Ibland blir det så många alternativ med Bokashi att man kan känna sig vilsen. Hur ska man göra med hinken nu igen när den har jäst färdig?
Allra bäst, om man kan och vill, är att gräva ner innehållet direkt. Inga krusiduller, bara gräv en grop, töm hinken, kratta över lite jord och gå därifrån. Om två veckor kan du plantera.
Det tar några minuter bara och då har man fixat näring som räcker länge till de växterna du ska plantera.
Varför är det så bra att gräva ner?
– Näringen kommer direkt på plats där växterna behöver det. Man punktförbättrar jorden precis som man vill ha det.
– Du kan välja hur djup du vill att näringen ska vara. Gräv djupt om du ska plantera något med långa rötter. Sprida bokashin ganska yttligt om du ska ha något med korta rötter.
– Du kan anpassa näringen efter hur du ska plantera. Till ett potatisland kan du blanda bokashin in i jorden, till ett bönränna kan du gräva en dike som du fylla med bokashi, till ett pumpa kan du ta hela hinken i en och samma hål: pumpan vill ha det gott under sommaren.
– Du kan gödsla så det passar växtföljden. Ibland räcker det att gödsla bara en del av landet om året, eller en av dina odlingslådor — den som kommer ha de mest krävande växter i. Nästa år när allt flyttas fram ett steg gödslar du där istället. Enkelt att hålla reda på.
Men det finns två stora argument till: det ska även vara bra för oss och bra för miljön.
För oss är det skönt att slippa jobba i onödan. Gräv ner en gång för alla så är det gjort. Ingen kompost som ska vändas, flyttas, pysslas om. Gräv ner så sköter jorden och maskarna resten av processen.
För miljön är det väldigt viktigt att stoppa ner så mycket organisk material som möjligt direkt i marken. Då blir det till kol i marken och inte kol i luften. Kol i marken är ju jord (humus, mull). Kol i luften är koldioxid och metan, växthusgaser vi behöver inte mer av.
Det finns dock ett argument varför man inte ska gräva. Att jorden jobbar bäst ostörd: maskar, mikrober och allt annat smått och gott under ytan mår bra av lugn och ro. Det är just detta som är så bra med täckodling: att man bygga jord och matar dem kontinuerligt överifrån. Utan att störa.
Man kan kombinera bokashi och täckodling genom att peta under ett lager bokashi under en täcke halm eller annan marktäckning (har du problem med grävlingar, råttor eller annat kan du täcka ett par veckor med armeringsjärn, hönsnät mm)
Det går även bra att göra i ordning en bottenlös tunna eller hink direkt på plats i odlingen — man fyller den då och då med bokashi och lite jord och låt jobbet pågår underifrån. Näringen sipprar ut i jorden under med hjälp av maskar och mikrober och ingen blir störd. Allt eftersom omvandlas det hela till näringsrik jord och kan krattas ut.
Återigen så finns det inget rätt eller fel med hur man gör. Välj det som känns rätt för just dig, eller ännu hellre testa lite olika metoder tills du hittar ett arbetssätt som passar dig. Oftast är det lite olika på olika säsong.
Hur man än gör blir det inte fel. Och inte finns det mycket att förlora om man inte hitta rätt direkt — trädgården får näring hur man än gör och du kommer säkert ha roligt under tiden med dina olika experiment.
Så gräv på! Eller hur du nu vill göra. Och säg gärna till om du hittar på något som andra kunde kanske ha glädje av.
Det är första året jag odlar kål. Jag började med att låta mina plantor nästan torka ut i tunneln (inte med mening förstås!). Och hade alltså litet hopp om att dessa krävande plantor skulle klara sig.
Jag planterade ut dom i min bästa pallkrage där jag grävt ner bokashi i flera år, där jag odlade ärtor förra året, och för att ge dom ännu större chans grävde jag innan planteringen ner två kranhinkar med färdigjäst bokashi. Det såg ut så här:
Åh vad ynkliga dom små kålplantorna såg ut när dom äntligen fick komma ut… Detta var den 13 maj:
Efter 10 dagar:
Och nu, efter 1,5 månad (utan gödsling):
Häftigt, eller hur!
