett par andra projekt.
Vi bygger en lång inhägnad av lastpallar (trä eller plast) eller bambu, och fyller på i sektioner en kubikmeter var. Det ska inte vara löst och luftig som en vanlig kompost, utan tät och kompakt, en mellanting mellan aerobiskt och anaerobiskt. Och vi kommer inte att vrida och vända på den, utan skördar så fort det går. Om en månad kanske.
Lager på lager: tjocka trädelar längst ner, bruna löv, gröna löv, lite befintlig jord (eller kogödsel för att snabba på nu när vi har bråttom). Vi sprayar varje lager med EM (Mikroferm som vi brygger själv, och som kallas CEM här) och trampar på det hela om och om igen.
Vi gjorde precis en sådan jättehög på annat hål för fyra veckor sedan, och där har vi har redan börjat skörda grov, men oj så fin, kompost redan. Helt fantastisk metod.
Och du kan tänka dig hur det blir när vi sedan börjar blanda i bokashi på riktigt.
Visionen är en ton om dagen
Som vanligt har vi stora visioner här på Bokashi Myanmar! Tre saker ska hända här på vår nya compost farm.
En. Vi ska ta hand om matavfallet från de två närliggande gatumarknader.
De ligger på samma gata som oss, den ena som är tio minuters gångavstånd håller till varje morgon, och den andra, precis bredvid oss, startar upp på kvällen.
Vi räknar med att kunna få hem en ton om dagen.
Det är ju mycket, så vi ska ta det steg för steg, men vi har redan hållit på med dessa två marknader i några månader på ett mycket mindre skala och har lärt oss mycket.
Det finns ju en hel del politik på sådana marknader, men vi har nu slutat fred med “the cabbage guy” och “the coconut guy” och även “the YCDC guy” som är på något sätt anställt av kommunen och knallarna för att ta hand om avfallet. Många av dem var rätt så skeptiska i början, och det blev lite motstånd, lite missförstånd, men allt detta har vi redat ut för länge sedan och de nu vill att vi ska hjälpa till.
Vi planerar att köpa en kokoskrossare så småningom för att hjälpa till med hanteringen, just nu sitter vi i skuggan och hackar upp frukt och grönt för hand med en machete, men det håller ju inte i längden.
Vi kommer även att samla in en massa bruna löv (de bränns ju precis överallt annars) och annat trädgårdsavfall for att ha med i våra bokashi högar.
Det var del ett.
Bokashitunnor från RecyGlo
Del två är att vi, från och med nästa vecka, ska börja få hem blåa tunnor från restauranger, skolor och hotell.
Det är ett samarbete med en återvinnings startup här i Yangon som är mycket spännande, RecyGlo heter den, jag berättade mer i om i en tidigare post. De håller redan på med de torra fraktionerna (glas, plast, metall, elektronik mm) och nu lägger vi till matavfall.
Allt sorteras på bästa möjliga sätt, även om det är inte så avancerat här i Yangon som vi är vana med hemma.
Bokashitunnorna ska hämtas från kunderna och köras hem till oss efter en veckoschema, och vi skickar rena tunnor tillbaka med lastbilen. I varje ren tunna kommer vi bottna med ett lager risskal för att suga upp fukten, och fyller på kundens behållare med bokashiströ till den nya tunnan.
Ungefär så har vi tänkt oss. Spännande!
Prototyp compost farm
Del tre är att så fort vi själva vet vad vi håller på med, ska vi börja träna andra.
Det borde vara möjligt att skapa en sådan compost farm i varje kvarter, i samband med varje marknad. Vårt jobb är att göra så många misstag som möjligt, så vi lära oss hur vi ska göra och hur vi inte ska göra. Och sedan visa upp det för alla som vill lära sig.
Socialt företag
Egentligen har vi en del fyra här.
Det vi vill reda ut är ekonomien i det hela. Just nu har vi ingen extern finansiering, allt detta gör vi själva ur egna pengar.
Syftet är att se om inte vi kan skapa ett företag ur detta och ett affärsmodell som är självgående.
Alltså, ett företag som producerar eftertraktat eko-kompost, organiskt gödsel, flyttande näring, you name it, som kan stå på egna ben.
Fixar vi detta har vi lyckats big time.
Det skulle innebär att organiskt avfall ÄR INTE LÄNGRE AVFALL.
Istället, blir det till något som är så oerhört mer värdefullt: en resurs, eller input, till en produktionsprocess. Avfallet kommer få ett värde. Det kommer kunna skapa jobb, många små enkla jobb antagligen, och bidrar till ett mer hållbart samhälle på många olika nivåer.
Fixar vi detta kan vi andas ut. Då har vi lyckats men en samhällsförändring som kan skalas upp fort och frivilligt.
Machetes och bokashigänger
Men som sagt, detta är visionen.
In real life jobbar vi på med våra machetes, våra kål- och kokosgubbar, och våra bokashi teams på de olika projekten vi håller på med.
Ska berätta mer sedan om våra andra stora projekter, men lite snabbt har vi kommit igång med två stora, nya projekt sedan sist och har en tredje på gång.
Vi bygger en jätte bokashikompost på U Thant House. Stolt!
U Thant House
Den ena är U Thant House.
Kommer du ihåg U Thant? Han var Secretary General av FN i tio år strax efter Dag Hammarskjöld. En otrolig prestation i en orolig tid, och speciellt bra jobbat för en Burmes att komma så långt på den tiden.
I alla fall, hans hus här i Yangon håller på att bli museum — och ett centrum för diskussioner och inspiration om allt han stod för. Fred, globalt samarbete, och hållbarhet.
Huset finns i ett otroligt lummigt trädgård, en oasis här mitt i det stökiga Yangon, och där jobbar vi och skapar jord till den fina trädgård som ska helrenoveras över tid. Sååå skönt att få vara med!
Tanken är att bygga upp en bokashi yard där vi kan visa upp hållbarhet på riktigt. En del av den utbildningen som reflekterar U Thants värderingar och en otrolig viktigt budskap till alla som kommer på besök: vi kan, var och en, faktiskt gör skillnad.
Vi är redan på gång sedan en månad tillbaka, den första fina jordhögar börjar bli redo nu, och snart ska vi skala upp det hela genom att ta in bokashi från utvalda hotell och skolor här i Yangon.
Ett helt perfekt projekt med ett härligt gäng som jag ska berätta mer om sedan!
Skol-bokashi
Vi har, de senaste veckorna, även startat upp två internationella skolor med bokashi, Dulwich College och International School Yangon. Båda väldiga fina (och dyra!) skolor som vill lyfta sina miljöprofiler och få med studenterna i en mer hands-on miljödiskussion.
Den ena ska hantera sitt eget bokashi på skolgården där de har ett köksträdgård som behöver näring. Den andra ska i början skicka sina bokashitunnor till oss för att ta hand om, men sedan utvecklar en egen kompostering på samma sätt som vi håller på i vår egen bokashi yard. I längden, en mycket mer rationellt lösning då de kan även börja ta hand om allt trädgårds “avfall” och göra egen kompostjord.
Så — mycket på gång, mycket att se fram emot, och mycket som redan funkar.
Gör som du vill, helt enkelt. Många slänger i alla ben i hinken, andra väljer att bara lägga i de mindre, typ kycklingben, i bokashikomposten. Andra skickar det mesta till kommunen via sophinken eller mat-avfallsinsamlingen.
Ben tar väldigt lång tid att bryta ner och bli jord, speciellt de stora. Kycklingben försvinner oftast under några månader i jorden. De stora som syns i bilden hittade jag nyligen. Jag har ingen aning vilken historia de har, om de har legat i jorden ett år eller fem. Det kan vara länge.
Det jag brukar göra när jag hittar sådana ben är att banka sönder dem med en hammare eller stor sten. De är oftast väldigt porösa och lätta att krossa. Och vilken skatt! En hög med benmjöl som är hur nyttig som helst i landet.
Andra gånger, orkar jag inte med dem. Och då stoppar jag bara ner dem lite djupare i landet. Syns de inte så finns de ju inte 😉 Men jag har gott om plats i min odling så jag störs inte av det. Andra, som har mindre odlingar eller bor i radhus, tycker det ser ut som en gravplats om det blir för många ben. Och det kan jag förstå!
Sedan beror det lite på hur mycket kött man faktiskt äter. Här hemma blir det mindre och mindre, som för många andra. Det är inte så ofta vi har stora ben längre. Så det blir ingen stor fråga i landet heller. Äter man mycket kött med ben (jag tänker t.ex. på alla jägare runtom i landet!) så blir det lite mer att ta hänsyn till.