Det jag lärt mig till nästa kålplantering är att inte sätta plantorna så tätt, att allt som jag sätter bredvid (sallat, dill, morot) kommer att bli antingen utträngt eller fullständigt överskuggat… Och att göra precis så med jorden som jag gjort! Proppa i bokashi!! 😊
Hur gör du med din kål? Vad samplanterar du med? Hur gödslar du?
De viktigaste bakterierna i EM-blandningen är fotosyntesbakterier, mjölksyrebakterier och probiotiska jästsvampar. Dessa bakterier samverkar och bryter effektivt ner organiskt material i jord och vatten. Under nedbrytningen och mineraliseringen producerar EM-mikroberna en mängd bioaktiva ämnen som växterna kan ta upp direkt; t.ex: antioxidanter, vitaminer, enzymer, aminosyror m.m.
De isolat och klonersom ingår och har valts ut är 100% naturliga jordmikrober som inte manipulerats genetiskt på något sätt. Det ligger 30 års forskning och urval bakom sammansättningen i EM. Samverkan mellan mikroberna i gruppen ger blandningen effektivitet och möjlighet till att göra gott i många olika miljöer.
De viktigaste mikroberna som ingår i blandningen är:
Lactobacillus plantarum
En probiotisk mjölksyrebakterie som ofta används i ensilagemedel. Mjölksyran har en antiseptisk verkan och påskyndar nedbrytningen av organiskt material i jorden.
Foto: Bacterial Fermentation Pty Ltd, Dr John L. Reichelt, Director and Chief Microbiologist, bacferm.com.
Saccharomyces cerevisiae En probiotisk jästsvamp. Svamparnas metaboliter är viktiga i EM konsortiet eftersom de stimulerar tillväxten av fotosyntesbakterier,mjölksyrebakterierna och andra probiotiska mikrober som finns i jorden naturligt, t.ex aktinomyceter.
Fotosyntesbakterierna är den i särklass viktigaste gruppen i EM konsortiet. De går också under namnet fotoautotrofa bakterier eftersom de har förmåga att fixera CO2 genom fotosyntes med hjälp av solljus, kemisk eller organisk energi. De är fakultativa och kan växa till i både aerob och anaerob miljö. Fotosyntesbakterierna har förmåga att fixera kväve och producerar genom sin metabolism vitaminer.
De är en grupp ursprungliga mikrober med stor användbarhet i miljösammanhang i och med att de kan bryta ned och oskadliggöra organiska bekämpningsmedel. I naturen är de vida spridda och finns i både vattensystem och i jorden. De förekommer naturligt i daggmaskens tarmflora.
Rhodopseudomonas palustris En viktig jordbakterier som finns naturligt i både jord och vatten. Används aktivt ibioremedation för att sanera gifter och föroreningar i jord och vatten.
Eftersom R. rubrum kan leva både i syrerika och syrefria miljöer är det en mikrob som finns i ett brett spektrum av miljöer. Naturligt finns den i många akvatiska miljöer och är vanligt förekommande i lera och avloppsslam. Precis som R. palustris är det en effektiv mikrob vid mikrobiell sanering och rening av övergödda vattensystem och i jord.
Nu i helgen tog jag upp några potatisar och morötter.
Något jag kom att tänka på var detta med sandjord. ”Alla” säger ju att morötter vill ha sandjord. Varför? Det är ju jobbigt att vattna och tufft att få näring att stanna kvar. Men morötterna blir ju raka och fina i sandjord, det är kanske mest därför.
Men nu när vi allt oftare odlar i pallkragar här i Sverige är man inte begränsad till just den jord som finns på åkern. Istället kan man fixa en jordblandning som är precis som man själv vill ha den.
Och mina morötter här hemma, vad får de då för jord? Ja, precis samma jord som allt annat i köksträdgården här hemma: kraftig jord med JÄTTE-mycket mull i. Bokashi, självklart, men även annat. Jag täckodlar så mycket jag kan, fyller på i mina lådor under höst och vår med löv, ensilage, med flis och spån och kvistar ibland fallfrukt. Allt som råkar finnas till hands.
Jord som skapas så här blir porös som bara den. Då blir morötterna raka och fina för att de inte kämpar med stenar och lerklumpar på väg ner i mullen. Näring stannar kvar länge för att det är så det fungerar i en bra jord.