En annan faktor är hur man har det med sophämtning. Här har vi i princip ingen sophämtning (två gånger om året) och ingen matavfallsinsamling heller. Så jag har helt enkelt ingenting annat att göra med mina ben än att de får följa med i bokashin. I hinken blir de rena i alla fall. Och trivs jag inte med dem i landet sedan, kan jag samla upp de rena benen och göra något annat med dem.
Så — ben i bokashi eller inte? Helt upp till dig.
Som så mycket annat med bokashi, gör det som känns rätt, testa dig fram, hitta en lösning som passar din logistik hemma.
För ett tag sedan hade vi en intressant diskussion med Jan Röed, EM-biolog i Sverige, om hur det fungerar med en av våra bakterier i bokashihinken. Nämligen den vi brukar kalla för ”urbakterien” som verkar kunna göra allt. En märklig bakterie som har varit med på planeten sedan 3,8 miljarder år tillbaka. En tager-vad-man-haver bakterie som kan överleva på vadhelst som finns till hands.
Bakterien heter Rhodopseudomonas palustris. Den är en så kallad fotosyntesbakterier och är en viktig del av det som gör EM/bokashi så bra för själva jorden. Den gör nytta på många sätt.
Jag tycker det är otroligt fascinerande. Men ändå svårt att förstå. Så klart blir det många funderingar…
Varför har vi den i EM/bokashi blandningen? Vad är den bra för? Och är det inte lite märkligt att en bakterie är så, vad ska man säger, konstigt? Och kan allt?
Här kommer en gedigen rapport på engelska för er som kan tugga i sig detta. Men lite kortfattad har Jan förklarat det så här för oss:
Vi: Varför är dessa bakterier så unika?
Jan: Fotosyntesbakterierna är unika eftersom de med fotosyntes kan producera sockerarter. Eftersom de har fyra olika strategier att driva fotosyntesen blir de enormt anpassningsbara och kan leva och föröka sig i miljöer där andra mikrober har det mycket svårt. De klarar sig gott och väl utan ljus.
Vi: Och varför är det bra att ha dem med i EM?
Jan: När de dör blir den energi de producerat tillgängliga för de andra mikroberna i EM och hela blandningen kan klara sig i en ogästvänlig miljö.
Det är bakgrunden till att bokashibollar används med framgång i sjöar med ruttnande och syrefritt slam. I det fallet använder fotosyntesbakterierna svavelvätet som energikälla.
Vi: Vad händer när man får ett gäng av dessa bakterier i odlingslandet när man gräver ner en hink bokashi?
Jan: EM-mikroberna i sin aktiva form gör mycket stor nytta i jorden. När man gräver ner bokashi, fungerar det som en startpunkt varifrån EM-mikroberna kan sprida sig.
I artiklen (som finns att läsa här) finns i informationen på första sidan bra och gedigen fakta om en av fotosyntesbakterierna i EM, den som heter Rhodopseudomonas palustris. Artikeln är publicerad i den världsledande vetenskapliga tidskriften Nature Biotechnology.
Ett citat:
Rhodopseudomonas palustris is among the most metabolically versatile bacteria known. It uses light, inorganic compounds, or organic compounds, for energy. It acquires carbon from many types of green plant–derived compounds or by carbon dioxide fixation, and it fixes nitrogen.
R. palustris is a purple photosynthetic bacterium that belongs to the alpha proteobacteria and is widely distributed in nature as indicated by its isolation from sources as diverse as swine waste lagoons, earthworm droppings, marine coastal sediments and pond water. It has extraordinary metabolic versatility and grows by any one of the four modes of metabolism that support life: photoautotrophic or photosynthetic (energy from light and carbon from carbon dioxide), photoheterotrophic (energy from light and carbon from organic compounds), chemoheterotrophic (carbon and energy from organic compounds) and chemoautotrophic (energy from inorganic compounds and carbon from carbon dioxide) (Fig. 1). R. palustris enjoys exceptional
flexibility within each of these modes of metabolism. It grows with or without oxygen and uses many alternative forms of inorganic electron donors, carbon and nitrogen. It degrades plant biomass and chlorinated pollutants and it generates hydrogen as a product of nitrogen fixation1, 2.
En fråga vi får ofta är ”vad är det för skillnad mellan traditionell kompostering och bokashi?”
Svaret: ganska mycket!