Alltså, det skapar inget extra jobb, en bra jord sköter sig själv.
En annan sak. En sådan här torrsommar är det MYCKET enklare att hålla jorden fuktig om den är mullrik. Ju mer man har blandat ner i den och lagt ovanpå den, ju mer mull finns i jorden.
Mull i jorden fungerar som en svamp. Det gör att en jord med mycket mull i behåller väldigt mycket fukt. Vatten, om det nu är från regn eller trädgårdsslangen, susar inte bara rakt igenom odlingslådan utan stannar kvar ett bra tag. Det fastnar i masktunnlar, det sugs upp i mullpartiklar och en del behålls nog även i diverse småkryp.
Täckodling hjälper också till, förstås, det gör att fukten som finns i jorden inte dunstar bort så lätt. Täckmaterialet fungerar som en fukt-reservoar och skapar en fuktig och skyddad miljö där maskar och hjälpinsekter kan hålla på och jobba. De får mycket mera gjort under täcket än de hade annars, vilket gör att jorden blir bättre och bättre över tid.
Fukt i jord är även bra för mikrober. Precis som maskar vill de ha det lagom fuktigt för att jobba som bäst. För torrt och de stannar upp. Så allt man gör för att behålla fuktigheten i jorden är bra för växterna OCH mikrolivet. Och ju mer mikrober och andra småkryp som kan få jobba på i fred, ju bättre miljö skapas för växterna.
Allt hänger ihop ju.
Vilken typ av jord är bäst?
Vet inte hur det var för dig, men jag blev helt snurrig i början när jag började läsa om odling. Vissa växter, läser man, vill ha sandjord. Andra vill ha lerjord. Andra vill ha mullhaltig. Högt pH, lågt pH. Ditten och dattan.
Hur ska man kunna komma ihåg allt det här? Och hur ska man kunna kombinera detta i några odlingslådor på en villatomt?
Det slutade med att jag förenklade det hela. Sedan många år tillbaka fokuserar jag bara på att göra bra jord. Åt ALLA mina växter. Jord som är näringsrik och fullproppad med mull, jord som har en härlig struktur och som känns och doftar som jord ska. Och oftast är den även full med maskar också.
Och det funkar ju! Allt växer som bara den. Jag är ingen expertodlare men jag gör så gott jag kan. Det mesta blir friskt och fint, mer tack vara den fina jorden än mina odlingskunskaper.
Odla i lådor och odla tätt
Som så många andra, odlar jag i lådor. Och därför vill jag odla tätt.
Mest för att jag tycker det ser så härligt och frodigt ut! Men även för att maxa skörden. För det mesta, struntar jag nu i radavstånd och sådant utan planterar på bara. (Växtföljd har jag, men det är en annan sak).
Jag vet precis vilken jord jag har i mina lådor, det är ju summan av allt jag har lagt i under åren. Lådorna är hemsnickrade (5m x 1,2m) men fungerar annars som pallkragar — och där har jag byggd jord under många år nu.
Jag har haft allt möjligt i dem, mest organiskt material som finns till hands men även en tillskott av stenmjöl eller liknande ibland för att få med några ”riktiga” mineraler. Varje år får de en laddning till; har jag inte så det räcker brukar jag satsa på de lådor som står i tur att få de mest näringskrävande växterna.
Men det funkar ju. Den jord som finns i lådorna nu är kraftig och porös: mullrik, näringsrik, maskrik och härlig. Även en torr sommar som denna har det gått utmärkt att odla mycket i varje låda.
För ett tag sedan hade vi en intressant diskussion med Jan Röed, EM-biolog i Sverige, om hur det fungerar med en av våra bakterier i bokashihinken. Nämligen den vi brukar kalla för ”urbakterien” som verkar kunna göra allt. En märklig bakterie som har varit med på planeten sedan 3,8 miljarder år tillbaka. En tager-vad-man-haver bakterie som kan överleva på vadhelst som finns till hands.
Bakterien heter Rhodopseudomonas palustris. Den är en så kallad fotosyntesbakterier och är en viktig del av det som gör EM/bokashi så bra för själva jorden. Den gör nytta på många sätt.