Bokashi är egentligen inte ”kompostering”, inte förmultning heller. Vi borde egentligen inte kalla Bokashi för kompostering alls, men i bemärkelsen ”att göra jord” så är det ett användbart begrepp.
”Vanlig” kompostering är en förmultningsprocess. Allt läggs på hög och allt eftersom blir det mull ut av det hela. Mikrober, maskar, fukt och värme hjälper till. Processen använder sig av syre och stannar av om det inte kommer in tillräckligt med luft; därför ska man vända en komposthög då och då för att hålla den i liv.
Bokashi däremot är en syrningsprocess, ungefär som mjölksyrade grönsaker. Fermentering (som detta kallas) är en kall anaerobisk process, luft och värme vill den inte ha. Allra helst ska man gräva ner sin bokashihink i jorden direkt så matresterna blir till jord så fort som möjligt. Bokashiströet innehåller mjölksyrebakterier, en jästsvamp och fototrofa bakterier som samarbetar oerhört bra tillsammans.
Två helt olika tillvägagångssätt alltså. Men de blir ju båda till jord i slutändan, så vad spelar det för roll?
Den stora skillnaden är denna: det blir mycket växthusgaser från en vanlig komposthög. Det blir mycket lite växthusgaser från Bokashi som grävs ner i jorden.
Är det bara du och jag som komposterar så spelar det inte så stor roll, men skulle hela världen börja kompostera skulle det bli oändligt mycket växthusgaser ut av det. Sådant har vi helt enkelt råd med, globalt sett.
Varje bokashihink som grävs ner i backen fungerar som en mini-kolsänka. Alltså ett sätt att förvara kol i marken istället för i luften. Kol i marken är i princip mull/humus; kol i luften är koldioxid och metan – växthusgaser som vi inte vill ha.
Här finns en ordentligt granskad vetenskaplig rapport från 2016 om skillnaden på vanlig kompostering och fermentering av gräs genom Bokashi-metoden.
Experimentet utfördes genom att gräsklipp lades i tjocka strängar (eng. windrows) och hälften behandlades med Bokashi-metoden, och hälften med traditionell komposteringsmetod. Bland annat temperatur och näringsinnehåll mättes i regelbundet i båda strängarna. Informationen användes för att räkna ut förlust av organiskt material, kol- och kväveförluster.
Här kommer några viktiga utdrag ur rapporten.
Tabellen nedan visar det beräknade koldioxidavtrycket för Bokashi och den traditionella kompostprocessen (i kg koldioxid-ekvivalenter).
En sammanfattning av resultaten i rapporten visar att Bokashi jämfört med traditionell kompostering resulterar i: – Lägre näringsförlust – Betydligt lägre utsläpp av växthusgaser (koldioxid, metan, och kvävedioxid) – Per enhet av slutprodukt, ett 27 gånger lägre koldioxidavtryck – Mindre arbete krävs eftersom den inte behöver blandas om regelbundet.
En annan vetenskaplig rapport som undersökte jordens egenskaper vid tillsats av organiskt material och EM-mikrober kom fram till att införlivandet av en blandning av EM intensifierade den biologiska markaktiviteten och förbättrade fysikaliska och kemiska markegenskaper, vilket bidrog till en snabb humifiering av färskt organiskt material. Rapporten finns att ladda ner här:
Förutom dessa vetenskapliga rapporter, så finns det många andra som har undersökt andra aspekter av användningen av EM – Effektiva Mikroorganismer. Några hittar ni i ett av våra blogginlägg här! Och på vår hemsida under rubriken Vetenskap här!
Men tillbaka till grunden. Allt levande är ju kol. Vi är gjorda utav kol, allt som växer (eller har växt) är i princip kol: djur, träd, människor, blommor, papper, grönsaker, matavfall. När något växer är allt väl. När ett träd omvandlas till ett trähus är allt väl (kolet ”förvaras” i huset). När matavfall ligger under jorden och omvandlas till mull är allt väl. Men när levande kol-grejer ”dör”, alltså börjar multna, då omvandlas kolet till något annat. När det gäller matavfall och växtrester som ligger på hög så är det koldioxid och metan man får.