Jag tycker det är otroligt fascinerande. Men ändå svårt att förstå. Så klart blir det många funderingar…
Varför har vi den i EM/bokashi blandningen? Vad är den bra för? Och är det inte lite märkligt att en bakterie är så, vad ska man säger, konstigt? Och kan allt?
Här kommer en gedigen rapport på engelska för er som kan tugga i sig detta. Men lite kortfattad har Jan förklarat det så här för oss:
Vi: Varför är dessa bakterier så unika?
Jan: Fotosyntesbakterierna är unika eftersom de med fotosyntes kan producera sockerarter. Eftersom de har fyra olika strategier att driva fotosyntesen blir de enormt anpassningsbara och kan leva och föröka sig i miljöer där andra mikrober har det mycket svårt. De klarar sig gott och väl utan ljus.
Vi: Och varför är det bra att ha dem med i EM?
Jan: När de dör blir den energi de producerat tillgängliga för de andra mikroberna i EM och hela blandningen kan klara sig i en ogästvänlig miljö.
Det är bakgrunden till att bokashibollar används med framgång i sjöar med ruttnande och syrefritt slam. I det fallet använder fotosyntesbakterierna svavelvätet som energikälla.
Vi: Vad händer när man får ett gäng av dessa bakterier i odlingslandet när man gräver ner en hink bokashi?
Jan: EM-mikroberna i sin aktiva form gör mycket stor nytta i jorden. När man gräver ner bokashi, fungerar det som en startpunkt varifrån EM-mikroberna kan sprida sig.
I artiklen (som finns att läsa här) finns i informationen på första sidan bra och gedigen fakta om en av fotosyntesbakterierna i EM, den som heter Rhodopseudomonas palustris. Artikeln är publicerad i den världsledande vetenskapliga tidskriften Nature Biotechnology.
Ett citat:
Rhodopseudomonas palustris is among the most metabolically versatile bacteria known. It uses light, inorganic compounds, or organic compounds, for energy. It acquires carbon from many types of green plant–derived compounds or by carbon dioxide fixation, and it fixes nitrogen.
R. palustris is a purple photosynthetic bacterium that belongs to the alpha proteobacteria and is widely distributed in nature as indicated by its isolation from sources as diverse as swine waste lagoons, earthworm droppings, marine coastal sediments and pond water. It has extraordinary metabolic versatility and grows by any one of the four modes of metabolism that support life: photoautotrophic or photosynthetic (energy from light and carbon from carbon dioxide), photoheterotrophic (energy from light and carbon from organic compounds), chemoheterotrophic (carbon and energy from organic compounds) and chemoautotrophic (energy from inorganic compounds and carbon from carbon dioxide) (Fig. 1). R. palustris enjoys exceptional
flexibility within each of these modes of metabolism. It grows with or without oxygen and uses many alternative forms of inorganic electron donors, carbon and nitrogen. It degrades plant biomass and chlorinated pollutants and it generates hydrogen as a product of nitrogen fixation1, 2.
En fråga vi får ofta är ”vad är det för skillnad mellan traditionell kompostering och bokashi?”
Svaret: ganska mycket!
Bokashi är egentligen inte ”kompostering”, inte förmultning heller. Vi borde egentligen inte kalla Bokashi för kompostering alls, men i bemärkelsen ”att göra jord” så är det ett användbart begrepp.
”Vanlig” kompostering är en förmultningsprocess. Allt läggs på hög och allt eftersom blir det mull ut av det hela. Mikrober, maskar, fukt och värme hjälper till. Processen använder sig av syre och stannar av om det inte kommer in tillräckligt med luft; därför ska man vända en komposthög då och då för att hålla den i liv.
Bokashi däremot är en syrningsprocess, ungefär som mjölksyrade grönsaker. Fermentering (som detta kallas) är en kall anaerobisk process, luft och värme vill den inte ha. Allra helst ska man gräva ner sin bokashihink i jorden direkt så matresterna blir till jord så fort som möjligt. Bokashiströet innehåller mjölksyrebakterier, en jästsvamp och fototrofa bakterier som samarbetar oerhört bra tillsammans.
Två helt olika tillvägagångssätt alltså. Men de blir ju båda till jord i slutändan, så vad spelar det för roll?
Den stora skillnaden är denna: det blir mycket växthusgaser från en vanlig komposthög. Det blir mycket lite växthusgaser från Bokashi som grävs ner i jorden.
Är det bara du och jag som komposterar så spelar det inte så stor roll, men skulle hela världen börja kompostera skulle det bli oändligt mycket växthusgaser ut av det. Sådant har vi helt enkelt råd med, globalt sett.
Varje bokashihink som grävs ner i backen fungerar som en mini-kolsänka. Alltså ett sätt att förvara kol i marken istället för i luften. Kol i marken är i princip mull/humus; kol i luften är koldioxid och metan – växthusgaser som vi inte vill ha.
Här finns en ordentligt granskad vetenskaplig rapport från 2016 om skillnaden på vanlig kompostering och fermentering av gräs genom Bokashi-metoden.
Experimentet utfördes genom att gräsklipp lades i tjocka strängar (eng. windrows) och hälften behandlades med Bokashi-metoden, och hälften med traditionell komposteringsmetod. Bland annat temperatur och näringsinnehåll mättes i regelbundet i båda strängarna. Informationen användes för att räkna ut förlust av organiskt material, kol- och kväveförluster.
Här kommer några viktiga utdrag ur rapporten.
Tabellen nedan visar det beräknade koldioxidavtrycket för Bokashi och den traditionella kompostprocessen (i kg koldioxid-ekvivalenter).
En sammanfattning av resultaten i rapporten visar att Bokashi jämfört med traditionell kompostering resulterar i: – Lägre näringsförlust – Betydligt lägre utsläpp av växthusgaser (koldioxid, metan, och kvävedioxid) – Per enhet av slutprodukt, ett 27 gånger lägre koldioxidavtryck – Mindre arbete krävs eftersom den inte behöver blandas om regelbundet.
En annan vetenskaplig rapport som undersökte jordens egenskaper vid tillsats av organiskt material och EM-mikrober kom fram till att införlivandet av en blandning av EM intensifierade den biologiska markaktiviteten och förbättrade fysikaliska och kemiska markegenskaper, vilket bidrog till en snabb humifiering av färskt organiskt material. Rapporten finns att ladda ner här:
Förutom dessa vetenskapliga rapporter, så finns det många andra som har undersökt andra aspekter av användningen av EM – Effektiva Mikroorganismer. Några hittar ni i ett av våra blogginlägg här! Och på vår hemsida under rubriken Vetenskap här!
Men tillbaka till grunden. Allt levande är ju kol. Vi är gjorda utav kol, allt som växer (eller har växt) är i princip kol: djur, träd, människor, blommor, papper, grönsaker, matavfall. När något växer är allt väl. När ett träd omvandlas till ett trähus är allt väl (kolet ”förvaras” i huset). När matavfall ligger under jorden och omvandlas till mull är allt väl. Men när levande kol-grejer ”dör”, alltså börjar multna, då omvandlas kolet till något annat. När det gäller matavfall och växtrester som ligger på hög så är det koldioxid och metan man får.
Detta kan undvikas genom att göra något anaeorobiskt ut av det hela. Men en vanlig kompost som är anaerobisk vill man inte ha, den luktar och behöver skötas om, och ändå omvandlas hälften av energin till växthusgaser. Genom att lägga ditt matavfall i en bokashihink, syra det, sedan stoppa ner det i jorden så skapar du en anaerobisk process som är faktiskt sund. Mängder med bioaktiva ämnen bildas av Bokashimikroberna vilket gör att andra nedbrytare i jorden får tillgång till lättillgänglig näring och en hälsosam miljö utan de skadliga bakterier som kan bildas vid förruttnelse.
Väldigt lite koldioxid/metan släpps från hinken när du öppnar den för påfyllning (annars hade den blivit till en ballong under tiden). Och mycket lite släpps ut när Bokashin grävs ner. Väl i jorden sköter kväve- och kolfixerande bakterier i Bokashiströt om att dessa ämnen binds fast i jorden. Även kol och kväve från atmosfären binds till jorden då det finns ett fungerande mikroliv!
Dessutom får du mycket mer jord från det hela eftersom ingenting slösas bort.
So far so good, men man får väl bra jord från en vanlig kompost?