Detta kan undvikas genom att göra något anaeorobiskt ut av det hela. Men en vanlig kompost som är anaerobisk vill man inte ha, den luktar och behöver skötas om, och ändå omvandlas hälften av energin till växthusgaser. Genom att lägga ditt matavfall i en bokashihink, syra det, sedan stoppa ner det i jorden så skapar du en anaerobisk process som är faktiskt sund. Mängder med bioaktiva ämnen bildas av Bokashimikroberna vilket gör att andra nedbrytare i jorden får tillgång till lättillgänglig näring och en hälsosam miljö utan de skadliga bakterier som kan bildas vid förruttnelse.
Väldigt lite koldioxid/metan släpps från hinken när du öppnar den för påfyllning (annars hade den blivit till en ballong under tiden). Och mycket lite släpps ut när Bokashin grävs ner. Väl i jorden sköter kväve- och kolfixerande bakterier i Bokashiströt om att dessa ämnen binds fast i jorden. Även kol och kväve från atmosfären binds till jorden då det finns ett fungerande mikroliv!
Dessutom får du mycket mer jord från det hela eftersom ingenting slösas bort.
So far so good, men man får väl bra jord från en vanlig kompost?
Visst gör man det, har man hållit på länge med kompostering blir man överlycklig över skatten man får varje gång man sprider ut den färdiga komposten.
Men något som är lite sorgligt (utöver kolförlusterna) är att man även förlorar en hel del av den näring som finns i växt- och köksrester när man komposterar på hög (oavsett om komposten är varm eller kall).
En trädgårdskompost har inte så mycket näring från början men en traditionell kökskompost har däremot ganska mycket näring på grund av matresterna. Men mycket av den näring som finns sipprar ut pö om pö. Den hamnar i marken under komposten, oftast till ingen nytta eftersom inget kommer att växa där.
Men även om all näring skulle sippra ut från komposten (vilket den inte gör) blir det bra ändå: den fina mullen man får från komposten är fantastisk fin jordförbättring, oavsett om den har mycket näring eller lite. Den gör jorden där den hamnar mer mullrik, lättare och skönare att hantera, trevligare för växterna och mikrolivet.
Med Bokashi å andra sidan kan du punktförbättra landet direkt. Om du, till exempel, gräver ner en hink med Bokashi i en pallkrage där du ska odla squash till våren vet du att precis all näring kommer tillgodo. Inget sipprar ut (även om den står några månader), och den fina mikrovärld som skapas på plats av mikroberna, maskarna och deras kollegor blir inte störd. Får de jobba i fred med sina tunnlar, vätska, mineralskapande med mera, får vi en bättre jordstruktur. Allt sådant gynnar våra växter.
Går vi ner på molekylnivå finns det även skillnader. Det som händer när ett bananskal, till exempel, förmultnar på komposten är att proteinstrukturen förstörs. Det blir ju till mull allt eftersom men utan lättillgängliga munsbitar som mikroberna kan tugga i sig. Det som händer i en Bokashihink är att proteinerna i bananskalen spälkas upp i sina aminosyror. Dessa är värdefulla för mikroberna både i hinken och i jorden sedan eftersom det är något de kan tillägna sig direkt.
Och det är just detta som gör att Bokashiprocessen går så snabbt. Inget hokus-pokus alls, utan att man skapar ett väldigt fint och effektivt matbord av matresterna för småkrypen som gör resten av jobbet.
När mikroberna i jorden stoppar i sig allt gott från Bokashihinken som du har grävt ner åt dem, så förvaras en hel del av näringen i deras kroppar. De lever inte särskilt länge (och det kommer en ny generation mikrober var 20:e minut ungefär). Alla dessa ”döda” mikrober är fantastiskt nyttiga för jorden. De blir finfin mat åt maskar och andra småkryp och nedbrytare. De som inte äts upp fungerar som långtidsförvaring av näring i mineralform (processen heter mineralisering) och det betyder att näringen inte sipprar bort från jorden utan stannar på plats.
En bättre hantering är svår att hitta egentligen.
Det är mycket som händer som vi omöjligt kan se. Däremot kan vi se när våra växter mår bra, och det gör vi alla som har hållit på med Bokashi ett tag.
Så nästa gång någon frågar dig vad det är för skillnad mellan kompostering och Bokashi kan du förhoppningsvis svara. Inte är det nödvändigt att ta upp allt på molekylnivå med grannen, men det kan vara intressant att känna till (hoppas jag!).
Dra gärna det där med växthusgaser. Och att det är oftast enklare i vardagen att slippa fylla på, vända och gräva ut en kompost som tar två-tre år att bli klar och blir inte så näringsrik som man tror.