Visst gör man det, har man hållit på länge med kompostering blir man överlycklig över skatten man får varje gång man sprider ut den färdiga komposten.
Men något som är lite sorgligt (utöver kolförlusterna) är att man även förlorar en hel del av den näring som finns i växt- och köksrester när man komposterar på hög (oavsett om komposten är varm eller kall).
En trädgårdskompost har inte så mycket näring från början men en traditionell kökskompost har däremot ganska mycket näring på grund av matresterna. Men mycket av den näring som finns sipprar ut pö om pö. Den hamnar i marken under komposten, oftast till ingen nytta eftersom inget kommer att växa där.
Men även om all näring skulle sippra ut från komposten (vilket den inte gör) blir det bra ändå: den fina mullen man får från komposten är fantastisk fin jordförbättring, oavsett om den har mycket näring eller lite. Den gör jorden där den hamnar mer mullrik, lättare och skönare att hantera, trevligare för växterna och mikrolivet.
Med Bokashi å andra sidan kan du punktförbättra landet direkt. Om du, till exempel, gräver ner en hink med Bokashi i en pallkrage där du ska odla squash till våren vet du att precis all näring kommer tillgodo. Inget sipprar ut (även om den står några månader), och den fina mikrovärld som skapas på plats av mikroberna, maskarna och deras kollegor blir inte störd. Får de jobba i fred med sina tunnlar, vätska, mineralskapande med mera, får vi en bättre jordstruktur. Allt sådant gynnar våra växter.
Går vi ner på molekylnivå finns det även skillnader. Det som händer när ett bananskal, till exempel, förmultnar på komposten är att proteinstrukturen förstörs. Det blir ju till mull allt eftersom men utan lättillgängliga munsbitar som mikroberna kan tugga i sig. Det som händer i en Bokashihink är att proteinerna i bananskalen spälkas upp i sina aminosyror. Dessa är värdefulla för mikroberna både i hinken och i jorden sedan eftersom det är något de kan tillägna sig direkt.
Och det är just detta som gör att Bokashiprocessen går så snabbt. Inget hokus-pokus alls, utan att man skapar ett väldigt fint och effektivt matbord av matresterna för småkrypen som gör resten av jobbet.
När mikroberna i jorden stoppar i sig allt gott från Bokashihinken som du har grävt ner åt dem, så förvaras en hel del av näringen i deras kroppar. De lever inte särskilt länge (och det kommer en ny generation mikrober var 20:e minut ungefär). Alla dessa ”döda” mikrober är fantastiskt nyttiga för jorden. De blir finfin mat åt maskar och andra småkryp och nedbrytare. De som inte äts upp fungerar som långtidsförvaring av näring i mineralform (processen heter mineralisering) och det betyder att näringen inte sipprar bort från jorden utan stannar på plats.
En bättre hantering är svår att hitta egentligen.
Det är mycket som händer som vi omöjligt kan se. Däremot kan vi se när våra växter mår bra, och det gör vi alla som har hållit på med Bokashi ett tag.
Så nästa gång någon frågar dig vad det är för skillnad mellan kompostering och Bokashi kan du förhoppningsvis svara. Inte är det nödvändigt att ta upp allt på molekylnivå med grannen, men det kan vara intressant att känna till (hoppas jag!).
Dra gärna det där med växthusgaser. Och att det är oftast enklare i vardagen att slippa fylla på, vända och gräva ut en kompost som tar två-tre år att bli klar och blir inte så näringsrik som man tror.
Men även detta att man tar näringen i princip direkt från matbordet i köket till nästa års squash och morötter! Då blir det kanske busenkelt att förstå.
Många är nyfikna på detta med EM. Vad är det? Och var kommer det ifrån?
EM, eller Effektiva Mikroorganismer som det heter på riktigt, är en unik blandning av goda bakterier och jästsvampar. Varje mikrob är nyttig på sitt sätt, men tillsammans blir de mycket mer. De hjälper till att skapa en miljö som är hälsosam – både i jorden, i magen och i ett vattendrag.
Det finns bara en moderkultur i allt som har med EM att göra. Från detta koncentrat, som heter EM-1®, gör vi vårt Bokashiströ. Man kan göra sitt eget strö med hjälp av EM-1®, och även göra en EM-spray/Bokashispray genom att brygga med melass – det blir ungefär som Bokashiströ fast i flytande form. Och då heter det EM-A (A:et står för aktiverade), eller Microferm.
EM-1® (koncentratet i flaskan) kan man inte göra så mycket med direkt – det är när man aktiverar det med hjälp av melass och värme att EM-mikroberna väcks till liv och kan börja jobba.
För mikroberna själva spelar det ingen roll om de placeras i en hink med matrester, i en pöl med grumligt vatten, i en jordhög utan maskar och annat liv. De tillför liv direkt och gör miljön de hamnar i mer levande och mer hälsosam.
Och sedan då? Bara de får något att äta (organiskt material som finns i jorden eller vattnet) och lite värme mår de bra och förökar sig snällt. Varje 20:e minut kommer en ny runda med mikrob-bebisar. Därför kan en liten dos EM göra så stor skillnad
Jord innan och efter Bokashi
Magin ligger i kombinationen av bakterier Bakterierna i EM är inte så märkvärdiga i sig, men det är just kombinationen som gör de så nyttiga. Denna optimala kombination tog Professor Terou Higa fram i sin forskning på 80-talet på Universitetet i Okinawa. Otroligt många kombinationer testades innan just denna blandning blev till. Och det är precis denna blandning som är så märkvärdig. Och just denna blandning som all forskning är baserad på. Vill du vara säker på att du använder EM-produkter som baseras på just denna kombination av mikrober så är det denna symbol efter EM du ska hålla utkik efter – EM-1® eller EM®. Ser du inte den så har du antagligen en av många kopior av original-EM-blandningen som finns i världen.
Är det inte bara mjölksyrning? Eftersom Bokashi fungerar som en slags mjölksyrejäsningsprocess undrar många om de inte kan fixa det själv, som vilka som helst mjölksyrade grönsaker.
Svaret är nej. Man kan mjölksyra vad man vill i livet men det blir inte EM för det. Det som händer i köket med fermentering i hinken är bara en del av Bokashiprocessen. Det som händer i jorden är bra mycket viktigare. Och det är därför man har just den här blandning av mikrober till hands – för att skapa ett bra mikroliv i jorden. Och detta med att fixa jorden är mycket mer komplext än att ta hand om några matrester i en hink så de inte ruttnar.
Bokashi blev en lyckad bieffekt När EM var i sin barndom fanns inte Bokashi. Meningen med EM var att det skulle kunna vara ett nytt sätt att skapa ett levande jordbruk – och nu är det på god väg att hända i många länder.
Att man kunde slänga matrester i en hink och konservera dem var mer av en lycklig slump, ett suveränt sätt att lösa två vardagsproblem – matavfall i hemmet och dålig jord i trädgården – med en och samma lösning: Bokashi.
Det som är allra viktigast med Bokashi är vad EM-mikroberna tillför i jorden. Att det blir en sund, levande och hållbar miljö där nere. Att de gör livet lite enklare i köket är en bonus, egentligen.
Kan man göra egna EM-mikrober då? Nej. Man kan brygga EM-A från en flaska koncentrat eller göra eget Bokashiströ från samma flaska. Men att själv gör koncentratet går inte. Om man inte är mikrobiolog med tillgång till all teknik som finns i labbet, vill säga. Och licens att använda just detta recept som finns i EM®.
Det finns olika förslag till hopkok på nätet. Och visst kan det vara kul att testa. Precis som att man kan mjölksyra grönsaker hemma kan man lika gärna mjölksyra matavfallet. Men det blir inte EM för det. Den mikrobiella effekten i jorden uteblir då. Man har inte kontroll över processen hela vägen, helt enkelt. De forskningsresultat som har visats om mikroberna i Bokashi är baserade på EM® och inget annat.
Det kan lätt låta som vi skriver detta för att sälja fler flaskor med EM, men ett sådant företag är vi inte. Vi hejar gärna på och är glada för att så många vill fixa sina egna hinkar och testa att göra sitt eget Bokashiströ. Vårt mål är att så många som möjlighet ska kunna komma igång med Bokashi på sitt sätt. Och vi vet att det funkar att göra så.