Men även detta att man tar näringen i princip direkt från matbordet i köket till nästa års squash och morötter! Då blir det kanske busenkelt att förstå.
Du vet nog hur det är: man sparar något för att den måste väl vara bra att ha. Till något. En dag. Och plötsligt händer det — man vet precis vad man ska ha det till.
En jordfabrik!
Känner du någon som håller på med biodling kan du kanske få tag i en bikupa, ny eller pre-loved. De har olika delar, man staplar dem på varandra och sätter på locket. Det finns även en plastgaller i systemet som kan vara bra att ha mot marken.
Eftersom bikupan var ny och vi höll på att måla garaget slängde jag på lite rödfärg. Gör inte det! Färgen fastnar inte riktigt, vanlig färg är nog mycket bättre.
Men trots den ojämna färgen kommer bikupan att vara toppen som jordfabrik. I all enkelhet.
Nu står den utanför vedskjulen på en unken markbit som en vacker dag ska omvandlas till rosrabatt. Under sommaren har jag dumpat en massa grenar och löv från trädgården där och tanken är att flytta bikupan några decimeter då och då så det kan kör igång hela landet.
En sådan bikupa är faktiskt ganska stor, det var inget problem att dumpa två bokashihinkar i den och gott om plats kvar. Här har jag täckt över bokashin med en del uppklippta grenar för att ge maskarna något mer att jobba med. Slängde även i en hink gammal jord som nog hjälper till. Gick förbi igår med en hink helt vanlig trädgårdsrens och lastade in det. Som en minikompost helt enkelt.
Jag tror det kommer bli toppen, speciellt på vintern när man ibland står med en bokashihink i handen och ingen plats att bli av med det.
Misstänker dock att locket kommer blåsa bort i den första höststormen så ska leta fram en passande sten att ha på toppen.
Fick hem den här från Ikea häromdagen, jag tror det kommer vara riktigt bra i kombination med Bokashihinken.
Ibland kan det vara svårt att ta hand om blöta matrester. Du vet, kaffesump som droppar i all evighet, potatisskal som har blivit blöta, tepåsar som är tjocka med vatten. För mycket sådant i en Bokashihink ställer oftast till med problem: fukt är lika med lukt i bokashivärlden.
Lösningen är att låta den värsta fukten torka upp först. Annars får man ta upp överflödig vätska i själva hinken. Har man en kranhink är det oftast inte något problem men i en grön hink där man använder papper för att ta upp fukten kan det vara skönt att ha lite torrare matrester.
Just nu har jag den på diskbänken men funderar på att flytta ner den till återvinningslådan under diskbänken. Där kan den sitta på bokashihinken och samla lite smått och gott under dagen.
Nackdelen med denna är att det finns inget lock. Står den öppen på sommaren kommer det blir bananflugor, så jag får se om jag kan hitta en tallrik eller något som passar. Annars blir det bra att ha resten av året och på sommaren kan jag ha något annat.
Jag tror Ikea har tänkt den här till ett miniatyr diskställ men det spelar ju ingen roll. Testa kan man ju göra med allt!
Jag vet att många kämpar med kaffesump och blöta rester, den här kan kanske vara en lösning för er? Eller triggar någon annan idé som skulle kunna funka ännu bättre.
Skulle gärna höra hur ni gör: om ni har en fiffig lösning som skulle kunna vara bra för andra. Eller vad ni kommer fram till om ni testar denna.
Boholmen heter produkten, det är två delar som sitter i varann, den översta med dräneringshål. Kommer inte ihåg exakta priset men det var runt hundralappen. Finns i köksavdelningen, inte där man köper redskap och sådant men i själva byggavdelningen. Nära återvinningshinkarna och lådinredningen. Lycka till!
Så himla lätt att hitta komposten är det inte just nu. Och att skotta dit jämt är inte så kul det heller.
Detta var faktiskt en av de sakerna som gjorde mig så glad när vi hittade till Bokashi. Vad himla skönt att slippa det här vinterkomposterings elände. Känner du igen det? — Ja, jag får väl gå ut med komposten imorgon då, säger man till sig själv. Men inte just idag. Sedan blir det aldrig av och man har en gegga på diskbänken…
Med Bokashi är det lite annorlunda. Har man en kökskompost man vill kombinera med Bokashi så funkar det utmärkt, men man behöver inte. Det finns så mycket annat man kan göra.
Bokashi på vintern är inte alls lika kul som Bokashi på sommaren men å andra sidan finns det så pass många olika tillvägagångssätt att man kan hitta det som bäst passar just dig. Vinterförvaring i källaren, i växthus, i vedskjulen, i garaget, på altanen… Finns inget rätt svar — funkar det för dig så ÄR det bra!
Här hemma har vi testat det mesta känns det som, men jag ser fram emot nya idéer som är värt att testa, än har vi inte upptäckt alla så-här-kan-man-göra grejer med Bokashi.
Här brukar vi göra lite ut av varje under året. På våren och hösten gräver vi ner det mesta direkt i odlingsbäddarna. Mitt på sommaren hamnar en hel del i jordfabriken om inte vi har något speciellt projekt på gång. På vinter använder vi jordfabriken så långt det går, sedan kan det vara biopåsar i en tunna i vedboden eller på altanen eller en och en annan hink som får bara sitta och vänta i glasverandan.
Just nu är vi, lustigt nog, tillbaka till komposten ett tag. Vi har två stora varmkomposter som vi har haft sedan länge (fick dem gratis av Säffle kommun faktiskt) och de är jag glad för. Vi komposterar inte ”på riktigt” nu längre, istället använder vi dem som flyttbar vinterförvaring.
Varje år flyttar vi dem till ett nytt ställe — just nu står dem faktiskt mitt i kökslandet där jag håller på att göra i ordning ett nytt land. I hösta la vi ut en massa tidningar direkt på marken och täckt med allt vi hade till hands — löv, grässklipp, träflis, lite Bokashi — med en tjock lager ensilage på toppen. Komposterna hade vi placerat mitt i detta, utan bottenplattor för att förenkla.
Nu till våren (känns oändligt långt bort!) är det bara att lyfta bort tunnorna och sprida ut innehållet. Troligtvis blir det inte jord än i komposterna men blandningen av vinterns Bokashi och en hel del tidningar har nog kommit en bit på väg. Viktigast för oss egentligen är att inte behöva jobba så mycket, alla är vi lite lat innerste inne….
Smeten kommer vi sprida ut och täcka över med en del av ensilaget. Eftersom vi har lärt oss av våra alla misstag kommer det blir fiberduk över det hela direkt. Skatorna är helt hopplösa på våren!
Bädden har jag tänkt mig till tulpaner och sedan dahlior, en mysig inlägg mellan alla fyrkantiga odlingslådor i kökslandet. Vi bor ju på landet och har rådjur överallt men i köksträdgården får de inte komma in. En chans, äntligen!, att få frossa med tulpaner.
Så det var inte så dumt med de gamla kökskomposter trots allt. Skillnaden är vi nu behöver inte gå ut var och varannan dag med komposten som man gjorde förr. Det räcker att träska ut med hinkarna när det känns överkomligt och man orkar skotta.
Det är ju drömbilden man ser framför sig: Bara tänk hur vackert det kommer att se ut varje vår framöver med en hel ö av tulpaner!
Ibland har jag lite svårt att stava på svenska, rubriken blev först ”Höstlov: mycket man kan göra…”. Det hade troligen blivit en mycket mer frestande blogg inlägg hade jag fortsatt på den teman!
Men, tittar man ut så här mitt i novemberdiset ser man inte mycket mer än höstlöv nu för tiden. I alla fall om man bor på landet som vi gör med björkar åt varje håll. Löv är inte precis en bristvara.
Här krattar vi inte mer än nödvändigt. Jo, lat är jag nog, jag vill inte heller gräva för mycket i onödan. Men höstlöv är det bästa som finns i trädgården och jag blir så himla ledsen när jag har vägen förbi villorna i stan och ser prydliga säckar med höstlov uppradade framför varje hus. Blah.
Mycket enklare är att bara kratta lövhögarna in i rabatterna, gör en tjock, fin bädd runt perenner och buskar. Första gång man gör det ser det kanske lite skräpigt ut men sedan blir man van. De sjunkar ihop efter lite regn och slask och snart kommer allt bli övertäckt med snö ändå så det gör inget. Efter ett par år blir man van — och då ser det naket och konstigt ut i grannträdgårdarna med sina jordbruna rabatter.