Lite mer respekt har vi dock för själva EM-1®-koncentratet. Det är en fantastisk, och mycket värdefull, produkt. Något som faktiskt har så stora möjligheter att göra skillnad att vi har inte ens anat potentialen än.
Värdegrunden bakom prissättningen av EM globalt är fin: det ska inte kosta mer än vad fattiga människor har råd att betala. Nu pratar vi inte Sverige, inget är gratis här och vi har ju moms och frakt och allt, men tänk dig alla de drabbade utvecklingsländerna i världen. De har tillgång till EM för att det finns ingen girighet i kalkylen bakom.
Människorna där har tillgång till EM för att många hjälper till att jobba med det, sprider sin kunskap, delar med sig av sina erfarenheter, flyttar tunnor och vänder högar. Priset är överkomligt. Bara man får hem det riktiga koncentratet i stora dunkar så kan resten göras av de som bor i bygden, de som brukar jorden och de som behöver rent vatten från dammen.
Det är oerhört viktigt att de får rätt EM produkt så allt annat blir bra. Det är lika viktigt att de får lära sig hur man gör på rätt sätt. Svårt är det inte att hålla på med Bokashi och EM men hjälp till självhjälp måste vara rätt från början.
Här hemma kan inte vi lösa hela världens problem. Men något väldigt fint gör vi här i Bokashistugorna runtom i landet: vi sprider kunskap. Vi hjälpas åt så fler kan komma igång. Och vi hjälper till att skapa en bättre värld åt våra barn.
Mycket mer kan man läsa om EM här på EMRO hemsidan. http://www.emrojapan.com/about-em/about-em.html
Och här kan du läsa om Bokashiprojektet i Myanmar – som Jenny startade år 2018, som tack vare alla våra kunder på bokashi.se nu tar hand om tonvis med matavfall varje dag, och utbildar hela Myanmar om hur kretsloppet matavfall-jord-odling hänger ihop!
Miljarder mikrober finns i varje klunk EM och tesked med bokashiströ. Men sammansättningen är mycket noga genomtänkt och var resultatet av många års forskning. De är inte vilka bakterier och jästsvampar som helst, våra EM-mikrober!
Här presenteras de, en och en. Vill du läsa till dig mer så finns det en länk under varje.
Jag har länge funderat över pellets. Inte för att vi elda med dem hemma, vi använder ved för det mesta.
Utan för att använda i gröna hinkar istället för tidningspapper. De är ju ganska lätta att hantera, rätt lågt pris och enklare än tidningspapper att ta hand om i jorden.
Jag fick en säck med halmpellets av en hästtjej förra sommaren och har testat i gröna hinkarna. Måste säger jag är jättenöjd med resultatet. De tar upp mycket vätskan, går sönder till en gröt ganska lätt och det är enkelt att bara slänga på en näve när det behövs.
Så idag köpte jag en säck med träpellets för att jämföra. Granngården hade både halmpellets och träpellets. Träpellets (bild ovan) var från Stora Enso, kostade runt 50 kr för en 16 kilos säck. Hampellets kostade lite mer, 69 kr tror jag det var, säcken var ungefär samma storlek.
Hyggligt vetenskapligt testade vi uppsugningsförmågan på diskbänken hemma. Träpellets till vänster, halmpellets till höger. En halv liter av varje. Sedan hällde vi in en halv liter vatten i varje, sedan en halv liter vatten till.
Träpellets före:
…och efter.
Efter några minuter började de mjukna upp och den första halvlitern var borta. När vi hade ätit lunch var den andra halvlitern borta och konsistensen var som tjock gröt. En halv liter till gick in och tog längre tid att absorbera men det gick.
Så det räcker för min del. Tycker det funkar helt ok, med ingen större skillnad mellan halm- och träpelletsen.
På plussidan: enkelt att göra, och skönt att slippa tidningspapper i jorden sedan. Sågspån bryts ner rätt fort i landet tillsammans med Bokashi. Kostar ganska lite egentligen.
På minussidan: Det är ju något som måste köpas och förvaras någonstans.
Men det är bra med alternativ. Och självklart kan man kombinera med tidningspapper/kartong och sådant precis som man vill. Bara att hitta en väg som passar just dig.