Varför? Inte bara för att det är enklare. Mest är det för maskarnas skull. De får sysselsättning mycket längre in i hösten och kommer igång igen tidigare på vären. Och trivs maskarna så trivs jorden. Där det finns maskar finns det även mikrober (eller tvärtom, vem vet?), och levande jord vill vi alla ha.
När det gäller Bokashi och löv så är det en bra kombination. Man kan gör lite olika grejer och hittar på egna idéer som skulle passa hemma hos dig. Man har inte precis något att förlora: löv och matrester har inte kostat dig något men går det vägen så kan man få superfin jord utan att göra särskilt mycket.
Plastsäckar med löv: om man har själv eller grannen har krattat ihop en hög. Rada upp några säckar med höstlöv inför vintern på ett ställe som är tillgängligt men inte i vägen. Ta dubbla säckar om du har tunna, annars är det bäst med tjocka. Sätt en påsklämma på dem var och en. Allt eftersom du har en Bokashihink som ska tömmas kan du dumpa den i en av säckarna. Har de inte frusit till stela klumpar kan man skaka ihop innehållet så det blir lite blandat. Säckarna kan gott stå i minusgrader men när våren väl kommer är det bra att ställa dem ut i solen. Då börjar mikroberna vakna till och allt eftersom får du fin kompostjord i säckarna.
Hur lång tid det tar beror på hur varmt det är i solen. Svarta säckar är därför smarta för att de blir varma, och många väljer att ställa säckarna i växthuset under vinter för att värmen ska komma igång fortare på våren.
Hur mycket Bokashi och löv ska man har i varje? Spelar ingen roll egentligen. Har du mycket löv och inte så mycket Bokashi men vill göra mycket kompost, då gör du en ”svag” blandning. Annars gör du en ”stark” blandning som är kanske 50:50 Bokashi och löv och kan användas sedan som kraftig gödsel.
Något som är viktig är att det inte blir för blött i säckarna. Samla man torra löv så hjälper de till med att absorbera Bokashivätska under vintern/våren. Ha man bara blötta löv kan man kanske bottna med sågspån eller tidningar i säckarna. Det går även bra att klippa ett litet hål i säcken längst ner, då rinner eventuell vätska ur säcken utan att påverka processen. Allra bäst är det då om säcken stå på ett ställe där man vill ha lite extra näring, en bädd i växthuset är perfekt.
Det behöver inte vara säckar. Man tager vad man haver…tunnor, lådor, pallkragor. Spelar ingen roll egentligen bara det är någorlunda luft- och regntät och det finns ingen risk för djur att komma åt innehållet.
Men något jag har lärt mig den hårda vägen är att inte göra säcken/lådan/tunnan tyngre än man kan bära! På vintern är allt så enkelt sedan står man där till våren med en låda som inte går att flytta…
Många frågar om man ska ha jord i lövsäcken för att processen ska fungera. Ha man lite ledig jord/kompost/kogödsel som är över är det alltid bra att ta med det i säcken. Men det behövs inte. Grejen är att det finns mängder med jordbakterier på höstlov och det är dessa bakterier som kör igång Bokashi processen så att det blir jord i säcken sedan.
Till våren behöver man inte väntar ut säckarna. Får vi en lång kall vår igen som vi fick i år är det inte kul att vänta. Man kan lika gärna ta säcken som det är och sprida ut det på landet och skyffla över lite jord. Täck gärna över med en bit fiberduk för kråkornas skuld. Annars om man har plats och tålamod kan man bara ställa säckarna i solen bakom någon uthus några månader — det blir superfin jord i dem sedan, jag lovar!
Och alla dessa löv man har krattat ihop i rabatterna då, hur ska man göra till våren? Jag brukar kratta bort dem då, det som är kvar efter maskarna och vinterregn har gjort sitt. Då kan de lite finare rabatterna få lite värme i sig (lövtäcket är ju isolerande) och se lite vårfina ut. De flesta löv hamnar under buskar och grövre rabatter där de kan fortfarande gör nytta. Jag vill inte ha de i komposten eftersom det finns risk för sniglar — och för att de är ju mindre jobb att kratta ihop dem under första bästa busk.
Men det som är bäst med det hela, tycker jag, är den känslan av att natta för maskarna nu på hösten. Att pyssla om dem lite grann, önska dem en trevlig vinter och en kär återseende till våren. Lite nördig är jag nog, trots allt. Tror inte jag är ensam med det 🙂
